Annons: Mediedagen 2019

Så blir medierna språkrör för antimedicinsk propaganda

Var finns det kritiska tänkandet hos SVT, TV4 och SR när de obekymrat låter författare göra reklam för illa underbyggda påståenden? Det undrar Isobel Hadley-Kamptz efter att ha lyssnat på podden Sinnessjukt, som visat på stora brister i Soki Choi bok ”Kimchi och Kombucha”.

I höstas kom Soki Choi ut med ”Kimchi och Kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna” på Bonnier fakta förlag. Boken sålde slut på bokmässan på mindre än en dag och Choi utsågs nyligen till Årets toppförfattare av tidningen Topphälsa. Hon har varit med i programmet Meny i P1, i Nyhetsmorgon och Malou Efter tio i TV4, Fråga Doktorn i SVT, i poddar och i åtskilliga tidningar runt om i Sverige. En typisk rubrik kan exempelvis lyda: ”Skräddarsydda bakterier som skyddar mot autism, adhd, ångest, depression, alzheimer och parkinson kan snart vara verklighet.” (Aftonbladet)

I inga av de inslag jag lyssnat på eller texter jag läst förekommer några kritiska frågor. Alla är hänförda av kunskapen Choi förmedlar, om hur viktiga tarmbakterierna är och om hur man kan påverka dem, både för sig själv och för kommande generationer. I boken skriver Choi bland annat om att gravida som äter fel, stressar, är för tjocka eller har diabetes kan ”trigga igång” autism hos barnet.

Det här finns det, minst sagt, väldigt lite belägg för. Journalisten och författaren Christian Dahlström går i två avsnitt av sin podd Sinnessjukt (en podd om psykisk ohälsa) igenom hela boken ”Kimchi och Kombucha” och upptäcker åtskilliga rena faktafel, märkliga hänvisningar till undermålig forskning och vilseledande påståenden i varje enskild del.

I vissa fall handlar det om att Choi överskattar värdet av vissa studier och därför ger en bild att de stora genombrotten för forskningen om tarmbakterier ligger mycket närmare i tiden än de gör, något som sedan skärps till ytterligare i sådant som den där Aftonbladet-rubriken. I andra fall, som att gravida kvinnor kan orsaka autism hos sina barn genom stress, är det rena påhitt.

Dahlström påpekar också att Choi använder sin doktorstitel på ett ohederligt sätt. Hon är förvisso doktor och har doktorerat på sjukvårdsorganisering, men det ger henne inga större sakkunskaper om medicin än vem som helst.

Det här är pikant för Bonnier Fakta och för Soki Choi, men också för alla de medieredaktioner som okritiskt låtit henne göra reklam för sina illa underbyggda påståenden om att människor kan bota sin depression genom att äta kimchi (samtidigt som hon talat om de stora biverkningarna för läkemedelsindustrins ”piller”).

Var finns det kritiska tänkandet hos SVT, TV4, SR, när man obekymrat sänder antimedicinsk propaganda och överlåter faktagranskandet åt en oberoende poddare, som får kontakta experter och reda ut i den mikrobiotiska röran.

En av de riktigt tråkiga sakerna här är dessutom att det händer massor av intressanta saker inom forskningen på tarmbakterier. Den har bara inte alls kommit så långt som Choi låter påskina, och den står inte heller i motsättning till den vanliga medicinska forskningen om Alzheimers eller ADHD. När den här sortens glada tyckare ges så stor plats riskerar det dock att hela det riktiga forskningsfältet också döms ut som oseriöst.

När hatet från nätmobben drabbar inbjudna gäster

Hånet mot TV4:s 15-årige studiogäst väcker frågan om det krävs en mediestrategi för att förhindra att gäster hamnar i klorna på den rasistiska nätmobben, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Det är förstås jätteroligt, men tänk efter, kanske kommer några riksdagsledamöter använda dig som exempel på ett samhällsproblem som du inte har något med att göra, ljuga om dig och skicka en näthatsflod efter dig.”

Hur många föräldrar skulle spontant säga så om deras 15-åring fått frågan att vara med i tv och fråga ut skolministern? Hur många skulle ens komma på tanken att det i föräldraansvaret också ingår att skydda barnet från hatkampanjer från politiska partier?

Ju mer jag tänker på fallet med 15-åringen som i förra veckan hängdes ut av sverigedemokrater som Kent Ekeroth, Linus Bylund och Jörgen Fogelklou, desto bisarrare och mer omoraliskt blir det.

För den som inte följt med var 15-åringen ihop med andra skolelever med i TV4 för att ställa frågor till Gustav Fridolin. Det handlade bland annat om digitala prov. På en bild från utfrågningen ser 15-åringen äldre ut än de andra barnen (varav flera i och för sig också är flera år yngre); han har skäggstubb, är stor och muskulös. Det i sig hade sannolikt inte varit ett problem om han varit blond, men han ser ut att vara från någonstans i Mellanöstern. Den här bilden skickades runt av SD-politikerna med texten ”Klasskamrater?” med syftet att antyda att 15-åringen egentligen måste vara äldre, sannolikt ett ensamkommande flyktingbarn som ljugit om sin ålder.

Nu visade det sig dock snabbt att 15-åringen kom till Sverige med sina föräldrar som 6-åring, har svenskt personnummer som visar att han är just 15, och bara kommit in i puberteten lite tidigare än en del andra.

Här hade det kunnat stanna. SD-politikerna hade kunnat be om ursäkt, oj, hoppsan så det kan bli, rensat bland hatkommentarerna mot pojken på sina facebooksidor. För sanningen är ju att deras raljerande tvärtom bevisade motsatsen mot det de ville, att folk faktiskt ibland kan se väldigt olika gamla ut och att det inte går att avgöra ålder utifrån utseende.

Men det hände inte. I stället fortsatte ifrågasättandena. Någon hittade att pojken uppgivit en äldre ålder på en dejtingsajt (något som INGA andra tonåringar någonsin gjort), SD-folk granskade bilder på hans facebook, hatkommentarerna fortsatte komma. Vissa hävdade att hans föräldrar säkert uppgett fel ålder på honom, så att till exempel en 16-åring registrerats som sex.

Ingen bad om ursäkt. Tillfrågade sade både Ekeroth och Fogelclou att pojken ju själv ställt upp i teve och att det därför rimligen inte påverkat honom att de eldat igång en hatkampanj. Som om barn som ställt upp i tv gett sig in i leken och därför får den tåla.

Här återkommer vi till det jag började med. Är detta alltså något man som förälder måste tänka på? Är det något som medierna måste ta med i beräkningen när de bjuder in barn, eller för all del andra, att delta? Att journalister som skriver om ”fel” ämnen eller opinionsbildare som tycker fel saker utsätts för näthat från olika håll har vi ändå lite vant oss vid och försökt hantera. Men kanske måste medierna tänka ännu längre.

För så här är det nu. Inbjudna studiogäster med ”fel” hud- och hårfärg riskerar att hamna i klorna på den rasistiska nätmobben, oavsett om de bara var 15 och ville fråga skolministern om digitaliseringen av skolan. Jag vet inte ens hur man ska börja skapa en vettig redaktionsstrategi utifrån det.