Lånemarknaden angår fler än affärspressen

Lånemarknaden är inte en fråga för enbart affärspressen. Det handlar om en nödvändig samhällsjournalistik som inte bara bör återges i summerande böcker.

Även denna sommar har jag gjort fåfänga försök att attackera de ständigt växande högarna av olästa böcker som präglar min närmiljö. Det skrivs ju alltid fler intressanta böcker än man hinner läsa, som du vet.

En av tidigare års måsteböcker som jag nu verkligen lyckades läsa var Michael Lewis ”The Big Short – Inside the Doomsday Machine” som kom redan 2010.  (Just denna bok är för övrigt en av få från Lewis som även är utgiven på svenska; men under den missvisande och nästan tramsiga titeln ”Värstingar på Wall Street”.)

Hursomhelst, ”The Big Short” beskriver hur den amerikanska bolånemarknaden kapsejsade 2007, med felkonstruerade obligationer och undermålig riskbedömning. Och det är fortfarande skrämmande läsning. Huvudspåret i boken, berättelsen om de outsiders som valde att gå mot strömmen och satsa på en krasch är visserligen till stora delar traditionell revanschprosa. Typ: alla sa att vi hade fel, men vi straffade dem genom att plocka alla deras pengar. Men det intressanta är att dessa vinnare bara byggde sina analyser på synliga fakta. Vilket idag får mig att undra om liknande tankar finns hos de som satsar kapital på svensk bomarknad.

För även om det hänt mycket i risktänkandet i hela finansvärlden efter de amerikanska krascherna så går det att känna igen vissa av detaljerna. Alla vill återförsäkra sina finansiella risker, och det finns flera olika sätt för detta. Ingen vet dock rätt premie i förväg och du kan därför utmana riskbedömningen. Om du anser att sannolikheten för skada är högre än vad premien avslöjar kan du tjäna på en marknad som faller samman.

Om det finns en svensk bostadsbubbla brukar ju inte minst Riksbankens ledning diskutera inför varje räntejustering. Att den svenska lånemarknaden är dopad råder det dock ingen tvekan om. Skatteposten ”Underskott av kapital”, eller ränteavdragen som de brukar kallas, har ju gett det svenska folket konstruerat utrymme till konsumtion med hjälp av lånade pengar. Alltså, helt enkelt en subvention som även gynnar kreditgivarna.

Så, vad har detta med dagens journalistik att göra? Jo, det intressanta är att ränteavdragen nu åter är i stöpsleven. Alltfler ekonomer och politiker talar om att avdragen bör begränsas eller till och med upphöra. Och vad händer om så sker? Ja, prisracet på bostadsmarknaden lär slå i broms, eftersom en ny lägre prisnivå blir en automatisk effekt. Och en fallande marknad lär sätta igång effekter som inte ens den mest kompetenta riksbanksledning kan förutse.

Vinnarna i Michael Lewis berättelse satsade mot det gällande systemet. De köpte billiga försäkringar eftersom ingen trodde att kreditgivarna hade fel. Överfört till dagens svenska förhållanden så är läget inte helt olikt. Den svenska lånemarknaden är helt klart uppumpad, bland annat med ränteavdragens hjälp. Om de skulle upphöra blir effekterna kanske betydligt värre än vad någon av oss kan tro. Men hur är denna eventuella risk återförsäkrad hos de svenska kreditgivarna? Till vilken premie? Och vem är i slutändan förmånstagare? Finns det någon som satsar på en svensk bostadskrasch? Som kanske har gjort det för låga kostnader i många månader, och som nu bidar sin tid? Jag har ingen aning. Men om några just nu spelar mot den svenska bostadsmarknaden skulle jag vilja ta del av deras tankar.

Den typen av skarp analys från verkliga aktörer är dessutom inte bara en sak för affärspress. Tvärtom, det handlar om nödvändig samhällsjournalistik. Och framför allt, den bör ske i realtid och inte bara återges i summerande böcker. Som dessutom läses av vissa först långt i efterhand.