God demokrati kostar också pengar

Journalistikens främsta uppdrag är det demokratiska. Att granska, informera och debattera. Med hjälp av mediernas rapportering kan vi som medborgare göra mer välgrundade val, förstå samhällets utmaningar och ställa de ansvariga till svars. Men för att fria medier ska kunna fortsätta att vara fria i sin granskning krävs en fungerande ekonomisk marknad.

Ny forskning från amerikanska Stanforduniversitetet har visat att pengar investerade i granskande journalistik kan betala sig för samhället många gånger om i sparade pengar. Förändrade rutiner i den offentliga förvaltningen och nya lagar kan spara in mycket stora belopp. Men journalistiken sänker inte bara samhällets gemensamma kostnader, den genererar även intäkter till staten. Inte minst genom skatter.

En ny brittisk rapport som revisionsföretaget Deloitte tagit fram på branschorganisationens News Media Associations uppdrag visar att dagspressen i vid bemärkelse hade intäkter från främst användare och annonser på 5,1 miljarder pund 2015. Det betyder att nyhetsbranschens bidrag till samhällsekonomin, enligt rapportens sätt att räkna, är mer än 5 miljarder pund brutto och omfattade ungefär 87 500 arbetstillfällen.

Hur ser det ut i Sverige? Jo, enligt Myndigheten för press, radio och tv:s rapport Medieekonomi uppgick tidningsföretagens rörelseintäkter till 16,9 miljarder kronor under 2015. Och totalt var 7 900 personer, varav 4 000 journalister, anställda av TU:s medlemsföretag under samma år.

Den svenska dagspressens rörelsekostnader – 16,8 miljarder kronor 2015 – består till stora delar av löner och andra produktionskostnader. Det är vad det kostar att göra avslöjanden som Dagens Nyheters granskning av misstänkt korruption inom Riksrevisionen, Västerbottens-Kurirens avslöjande om Studiefrämjandets fusk med mångmiljonbelopp, Piteå-Tidningens artiklar om hur en förvaltare systematiskt stal pengar från de han var satt att hjälpa och Aftonbladets gräv om Kommunals representationsvanor och restaurangverksamhet.  

Det är granskande journalistik som de här jobben och annat som lockar 83 procent av alla svenskar mellan 9 och 79 år att läsa tryckta eller digitala morgontidningar under en vanlig månad. Och 61 procent att läsa en kvällstidning eller kolla av deras sajter, säger statistik från Nordicom.

Men förutom sitt bidrag till samhället via granskande journalistik bidrar alltså medierna även via skatter. De flesta är helt riktiga. Men inte alla.

År 2015 betalade till exempel tidningsbolagen Aftonbladet, Dagens industri, Dagens Nyheter, Expressen, Skånska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Stampen reklamskatt om drygt 29 miljoner kronor. Utöver det belastades tidningarnas resultat med en skatt på 57 miljoner, enligt bolagens årsredovisningar. Till dessa 86 miljoner kommer självklart långt mer skattepengar från de koncerner tidningarna ingår i. Och från alla övriga tidningar och mediehus i landet, som Barometern, Jönköpings-Posten, Gefle Dagblad, Haparandabladet, Norrköpings Tidningar, Nya Wermlands-Tidningen och Västerbottens-Kuriren.

I och med att annonsaffären utmanas och att annonspengar flyttar från de journalistiska medierna och till digitala distributörer, till exempel till Facebook och Google som inte behöver betala reklamskatt, blir läsar- och användarintäkterna allt viktigare. 2015 stod läsar- och användarintäkterna för över 60 procent av dagspressens intäkter, enligt Medievärlden Premium.

I dag kommer huvuddelen av dessa intäkter från den tryckta upplagan. Men vi ser nu en snabb och viktig tillväxt i de digitala kanalerna. Den här utvecklingen hämmas dessvärre av att momsen på digitala tidningar är mycket högre än på tryckta. Därför är det viktigt att regeringen gör slag i saken nu när EU i december 2016 öppnade för en teknikneutral och reducerad moms på både tryckta och digitala tidningar. Digitalmomsen är en fråga om demokrati och överlevnad. Framtidens journalistik kommer till stora delar att finansieras av oss som läser och använder den. Och då måste största möjliga del av publicistiska mediers prenumerationspris gå till journalistiken, inte till statskassan. I slutändan är det den ordningen som gynnar samhället mest.

Dagspressen tar sitt demokratiska uppdrag på allvar. Men de konkurrens- och utvecklingshämmande pålagorna måste bort om pressen även i fortsättningen ska kunna bidra till vårt gemensamma samhälle genom att granska, informera, debattera – och betala skatt.

Misstron måste bemötas med transparens

I en tid då misstron mot de traditionella medierna växer måste medierna bli bättre på att förklara vad de gör och varför. Därför drar TU igång en treårig informationskampanj om medier och trovärdighet.

Varannan svensk nyhetskonsument får till stora delar sina nyheter andra håll än de traditionella medierna. Det visar en ny undersökning som Handelshögskolan i Stockholm och de sju största nyhetssajterna presenterade nu i december månad. Den visar också att var femte svensk misstror medierna. Det är allvarligt.

Studien bygger på analyser av användarmönstren för 38 000 personer på sajterna för Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, SVT och Upsala Nya Tidning. Dessutom har man intervjuat 4 000 personer för att se vad som motiverar användarna och vad som delas i sociala medier.

Och det visar sig att vi ser en allt större spridning i hur befolkningen tar del av nyheter. Hälften av oss som lyssnar, läser eller tittar på nyheter gör det framför allt via de traditionella kanalerna, som dagspress, radio och tv. Hälften av befolkningen läser till exempel en tryckt dagstidning en vanlig dag. Den här gruppen, som vänder sig till de etablerade medierna, deltar och använder enligt studien till stora delar också redaktionellt material i sociala medier.

Men den andra hälften visar upp ett annat mönster. De vänder sig i mindre utsträckning till etablerade medier. Och 21 procent, ungefär var femte nyhetskonsument, uttrycker till och med en aktiv misstro till de traditionella medierna.

Det finns en sak som de olika grupperna säger sig ha gemensamt. De värdesätter opartiskhet och saklighet. Vi menar att det inte finns någon bättre garant för att den kvalificerade informationen som nyhetskonsumenterna efterfrågar är saklig och opartisk än kraftfulla nyhetsredaktioner. Det är i de etablerade mediehusen som den källkritiska kunskapen är som allra mest utbredd. Och det är där insikterna i det journalistiska hantverket är som djupast. Men vi måste bli ännu bättre på att förklara vad vi gör och varför vi gör på vissa sätt.

Därför kommer TU att i januari 2017 lansera ett första steg i en treårig informationskampanj om medier och trovärdighet. Det första steget innehåller annonser för tryckta och digitala kanaler som lyfter fram pressetiken. Att vi har ett fungerade självreglerande pressetiskt system i Sverige, ett system som guidar redaktionerna i det dagliga nyhetsarbetet och ger den som känner sig felaktigt behandlad i pressen möjlighet till upprättelse.

Steg två blir att belysa systemet med ansvarig utgivare, medan ett annat att redovisa en egen studie av hur nyhetskonsumenternas syn på vissa typer av nyheter.

Vi måste som sagt bli ännu bättre på att förklara det vi gör. Men vi kompromissar aldrig när det gäller journalistikens kärnuppdrag. Vi ska fortsätta att vara källkritiska, redovisa fakta, granska kritiskt och hålla hög relevans. Sanna, riktiga nyheter.

Lexbase missbruk av grundlagen hotar tryck- och yttrandefriheten

I dag lämnar Mediegrundlagskommittén sitt betänkande ”Ändrande mediegrundlagar” (SOU 2016:58) till justitieministern. Jag har varit en av experterna som representant för TU. Som expert kan man inte reservera sig utan endast lämna ett särskilt yttrande. Det har jag gjort.

Kommitténs arbete har – i linje med sina direktiv – haft att göra återkommande avvägningar mellan skyddet för tryck- och yttrandefriheten och skyddet för den personliga integriteten. Dessa eviga motsatspar; en förstärkning av den personliga integriteten innebär i praktiken oftast en försvagning av just den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten. TU har betonat att detta är något som hela tiden måste uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Kommittén har i det perspektivet övervägt ett antal frågor. Jag vill här lyfta två av de viktigaste.

En viktig fråga har gällt problemet med den ”eviga” preskriptionstiden för sökbara artiklar på tidningssajter och i arkivdatabaser. Detta innebär att preskription aldrig – eller endast efter en viss tid – inträder och att en senare utgivare får ”ärva” föregående utgivares publiceringsbeslut, den så kallade arvsynden.

Kommittén anser, i sitt huvudförslag, att ett yttrandefrihetsbrott på en webbplats även i fortsättningen ska anses pågå till dess att en uppgift tas bort. Det innebär i praktiken att arvsynden består även fortsättningsvis. Detta är en otillfredsställande ordning som går stick i stäv med den tryck- och yttrandefrihetsrättsliga grundprincipen om utgivarens ensamansvar, det vill säga en utgivare ska, för att kunna upprätthålla detta ensamansvar, ha en rimlig möjlighet att kunna kontrollera vad denne själv publicerar – inte vad andra har publicerat.

Det positiva är dock att kommittén föreslår en möjlighet till ansvarsbegränsning för material som är äldre än ett år. De enorma informationsmängder som hinner publiceras bara under ett år gör dock även detta till något helt oöverblickbart.

Enligt min mening bör därför en vanlig preskriptionstid om sex månader gälla för allt material i en databas räknat från den tidpunkt då det tillgängliggjordes. Det kopplar i bägge fallen ansvaret till den utgivare som fattade publiceringsbeslutet och löser frågan om ”arvsynd”. Detta kan – möjligen – också förenas med förslaget om en möjlighet till ett så kallat ”notice-and-take-down”-förfarande, där en utgivare kan underställas en underrättelse om att fatta ett nytt publiceringsbeslut om en artikel i en databas och – om denne då väljer att låta den kvarstå – också få ta ansvar för den.

Söktjänsten Lexbase har framkallat en diskussion och ett politiskt tryck om att genomföra begränsningar av det så kallade frivilliga grundlagsskyddet. Söktjänsten gör det möjligt att ta fram personuppgifter om enskilda i bland annat brottmål. Detta oansvariga förhållningssätt till publicering av personuppgifter har nu lett till att kommittén föreslår att möjligheterna att skaffa grundlagsskydd med utgivningsbevis för vissa typer av söktjänster ska begränsas. I praktiken har Lexbase visat hur ett missbruk kan leda till ett lagstiftningsförslag som, i sin iver att skydda den personliga integriteten, också slår mot tryck- och yttrandefriheten som sådan.

Om man vill införa de begränsningar i yttrandefriheten som detta innebär är det av yttersta vikt att dessa mycket tydligt avgränsas så att de inte utesluter även annan, och liknande, verksamhet som i högsta grad förtjänar grundlagsskydd.

Läs hela det särskilda yttrandet här.

Jeanette Gustafsdotter

VD

TU – Medier i Sverige

Kvinnor mer utsatta för hot

Kvinnor trakasseras oftare än män. Och utsätts oftare för hot om sexuellt våld. Det visar en undersökning TU och Sveriges Radio gjort tillsammans, skriver TU:s vd Jeanette Gustafsdotter.

Långvariga trakasserier, offentliggjorda hemadresser, bilder på våldtäktsoffer och klart uttalade hot om att det här kommer även att drabba dig. Det är med tungt hjärta jag läser om vad medarbetare på landets dagstidningar och på Sveriges Radio utsätts för i sitt arbete. Dagligen och året runt. År ut och år in. Den enkätundersökning som TU gjort tillsammans med Sveriges Radio nu i vår om hot mot mediernas medarbetare bekräftar dessvärre den bild vi tidigare fått från andra undersökningar.

TU och Sveriges Radios gemensamma undersökning visar att 20 procent av medarbetarna på dagstidningarna och hos Sveriges Radio hotats och att 27 procent trakasserats någon gång under de senaste tolv månaderna.

Sammantaget har var tredje medarbetare antingen hotats eller trakasserats under senaste året. Och av de som hotats eller trakasserats säger ungefär 30 procent att det sker minst en gång i veckan. Undersökningen pekar också mot att tidningarnas medarbetare är mer utsatta än medarbetarna vid radion.

Hela 44 procent av dagspressens redaktionella medarbetare har utsatts för hot eller trakasserier under senast året. En klar majoritet menar dessutom att hoten, hatet och trakasserierna ökat under de senaste två åren. Allra värst utsatta är chefer och ledarskribenter.

Knappt var tredje medarbetare inom dagspressen har hotats det senaste året, oavsett kön. Däremot verkar det som om de hot och trakasserier som drabbar kvinnor är grövre och ser annorlunda ut. Det är allvarligt. Kvinnor blir till exempel trakasserade oftare än män. Generellt sett är det medarbetarens sociala liv som hotas. Men för kvinnornas del tillkommer minst en aspekt till i hotet. För fler än var tredje hotad kvinna innehöll det senaste hotet även ett hot om sexuellt våld mot henne personligen. I andra fall riktade sig hotet om sexuellt våld mot en annan person i hennes närhet. Den här typen av hot drabbar endast några få män.

Dessutom hotas en klar majoritet av de utsatta kvinnorna uttryckligen på grund av sitt kön. Även här kan vi se en tydlig skillnad mellan könen inom dagspressen. Räknas hoten mot kvinnor och män ihop är det huvudsakliga hotmotivet det publicistiska arbetet, till exempel ett avslöjande eller en bevakning. Men för kvinnor tillkommer alltså ofta ett annat motiv, nämligen deras kön.

Ett annat tecken på att hoten mot de kvinnliga medarbetarna drivs längre är hotens effekter. Ingen av de svarande männen uppger att de funderat på att sluta som journalist på grund av hoten. Det gör däremot en del av kvinnorna. Och det är en betydligt mindre andel män som känner personlig rädsla och oro än bland kvinnorna. Det finns alltså en risk att kvinnor hotas bort från journalistikens demokratiska uppdrag. Samtidigt är det också en större andel kvinnor än män som säger sig ha undvikit att bevaka en viss person eller ett nätverk efter hot.

Men en sak har hoten gemensamt. Det är män som hotar. Det är män som hotar kvinnor och det är män som hotar män.

Medierna ljuger inte!

Extrem. Situationen med en massiv it-attack som drabbat många mediehus kombinerat med en före detta kulturminister som påstår att medierna mörkar känns inte mindre än extrem. Det menar TU:s vd Jeanette Gustafsdotter.

I dag när Pressens opinionsnämnd, PON, fyller 100 år känns det extra tråkigt att behöver upprepa det som borde vara självklart för läsarna, oavsett tidigare kulturminister eller inte, oavsett politisk färg, oavsett åsikter: medierna ljuger inte. Det finns inga belägg för att medierna döljer sanningen, varken inom vetenskapen eller konkreta exempel. Visst kan medier publicera felaktiga uppgifter. Men det är inte samma sak som att medvetet ljuga och förvränga.

Myten om att medierna systematiskt förtiger sanningen blommar upp med jämna mellanrum. Inför och under andra världskriget anklagades pressen från extremhögerhåll för att inte säga sanningen om bland annat bolsjevismens inflytande. Under 1970-talet var istället yttersta vänsterkanten övertygad om att medierna ljög eller förteg kapitalismen. Nu pågår det återigen en debatt om mediernas lögner på hög nivå. Det är ytterst oroväckande. Och under en helg med en massiv it-attack kombinerat med en debatt i medierna om hur mycket medierna säger eller inte säger gör att situationen känns extrem.

Det ordet använda jag för övrigt under helgen och nu rasar det in mejl där jag får veta vad som är extremt. Här är ett exempel:

”Nej, Jeanette Gustafsdotter, det är inte Lena Adelsohns UTTALANDE som är ’extremt oroväckande’. Vad som är extremt oroväckande är de facto mediers mörkläggningar av nutida extrema situation.”

Jag kan dock inte avvärja mig från att det hela känns extremt på många sätt.

Vi har världens äldsta tryckfrihetsförordning som i år fyller 250 år, idag fyller PON 100 år, och vår yttrandefrihetsgrundlag fyller 25 år. Men aldrig i nutid har det fria ordet varit så hotat som idag. I Sverige och i Europa. Extremt är kanske ett till och med en underdrift.

Bakom varje publicering finns det en ansvarig utgivare som har tagit ett beslut gällande vad som ska publiceras eller inte. Ibland blir det fel, man håller inte alltid med men det finns ett publiceringsbeslut och det finns en person som kan hållas ansvarig. Allt kan inte skrivas och ska inte skrivas men att gå så långt och säga att det finns någon ansvarig utgivare som medvetet ljuger det är extremt.

Ett bevis på nyhetssajternas betydelser visar inte minst IT-attacken i helgen som var helt inriktade på de fria nyhetsmedierna. Varför bry sig om att försöka stänga ner något som inte har genomslagskraft, som inte betyder någonting? Nej, det är ett aktivt försök att tysta oberoende medier för att undergräva förtroendet.

Jag påstår alltså inte att medierna är ofelbara. Tvärtom, medierna gör också fel och även stundtals grova övertramp men den stora skillnaden är att medier som tar ansvar förbinder sig att följa de pressetiska reglerna. Med det följer att ta ansvar för när och om man ska publicera namn och etiskt ursprung när det är relevant och när det inte är av allmänintresse.

Att säga att medierna ljuger för att de inte publicerar det som man kanske själv skulle vilja att de skriver är att blanda äpplen och päron.

Nu behövs det en sansad debatt om svenska mediers uppdrag. Och för att kunna göra sitt uppdrag måste svenska medier kunna nå ut till läsarna. Därför drar nu TU igång en större undersökning om källkritik och träffar inrikes- och demokratiministern på onsdag för att prata och säkerställa att allmänheten kan nås av viktig nyhetsförmedling. 

Män som nätälskar kvinnor

Jag har utsatts för ett av vår tids stora demokratiska utmaning. Att reglera det skrivna utan att begränsa yttrandefriheten. Att hitta en lösning på dagens näthat utan att hämma publicitet.

I dag lämnar Gudrun Antemar, ordförande betänkandet Integritet och straffskydd, till Justitieministern. Det innehåller en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet och förslag till ett förstärkt straffskydd. Jag har varit en av experterna. Jag är enig med övriga experter. Det krävs en lagändring. Men den ska nås genom att värna yttrandefriheten. För det är inte de grundlagsskyddade medierna med ansvarig utgivare som tar ett ansvar som gör övertrampen.  Det är ännu en gång tydligt att det inte är vi, dvs. medier med ansvarig utgivare som tar ett ansvar, som begår övertramp. 

Regeringsformen och artiklarna 8 och 10 i Europakonventionen ställer krav på att ett tillräckligt skydd både för integriteten och yttrandefriheten med en balans mellan dessa viktiga intressen. Utredningen presenterar idag ett antal förslag som utgår från att vi ska värna yttrandefriheten och samtidigt möta behoven av ett bättre straffskydd för den personliga integriteten.  

Nytt straff om olaga integritetsintrång. En ny straffbestämmelse om olaga integritetsintrång utanför det grundlagsskyddade området föreslås. Det ska bli straffbart med intrång i någons privatliv genom spridning av bilder eller andra uppgifter som innebär en kännbar skada för den som uppgiften eller bilden rör.  Bestämmelsen omfattar bilder eller uppgifter om sexualliv, hälsotillstånd, brottsoffer, personer i mycket utsatta situationer, nakenbilder eller liknande bilder eller uppgifter om någons privatliv. Det handlar t.ex. om spridning av sexfilmer och privata uppgifter om sjukdomar. Med undantag från straffansvaret om spridningen var försvarlig, t.ex. om det fanns ett tydligt allmänintresse av att uppgiften spreds.  

Mer ansvar krävs. Nu ska det bli straffbart att hota någon att sprida integritetskränkande bilder eller uppgifter, t.ex. sexfilmer. Bestämmelsen om olaga hot föreslås utvidgas så att det blir straffbart att rikta hot mot någons frihet eller frid. Hot som är ägnat att framkalla allvarlig oro hos den hotade ska kunna straffas. 

Ofredande utvidgas. Två utvidgningar föreslås när det gäller bestämmelsen ofredande. Ett agerande som når fram till den som ofredas i efterhand ska på ett tydligare sätt kunna straffas. En hatsida skapas med innehåll som därefter når fram till den drabbade, enstaka hatiska och mycket kränkande yttranden som ligger nära hot ska under vissa förhållanden kunna straffas som ofredande, t.ex. ageranden mot en mycket utsatt person som går ut på att personen borde dö eller utsättas för ett allvarligt brott. 

Förtal och förolämpning ska moderniseras.  Straffansvaret för förtal ska gälla den som utpekar någon som brottslig eller lämnar andra nedsättande uppgifter som är ägnade att skada anseendet hos den som uppgiften gäller. Precis som nu ska det vara straffritt att lämna uppgifterna om det var försvarligt. Grovt förtalsbrott ska bedömas utifrån uppgiftens art och sättet för spridningen, t.ex. om och hur spridningen har skett via internet. 

Det här är huvuddragen i utredningen. Det rör sig om förslag som nu ska utredas och debatteras. Det är en start på ett problem som måste hitta en lösning. 

Det är min förhoppning att SVT inte ska kunna göra ett nytt program med titeln: Män som näthatar kvinnor. Ett program där kvinnliga författare och journalister vittnade om dagliga hot och hat på nätet. Men det krävs mer än lagändring. Det krävs attitydförändring. Det krävs många samtal, debatter och utbildning. Det tar tid men det är första steg i rätt riktning utan att inskränka tryck- och yttrandefriheten. Det leder förhoppningsvis till kommande programmet: Män som nätälskar kvinnor. 

Läs också: Så vill utredaren stoppa näthatet

Vi skyddar källor även vid mord

När en redaktion vägrar att lämna ut material till polisen handlar det inte om att de vill skydda förövarna eller sabotera för polisen. Utan om att de följer lagen.

Aftonbladet har med hänvisning till källskyddet vägrat lämna ut bilder på två misstänkta rånare till polisen. (Läs mer här) Redaktionen har inte vägrat för att skydda rånare. Inte för att trilskas. De har gjort det för att värna källskyddet och grundlagen. Men Solna tingsrätt har nu gett polis och åklagare rätt att genomföra en husrannsakan hos Aftonbladet. Det trots att det kom en dom i Hovrätten för övre Norrland den 26 mars i år som klart och tydligt pekar i motsatt riktning.

I fallet med Aftonbladet vill polisen ”beslagta den IT-enhet/IT-enheter som innehåller de omaskerade bilderna” eftersom det handlar om ”ett mycket allvarligt brott”.

I fallet med Folkbladet i Umeå beslagtog polisen – efter en dom i tingsrätten – en mördad lokaljournalists dator och mobiltelefon med tillhörande SIM-kort. (Läs mer här) Folkbladets ansvariga utgivare Anna Lith försökte tillmötesgå polisen genom att erbjuda dem att hon skulle gå igenom materialet först. Och det för att säkra att ingen handling som innehöll källskydd skulle lämnas ut. Efter det skulle polisen kunna få ta del av övrigt material. För att fallet rörde en älskad kollega, för att tidningen försökte tillmötesgå polisens önskemål att säkra bevis och för att säkra källornas skydd. Men också för att försöka lösa intressekonflikten mellan juridik och journalistik, beivra brott och samtidigt värna källskyddet i Tryckfrihetsförordningen.

Vi förstår anhörigas och allmänhetens självklara önskan om att brott ska klaras upp och förövare dömas, men vi försvarar också deras rätt att vara anonyma när de önskar. 

Jan Helin, publisher på Aftonbladet, har också kommenterat domen från Solna tingsrätt med att de utreder om det går att möta polisens önskemål om att se bilderna samtidigt som redaktionen skyddar källan. Även det här fallet visar att branschen klart och tydligt jobbar för hitta en lösning för alla parter. Det finns ingen önskan om att skydda rånare.

Det är inte mediernas agerande som oroar. Det är polisens och tingsrättens. Ännu en gång har det fattats ett domslut som riskerar att utlämna den som utnyttjat sin grundlagsskyddade meddelarfrihet.

I Aftonbladet-fallet ska åklagare som sagt få ”beslagta den IT-enhet/IT-enheter som innehåller de omaskerade bilderna” eftersom det handlar om ”ett mycket allvarligt brott”. Tingsrätten fortsätter: ”Någon avsevärd risk för att åtgärden ska medföra att ett vidlyftigt sekretesskyddat material måste tas i beslag eller för att källan röjs kan inte anses föreligga.” Men vad menas med begreppet IT-enhet/IT-enheter? Solna tingsrätt borde förstå att en så pass oklar begränsning inte är förenlig med att säkra källskyddet.

Ur domen från Hovrätten för Övre Norrland kan man läsa att de ”ändamålsskäl som ligger bakom regeln om beslagsförbud bör få genomslag vid bedömningen om det är proportionerligt att ta en elektronisk databärare i beslag. Vid proportionalitetsbedömningen måste risken för att en anonym uppgiftslämnares identitet röjs anses vara ett intresse som väger mycket tungt.” Tidningen Folkbladet fick rätt och dator, mobiltelefon och SIM-kort återlämnades till redaktionen. Men då kan skadan redan vara skedd.

Även när det gäller mördade kollegor, då det skulle vara frestande att lämna över allt material till polisen, skyddar mediebranschen sina källor. Precis som i fallet med Folkbladet. Och som Sveriges Radio när de tydligt protesterade då Internationella åklagarkammaren ville granska den mördade reportern Nils Horners dator. Vi försvarar grundlagen och våra källor.

Skrik inte om lagändring när det gäller näthat

De som hotar eller hatar på nätet tar ofta skydd bakom argument om yttrandefrihet. Men ropa för den skull inte efter nya utredningar som ska titta efter brister i lagstiftningen.

Aftonbladets nya granskning om nättrollen, de som anonymt skriver hat och hot på Flashback, sätter fingret på en av vår tids svåraste avvägningar: rätten att publicera och yttrandefriheten. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin ställer en mycket relevant fråga: är det viktigt för yttrandefriheten att få sprida rasism, hat och hot anonymt på nätet? 

De som skriver hoten, hetsen, elaka kommentarer och skvaller hänvisar oftast till yttrandefrihet. Det är just det försvaret som kan försämra ett av våra äldsta grundlagsskyddade skydd vi har i Sverige. Ett unikt skydd som vi ska vara oerhört stolta för. Ett skydd som ska skydda demokratin. Yttrandefriheten var aldrig avsett att skydda människor som hotar andra eller har till syfta att skapa hat mot andra folkgrupper. 

Jag hoppas att Aftonbladets publiceringar och tidigare Expressens viktiga granskning av Axpixlat leder till en större debatt om hotkulturen. Men som alltid när en viktig debatt väcks så finns det alltid en risk att det väcks förslag på skärpt lagstiftning. Det finns alltid de som snabbt skriker att det finns brister i lagstiftningen och någon högt uppsatt som efterfrågar en utredning där man tittar på brister i nuvarande lagstiftning

Stopp! För det första: det är sällan rätt tidpunkt att diskutera skärpta lagar mitt under en hätsk debatt. För det andra: det finns redan en sådan utredning som går under namnet ”Ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten” (Ju 2014:10). Jag är en av experterna i utredningen och det som utreds är just det som efterfrågas. Utredningen pågår för fullt med ett gediget utredningsmaterial som går igenom om lagstiftningen är tillräcklig när det gäller just denna form av hot, om lagstiftningen behövs kompletteras, hur polis och åklagare uttömmer de möjligheter som dagens lagstiftning ger och om språkbruket är begripligt hos dagens allmänhet. Vad betyder till exempel kännbar fridskränkning? Det finns mycket att utreda när det gäller dagens publicitet, dagens teknik och dagens lagstiftning. Men lugna er när ni börjar skrika efter skärpt lagstiftning. Det är aldrig rätt väg att gå. Låt det leda till det som det ska göra; debatt. 

Att skrika efter skärpt lagstiftning är dessutom ingen nytt. I slutet av 1800-talet skrev tidningarna på ett sätt som inte är helt olikt det som publiceras på valda delar av nätet. Kungen och riksdagen blev arga, och tillsatte en utredning. Men den landade klokt i att en inskränkning av tryckfriheten var fel väg att gå. Den väg som man valde att gå var att höja kunskapsnivån hos allmänheten och att ställa högra krav på pressens självsanering. Publicistklubben inrättades 1874 för att höja pressens anseende och de pressetiska reglerna antogs 1916. Nu arbetar Utgivarna med att ta fram ett nytt gemensamt självreglerande medieetiskt system med bland annat fokus på att höja förtroendet hos allmänheten för att möta dem i ett nytt medielandskap. En utredning pågår. Låt detta räcka i nuläget, och låt oss hoppas på att denna viktiga debatt mynnar ut i att begreppet ansvarig utgivare visar vad det verkligen handlar om; en ansvarig utgivare som tar ansvar, inte en oansvarig utgivare som ger anonyma hatare fritt utrymme. 

Gärna en utredning – men inte av det som är akut

Medieutredningen är välkommen, men utred inte saker som tröskats igenom och dessutom redan är beslutade.

”På senare år har det talats mycket om ungdomars användning av dagspress. Bland annat har det påståtts att ungdomarna är en för dagspressen förlorad publik. De yngre åldersgrupperna har istället sin uppmärksamhet riktad mot radio, tv och grammofonskivor.”

Så såg farhågorna ut inför 80-talet enligt presstödsutredningen år 1979. Hur den svenska medieutvecklingen ser ut idag fick mediegrundlagskommittén ta del av när Ingela Wadbring, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, presenterade medieutvecklingen för gruppen i fredags där jag är en av experterna. Hos den yngre generationen, som enligt mig är oerhört uppdaterad och påläst, kan vi se ett kunskapsglapp växa fram mellan dem som är medvetet så kallade nyhetsundvikare i traditionella kanaler (födda 1977 eller senare), omkring 15 procent, och de som medvetet tar del av nyheterna (födda 1945 eller tidigare), omkring 97 procent. Ett kunskapsglapp som spås leda till ökade klasskillnader i framtiden. 

Samtidigt visar nyheternas näringskedja, det vill säga vart nyheterna kommer från:

TV och radio = 12 procent

Nyhetsbyråer och fristående sajter = 10 procent

Fackpress och magasin = 7 procent

Dagstidningar = 70 procent

(samtliga siffror inkl. web) 

Och även om de traditionella medierna står för huvuddelen av nyhetsproduktionen tillfaller en växande andel av reklamintäkterna andra bolag. Idag går ungefär 40 procent av all onlineannonsering till jättar som Google och Facebook. I längden är det ingen hållbar utveckling.

Det ställer många frågor. Hur ska vi göra för att inte få en generation som inte tar del av information och kunskap som förmedlas via medier? Jag är bekymrad för att det i långa loppet kan leda till svårigheter för medborgare att fatta väl grundade beslut där en granskande journalistik många gånger uppfyller sitt syfte, att informera medborgarna. 

Jo, men idag kan ju medborgarna ta del av informationen ändå? Ja, det kan de. Men de som säger att det inte spelar någon roll har missat att det är en global strukturomvandling! När det går dåligt för medierna är det mycket som står på spel. Tryck- och yttrandefrihet, demokrati, näringsfrihet, debatt och granskning. Detta är demokratins klimatfråga. Just nu sitter kulturdepartementet och skriver på direktiven till en kommande medieutredning. Det är bra. Det krävs en medieutredning ur generellt perspektiv för att få svar på viktiga framtidsbeslut. 

Men jag har sagt det tidigare, och jag säger det gärna igen. Lösningen är inte att tillsätta en medieutredning som gräver i frågor som redan är utredda och klara. Här krävs det snabba beslut för att öka förutsättningarna för att minska kunskapsglappet. 

Omsätt följande lista till politiska beslut:

• Riksdagen beslutade redan 2002 att reklamskatten skulle tas bort. Verkställ beslutet omedelbart. 

• Public service behöver en finansieringsmodell som är långsiktigt hållbar.

• Verka aktivt för sänkt digitalmoms inom EU genom samarbete med länder som Finland.

• Reformera presstödet till dagens verklighet. 

Jag välkomnar en medieutredning som gör en ny total översyn av dagens medielandskap, till exempel frågan om illegala streamingtjänster på nätet. Det är på tiden och det brådskar. Men gå inte över ån efter vatten, utred inte saker som redan är utredda och dessutom beslutade.

Utgivarna har skrivit svensk mediehistoria

När det lackar mot jul och Loa Falkman snart är halvvägs upp på Sollidenscenen kan jag inte låta bli att blicka både bakåt och framåt.

Utgivarna är på många sätt unikt. För första gången i svensk mediehistoria har vi lyckats ena Sveriges ledande publicistiska företag och organisationer: SVT, SR, UR, TV4-gruppen, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna. Det gör att vi framgångsrikt har kunnat driva frågan om hot mot journalister till att hotbilden nu ska kartläggas av brottsförebyggande rådet Brå. Dessutom har vår samverkan gjort att vi nu är med som expert i två ledande utredningar för mediebranschen; ett modernt och starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten (Ju 2014:10) och Mediegrundlagskommittén (Ju 2014:17). Vi har också anordnat ett par framgångsrika riksdagsseminarier – till och med samma dag då statsministern gick ut och berättade att blir ett extraval.

Det har druckits mycket kaffe på departementen och i riksdagen. Och det har verkligen varit gott och givande varje gång. Senast var det kaffe den 2 december med statssekreteraren på kulturdepartementet, Per Olsson. Det är säkert lite förmätet att tro att vårt möte gjorde stor påverkan, men kom inte Alice Bah Kuhnkes uttalande om reformerat presstöd och medieutredning väldigt kort tid därefter? Ja, jag vet att vi är många som jobbar hårt med dessa frågor och alla gör ett fantastiskt jobb men så här innan jul vill jag gärna tro att våra argument nådde fram.

Men, det som verkligen har varit unikt och mycket lovande, är att Utgivarna har tagit ett rejält kliv framåt när det gäller att göra om våra system gällande pressetiken. Utgivarnas styrelse har enats om att organisationen ska begära en lagändring av regeringen. Begäran ska lämnas in till kulturdepartementet nu i januari nästa år. Vi kommer att rekommendera en lösning med frivillighet som bygger på ändringar i sändningsvillkoren för public service i kombination med ändring av radio- och tv-lagen. Och Pressens samarbetsnämnd (PK, SJF, Sveriges Tidskrifter och Tidningsutgivarna) som i dag reglerar det pressetiska systemet har ställt sig bakom denna begäran om lagändring. Det gör mig glad och stolt. Det är ett beslut som visar att Dagens Media gjorde rätt sommaren 2012 då de satte rubriken ”Utgivarna enar svenska medier”. Det här beslutet visar att det går att ena medierna. Enigheten är extra viktigt i en tid av konvergerade medier. Allmänheten ska känna tilltro till sina medier och med ett tydligt, gemensamt system ökar den möjligheten.

Samtidigt som medierna gemensamt verkar för ett gemensamt och tydligt etiskt system är det viktigt att politikerna ser den oerhört snabba omställning som pågår. Det gör att premisserna för medierna måste behandlas med fördjupat allvar och öppet sinnelag. Det är ett bra tillfälle nu. Alla förutsättningar är där. Branschen är enad i gemensamma frågor och allmänheten har aldrig varit så nyhetsuppdaterad som nu. Vi lyssnar, läser och ser på medier som aldrig förr både analogt och digitalt. Med det i ryggen ser jag fram emot ett fantastiskt medieår 2015.

En riktigt god jul och gott nytt år.

Med vänliga hälsningar

Jeanette Gustafsdotter