Var kreativ – inte positiv

Det är en stor skillnad på positivt tänkande och kreativt tänkande, skriver Jonas Nordling.

På mitt första kontorsarbete hade en ärrad kollega satt upp en teckning på sin anslagstavla. Den föreställde en person som fastnat med foten i dörren. En annan person frågade om foten hamnat i kläm, varpå den drabbade svarade hurtigt: JAJAMENSAN! Teckningens titel: Positivt tänkande. En stillsam protest från en medarbetare som inte trodde att det var den enda lösningen på alla problem.

Jag har påmints om denna minnesbild vid ett flertal tillfällen på sistone. Inte minst när David Boardman, dekan vid Temple University och dessutom ordförande för American Society for News Editors, skrev ett svavelosande inlägg i somras med rubriken ”Hallå utgivare, sluta lura oss och er själva”. Boardman hade uppenbarligen kokat över då ordföranden för USAs motsvarighet till TU, NAA, Caroline Little talat på dagstidningsorganisationernas Wan-kongress i Torino i juni. Boardman reagerade bland annat på att Little angav branschens intäkter, men inte hur mycket de fallit. Och att hon hävdade att räckvidden för print är fortsatt stark, utan att visa den demografiska utvecklingen bland läsarna. Boardman menade att det inte leder till fungerande lösningar om inte branschen öppet erkänner att den tryckta sjudagarstidningen är ”dödssjuk”. Läsarna och annonsörerna, samt de 38 000 journalister som fortfarande arbetar på de amerikanska dagstidningarna, förtjänar sanningen, braskade Boardman: ”De klarar av den. Gör ni?”

Svaret från Caroline Little någon dag senare kan inte ha gjort Boardman lugnare. Hon ansåg att ett halvfullt glas var rätt metafor för läget, och ville inte dela Boardmans negativa bild av printpressens utveckling. Den är fortfarande lönsam och lockar ännu investerare, menade Little och hänvisade till att hon visste detta därför att hon själv läste tidningar. I mitt bakhuvud ekade JAJAMENSAN!

Även under Almedalens många medieseminarier ekade detta JAJAMENSAN! lite för ofta. Som till exempel i en paneldiskussion anordnad av TRR (Trygghetsrådet), där jag själv deltog. Efteråt undrade jag varför så många kamrater blir uppsagda, med tanke på hur positivt mina panelkolleger såg på sina egna företag. Men crescendot kom antagligen under Medieföretagens ambitiösa försök att i en show lyfta fram branschens framgångsrika exempel, men som i ärlighetens namn inte kan ha lurat någon om att vi har problem. Bara det här att alltid ha Aftonbladet som exempel, och hur de numera har större annonsintäkter digitalt än från print, men återigen utan att nämna att 80 procent av printintäkterna inte kommer från annonser utan från lösnummerförsäljning, och att den utmaningen verkar kvarstå att lösa. Eller att lyfta upp nyss sålda Mitti-tidningarna, men utan att de nya ägarna, riskkapitalisterna Segulah, är närvarande för att utveckla sina tankar om hur de nu vill maximera bolagets värde. Framgångspresentationer utan problematisering är ointressanta, och jag förstår varför John Boardman kokade över.

Olyckskorpar och domedagsprofeter är naturligtvis sällan givande att lyssna på. Jag brukar själv uppmana kolleger att slänga offerkoftan, eftersom effekterna kan bli kontraproduktiva. På ett annat Almedalenseminarium berättade till exempel grundarna till det nystartade magasinet Horisont hur de misslyckats att få lån på grund av bankernas bilder av mediebranschen. (Hör deras berättelse på Journalistpodden #32)

Men det är en stor skillnad på positivt tänkande och kreativt tänkande. Och det är kreativiteten som branschen ska torgföra. Ingen mår bra av JAJAMENSAN! Jag önskar därför fler som erkänner att foten är i kläm, men inte accepterar att dörren förblir låst. Som hatar JAJAMENSAN! Och istället vill prata på riktigt om hur foten ska komma loss.