Orättvisa skatter ger Facebook och Google fördelar

Regeringen måste se över den orättvisa beskattning som gynnar globala plattformar och missgynnar svenska medieföretag, skriver TU:s vd Jeanette Gustafsdotter.

I teorin ska svenska och globala medieföretag följa samma skatteregler. Men i praktiken ser det annorlunda ut. Svenska mediehus betalar både reklam- och bolagsskatt medan globala jättar som Facebook och Google slipper undan. Den ojämlika beskattningen är så påtaglig att regeringen nu måste se över det regelverk som snedvrider konkurrensen negativt för journalistiska medier i Sverige – och till förmån för de globala bolagen.

I praktiken missgynnar svenska skatteregler medier som investerar i lokaljournalistik, begär ut offentliga handlingar och ställer makten mot väggen. Detta samtidigt som reglerna gynnar de globala medie- och reklamplattformar som inte ägnar sig åt journalistik. Det är en av de slutsatser som kan dras ur den nya rapporten ”Unequal taxation in a digital world – a challange for the Nordic media industry in the current tax environment”, som konsult- och revisionsbolaget PwC skrivit på gemensamt uppdrag av branschorganisationerna TU – Medier i Sverige, Medieförbundet (Finland), Mediebedriftene (Norge) och Danske Medier (Danmark).

Rapporten visar att det finns betydande skillnader mellan hur de nordiska och globala mediebolagens digitala annonsintäkter beskattas i praktiken. Trots att reglerna ska vara desamma betalar svenska och nordiska bolag avgjort mer i skatt än sina globala konkurrenter. År 2015 betalade till exempel Facebook 14,7 miljoner kronor i svensk skatt. Google betalade i sin tur 5,8 miljoner. Totalt 20,5 miljoner kronor. Det är inte ens hälften av vad enbart Aftonbladet betalade. Och då är varken reklamskatten eller den skatt som någon annan av landets 163 dagstidningar betalade in inkluderad.

Varför betalar Facebook och Google så lite i skatt? Är det för att intäkterna på den svenska marknaden är små? Tyvärr finns inga officiella uppgifter om storleken på de två bolagens svenska annonsintäkter. Men medieekonomen Stefan Melesko, Internationella handelshögskolan i Jönköping, uppskattar i en aktuell rapport att Facebook och Google tillsammans omsätter 6,5 miljarder kronor på den svenska marknaden. Det kan jämföras med dagspressens samlade annonsintäkter på 6,6 miljarder, varav drygt 2 miljarder kommer från digital annonsering. Tillsammans har alltså Facebook och Google ungefär lika stora annonsintäkter som den samlade svenska dagspressen. Men när det handlar om skatteinbetalningar är skillnaderna stora.

Melesko uppskattar i sin rapport Facebooks rörelseresultat 2015 till 675 miljoner. Vilket skulle kunna generera 135 miljoner i skatt. För Googles del skulle skattekostnaden samma år hamna på 260 miljoner. Enligt Meleskos bedömningar undviker bolagen, genom att planera sin skattehemvist, en skattebelastning på 400 miljoner kronor.

Den huvudsakliga anledningen till att Facebook, Google och liknande bolag betalar så lite skatt i Sverige är att de skattetekniskt inte anses vara permanent etablerade här. Dagens skattelagstiftning, som bolagen följer, är skapad för mer traditionella affärsmodeller. Modeller som bygger på att bolag har ett behov av fysisk närvaro på en marknad för att kunna tjäna pengar där. Men med digital teknik behöver medie- och reklamplattformarna liten eller ingen fysisk närvaro här i landet för att deras verksamhet ska vara ekonomiskt lönsam. Till det kommer att de globala bolagen ofta använder koncernstrukturer som gör att de kan föra över vinster från det land där vinsterna skapas till en annan del av koncernen – verksamt i ett land där skatten är lägre. På ett sådant sätt kan koncernen skapa en konstlat låg skattenivå. Men också välja och vraka mellan olika länders skatteregler för att maximera sin vinst.

De globala aktörerna ges alltså möjligheter att använda en mycket större andel av sina annonsintäkter till att utveckla nya tjänster för användarna, erbjuda tjänster utan ekonomiskt motkrav eller för att konkurrera ut de nordiska bolagen från marknaden. PwC menar i sin rapport att de nordiska mediebolagen har små eller inga möjligheter att använda skattereglerna på samma sätt som de globala bolagen för att undvika skatter. Det beror på att de lokala mediebolagens affärsmodeller och demokratiska uppdrag går ut på att bevaka vad som händer i till exempel Lidköping, Sundsvall och Ystad. Och för att kunna granska och informera måste det finnas personal på plats. Medarbetare som läser inkommande post i kommunhuset, begär ut offentliga handlingar och möter läsarna på orten. De journalistiska medierna måste helt enkelt ha en fysisk närvaro på marknaden.

Vad kan då göras för att skapa mer konkurrensneutrala förutsättningar på den digitala mediemarknaden? Ja, reglerna för vilka bolag som ska räknas som permanent etablerade i ett land kan ändras. En sådan åtgärd skulle göra det enklare att beskatta intäkter från nya eller digitala affärsmodeller lokalt. Internationella organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, menar att en ändring skulle leda till en förbättrad konkurrenssituation. En annan tanke är att försvåra för artificiella företagsstrukturer att flytta vinster från ett skatteområde till ett annat.

Vissa länder har redan satt in lokala åtgärder för att förmå globala spelare att betala skatt i de länder där intäkterna skapas. Australien och Storbritannien har till exempel infört nya skatteregler som uppmuntrar bolag att beskatta vinsterna på ursprungsmarknaden. I Frankrike diskuterar man samma sak.

Med tanke på allvaret i situationen uppmanar vi därför regeringen att snarast möjligt se över konkurrensförhållandena mellan svenska och globala aktörer när det gäller beskattningen av digitala annonsintäkter. Inte minst bör regeringen snabbutreda behovet av inhemska åtgärder som även i praktiken gör det möjligt för svenska medier att konkurrera på samma villkor som de globala.

Det är orimligt att fria och oberoende medier i Sverige år efter år beskattas mycket hårdare än de globala it-jättarna. Rättvisare regler skulle inte bara stärka journalistikens förutsättningar utan även vår levande demokrati. 

Vi måste fortsätta kämpa för pressfriheten

Sverige är näst bäst i världen på pressfrihet. Men samtidigt visar studier att hoten mot svenska medier blir fler och grövre. Och de utsattas berättelser gör att vi inte kan vara nöjda, skriver Jeanette Gustafsdotter i en krönika på Pressfrihetens dag.

Tio i elva på fredagskvällen den 21 april kom ett larm till SOS Alarm. En flaska med brännbar vätska hade kastats in i en bil i Västerås. Bilen, som stod parkerad i de centrala delarna av stan, tillhör en av VLT:s medarbetare. Branden följde på flera anonyma hotelser via brev. Den utsatte medarbetaren ser därför händelsen som ett attentat riktat mot honom som person och framför allt mot hans yrkesroll. VLT:s chefredaktör, Daniel Nordström, menar också att det finns en stor risk för att brandattentatet har med medarbetarens journalistiska verksamhet att göra.

Tyvärr är bilbranden ingen isolerad händelse. I februari blev till exempel en TV4-reporter angripen och hindrad från att filma utanför en restaurang i Angered. En månad tidigare fick redaktionen för SVT:s Uppdrag granskning ta emot dödshot och flera brev fyllda med någon form av pulver. Till det kommer en lång rad, ja rent av dagliga hot och trakasserier riktade mot journalister och medier.

Hoten mot svenska medier fortsätter att öka. Det säger Aftonbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Göteborgs-Posten och SVT i en enkät som Kulturnyheterna nyligen gjort. I inslaget konstateras att journalister på de fem mediebolagen mordhotats, fått sina hemadresser exponerade på internet och trakasserats i hemmen bara under den senaste månaden. Och det för att de gjort sitt jobb.

En lång rad studier har konstaterat att ungefär var tredje journalist hotats och trakasserats under de senaste tolv månaderna. Dagspressens journalister är mer utsatta. Här är andelen trakasserade och hotade ännu större, vilket bland annat TU:s och Sveriges Radios studie från i fjol pekade mot. Den studien visar, precis som Kulturnyheternas, att tonen hårdnar, att hoten blir grövre. Och det gäller inte minst mot kvinnor.

Tidigare i vår presenterade TU en rapport som Kantar Sifo låtit göra åt oss och affärsnätverket Klara K. Det var en studie om effekterna av hoten och hatet som möter kvinnliga ledarskribenter, kommentatorer och krönikörer. Vi frågade kvinnorna på landets ledarredaktioner samt andra ledande debattörer och krönikörer om hur de upplever hoten. Det har blivit värre, var svaret. Över hälften av de svarande menar att mängden av hot och trakasserier ökat de senaste tre åren. Och ännu fler att hoten och trakasseriernas innehåll och uttryck samtidigt blivit grövre. En av tre bland de svarande uppger att trakasserierna lett till tankar på att sluta verka inom journalistiken. Och det i det land som förra året firade att världens första tryckfrihetsförordning fyllde 250 år. I det land som enligt Reportrar utan gränser har världens näst starkaste pressfrihet.

Näst bäst i världen eller ej, ingen som ser dessa siffror eller som hör de utsattas berättelser kan vara nöjd. Jag är det inte. Men de visar samtidigt att ansträngning lönar sig. I dag tar polisen och andra myndigheter mediehoten på större allvar. Kulturdepartementet arbetar med en handlingsplan om hoten mot det demokratiska samtalet och frågan ligger på både justitie- och kulturministerns bord.

Just den här dialogen är ett av de skäl Reportrar utan gränser pekar på för att förklara att vi nu är ”på pallen” efter att ha varit nere på tolfte plats i deras pressfrihetsindex för några år sedan. Låt oss därför fortsätta att anstränga oss och använda de lagar som finns. Det är redan olagligt att hota journalister.

Åtta av tio tror att fejknyheter påverkar vår syn på fakta

Åtta av tio vuxna svenskar menar att fejknyheter i hög utsträckning påverkar våra uppfattningar om grundläggande fakta när det gäller aktuella frågor och händelser. Det visar en ny studie som undersökningsföretaget Ipsos gjort på uppdrag av TU.

Undersökningen visar också att fyra av tio svenskar varje vecka ser nyhetsartiklar eller nyhetsinslag på internet som de uppfattar vara påhittade och osanna. Och att knappt en av tio delat en nyhet på internet som de senare fick veta var påhittad.

Problemet med fejkade nyheter, det vill säga påhittade och medvetet osanna nyheter, blev en stor fråga i samband med det amerikanska presidentvalet. Där nådde och engagerade valspurtens största fejknyheter via framför allt sociala medier fler personer än de största riktiga nyheterna från de etablerade medierna, enligt en genomgång från Buzzfeed. Hur stort är det här problemet i Sverige och vilka kan följderna bli?

 Ja, den undersökning som TU och Ipsos gjort bland Sveriges vuxna befolkning, 18-75 år, visar bland annat följande:

  • 4 av 10 ser varje vecka nyheter på internet som de uppfattar vara påhittade/osanna
  • Knappt 1 av 10 har delat en nyhet på internet som de senare fick veta var påhittad
  • Knappt 1 av 20 har delat en nyhet på internet som de visste eller anade var påhittad

Undersökningen visar också att var tredje svensk är osäker på sin förmåga att upptäcka en påhittad nyhet. Allra störst är osäkerheten bland de över 60 år, där nästan hälften uppger att de känner sig osäkra. Minst osäkra på att känna igen påhittade nyheter säger sig män och Sverigedemokraternas väljare vara.

Spridningen och osäkerheten kan få effekter på vårt gemensamma samhälle. Hela åtta av tio anser att fejknyheterna i hög utsträckning påverkar befolkningens uppfattning om grundläggande fakta när det gäller aktuella frågor och händelser.

Något färre än hälften av de svarande tycker att sociala medier som Facebook och Twitter samt sökmotorer som Google har ett mycket stort ansvar för att hindra spridningen av påhittade nyheter. I stället pekar man bland annat på den enskildes ansvar som mediekonsument. Sex av tio anser att den enskilde har ett mycket stort ansvar. Störst ansvar menar man att etablerade medier som tidningar, radio och tv har. Åtta av tio menar att de etablerade medierna har ett mycket stort ansvar för att hindra spridandet av fejknyheter.

Uppgiften att granska den information som cirkulerar har också blivit allt viktigare för medierna och ges därför ett växande utrymme. Dagens Nyheter har till exempel avslöjat hur fejknyheter sprids till Sverige, Eskilstuna-Kuriren hur trollfabrikerna jobbar här i landet och Metro har sedan flera år Viralgranskaren.

Det här är en fråga vi tar på största allvar. Därför startade TU i början av 2017 en flerårig informationskampanj som handlar om pressetik, ansvarigt utgivarskap och inte minst om källkritik. För vi har alla ett ansvar. Du och jag!

Kontrollera alltid källan. Och är du osäker, tänk efter innan du delar.

Jeanette Gustafsdotter

FAKTA OM UNDERSÖKNINGEN

Digitala intervjuer i slumpmässigt rekryterad respondentpanel

Målgrupp 18-75 år

Antal genomförda intervjuer 1 017

Fältperiod 15-23 februari 2017

God demokrati kostar också pengar

Journalistikens främsta uppdrag är det demokratiska. Att granska, informera och debattera. Med hjälp av mediernas rapportering kan vi som medborgare göra mer välgrundade val, förstå samhällets utmaningar och ställa de ansvariga till svars. Men för att fria medier ska kunna fortsätta att vara fria i sin granskning krävs en fungerande ekonomisk marknad.

Ny forskning från amerikanska Stanforduniversitetet har visat att pengar investerade i granskande journalistik kan betala sig för samhället många gånger om i sparade pengar. Förändrade rutiner i den offentliga förvaltningen och nya lagar kan spara in mycket stora belopp. Men journalistiken sänker inte bara samhällets gemensamma kostnader, den genererar även intäkter till staten. Inte minst genom skatter.

En ny brittisk rapport som revisionsföretaget Deloitte tagit fram på branschorganisationens News Media Associations uppdrag visar att dagspressen i vid bemärkelse hade intäkter från främst användare och annonser på 5,1 miljarder pund 2015. Det betyder att nyhetsbranschens bidrag till samhällsekonomin, enligt rapportens sätt att räkna, är mer än 5 miljarder pund brutto och omfattade ungefär 87 500 arbetstillfällen.

Hur ser det ut i Sverige? Jo, enligt Myndigheten för press, radio och tv:s rapport Medieekonomi uppgick tidningsföretagens rörelseintäkter till 16,9 miljarder kronor under 2015. Och totalt var 7 900 personer, varav 4 000 journalister, anställda av TU:s medlemsföretag under samma år.

Den svenska dagspressens rörelsekostnader – 16,8 miljarder kronor 2015 – består till stora delar av löner och andra produktionskostnader. Det är vad det kostar att göra avslöjanden som Dagens Nyheters granskning av misstänkt korruption inom Riksrevisionen, Västerbottens-Kurirens avslöjande om Studiefrämjandets fusk med mångmiljonbelopp, Piteå-Tidningens artiklar om hur en förvaltare systematiskt stal pengar från de han var satt att hjälpa och Aftonbladets gräv om Kommunals representationsvanor och restaurangverksamhet.  

Det är granskande journalistik som de här jobben och annat som lockar 83 procent av alla svenskar mellan 9 och 79 år att läsa tryckta eller digitala morgontidningar under en vanlig månad. Och 61 procent att läsa en kvällstidning eller kolla av deras sajter, säger statistik från Nordicom.

Men förutom sitt bidrag till samhället via granskande journalistik bidrar alltså medierna även via skatter. De flesta är helt riktiga. Men inte alla.

År 2015 betalade till exempel tidningsbolagen Aftonbladet, Dagens industri, Dagens Nyheter, Expressen, Skånska Dagbladet, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Stampen reklamskatt om drygt 29 miljoner kronor. Utöver det belastades tidningarnas resultat med en skatt på 57 miljoner, enligt bolagens årsredovisningar. Till dessa 86 miljoner kommer självklart långt mer skattepengar från de koncerner tidningarna ingår i. Och från alla övriga tidningar och mediehus i landet, som Barometern, Jönköpings-Posten, Gefle Dagblad, Haparandabladet, Norrköpings Tidningar, Nya Wermlands-Tidningen och Västerbottens-Kuriren.

I och med att annonsaffären utmanas och att annonspengar flyttar från de journalistiska medierna och till digitala distributörer, till exempel till Facebook och Google som inte behöver betala reklamskatt, blir läsar- och användarintäkterna allt viktigare. 2015 stod läsar- och användarintäkterna för över 60 procent av dagspressens intäkter, enligt Medievärlden Premium.

I dag kommer huvuddelen av dessa intäkter från den tryckta upplagan. Men vi ser nu en snabb och viktig tillväxt i de digitala kanalerna. Den här utvecklingen hämmas dessvärre av att momsen på digitala tidningar är mycket högre än på tryckta. Därför är det viktigt att regeringen gör slag i saken nu när EU i december 2016 öppnade för en teknikneutral och reducerad moms på både tryckta och digitala tidningar. Digitalmomsen är en fråga om demokrati och överlevnad. Framtidens journalistik kommer till stora delar att finansieras av oss som läser och använder den. Och då måste största möjliga del av publicistiska mediers prenumerationspris gå till journalistiken, inte till statskassan. I slutändan är det den ordningen som gynnar samhället mest.

Dagspressen tar sitt demokratiska uppdrag på allvar. Men de konkurrens- och utvecklingshämmande pålagorna måste bort om pressen även i fortsättningen ska kunna bidra till vårt gemensamma samhälle genom att granska, informera, debattera – och betala skatt.

Misstron måste bemötas med transparens

I en tid då misstron mot de traditionella medierna växer måste medierna bli bättre på att förklara vad de gör och varför. Därför drar TU igång en treårig informationskampanj om medier och trovärdighet.

Varannan svensk nyhetskonsument får till stora delar sina nyheter andra håll än de traditionella medierna. Det visar en ny undersökning som Handelshögskolan i Stockholm och de sju största nyhetssajterna presenterade nu i december månad. Den visar också att var femte svensk misstror medierna. Det är allvarligt.

Studien bygger på analyser av användarmönstren för 38 000 personer på sajterna för Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, SVT och Upsala Nya Tidning. Dessutom har man intervjuat 4 000 personer för att se vad som motiverar användarna och vad som delas i sociala medier.

Och det visar sig att vi ser en allt större spridning i hur befolkningen tar del av nyheter. Hälften av oss som lyssnar, läser eller tittar på nyheter gör det framför allt via de traditionella kanalerna, som dagspress, radio och tv. Hälften av befolkningen läser till exempel en tryckt dagstidning en vanlig dag. Den här gruppen, som vänder sig till de etablerade medierna, deltar och använder enligt studien till stora delar också redaktionellt material i sociala medier.

Men den andra hälften visar upp ett annat mönster. De vänder sig i mindre utsträckning till etablerade medier. Och 21 procent, ungefär var femte nyhetskonsument, uttrycker till och med en aktiv misstro till de traditionella medierna.

Det finns en sak som de olika grupperna säger sig ha gemensamt. De värdesätter opartiskhet och saklighet. Vi menar att det inte finns någon bättre garant för att den kvalificerade informationen som nyhetskonsumenterna efterfrågar är saklig och opartisk än kraftfulla nyhetsredaktioner. Det är i de etablerade mediehusen som den källkritiska kunskapen är som allra mest utbredd. Och det är där insikterna i det journalistiska hantverket är som djupast. Men vi måste bli ännu bättre på att förklara vad vi gör och varför vi gör på vissa sätt.

Därför kommer TU att i januari 2017 lansera ett första steg i en treårig informationskampanj om medier och trovärdighet. Det första steget innehåller annonser för tryckta och digitala kanaler som lyfter fram pressetiken. Att vi har ett fungerade självreglerande pressetiskt system i Sverige, ett system som guidar redaktionerna i det dagliga nyhetsarbetet och ger den som känner sig felaktigt behandlad i pressen möjlighet till upprättelse.

Steg två blir att belysa systemet med ansvarig utgivare, medan ett annat att redovisa en egen studie av hur nyhetskonsumenternas syn på vissa typer av nyheter.

Vi måste som sagt bli ännu bättre på att förklara det vi gör. Men vi kompromissar aldrig när det gäller journalistikens kärnuppdrag. Vi ska fortsätta att vara källkritiska, redovisa fakta, granska kritiskt och hålla hög relevans. Sanna, riktiga nyheter.

Lexbase missbruk av grundlagen hotar tryck- och yttrandefriheten

I dag lämnar Mediegrundlagskommittén sitt betänkande ”Ändrande mediegrundlagar” (SOU 2016:58) till justitieministern. Jag har varit en av experterna som representant för TU. Som expert kan man inte reservera sig utan endast lämna ett särskilt yttrande. Det har jag gjort.

Kommitténs arbete har – i linje med sina direktiv – haft att göra återkommande avvägningar mellan skyddet för tryck- och yttrandefriheten och skyddet för den personliga integriteten. Dessa eviga motsatspar; en förstärkning av den personliga integriteten innebär i praktiken oftast en försvagning av just den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten. TU har betonat att detta är något som hela tiden måste uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Kommittén har i det perspektivet övervägt ett antal frågor. Jag vill här lyfta två av de viktigaste.

En viktig fråga har gällt problemet med den ”eviga” preskriptionstiden för sökbara artiklar på tidningssajter och i arkivdatabaser. Detta innebär att preskription aldrig – eller endast efter en viss tid – inträder och att en senare utgivare får ”ärva” föregående utgivares publiceringsbeslut, den så kallade arvsynden.

Kommittén anser, i sitt huvudförslag, att ett yttrandefrihetsbrott på en webbplats även i fortsättningen ska anses pågå till dess att en uppgift tas bort. Det innebär i praktiken att arvsynden består även fortsättningsvis. Detta är en otillfredsställande ordning som går stick i stäv med den tryck- och yttrandefrihetsrättsliga grundprincipen om utgivarens ensamansvar, det vill säga en utgivare ska, för att kunna upprätthålla detta ensamansvar, ha en rimlig möjlighet att kunna kontrollera vad denne själv publicerar – inte vad andra har publicerat.

Det positiva är dock att kommittén föreslår en möjlighet till ansvarsbegränsning för material som är äldre än ett år. De enorma informationsmängder som hinner publiceras bara under ett år gör dock även detta till något helt oöverblickbart.

Enligt min mening bör därför en vanlig preskriptionstid om sex månader gälla för allt material i en databas räknat från den tidpunkt då det tillgängliggjordes. Det kopplar i bägge fallen ansvaret till den utgivare som fattade publiceringsbeslutet och löser frågan om ”arvsynd”. Detta kan – möjligen – också förenas med förslaget om en möjlighet till ett så kallat ”notice-and-take-down”-förfarande, där en utgivare kan underställas en underrättelse om att fatta ett nytt publiceringsbeslut om en artikel i en databas och – om denne då väljer att låta den kvarstå – också få ta ansvar för den.

Söktjänsten Lexbase har framkallat en diskussion och ett politiskt tryck om att genomföra begränsningar av det så kallade frivilliga grundlagsskyddet. Söktjänsten gör det möjligt att ta fram personuppgifter om enskilda i bland annat brottmål. Detta oansvariga förhållningssätt till publicering av personuppgifter har nu lett till att kommittén föreslår att möjligheterna att skaffa grundlagsskydd med utgivningsbevis för vissa typer av söktjänster ska begränsas. I praktiken har Lexbase visat hur ett missbruk kan leda till ett lagstiftningsförslag som, i sin iver att skydda den personliga integriteten, också slår mot tryck- och yttrandefriheten som sådan.

Om man vill införa de begränsningar i yttrandefriheten som detta innebär är det av yttersta vikt att dessa mycket tydligt avgränsas så att de inte utesluter även annan, och liknande, verksamhet som i högsta grad förtjänar grundlagsskydd.

Läs hela det särskilda yttrandet här.

Jeanette Gustafsdotter

VD

TU – Medier i Sverige

Kvinnor mer utsatta för hot

Kvinnor trakasseras oftare än män. Och utsätts oftare för hot om sexuellt våld. Det visar en undersökning TU och Sveriges Radio gjort tillsammans, skriver TU:s vd Jeanette Gustafsdotter.

Långvariga trakasserier, offentliggjorda hemadresser, bilder på våldtäktsoffer och klart uttalade hot om att det här kommer även att drabba dig. Det är med tungt hjärta jag läser om vad medarbetare på landets dagstidningar och på Sveriges Radio utsätts för i sitt arbete. Dagligen och året runt. År ut och år in. Den enkätundersökning som TU gjort tillsammans med Sveriges Radio nu i vår om hot mot mediernas medarbetare bekräftar dessvärre den bild vi tidigare fått från andra undersökningar.

TU och Sveriges Radios gemensamma undersökning visar att 20 procent av medarbetarna på dagstidningarna och hos Sveriges Radio hotats och att 27 procent trakasserats någon gång under de senaste tolv månaderna.

Sammantaget har var tredje medarbetare antingen hotats eller trakasserats under senaste året. Och av de som hotats eller trakasserats säger ungefär 30 procent att det sker minst en gång i veckan. Undersökningen pekar också mot att tidningarnas medarbetare är mer utsatta än medarbetarna vid radion.

Hela 44 procent av dagspressens redaktionella medarbetare har utsatts för hot eller trakasserier under senast året. En klar majoritet menar dessutom att hoten, hatet och trakasserierna ökat under de senaste två åren. Allra värst utsatta är chefer och ledarskribenter.

Knappt var tredje medarbetare inom dagspressen har hotats det senaste året, oavsett kön. Däremot verkar det som om de hot och trakasserier som drabbar kvinnor är grövre och ser annorlunda ut. Det är allvarligt. Kvinnor blir till exempel trakasserade oftare än män. Generellt sett är det medarbetarens sociala liv som hotas. Men för kvinnornas del tillkommer minst en aspekt till i hotet. För fler än var tredje hotad kvinna innehöll det senaste hotet även ett hot om sexuellt våld mot henne personligen. I andra fall riktade sig hotet om sexuellt våld mot en annan person i hennes närhet. Den här typen av hot drabbar endast några få män.

Dessutom hotas en klar majoritet av de utsatta kvinnorna uttryckligen på grund av sitt kön. Även här kan vi se en tydlig skillnad mellan könen inom dagspressen. Räknas hoten mot kvinnor och män ihop är det huvudsakliga hotmotivet det publicistiska arbetet, till exempel ett avslöjande eller en bevakning. Men för kvinnor tillkommer alltså ofta ett annat motiv, nämligen deras kön.

Ett annat tecken på att hoten mot de kvinnliga medarbetarna drivs längre är hotens effekter. Ingen av de svarande männen uppger att de funderat på att sluta som journalist på grund av hoten. Det gör däremot en del av kvinnorna. Och det är en betydligt mindre andel män som känner personlig rädsla och oro än bland kvinnorna. Det finns alltså en risk att kvinnor hotas bort från journalistikens demokratiska uppdrag. Samtidigt är det också en större andel kvinnor än män som säger sig ha undvikit att bevaka en viss person eller ett nätverk efter hot.

Men en sak har hoten gemensamt. Det är män som hotar. Det är män som hotar kvinnor och det är män som hotar män.

Medierna ljuger inte!

Extrem. Situationen med en massiv it-attack som drabbat många mediehus kombinerat med en före detta kulturminister som påstår att medierna mörkar känns inte mindre än extrem. Det menar TU:s vd Jeanette Gustafsdotter.

I dag när Pressens opinionsnämnd, PON, fyller 100 år känns det extra tråkigt att behöver upprepa det som borde vara självklart för läsarna, oavsett tidigare kulturminister eller inte, oavsett politisk färg, oavsett åsikter: medierna ljuger inte. Det finns inga belägg för att medierna döljer sanningen, varken inom vetenskapen eller konkreta exempel. Visst kan medier publicera felaktiga uppgifter. Men det är inte samma sak som att medvetet ljuga och förvränga.

Myten om att medierna systematiskt förtiger sanningen blommar upp med jämna mellanrum. Inför och under andra världskriget anklagades pressen från extremhögerhåll för att inte säga sanningen om bland annat bolsjevismens inflytande. Under 1970-talet var istället yttersta vänsterkanten övertygad om att medierna ljög eller förteg kapitalismen. Nu pågår det återigen en debatt om mediernas lögner på hög nivå. Det är ytterst oroväckande. Och under en helg med en massiv it-attack kombinerat med en debatt i medierna om hur mycket medierna säger eller inte säger gör att situationen känns extrem.

Det ordet använda jag för övrigt under helgen och nu rasar det in mejl där jag får veta vad som är extremt. Här är ett exempel:

”Nej, Jeanette Gustafsdotter, det är inte Lena Adelsohns UTTALANDE som är ’extremt oroväckande’. Vad som är extremt oroväckande är de facto mediers mörkläggningar av nutida extrema situation.”

Jag kan dock inte avvärja mig från att det hela känns extremt på många sätt.

Vi har världens äldsta tryckfrihetsförordning som i år fyller 250 år, idag fyller PON 100 år, och vår yttrandefrihetsgrundlag fyller 25 år. Men aldrig i nutid har det fria ordet varit så hotat som idag. I Sverige och i Europa. Extremt är kanske ett till och med en underdrift.

Bakom varje publicering finns det en ansvarig utgivare som har tagit ett beslut gällande vad som ska publiceras eller inte. Ibland blir det fel, man håller inte alltid med men det finns ett publiceringsbeslut och det finns en person som kan hållas ansvarig. Allt kan inte skrivas och ska inte skrivas men att gå så långt och säga att det finns någon ansvarig utgivare som medvetet ljuger det är extremt.

Ett bevis på nyhetssajternas betydelser visar inte minst IT-attacken i helgen som var helt inriktade på de fria nyhetsmedierna. Varför bry sig om att försöka stänga ner något som inte har genomslagskraft, som inte betyder någonting? Nej, det är ett aktivt försök att tysta oberoende medier för att undergräva förtroendet.

Jag påstår alltså inte att medierna är ofelbara. Tvärtom, medierna gör också fel och även stundtals grova övertramp men den stora skillnaden är att medier som tar ansvar förbinder sig att följa de pressetiska reglerna. Med det följer att ta ansvar för när och om man ska publicera namn och etiskt ursprung när det är relevant och när det inte är av allmänintresse.

Att säga att medierna ljuger för att de inte publicerar det som man kanske själv skulle vilja att de skriver är att blanda äpplen och päron.

Nu behövs det en sansad debatt om svenska mediers uppdrag. Och för att kunna göra sitt uppdrag måste svenska medier kunna nå ut till läsarna. Därför drar nu TU igång en större undersökning om källkritik och träffar inrikes- och demokratiministern på onsdag för att prata och säkerställa att allmänheten kan nås av viktig nyhetsförmedling. 

Män som nätälskar kvinnor

Jag har utsatts för ett av vår tids stora demokratiska utmaning. Att reglera det skrivna utan att begränsa yttrandefriheten. Att hitta en lösning på dagens näthat utan att hämma publicitet.

I dag lämnar Gudrun Antemar, ordförande betänkandet Integritet och straffskydd, till Justitieministern. Det innehåller en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet och förslag till ett förstärkt straffskydd. Jag har varit en av experterna. Jag är enig med övriga experter. Det krävs en lagändring. Men den ska nås genom att värna yttrandefriheten. För det är inte de grundlagsskyddade medierna med ansvarig utgivare som tar ett ansvar som gör övertrampen.  Det är ännu en gång tydligt att det inte är vi, dvs. medier med ansvarig utgivare som tar ett ansvar, som begår övertramp. 

Regeringsformen och artiklarna 8 och 10 i Europakonventionen ställer krav på att ett tillräckligt skydd både för integriteten och yttrandefriheten med en balans mellan dessa viktiga intressen. Utredningen presenterar idag ett antal förslag som utgår från att vi ska värna yttrandefriheten och samtidigt möta behoven av ett bättre straffskydd för den personliga integriteten.  

Nytt straff om olaga integritetsintrång. En ny straffbestämmelse om olaga integritetsintrång utanför det grundlagsskyddade området föreslås. Det ska bli straffbart med intrång i någons privatliv genom spridning av bilder eller andra uppgifter som innebär en kännbar skada för den som uppgiften eller bilden rör.  Bestämmelsen omfattar bilder eller uppgifter om sexualliv, hälsotillstånd, brottsoffer, personer i mycket utsatta situationer, nakenbilder eller liknande bilder eller uppgifter om någons privatliv. Det handlar t.ex. om spridning av sexfilmer och privata uppgifter om sjukdomar. Med undantag från straffansvaret om spridningen var försvarlig, t.ex. om det fanns ett tydligt allmänintresse av att uppgiften spreds.  

Mer ansvar krävs. Nu ska det bli straffbart att hota någon att sprida integritetskränkande bilder eller uppgifter, t.ex. sexfilmer. Bestämmelsen om olaga hot föreslås utvidgas så att det blir straffbart att rikta hot mot någons frihet eller frid. Hot som är ägnat att framkalla allvarlig oro hos den hotade ska kunna straffas. 

Ofredande utvidgas. Två utvidgningar föreslås när det gäller bestämmelsen ofredande. Ett agerande som når fram till den som ofredas i efterhand ska på ett tydligare sätt kunna straffas. En hatsida skapas med innehåll som därefter når fram till den drabbade, enstaka hatiska och mycket kränkande yttranden som ligger nära hot ska under vissa förhållanden kunna straffas som ofredande, t.ex. ageranden mot en mycket utsatt person som går ut på att personen borde dö eller utsättas för ett allvarligt brott. 

Förtal och förolämpning ska moderniseras.  Straffansvaret för förtal ska gälla den som utpekar någon som brottslig eller lämnar andra nedsättande uppgifter som är ägnade att skada anseendet hos den som uppgiften gäller. Precis som nu ska det vara straffritt att lämna uppgifterna om det var försvarligt. Grovt förtalsbrott ska bedömas utifrån uppgiftens art och sättet för spridningen, t.ex. om och hur spridningen har skett via internet. 

Det här är huvuddragen i utredningen. Det rör sig om förslag som nu ska utredas och debatteras. Det är en start på ett problem som måste hitta en lösning. 

Det är min förhoppning att SVT inte ska kunna göra ett nytt program med titeln: Män som näthatar kvinnor. Ett program där kvinnliga författare och journalister vittnade om dagliga hot och hat på nätet. Men det krävs mer än lagändring. Det krävs attitydförändring. Det krävs många samtal, debatter och utbildning. Det tar tid men det är första steg i rätt riktning utan att inskränka tryck- och yttrandefriheten. Det leder förhoppningsvis till kommande programmet: Män som nätälskar kvinnor. 

Läs också: Så vill utredaren stoppa näthatet

Vi skyddar källor även vid mord

När en redaktion vägrar att lämna ut material till polisen handlar det inte om att de vill skydda förövarna eller sabotera för polisen. Utan om att de följer lagen.

Aftonbladet har med hänvisning till källskyddet vägrat lämna ut bilder på två misstänkta rånare till polisen. (Läs mer här) Redaktionen har inte vägrat för att skydda rånare. Inte för att trilskas. De har gjort det för att värna källskyddet och grundlagen. Men Solna tingsrätt har nu gett polis och åklagare rätt att genomföra en husrannsakan hos Aftonbladet. Det trots att det kom en dom i Hovrätten för övre Norrland den 26 mars i år som klart och tydligt pekar i motsatt riktning.

I fallet med Aftonbladet vill polisen ”beslagta den IT-enhet/IT-enheter som innehåller de omaskerade bilderna” eftersom det handlar om ”ett mycket allvarligt brott”.

I fallet med Folkbladet i Umeå beslagtog polisen – efter en dom i tingsrätten – en mördad lokaljournalists dator och mobiltelefon med tillhörande SIM-kort. (Läs mer här) Folkbladets ansvariga utgivare Anna Lith försökte tillmötesgå polisen genom att erbjuda dem att hon skulle gå igenom materialet först. Och det för att säkra att ingen handling som innehöll källskydd skulle lämnas ut. Efter det skulle polisen kunna få ta del av övrigt material. För att fallet rörde en älskad kollega, för att tidningen försökte tillmötesgå polisens önskemål att säkra bevis och för att säkra källornas skydd. Men också för att försöka lösa intressekonflikten mellan juridik och journalistik, beivra brott och samtidigt värna källskyddet i Tryckfrihetsförordningen.

Vi förstår anhörigas och allmänhetens självklara önskan om att brott ska klaras upp och förövare dömas, men vi försvarar också deras rätt att vara anonyma när de önskar. 

Jan Helin, publisher på Aftonbladet, har också kommenterat domen från Solna tingsrätt med att de utreder om det går att möta polisens önskemål om att se bilderna samtidigt som redaktionen skyddar källan. Även det här fallet visar att branschen klart och tydligt jobbar för hitta en lösning för alla parter. Det finns ingen önskan om att skydda rånare.

Det är inte mediernas agerande som oroar. Det är polisens och tingsrättens. Ännu en gång har det fattats ett domslut som riskerar att utlämna den som utnyttjat sin grundlagsskyddade meddelarfrihet.

I Aftonbladet-fallet ska åklagare som sagt få ”beslagta den IT-enhet/IT-enheter som innehåller de omaskerade bilderna” eftersom det handlar om ”ett mycket allvarligt brott”. Tingsrätten fortsätter: ”Någon avsevärd risk för att åtgärden ska medföra att ett vidlyftigt sekretesskyddat material måste tas i beslag eller för att källan röjs kan inte anses föreligga.” Men vad menas med begreppet IT-enhet/IT-enheter? Solna tingsrätt borde förstå att en så pass oklar begränsning inte är förenlig med att säkra källskyddet.

Ur domen från Hovrätten för Övre Norrland kan man läsa att de ”ändamålsskäl som ligger bakom regeln om beslagsförbud bör få genomslag vid bedömningen om det är proportionerligt att ta en elektronisk databärare i beslag. Vid proportionalitetsbedömningen måste risken för att en anonym uppgiftslämnares identitet röjs anses vara ett intresse som väger mycket tungt.” Tidningen Folkbladet fick rätt och dator, mobiltelefon och SIM-kort återlämnades till redaktionen. Men då kan skadan redan vara skedd.

Även när det gäller mördade kollegor, då det skulle vara frestande att lämna över allt material till polisen, skyddar mediebranschen sina källor. Precis som i fallet med Folkbladet. Och som Sveriges Radio när de tydligt protesterade då Internationella åklagarkammaren ville granska den mördade reportern Nils Horners dator. Vi försvarar grundlagen och våra källor.