Annons: Mediedagen 2019
Jeanette Gustafsdotter, vd på TU – Medier i Sverige. Foto: Jonas Hellsén

Stå upp för pressfriheten

Utan yttrande- och åsiktsfrihet har vi ingen fullvärdig demokrati. Att stå upp för pressfrihet är därför att försvara demokratin, skriver TU:s vd Jeanette Gustafsdotter på Pressfrihetens dag.

I år är det 100 år sedan riksdagen beslutade att ändra grundlagen och införa allmän och lika rösträtt – fullvärdig demokrati. Och några år senare, i andrakammarvalet 1921, fick kvinnor äntligen rösta på samma och lika villkor som män.

Men vägen till demokrati var både brant och allt annat än lättrampad. Den kantades av politiskt motstånd, kravaller och intensiv debatt. Och mitt i allt detta fanns den fria pressen.

I dag på Pressfrihetens dag kan det alltså vara värt att påminna om den fria publicistikens roll för demokratin och hur tätt sammanflätade de två är. Förra året publicerade den ansedda vetenskapliga tidskriften Science en artikel där forskarna kunde visa att personer som tagit del av nyhetsmedier oftare tar ställning offentligt i specifika samhällsfrågor och oftare deltar i politiska diskussioner än vad de annars skulle göra.

Artikeln i Science gäller USA och politiska frågor på nationell nivå. Men hur ser det ut lokalt och i Sverige? Via Jonas Ohlssons och SOM-institutets västsvenska forskning vet vi att även den lokala demokratin gynnas. Vi vet att intresset för politik är klart högre bland dem som regelbundet läser en morgontidning än bland dem som inte gör det. Utöver det vet vi att tidningsläsare i högre utsträckning än övriga kan ta ställning till politikers och institutioners prestationer. Tidningsläsare är kort sagt bättre rustade att utöva sina demokratiska rättigheter än andra – och det även med hänsyn tagen till ålder, politiskt intresse, utbildningsnivå och socioekonomisk tillhörighet.

Tillsammans bildar de grundlagsskyddade medierna ett system som gör det möjligt att föra en samhällsrelevant debatt och granska kritiskt. Det möjliggör en fungerande yttrande- och åsiktsfrihet. Utan dessa rättigheter i ett fungerande system har vi ingen fullvärdig demokrati.

Därför är det alltid en glädje att uppmärksamma den internationella dagen för pressfrihet. En dag där vi belyser pressfrihetens grundläggande principer lite extra. Att stå upp för pressfrihet är att försvara demokratin.

Vi måste fortsätta kämpa för pressfriheten

Sverige är näst bäst i världen på pressfrihet. Men samtidigt visar studier att hoten mot svenska medier blir fler och grövre. Och de utsattas berättelser gör att vi inte kan vara nöjda, skriver Jeanette Gustafsdotter i en krönika på Pressfrihetens dag.

Tio i elva på fredagskvällen den 21 april kom ett larm till SOS Alarm. En flaska med brännbar vätska hade kastats in i en bil i Västerås. Bilen, som stod parkerad i de centrala delarna av stan, tillhör en av VLT:s medarbetare. Branden följde på flera anonyma hotelser via brev. Den utsatte medarbetaren ser därför händelsen som ett attentat riktat mot honom som person och framför allt mot hans yrkesroll. VLT:s chefredaktör, Daniel Nordström, menar också att det finns en stor risk för att brandattentatet har med medarbetarens journalistiska verksamhet att göra.

Tyvärr är bilbranden ingen isolerad händelse. I februari blev till exempel en TV4-reporter angripen och hindrad från att filma utanför en restaurang i Angered. En månad tidigare fick redaktionen för SVT:s Uppdrag granskning ta emot dödshot och flera brev fyllda med någon form av pulver. Till det kommer en lång rad, ja rent av dagliga hot och trakasserier riktade mot journalister och medier.

Hoten mot svenska medier fortsätter att öka. Det säger Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten och SVT i en enkät som Kulturnyheterna nyligen gjort. I inslaget konstateras att journalister på de fem mediebolagen mordhotats, fått sina hemadresser exponerade på internet och trakasserats i hemmen bara under den senaste månaden. Och det för att de gjort sitt jobb.

En lång rad studier har konstaterat att ungefär var tredje journalist hotats och trakasserats under de senaste tolv månaderna. Dagspressens journalister är mer utsatta. Här är andelen trakasserade och hotade ännu större, vilket bland annat TU:s och Sveriges Radios studie från i fjol pekade mot. Den studien visar, precis som Kulturnyheternas, att tonen hårdnar, att hoten blir grövre. Och det gäller inte minst mot kvinnor.

Tidigare i vår presenterade TU en rapport som Kantar Sifo låtit göra åt oss och affärsnätverket Klara K. Det var en studie om effekterna av hoten och hatet som möter kvinnliga ledarskribenter, kommentatorer och krönikörer. Vi frågade kvinnorna på landets ledarredaktioner samt andra ledande debattörer och krönikörer om hur de upplever hoten. Det har blivit värre, var svaret. Över hälften av de svarande menar att mängden av hot och trakasserier ökat de senaste tre åren. Och ännu fler att hoten och trakasseriernas innehåll och uttryck samtidigt blivit grövre. En av tre bland de svarande uppger att trakasserierna lett till tankar på att sluta verka inom journalistiken. Och det i det land som förra året firade att världens första tryckfrihetsförordning fyllde 250 år. I det land som enligt Reportrar utan gränser har världens näst starkaste pressfrihet.

Näst bäst i världen eller ej, ingen som ser dessa siffror eller som hör de utsattas berättelser kan vara nöjd. Jag är det inte. Men de visar samtidigt att ansträngning lönar sig. I dag tar polisen och andra myndigheter mediehoten på större allvar. Kulturdepartementet arbetar med en handlingsplan om hoten mot det demokratiska samtalet och frågan ligger på både justitie- och kulturministerns bord.

Just den här dialogen är ett av de skäl Reportrar utan gränser pekar på för att förklara att vi nu är ”på pallen” efter att ha varit nere på tolfte plats i deras pressfrihetsindex för några år sedan. Låt oss därför fortsätta att anstränga oss och använda de lagar som finns. Det är redan olagligt att hota journalister.