Pressfrihetens dag viktigare än på mycket länge

Pressfriheten har ett högt pris. Något vi har tagit för givet är inte längre givet, skriver Utgivarnas vd Jeanette Gustafsdotter.

Imorgon firas den av FN instiftade pressfrihetsdagen över hela världen. Samtidigt har en svensk journalist suttit fängslad, utan rättegång, i 4 605 dagar. I Sverige begränsas dagligen pressfriheten genom hot mot journalister, mediehus och lagförslag som begränsar tryck- och yttrandefriheten. 

Förra helgen träffades Afrikanska kommissionen för mänskliga rättigheter i Angolas huvudstad Luanda för att bland annat diskutera fallet Dawit Isaak i ett slutet möte. Det är första gången Dawits fall enskilt tas upp. Och för lite mer än en vecka sedan släppte regimen i Eritrea, efter påtryckningar från klanledare och representanter från landets provinser, minst åtta långtidsdömda eritreaner. Det inger hopp.

Det inger också hopp att Liljevalchs konsthall öppnar en Dawit Isaak-utställning på Djurgården i Stockholm. Utställningen är anordnad av tidskriften SvartVitt med Kurdo Baksi och Stödkommittén Free Dawit, där Utgivarna är en av aktörerna. Och den 1 maj klev skådespelaren Rafael Edholm in i stödföreningen Free Dawit Isaaks cell, som ställts upp i Kungsträdgården. Fram till den 7 maj kommer besökare att ha möjlighet att sitta med Dawit i Kungsträdgården vilket innebär att man blir instängd i cellen under 15 minuter. 

Pressfrihet är något som vi har tagit för givet i Sverige sedan 1766 då tryckfrihetsförordningen infördes. Det har funnits undantagstider då pressfriheten naggats rejält i kanten, men det har i stort varit just det, undantag. Under den senaste tiden har vi dock blivit smärtsamt påminda om att friheten inte kan tas för given. Svenska journalister har blivit fängslade, kidnappade och dödade för sin rätt att granska och rapportera. Martin Schibbye, Johan Persson, Niclas Hammarström, Magnus Falkehed och Nils Horner. Vilka hjältar. Men de har fått betala ett högt pris. I Nils Horners fall det högsta. 

Vi har en unik press- och yttrandefrihet i Sverige men en dag som denna är det viktigt att vi också ser att det pågår åtgärder som begränsar tryck- och yttrandefriheten. 2013 antog regeringen lagen om kränkande fotografering som gör det brottsligt att fotografera i vissa situationer, om det inte är ”försvarligt”. Lagen träffade en av de mest grundläggande journalistiska arbetsmetoderna, det vill säga att fotografera. 

Regeringskansliet arbetar just nu med att upprätta ytterligare en utredning där den bland annat kommer att titta på behovet att införa ett nytt tryck- och yttrandefrihetsbrott om integritetskränkning. Här finns, det är vi de första att medge, stora problem i dag, men de problemen äger rum utanför det grundlagsskyddade område där massmedierna verkar, till exempel smygfotografering i omklädningsrum och provhytter. Löpande pågår på landsting efter landsting, under en påstådd omsorg om anställdas och vårdtagares integritet, generella fotoförbud, som riskerar att omöjliggöra massmediernas verksamhet som till exempel att granska vården.

I min förra krönika skrev jag om att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson JK-anmält Försäkringskassan för brott mot källskyddet och Nerikes Allehandas chefredaktör Katrin Säfström anmält Lindesbergs kommun till JK och JO. Sedan den nya offentlighets- och sekretesslagen infördes 2009 har hela 69 ändringar införts. Varje ändring har i någon mån försämrat allmänhetens möjlighet till insyn.

Dessa exempel visar att pressfriheten inte är för given. Inte ens i Sverige. 

På onsdag uppmärksammar Utgivarna hot mot journalister och mediehus med att bland annat publicera en unik Sifo-undersökning. Imorgon firar vi pressfrihetens dag! Viktigare än på mycket länge.