Gräv ger de unika historier alla medieföretag behöver

Ur ett strikt företagsekonomiskt perspektiv är kontroll över en exklusiv produkt något svårslaget, men det krävs en struktur för att hantera gräven.

I dessa ansträngda medietider så har den undersökande journalistiken, för att använda ett så kallat buzzword, positionerat sig lite random. Det tycks helt enkelt inte självklart att de som borde värdera grävandet högst är de som i slutändan förstår dess värde överhuvudtaget. Bortsett från anmärkningsvärda exempel som att redaktioner inom LO-sfären sopar hem samtliga nomineringar i Guldspadens tidskriftsklass för andra året i rad så sker andra närmast ologiska tillbakadraganden av grävambitioner inom mediesverige. Men jag är samtidigt inte helt förvånad.

När jag häromåret deltog i en träff för arbetsledare på Gräv ställde jag frågan hur de närvarande cheferna motiverade resurser för undersökande journalistik. Om de hade försökt att visa att denna verksamhet inte bara kostar pengar, utan också genererar intäkter? En av de närvarande cheferna blev mycket upprörd och sa: Jag slutar hellre än tänker på det sättet.

Och med all respekt, det är en hedervärd inställning. Grävandet kan inte fokusera på att maximera publik. Men om du inte samtidigt kan förklara varför det är fel att bara se till kostnaderna är du en lätt munsbit för ekonomiskt ansvariga på jakt efter besparingar.

Just den grävande journalistiken borde dessutom vara den lättaste att försvara som kostnadseffektiv. Väl utförd ger den de unika historier som alla medieägare nu behöver mer än någonsin. Genom att ha kontroll över unikt material kan du som aktör få större kontroll över dina publiceringar. Och ur ett strikt företagsekonomiskt perspektiv är ju kontroll över en exklusiv produkt något som brukar vara svårslaget.

Men det som krävs för detta är en klar struktur för hur det unika materialet ska användas. Vilka kanaler och plattformar som ska användas för att få maximal spinn. För en del mediehus där publicistisk verksamhet sedan länge kombineras med kommersiellt tänk är detta självklart. På Gräv förra året berättade till exempel TV4 hur Kalla Faktas gräv måste generera ett bestämt antal inslag och minuter i nyhetssändningar och debattprogram.

Och i takt med att mediehusen bygger upp ett otal nya plattformar borde det ju bli lättare att räkna hem effekterna av en investering i unikt material. Men hur ser det ut i verkligheten?

Public service och organisationspress satsar på den undersökande journalistiken, liksom de större redaktioner som befinner sig på en konkurrensutsatt marknad. Många av dem förlitar sig dock till stor del på underleverantörer, grävandet utförs ju inte sällan av frilansar. Vilket ju egentligen är en sårbar metod i en brytningstid. Dagens frilansande grävare skulle egentligen kunna gå samman i en helt egen digital kanal. (Riskkapitalister i Sverige, vågar ni investera i en sådan?)

Och när det gäller de tidningskoncerner som delat upp landet mellan sig så syns få försök till strukturella grävsatsningar, åtminstone ur någon sorts stordriftsperspektiv. Vilket är lite underligt, med tanke på att det är en av fördelarna med vara just en koncern.

Mittmedia har visserligen skapat en så kallad researchgrupp, men i skrivande stund verkar dess framtid vara lite osäker. Modellen byggde på att gruppen gjorde en generell granskning, och lokala case skulle sedan tas fram av varje redaktion. Vilket, med dagens nedskurna redaktioner, inte är helt optimalt. Och där börjar samtidigt en intressant diskussion. Om varje gräv ska ha en lokal vinkel, så krävs större satsningar hos koncernerna. Och om det lokala är nyckeln till framgång så lär det inte finnas någon annan väg till de där unika nyheterna som ska ge oss arbetsro och framtidshopp. Som ska generera besökare och till slut intäkter.

Så, hur blev det då med chefen som vägrade värdera grävandet i ekonomiska termer? Ja, enligt uppgift, som det heter, så har vederbörande lämnat branschen. Och den undersökande journalistiken är därmed en försvarare fattigare. Men ska grävandet kunna försvaras i dagens medieklimat måste vi å andra sidan kunna hantera de ekonomiska vapnen. Annars är det kört på riktigt.