Annons: Mediedagen 2019
Jeanette Gustafsdotter, vd på TU – Medier i Sverige. Foto: Jonas Hellsén

”Internetplattformarna måste ta ansvar för pressfriheten”

Internetgiganterna, som Facebook och Twitter, måste ta ett större ansvar för att bekämpa hot mot journalister. Lagen behöver också skärpas så att brotten prioriteras högre av polisen, skriver TU:s ordförande Jeanette Gustafsdotter på Pressfrihetens dag. 

Trots Sveriges långa tradition av pressfrihet, halkar vi ner en plats i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. De hot och hat som journalister i dag får ta emot är inte bara angrepp mot de enskilda personerna, utan också mot vår demokrati.

Reportrar utan gränsers aktuella pressfrihetsindex noterar att Sverige tillsammans med Norge och Finland har världens starkaste pressfrihet. Organisationen betecknar situationen i Sverige som bra. Men de höga hotnivåerna mot journalister och andra mediemedarbetare, inte minst via sociala nätverk som Facebook och Twitter, oroar. I den senaste trygghetsundersökningen från Göteborgs universitet (2017) uppgav ungefär sex av tio journalister att de någon gång varit utsatta för trakasserier, hot eller våld i samband med sitt yrkesutövande. Och att drygt var fjärde av dem utsatts under det senaste året.

Ett steg mot en större trygghet och färre hot är att utkräva ansvar av internetplattformarna. Facebooks, Twitters och andra aktörers passivitet har varit så påtaglig att det är uppenbart att de inte prioriterar frågan. I stället har de senaste årens justeringar i algoritmerna ökat spridningen av hat, hot och trakasserier. Plattformarnas oförmåga att ta frågan på allvar och oviljan att erkänna att kanalerna dagligen används för kriminella handlingar skadar vår gemensamma demokrati. Hoten och trakasserierna riskerar att leda till självcensur, att bevakningar ställs åt sidan och att debatten tystnar. Här behöver vi gemensamt hitta en lösning där yttrandefriheten värnas samtidigt plattformarna tar större ansvar för hur deras tjänster utnyttjas.

Ett annat steg är att se över straffvärdet när det gäller hot mot medier. Ett hot mot en journalist är inte bara ett hot mot den enskilda personen utan också mot yttrandefriheten och därigenom vår demokrati. Det måste bättre återspeglas i straffvärdet. Dessutom riskerar dagens låga straffvärden att leda till att hoten prioriteras ned av polisen. Med högre straffvärden ökar också polisens incitament för att prioritera upp hotbrotten.

Eftersom hoten, hatet och trakasserierna också är ett hot mot demokratin som sådan, borde brotten tydligt klassificeras som artbrott, alltså att brotten oftare innebär fängelse. Det skulle innebära att fler brott mot medier skulle leda till ett fängelsestraff då brotten anses vara särskilt samhällsfarliga och klandervärda.

För Sverige, med vår långa tradition av grundlagsfäst tryckfrihet, finns bara en möjlig målsättning. Sverige ska vara bäst på pressfrihet. Med en konstruktiv diskussion om vilka krav samhället bör ställa på internetplattformarna och en översyn av demokratibrottens straff- och artvärde kan vi komma några steg närmare det målet.

Därför vill vi ha lika (upp)skattade medieföretag

Facebook betalar mindre skatt i Sverige än VK. Men omsättningen är mångdubbel. I Norge har mediebranschen börjat ställa krav på regeringen att agera. Att den svenska regeringen insett behovet av välfinansierad lokaljournalistik syns i tilläggsdirektivet. Men reglerna måste bli tydligare.

Google har lika stora annonsintäkter som alla världens tryckta tidningar och tidskrifter har tillsammans. Lägger vi till Facebook så matchar annonsintäkterna det vad alla tidningar, tidskrifter och kommersiella radiokanaler har. I hela världen.

Mönstret är detsamma i de nordiska länderna. Förra året investerade annonsörerna 4,5 miljarder kronor i tryckt dagspress och 2 miljarder i digitala nyhetsmedier, enligt institutet för reklam- och mediestatistik IRM. Det kan jämföras med att cirka 6 miljarder lades på sökordsmarknadsföring och att mer än 90 procent av dessa annonskronor gick till Google.

Problemet – eller i alla fall ett av dem – är att Google och Facebook i praktiken inte beskattas lika hårt som svenska mediebolag. Enligt senaste offentliga årsredovisningen, 2015, belastades Google Sweden AB:s vinst med en skatt på 5,9 miljoner kronor. Facebook Sweden AB betalade i sin tur 1,9 miljoner i skatt samma år. Och det på en omsättning på uppskattningsvis 1 miljard kronor, enligt Breakits beräkningar. Det betyder att svenska Facebook betalar mindre i skatt än vad till exempel Västerbottens-Kuriren gjorde 2015.

Det huvudsakliga skälet till att Facebook och Google betalar så lite skatt i Sverige är att de skattetekniskt inte räknas som permanent etablerade här. Dagens skattelagstiftning, som bolagen följer, är skapad för mer traditionella affärsmodeller. Modeller som bygger på att bolag har ett behov av fysisk närvaro på en marknad för att kunna tjäna pengar där. Medier som har journalister på plats i orter som Umeå, Sundsvall eller Ystad beskattas i praktiken hårdare än medier som inte har det. Medier med utgivare som på ort och ställe tar ett reellt ansvar för vad som publiceras i tidningar och på sajter betalar mer i skatt i förhållande till sin faktiska omsättning än vad Google och Facebook gör.

Den här situationen har fått mediebranschen i Norge att reagera. De uppmanar nu norska regeringen att införa en Facebook-skatt enligt brittisk modell. Det är en skatt på 25 procent för företag som aktivt försöker komma undan nationell beskattning genom att skapa tomma bolag utan reell omsättning. Om en sådan lag infördes i Norge skulle det innebära 400 miljoner norska kronor i skatt från Google och Facebook. I den skatterapport som TU gjorde tillsammans med bland andra Mediebedriftene i Norge var det här en av de vägar som studerades. Det är förslag som den svenska mediebranschen får arbeta vidare med i höst.

I teorin ska svenska och globala medieföretag följa samma skatteregler. Men i praktiken ser det alltså annorlunda ut. Svenska mediehus betalar både reklam- och bolagsskatt. Globala jättar som Facebook och Google slipper undan. Menar regeringen allvar när den talar om vikten av en levande journalistik i hela landet, ja då är det hög tid att börja arbeta för rättvisa skatteregler. Regler som inte beskattar medier som granskar kommunen i Vännäs, kyrkan i Surahammar och näringslivet i Göteborg tuffare än globala medie- och reklamplattformar som inte ägnar sig åt lokaljournalistik. Regler som är rättvisa även i praktiken och inte bara i teorin.

Behovet av en välfinansierad lokaljournalistik är också en av anledningarna till att TU välkomnar regeringens tilläggsuppdrag till public service-kommittén om att bland annat se över hur public service publicerar sig online samt vad som ska räknas som kärnverksamhet och kompletterande verksamhet. Jag tolkar det som ett uppdrag om tydligare skrivningar om hur, med vilket material och i vilka kanaler public service ska agera, till exempel på Facebook. Det inte minst då tilläggsdirektivet talar om att även public service måste förhålla sig till det nya medielandskapet, att public service i dag finns på samma arenor som de kommersiella aktörerna och att man där konkurrerar om samma publik. Särskilt intressanta är skrivningarna om att utvecklingen ”ställer stora krav på programföretagen och hur de förhåller sig till andra marknadsaktörer” och att kommittén ska se över public service-bolagens ”förhållande till globala medieaktörer och distributörer”.

Utan tydliga regler riskerar vi att redaktionellt material som skapats i allmänhetens tjänst genererar än mer data till bolag som till exempel Facebook. Data som bolaget konsekvent använder i syfte att nå svenska konsumenter med kommersiella budskap. Varje enskild publicering ger Facebook mer data, vilket i sin tur leder till annonsintäkter till dessa it-jättar.

Som de sedan slipper skatta för.

Orättvisa skatter ger Facebook och Google fördelar

Regeringen måste se över den orättvisa beskattning som gynnar globala plattformar och missgynnar svenska medieföretag, skriver TU:s vd Jeanette Gustafsdotter.

I teorin ska svenska och globala medieföretag följa samma skatteregler. Men i praktiken ser det annorlunda ut. Svenska mediehus betalar både reklam- och bolagsskatt medan globala jättar som Facebook och Google slipper undan. Den ojämlika beskattningen är så påtaglig att regeringen nu måste se över det regelverk som snedvrider konkurrensen negativt för journalistiska medier i Sverige – och till förmån för de globala bolagen.

I praktiken missgynnar svenska skatteregler medier som investerar i lokaljournalistik, begär ut offentliga handlingar och ställer makten mot väggen. Detta samtidigt som reglerna gynnar de globala medie- och reklamplattformar som inte ägnar sig åt journalistik. Det är en av de slutsatser som kan dras ur den nya rapporten ”Unequal taxation in a digital world – a challange for the Nordic media industry in the current tax environment”, som konsult- och revisionsbolaget PwC skrivit på gemensamt uppdrag av branschorganisationerna TU – Medier i Sverige, Medieförbundet (Finland), Mediebedriftene (Norge) och Danske Medier (Danmark).

Rapporten visar att det finns betydande skillnader mellan hur de nordiska och globala mediebolagens digitala annonsintäkter beskattas i praktiken. Trots att reglerna ska vara desamma betalar svenska och nordiska bolag avgjort mer i skatt än sina globala konkurrenter. År 2015 betalade till exempel Facebook 14,7 miljoner kronor i svensk skatt. Google betalade i sin tur 5,8 miljoner. Totalt 20,5 miljoner kronor. Det är inte ens hälften av vad enbart Aftonbladet betalade. Och då är varken reklamskatten eller den skatt som någon annan av landets 163 dagstidningar betalade in inkluderad.

Varför betalar Facebook och Google så lite i skatt? Är det för att intäkterna på den svenska marknaden är små? Tyvärr finns inga officiella uppgifter om storleken på de två bolagens svenska annonsintäkter. Men medieekonomen Stefan Melesko, Internationella handelshögskolan i Jönköping, uppskattar i en aktuell rapport att Facebook och Google tillsammans omsätter 6,5 miljarder kronor på den svenska marknaden. Det kan jämföras med dagspressens samlade annonsintäkter på 6,6 miljarder, varav drygt 2 miljarder kommer från digital annonsering. Tillsammans har alltså Facebook och Google ungefär lika stora annonsintäkter som den samlade svenska dagspressen. Men när det handlar om skatteinbetalningar är skillnaderna stora.

Melesko uppskattar i sin rapport Facebooks rörelseresultat 2015 till 675 miljoner. Vilket skulle kunna generera 135 miljoner i skatt. För Googles del skulle skattekostnaden samma år hamna på 260 miljoner. Enligt Meleskos bedömningar undviker bolagen, genom att planera sin skattehemvist, en skattebelastning på 400 miljoner kronor.

Den huvudsakliga anledningen till att Facebook, Google och liknande bolag betalar så lite skatt i Sverige är att de skattetekniskt inte anses vara permanent etablerade här. Dagens skattelagstiftning, som bolagen följer, är skapad för mer traditionella affärsmodeller. Modeller som bygger på att bolag har ett behov av fysisk närvaro på en marknad för att kunna tjäna pengar där. Men med digital teknik behöver medie- och reklamplattformarna liten eller ingen fysisk närvaro här i landet för att deras verksamhet ska vara ekonomiskt lönsam. Till det kommer att de globala bolagen ofta använder koncernstrukturer som gör att de kan föra över vinster från det land där vinsterna skapas till en annan del av koncernen – verksamt i ett land där skatten är lägre. På ett sådant sätt kan koncernen skapa en konstlat låg skattenivå. Men också välja och vraka mellan olika länders skatteregler för att maximera sin vinst.

De globala aktörerna ges alltså möjligheter att använda en mycket större andel av sina annonsintäkter till att utveckla nya tjänster för användarna, erbjuda tjänster utan ekonomiskt motkrav eller för att konkurrera ut de nordiska bolagen från marknaden. PwC menar i sin rapport att de nordiska mediebolagen har små eller inga möjligheter att använda skattereglerna på samma sätt som de globala bolagen för att undvika skatter. Det beror på att de lokala mediebolagens affärsmodeller och demokratiska uppdrag går ut på att bevaka vad som händer i till exempel Lidköping, Sundsvall och Ystad. Och för att kunna granska och informera måste det finnas personal på plats. Medarbetare som läser inkommande post i kommunhuset, begär ut offentliga handlingar och möter läsarna på orten. De journalistiska medierna måste helt enkelt ha en fysisk närvaro på marknaden.

Vad kan då göras för att skapa mer konkurrensneutrala förutsättningar på den digitala mediemarknaden? Ja, reglerna för vilka bolag som ska räknas som permanent etablerade i ett land kan ändras. En sådan åtgärd skulle göra det enklare att beskatta intäkter från nya eller digitala affärsmodeller lokalt. Internationella organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, menar att en ändring skulle leda till en förbättrad konkurrenssituation. En annan tanke är att försvåra för artificiella företagsstrukturer att flytta vinster från ett skatteområde till ett annat.

Vissa länder har redan satt in lokala åtgärder för att förmå globala spelare att betala skatt i de länder där intäkterna skapas. Australien och Storbritannien har till exempel infört nya skatteregler som uppmuntrar bolag att beskatta vinsterna på ursprungsmarknaden. I Frankrike diskuterar man samma sak.

Med tanke på allvaret i situationen uppmanar vi därför regeringen att snarast möjligt se över konkurrensförhållandena mellan svenska och globala aktörer när det gäller beskattningen av digitala annonsintäkter. Inte minst bör regeringen snabbutreda behovet av inhemska åtgärder som även i praktiken gör det möjligt för svenska medier att konkurrera på samma villkor som de globala.

Det är orimligt att fria och oberoende medier i Sverige år efter år beskattas mycket hårdare än de globala it-jättarna. Rättvisare regler skulle inte bara stärka journalistikens förutsättningar utan även vår levande demokrati.