Programanställningen har gjort sitt

Public service-företagens programanställning har spelat ut sin roll, skriver Jonas Nordling.

Alla som befunnit sig yrkesmässigt inom, eller egentligen bara i närheten av, public service känner Programanställningen. Men om ni inte är bekanta kan jag berätta att Programanställningen är en anställningsform som, enligt kollektivavtalet, ska ”berika public service-företagens utbud” genom ”utomståendes medverkan”.

Vad det innebär brukar vara föremål för ständiga diskussioner, men Arbetsdomstolen har i alla fall konstaterat att ”Syftet med ansta?llningsformen har uppenbarligen varit att tillgodose statens krav pa? variation och ma?ngfald i programutbudet”. Och ett sådant krav kan vi ju enas om att åtminstone riksdagen brukar ställa på public service med jämna mellanrum.

Frågan är dock om det fortfarande finns argument för Programanställningens existens. I övriga branschen finns i grunden två olika visstidsanställningar i avtalen: för vikariat och för särskilda behov. Men public service har alltså förmånen att utöver detta även använda sin kompis Programanställningen. Det finns naturligtvis historiska skäl till denna situation, men de är just historiska. De nutida skälen blir dock allt svagare.

Här protesterar säkert HR-folk inom public service och hänvisar till en dold agenda från min sida. Och visst, Programanställningens frånfälle skulle naturligtvis rensa upp bland de orimliga möjligheter till staplande som gäller för visstidsanställningar inom just public service. Och i den bästa av världar skulle det kunna innebära en broms på utlasningskarusellerna. Men samtidigt: den naturlag som tycks råda i vår bransch om otrygghetens regelbundna fördubbling kvarstår så länge någon ställer upp på arbetsgivarnas villkor, och med rådande överutbud av journalister är risken stor att ännu fler otrygga underleverantörer dessvärre ersätter dagens programanställda.

Men det intressanta i dagsläget är framför allt att de aktörer i mediebranschen som med automatik beskyller public service för osund konkurrens aldrig brukar attackera Programanställningen. Vilket är lite underligt. Här handlar det ju om en verklig orättvisa, inte minst för arbetsgivare som söker flexibilitetens förlovade land. Och i det här fallet så har faktiskt public service en konkurrensfördel, inte minst då Programanställningen har ett för arbetsgivare attraktivt undantag från normal LAS-tidsgräns.

Men samma aktörer som lobbat fram den osmakliga förhandsprövningen av public services utvecklingsarbete ser alltså mellan fingrarna här av någon anledning. Trots att det bevisligen finns allt färre anledningar till olika avtalsvillkor för redaktionellt arbete. Idag läggs en tredjedel av SVT:s programproduktion ut externt, och på SR var andelen extern medverkan drygt 12 procent. I takt med att de externa utläggen blir allt fler inom public service-företagen så är berikningskravet till stora delar redan tillgodosett. De kvarvarande berikningsbehoven av visstidsanställda skulle med säkerhet kunna gå att passa in som särskilda behov. (Riksdagens krav är ju onekligen ett särskilt behov.) Och den anställningsformen finns ju redan.

Så, för att travestera Shakespeare: Programanställningen har gjort sitt, Programanställningen kan gå.