Dags att enas kring yrkesetiken!

I nuläget är yrkesreglerna inte på riktigt en del av det självreglerande systemet, skriver Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling.

Vi journalister håller gärna etikens fana högt så fort tillfälle ges. Men i pressetikens salonger ses samtidigt yrkesetiken ofta som den fattige kusinen från landet. Visst, yrkesreglerna är erkända av branschens aktörer, och återfinns som del II av spelreglerna. Men de är liksom ändå inte på riktigt en del av det självreglerande systemet.

Och det är ju inget nytt. Tvärtom. Den som är road av debatters livslängd rekommenderas att läsa protokoll från Journalistförbundets kongresser angående yrkesetikens ställning och efterlevnad. 1968, då dagens regelverk och system i grunden spikades, var argumenten för och emot ungefär desamma som fortfarande hörs när branschen ska snacka yrkesetik.

Som professionell försvarare av yrkesetiken har jag lärt känna tre sorters motståndare. Den första gruppen är egentligen inte motståndare, de brukar mest knorra över Yrkesetiska nämndens verksamhet. Att den är osynlig, felkonstruerad, tandlös och så vidare. Men i varje verksamhet återfinns närmast alltid liknande synpunkter från kritiker, vilket framför allt bevisar systemets existensberättigande. Och dess ständiga behov av utveckling.

De två andra grupperna är dock övertygade om att enskilda journalister inte ska utkrävas ansvar för sin etik. Men utifrån två skilda bevekelsegrunder. Den ena linjen handlar om att det är omöjligt att granska våra arbetsmetoder ur ett rättssäkert perspektiv. Att pröva hur journalister agerat på fältet utifrån yrkesreglerna, menar dessa motståndare, innebär att ord ställs mot ord. Och detta skulle omöjliggöra en seriös prövning, enligt denna argumentationslinje.

Den andra linjen tar avstamp i arbetsrätten, och bygger på arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. En del utgivare tycks anse att ett ansvarstagande även för enskilda journalister skulle utmana deras arbetsgivarroll. Typ, mina medarbetare svarar bara inför mig.

Bortsett från att den sistnämnda linjen känns lite daterad, brukspatronen är trots allt en historisk konstruktion, så tar till exempel anonymitetsregeln i Tryckfrihetsförordningen inte avstamp i ett utgivarskap när det gäller ansvarsfrågan. Det blev inte minst tydligt då åtal mot brusten tystnadsplikt väcktes mot tre enskilda journalister vid GP förra året. Just i det fallet var det dessutom uppenbart att ord stod mot ord, vilket naturligtvis inte hindrade en rättslig prövning. Det ställer bara större krav på processen.

(Det finns för övrigt faktiskt också en fjärde grupp av motståndare. Nämligen de som aldrig har läst våra yrkesregler. Och därmed bygger sitt motstånd på vanföreställningar. Men de hör inte hemma i en seriös diskussion.)

Men visst är det bra att yrkesetiken har opponenter, och systemet kan naturligtvis alltid förädlas. Men nog är väl tiden mogen för branschen att enas i denna fråga? Och lägga diskussionerna från 1968 till handlingarna? Eller är vårt budskap till allmänheten att journalister inte ska bära ett eget ansvar och kunna utsättas för granskning utifrån yrkesreglerna? Känns inte som rätt väg in i framtiden.