Annons: Fojo
Jeanette Gustafsdotter, vd på TU – Medier i Sverige. Foto: Jonas Hellsén

Utgångsläget gott trots journalistikens utmaningar

KOLUMN Trafiken till nyhetssajterna under sommarens skogsbränder visar att förtroendet för medierna är stort. På tvärs med vad som ofta sägs i delar av debatten visar flera studier att allmänhetens förtroende för medier är stabilt och att något ras inte ägt rum, skriver TU:s vd Jeanette Gustafsdotter.

I mars 1957 anordnade TU en konferens om pressen i morgondagens samhälle. Under konferensen höjde Vestmanlands Läns Tidnings huvudredaktör Anders Yngve Pers ett varningens finger för att stå på alltför god fot med organisationer, polis, myndigheter, företag och allmänhet. Relationen med dessa måste få gnissla lite ibland.

Och visst ligger det något i redaktör Yngve Pers ord. Journalistiken har ett granskande uppdrag, att kritiskt och utan skygglappar rapportera om vad som sker i samhället. Det är också därför vi talar om pressen som den tredje statsmakten, vars uppgift är att granska de övriga. Pressen är inte en del av den formella makten och ska inte vara det heller. Journalistiken måste få bryta nya och oväntade vägar – få provocera. Det är också genom att ställa sig emot, genom att granska som förtroendet byggs.

Men i delar av debatten drivs tanken om att förtroendet skulle falla på grund av granskningarna, på grund av att journalistiken är fri. Ja, journalistiken behöver ett hälsosamt förtroende bland allmänheten för att den ska vara effektiv och kunna utföra sitt granskande uppdrag. Om inte allmänheten har förtroende för medier så kommer inte granskningarna och rapporteringen att tas på allvar. Något som bara skulle gynna makten och de som vill splittra samhället. Inga andra.

Ett sätt att mäta mediernas trovärdighet är att studera vart allmänheten vänder sig för information vid kriser och skarpa nyhetslägen. I somras härjades stora delar av landet av en rad våldsamma skogsbränder. Många människor tvingades att akut lämna sina arbetsplatser, hem och gårdar för att sätta sig i säkerhet.

Informationsbehovet var alltså stort. En av sommarens första skogsbränder flammade upp i trakterna av Sala i Västmanland. Under den vecka branden rasade vände sig de boende i trakten i stor utsträckning till Sala Allehanda för uppdateringar om läget och livesändningar. Trafiken till sajten ökade med hela 210 procent. Motsvarande mönster har vi kunnat se i andra branddrabbade delar av landet. En färsk studie från undersökningsföretaget Novus, som SVT och SR beställt, visar att förtroendet för rapporteringen var stor och att befolkningen – både i de branddrabbade områdena och i landet som helhet – vände sig till etablerade medier för pålitlig nyhetsrapportering.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet är sannolikt den institution i landet som studerat allmänhetens förtroende för de centrala samhällsinstitutionerna närmast. I korthet visar deras mätningar, som inleddes redan 1986, på ett fortsatt stabilt förtroende för medier både som organisationer och institutioner. Sätts förtroendet under det senaste decenniet i relation till den dramatiska förändring som medielandskapet genomgått är stabiliteten rent av påfallande. Förtroendet har faktiskt ökat lite under de senaste åren.

Det betyder inte att allt är frid och fröjd. Enligt forskarna i Göteborg kan vi exempelvis se att unga, som tar del av redaktionella medier i mindre utsträckning än äldre, har ett lägre förtroende än andra grupper. Vi kan också se att förtroendet för medier är lägre bland de personer som anser sig stå långt till höger på den politiska skalan, jämfört med övriga grupper.

Stabiliteten är noterbar även när det gäller förtroendet för de enskilda mediernas innehåll. Den grupp som avviker mest är också i detta avseende de som står längst till höger. Minst förtroende har, enligt SOM, Sverigedemokraternas mest övertygade anhängare. Det är till exempel bara 24 procent av SD:s mest övertygade anhängare som har stort förtroende för SVT, vilket kan jämföras med 83 procent för Alliansens mest övertygade sympatisörer.

Förtroendet för medier och journalister har självfallet både gått upp och ner genom åren. Det är ofrånkomligt. Men i dag måste slutsatsen vara den att även om det finns utmaningar för journalistiken så är utgångsläget gott. Allmänhetens förtroende för medierna är fortsatt starkt och präglas av stabilitet. Och går förtroendetrenden åt något håll just nu så går den uppåt. Det är ett utgångsläge jag tror att Anders Yngve Per hade gillat.

SVT behöver tydliga regler

Medborgarna skulle tjäna på ett starkt SVT med ett brett och tydligt uppdrag. Därför behöver public service-bolagens uppdrag preciseras och kontrollen stärkas.

Vill TU hindra SVT från att finnas i digitala kanaler? Vill TU att SVT endast ska sända i en kanal, mellan halv fem på eftermiddagen och tio på kvällen och det uteslutande i svart-vitt? Självklart inte. Men det är lätt att få det intrycket när SVT bemöter TU önskan om tydligare regler om vad SVT får och inte får göra på nätet.

TU tycker att det är viktigt att den nu aktuella parlamentariska public service-kommittén tar sig an uppgiften att tydligt definiera public service-bolagens uppdrag, både vad som ska göras och i vilken omfattning. Dessutom måste det finnas en oberoende instans som granskar att de medel staten garanterar används för rätt ändamål och som kan ingripa om så inte sker. Att tycka att den parlamentariska kommittén ska beakta medielandskapet i sin helhet är inte samma sak som att TU sätter gränserna för public service-bolagens verksamhet. Det är inte ens i samma härad.

I ett replikskifte på DN Debatt skriver SVT:s vd Hanna Stjärne att jag har fel då jag enligt uppgift påstått att ”SVT inte har något uppdrag att verka på internet”. Saken är den att jag inte skrev något sådant i den refererade artikeln. Vad jag däremot skrev var att SVT utvidgar verksamheten efter eget huvud. Och genom att beteckna exklusiv nätverksamhet som en del av kärnverksamheten försöker SVT kringgå kraven i anslagsvillkoren på att det ska finnas en koppling till sändningsverksamheten och att det ska råda en god balans i förhållande till denna.

EU: statsstödsregler sätter gränser för vad ett statligt finansierat tv-bolag får och inte får göra. Finansiering av public service-företag kan vara förenlig med EU:s statsstödsregler ”så länge det inte påverkar handelsvillkoren och konkurrensen i en omfattning som kan strida mot det allmänna intresset”. EU-kommissionen kräver därför att mer betydande nya tjänster på nätet anmäls för förhandsprövning så att man ska kunna bedöma om tjänsternas public service-värde väger upp deras negativa påverkan på konkurrensen. Trots att krav på förhandsanmälan existerar sedan länge har SVT konsekvent underlåtit att låta sin nätverksamhet genomgå en sådan prövning. Om en ny reglering ska klara EU:s statsstödsregler behöver uppdraget preciseras och kontrollen stärkas. Det skulle medborgarna tjäna på. På ett starkt SVT, med ett brett och tydligt uppdrag.

 

Huvudartikeln ”Låt inte SVT expandera som de vill på internet” publicerades i DN 16/11-2017.

Dags för SVT att agera konkurrensneutralt

Exemplen på hur SVT brister i konkurrensneutralitet blir allt fler. Nu måste det till en rejäl debatt om vad public servicebolaget får och inte får göra, menar TU:s vd Jeanette Gustafsdotter.

Varje år sätter regeringen villkor för hur SVT ska få använda sitt anslag, licenspengarna. I år kallas det helt naturligt för ”Anslagsvillkor för 2017 avseende Sveriges Television AB”. Bland villkoren slår regeringen fast att medlen ”ska användas för företagets kärnverksamhet, det vill säga, att producera och sända tv-program till allmänheten”. Och gör man något utanför kärnverksamheten ska den ”bedrivas på ett konkurrensneutralt sätt i förhållande till andra företag som tillhandahåller motsvarande tjänster”. Men hur ser det då ut i praktiken? Ja, här svajar det rejält.

I helgen publicerade SVT en specialartikel, en riktig långläsning, om Nordkoreas diktator Kim Jong-un. Specialaren är på mer än 9 300 tecken exklusive blanksteg. Är det ingen tv? Inte mycket. Det är fyra videoklipp om totalt 91 sekunder. Artikeln har kritiserats starkt för att vara en direkt konkurrens till dagspressen. Och jag kan inte annat än instämma. Hur man än vrider och vänder på det kan inte den här typen av långläsning ses som en del av kärnverksamheten. Och den konkurrerar definitivt med ”andra företag som tillhandahåller motsvarande tjänster”.

Bristen på konkurrensneutralitet kom åter i dagen när komikerna och författaren Hans Alfredson gick bort. Då lade SVT snabbt och fullt korrekt ut en stor mängd tv-program på SVT play och Öppet arkiv där Hans Alfredson medverkade. Klassiker som Här är ditt liv, Gula hund och Mosebacke monarki. Program och innehåll som till exempel Aftonbladet frågade om de fick tillgång till. SVT vägrade. Däremot lade bolaget ut materialet på Facebook. Man gav alltså materialet gratis till en amerikansk mediejätte, men sade nej till en svensk aktör. Är det konkurrensneutralt som villkoren stadgar?

Vad vore lokaljournalistiken utan starka kommersiella tidningar? Den frågan ställde sig Anna Gullberg, chefredaktör Gefle Dagblad, i samband med tidningens rapportering om misstänkt u-båt i Gävle hamn i somras. SVT Gävleborg skrev av nyheten mer eller mindre i sin helhet. Gefle Dagblads nyhet är en plusartikel och är endast tillgänglig för betalande användare. Är det konkurrensneutralt att rewrita en plusnyhet och göra den tillgänglig för alla? Eller påverkar den GD:s möjligheter att ta betalt för sin rapportering?

Marcus Melinder, chefredaktör på Norran, berörde samma fråga när han visade hur SVT ryckte bort behovet av att läsa deras granskande artikel. I sin blogg skrev han följande:

”Den 31 juli publicerade Norran en artikel om att det är stor brist på familjehem i kommunerna och exemplifierade detta med Malå kommun, som ligger inom Norrans spridningsområde. Denna artikel lades ut på norran.se för våra betalande kunder, en så kallad PLUS-artikel. Samma dag gör SVT Nyheter Västerbotten en rewrite av Norrans artikel och tar ordagrant tre citat från tidningens artikel. Förvisso creddar man erforderligt och länkar till Norrans artikel, men behovet av att läsa artikeln på norran.se är i det läget helt obefintligt. SVT har berättat exakt samma nyhet, men gratis. SVT lägger även ut en länk på sin Facebook-sida för att på så sätt driva trafik till sin rewritade artikel. Det SVT däremot inte gör är ett rörligt inslag av den här nyheten. Man gör alltså bara en nyhetstext på sin sajt. Detta trots att det i SVT:s sändningstillstånd framgår att kärnverksamheten är att ’producera och sända radio- och tv-program till allmänheten’.”

I mitt tycke är det inte konkurrensneutralt. I dag befinner vi oss på samma digitala plattformar men med helt olika förutsättning gällande intäkter. Var gränserna går är en debatt branschen måste borra djupare i.

 

UPPDATERAD: Läs SVT:s divisionschef, Anne Lagercrantz, replik här.