Personliga aversioner bakom Stampens affärer?

Jag har själv sett de personliga vendettornas fula ansikte alltför ofta. Jag vet hur sådant förmörkar omdömet, skriver Jonas Nordling.

Det tog ett tag, men till slut läste jag faktiskt Avstampet. Du kanske missade den boken när den kom häromåret, men det är historien om Stampens utveckling det senaste decenniet. Berättat inifrån, av de som ansvarade för alla beslut.

Vinklat som en framgångshistoria, där hjältarna är män med visioner. I dagens läge är det förstås en något märklig läsning, med tanke på den turbulenta tid som tycks vänta inom koncernen, och där hjältesagorna nu fått sig en rejäl törn ur trovärdighetsperspektiv.

Men det som fascinerar mig mest är inte självförhärligandet, sådant är organisationer och företag skyldiga till på löpande band. Storytelling är ju varumärkesbyggandets urmoder. Hela historien om Stampens imperiebyggande och dess verkliga effekter kommer ju förhoppningsvis förr eller senare berättas av någon med en mer distanserad syn. Nej, det som verkligen fångade mitt intresse är den ständigt återkommande demoniseringen av enskilda individer som av olika anledningar motarbetade hjältarnas imperiebyggande. (Axel Andén noterade för övrigt desamma en passant redan här: http://www.medievarlden.se/blogg/axel-anden/2012/09/boken-om-stampen-vinnaren-skriver-historien)

Det är naturligtvis ett känt, och effektivt, grepp att göra affärsjournalistik lite mer intressant genom dikotomisering, motsättningar för ju alltid en berättelse framåt. Speciellt om de blir förenklade genom förstärkning. Därför kan ju ibland ekonomijournalistik påminna om exempelvis traditionell fantasylitteratur. Avstampet är inget undantag, tvärtom känns det ibland just som en version av Game of Thrones, fast i mediemiljö. Vilket absolut inte ska ses som något negativt ur läsvärde, vill jag påpeka.

Men jag är inte helt säker på att det bara handlar om ett manér från skribenterna i det här fallet. Tvärtom tror jag att flera av de som här får återge sin hjälteberättelse faktiskt har starka personliga aversioner gentemot de som framhålls som motståndare. Jag har själv sett de personliga vendettornas fula ansikte alltför ofta, inte minst i historiska relationer mellan journalister och medieägare. Jag vet hur sådant förmörkar omdömet, även hos den klokaste av människor. Och när jag läser Avstampet så här lite med facit i hand, tycks vissa affärer inte bara haft sunda drivkrafter, utan det tycks ibland varit minst lika viktigt att straffa någon motståndare som att göra en bra affär. Jag hoppas att jag har fel, men det är en nog så viktig faktor att granska när Stampens affärer utvärderas på riktigt.

Fast ok, vi är ju bara människor, och det går inte att älska alla, hur mycket du än försöker. Men som professionell kan du samtidigt inte gå omkring och tycka illa om folk, du kan bara förhålla dig till dem. Och då snackar jag inte tolerans, det är något helt annat. Att tolerera någon kan också indirekt vara att se ned på någon. Jag pratar om grundregeln för all affärsverksamhet. Att aldrig glömma att ni antagligen möts igen. Det är inte direkt kostnadseffektivt att ha personliga fiender. Däremot oftast kontraproduktivt.

Jag måste dock samtidigt också erkänna att det finns en person i vår bransch som jag inte tål. Det är sorgligt, men sant. Jag har svårt att vara i samma rum som denna person, och undviker alltid konversation. Detta är ett problem. För mig. Om typ Medieföretagen skulle vilja få ett övertag i kommande avtalsförhandlingar skulle deras bästa strategiska beslut vara att placera denna person på andra sidan förhandlingsbordet, eftersom det garanterat skulle påverka mitt fokus. Men det kommer de inte att göra, för ingen vet vem det är. Ingen utom jag. Inte ens personen själv. För det är min svaghet, och därför min starkaste hemlighet. Och den kommer garanterat aldrig att framkomma i någon hjälteskrift.