Branschen skiter i kompetensutvecklingen

Kompetensutvecklingen i mediebranschen är i fritt fall, och medieägarna lägger ansvaret på de enskilda medarbetarna, skriver Jonas Nordling.

Jag skiter i kompetensutvecklingen på landets redaktioner. Det tyckte i alla fall Claes de Faire i en paneldiskussion häromveckan. Allt går att höra i sin helhet här, och då kommer du att höra hur jag blir irriterad, till och med lite arg. Att jag tyckte Claes var respektlös.

Men jag måste ge honom rätt, för en utomstående ser det faktiskt ut som kompetensutvecklingen är i fritt fall i vår bransch. Det som gjorde mig mest irriterad var egentligen inte Claes de Faires slängar, utan att den andra part som han också ansåg sket i kompetensutvecklingen faktiskt inte sa emot överhuvudtaget. Och det är ju själva problemet.

För många arbetsgivare är kompetensen den enskildes ansvar, det är vi själva som ska se till att vi är efterfrågade, att vårt erbjudande om arbetskraft är attraktivt. Och visst har alla eget ansvar att ta för sin utveckling. Men i ärlighetens namn är det inte helt rätt att ta ett sådant ansvar om du samtidigt måste vara tankeläsare. För att förstå vissa framtidstankar inom branschen är detta dock en nödvändig kompetens, eftersom långt från alla öppet återger sina tankar om framtidens behov. Ibland kanske inte ens tankeläsning räcker, eftersom det i grunden kräver tankar hos motparten.

På vissa håll tänker man dock så det knakar, Svenskt Näringsliv har ju länge försökt flytta fram positionerna när det gäller regelverken vid uppsägningar. Kompetens måste få spela tyngre roll, är deras mantra. (Att det redan finns kvalifikationskrav i regelverken talar man inte lika högt om, inte heller om hur en återgång till forna tiders godtycke ska undvikas i deras drömvärld.) Men ok, om nu kompetensen ska väga tyngre ställer det ju också större krav på tydlighet från arbetsgivarna. Jag måste ändå kunna förutsäga vilken kompetens som min arbetsgivare efterfrågar imorgon. Utan att vara tankeläsare.

Ett annat mantra från arbetsgivare är: lokala lösningar utifrån varje enskilt företags situation. I grunden är det ofta en sund hållning för att lösa många problem. Därför har Journalistförbundet och Medieföretagen bara en central överenskommelse om formerna för kompetensutvecklingsarbetet. Lokala råd ska lösa resten. Men trots att denna överenskommelse funnits i flera år är antalet fungerande råd sorgligt lätträknade. Vilket egentligen inte är så konstigt. Kraven på arbetsgivarna är väldigt stora, de måste ju kunna förutse behovet utifrån företagets överlevnad. Sätta ord på sina framtidstankar. Rent teoretiskt borde detta visserligen vara normal planering i ett företag, men av någon anledning synkar inte verkligheten här. Kan det handla om bristande kompetens?

I vår tillvaro syns dessvärre frånvaron av struktur i framtidsarbetet lite för ofta. En yrkesgrupp som just nu är hårt utsatt är redigerarna. Från att ha varit en grupp med hög trygghet, och stor efterfrågan, befinner den sig nu i strykklass. På många håll har denna grupp helt bortrationaliserats, och där digitalt först är rådande slogan blir printredigerare hanterare av en utdöende vara. Och det är ju just då kompetensutveckling är som mest viktig att diskutera. Vad ska dessa medarbetare kunna när print inte längre är önskvärt? Ska de då inte heller längre vara önskvärda?

Redigerare har ju tvärtom inte sällan bättre förutsättningar än många andra att ta steget in i framtiden. De besitter oftast redan de kunskaper om paketering och konsumentbeteende som den moderna digitala journalistiken är i så stort behov av att utveckla. Men trots det har jag har redan sett oroväckande många exempel på motsatsen, där redigerare undanhålls från utveckling, och i slutändan riskerar att offras på kvalifikationsaltaret, utpekade som obildbara. Det är ovärdigt. Och onödigt.

Så, åter till Claes de Faires ordval. Varför motsätter sig inte mediebranschens arbetsgivare bilden av att de skiter i kompetensutveckling? Kan det vara så att de faktiskt vill slippa bära detta ansvar? Som sjubarnsfar har jag, under två decennier, väl lärt känna Astrid Lindgrens värld. Och medieägarnas ovilja att stå upp för kompetensutveckling liknar en sorts variant av drängen Alfreds försök att ta sig ur giftaslöftet till den efterhängsna piga Lina. Alfred försökte ju lösa upp det oönskade förhållandet genom att konstatera: det här bröllopet, det tror jag vi skiter i.

Alfred tvingades ju dock inse att han gett sitt löfte till en stalker som aldrig skulle låta honom komma undan, och som helt enkelt förklarade: Skiter i? Tror du, ja. Och i det här fallet är vi alla Lina. Och löftet om kompetensutveckling är inget man skiter i.