Vi måste fortsätta kämpa för pressfriheten

Sverige är näst bäst i världen på pressfrihet. Men samtidigt visar studier att hoten mot svenska medier blir fler och grövre. Och de utsattas berättelser gör att vi inte kan vara nöjda, skriver Jeanette Gustafsdotter i en krönika på Pressfrihetens dag.

Tio i elva på fredagskvällen den 21 april kom ett larm till SOS Alarm. En flaska med brännbar vätska hade kastats in i en bil i Västerås. Bilen, som stod parkerad i de centrala delarna av stan, tillhör en av VLT:s medarbetare. Branden följde på flera anonyma hotelser via brev. Den utsatte medarbetaren ser därför händelsen som ett attentat riktat mot honom som person och framför allt mot hans yrkesroll. VLT:s chefredaktör, Daniel Nordström, menar också att det finns en stor risk för att brandattentatet har med medarbetarens journalistiska verksamhet att göra.

Tyvärr är bilbranden ingen isolerad händelse. I februari blev till exempel en TV4-reporter angripen och hindrad från att filma utanför en restaurang i Angered. En månad tidigare fick redaktionen för SVT:s Uppdrag granskning ta emot dödshot och flera brev fyllda med någon form av pulver. Till det kommer en lång rad, ja rent av dagliga hot och trakasserier riktade mot journalister och medier.

Hoten mot svenska medier fortsätter att öka. Det säger Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten och SVT i en enkät som Kulturnyheterna nyligen gjort. I inslaget konstateras att journalister på de fem mediebolagen mordhotats, fått sina hemadresser exponerade på internet och trakasserats i hemmen bara under den senaste månaden. Och det för att de gjort sitt jobb.

En lång rad studier har konstaterat att ungefär var tredje journalist hotats och trakasserats under de senaste tolv månaderna. Dagspressens journalister är mer utsatta. Här är andelen trakasserade och hotade ännu större, vilket bland annat TU:s och Sveriges Radios studie från i fjol pekade mot. Den studien visar, precis som Kulturnyheternas, att tonen hårdnar, att hoten blir grövre. Och det gäller inte minst mot kvinnor.

Tidigare i vår presenterade TU en rapport som Kantar Sifo låtit göra åt oss och affärsnätverket Klara K. Det var en studie om effekterna av hoten och hatet som möter kvinnliga ledarskribenter, kommentatorer och krönikörer. Vi frågade kvinnorna på landets ledarredaktioner samt andra ledande debattörer och krönikörer om hur de upplever hoten. Det har blivit värre, var svaret. Över hälften av de svarande menar att mängden av hot och trakasserier ökat de senaste tre åren. Och ännu fler att hoten och trakasseriernas innehåll och uttryck samtidigt blivit grövre. En av tre bland de svarande uppger att trakasserierna lett till tankar på att sluta verka inom journalistiken. Och det i det land som förra året firade att världens första tryckfrihetsförordning fyllde 250 år. I det land som enligt Reportrar utan gränser har världens näst starkaste pressfrihet.

Näst bäst i världen eller ej, ingen som ser dessa siffror eller som hör de utsattas berättelser kan vara nöjd. Jag är det inte. Men de visar samtidigt att ansträngning lönar sig. I dag tar polisen och andra myndigheter mediehoten på större allvar. Kulturdepartementet arbetar med en handlingsplan om hoten mot det demokratiska samtalet och frågan ligger på både justitie- och kulturministerns bord.

Just den här dialogen är ett av de skäl Reportrar utan gränser pekar på för att förklara att vi nu är ”på pallen” efter att ha varit nere på tolfte plats i deras pressfrihetsindex för några år sedan. Låt oss därför fortsätta att anstränga oss och använda de lagar som finns. Det är redan olagligt att hota journalister.