Annons: Mediedagen 2019

Vad får man säga i radio under ett valår?

Att Sveriges Radio portar en författare med motivet att han skildrat klassamhället i en barnbok stämmer sorgligt väl in i den svenska åsiktskorridoren där alla hela tiden bör tycka ungefär likadant i känsliga frågor, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Än en gång har Sveriges Radios tolkning av sitt sändningstillstånd, med kravet på politiskt oberoende, lett till diskussion. Det senaste exemplet är att den Parkinson-sjuke artisten och författaren Uje Brandelius stoppades från en intervju om sin teaterföreställning om sjukdomen för att Sveriges Radio menade att han också nyligen givit ut en politisk barnbok. ”Vi har valt att inte ha med gäster med tydliga politiska engagemang i andra sammanhang än just renodlat politiska”, sade SR.

Nu är rimligen inte Brandelius politiska engagemang en hemlighet eller nyhet för någon, han har alltid gjort politisk konst, i Doktor Kosmos och senare. Men den specifika barnboken som SR hänvisade till är intressant i sammanhanget. Den heter ”Hemma hos Harald Henriksson” och handlar om två barn som leker, huvudpersonen som är en liten flicka och hennes kompis Harald. Grejen är bara den att flickans mamma städar hemma hos Haralds föräldrar (som förstås är gamla vänsterpunkare) och boken skildrar utifrån barns ögon alla de mellanmänskliga komplikationer som klasskillnader i praktiken kan innebära. Den är på inget sätt plakatpolitisk, men den handlar om samhället och livet på riktigt i vardagen, så som det kan vara för många barn i dag.

Detta är dock alltså för politiskt för Sveriges Radio. Flera personer har redan påpekat det märkliga i beslutet, men jag tror att vi måste bredda frågan för att förstå vad det handlar om. För det finns något mycket intressant i vad som räknas, och vad som inte räknas som politik.

Under valåret har Dagens Nyheter en satsning på faktagranskning, där Kristoffer Örstadius som under rubriken ”Fakta i frågan” går igenom aktuella samhällsfrågor för att se vad som egentligen stämmer. DN anlitar dessutom utomstående granskare av granskningen, nationalekonomerna Lars Calmfors och Laura Hartman, för att säkerställa att allt är korrekt.

Jag har nu det största förtroende för Hörstadius som journalist, och för Calmfors och Hartman som forskare, men det finns något mycket talande i att två nationalekonomer som har så tydlig politisk inriktning att den ena medverkar på DN:s ledarsida och den andra var forskningschef på borgerliga tankesmedjan SNS anses så totalt opolitiska att de kan framhållas som oberoende granskare av nyhetsjournalistik. Samtidigt gör en barnbok som utan pekpinnar skildrar barn som lever i ett klassamhälle författaren till en så het politisk potatis att han inte ens kan intervjuas om helt andra ämnen i Sveriges Radio.

Man frestas att komma med maktkritiska analyser av att det enbart är alternativ till status quo som över huvud taget räknas som politik. Nuläget är självklart, naturdrivet, höjt över allt käbblande, medan den som vill visa på sprickorna och i skönlitteratur öppna för att ställa frågan om något annat är möjligt blir revolutionär.

Det här stämmer på ett sorgligt sätt väl in i det som emellanåt benämns som åsiktskorridoren, nämligen den säreget svenska normen i offentligheten att alla hela tiden helst bör tycka ungefär likadant i känsliga frågor. Sedan kan alla ändra sig och tycka något annat, fortfarande tillsammans. Först vill ingen bygga murar, sen några veckor senare är det bara extremister som inte vill bygga upp dem. Håhåjaja.

I ett sådant klimat är det extra olyckligt att den här normen upphöjs till offentlig regel i public service. Inte skulle jag kalla det oberoende i alla fall.

Varför vill public service sända debatt med en pro-nazist?

För public service verkar pro-nazister och kritiker av pro-nazister vara två sidor som bör behandlas lika.

Det kan alltid bli värre. Vansinnet kan alltid gå längre. Någon annan analys kan man inte göra av torsdagens inslag i Aktuellt med Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk och vänsterhistorikern Henrik Arnstad. ”Vi hade tänkt att ni skulle debattera” inleder Aktuellt, men då Arnstad avböjt detta ska de båda intervjuas var för sig. Redan där lyser varningslamporna. Varför vill public service sända en direktsänd debatt med en pro-nazist? Var är värdet för licensbetalarna, var är kopplingen till sändningstillståndet?

Sedan blir det värre. ”Kritiker säger att ni har nazikopplingar?” frågar nyhetsankaret Suk, som om det var en fråga utan fastslaget svar. Vávra Suk får svara att det är trams och lögner. Sanningen är att Nya tider regelbundet publicerar förintelseförnekare, att en av redaktörerna tidigare skrev för nazistiska Svenska Motståndsrörelsen och att tidningen publicerar positiva texter om och samarbetar med både SMR och Nordiska motståndsrörelsen, vars medlemmar nyligen mördade en antirasist i Finland. I public service blir detta en öppen fråga som kan avfärdas, utan att journalisten ifrågasätter. Suk får sedan fortsätta att på bästa sändningstid påstå saker om lögner och ”påhittade rasisthistorier” i Dagens Nyheter, utan annat mothugg än att SVT-ankaret säger att ”DN är inte här och kan svara på det”.

Här tror jag kärnan ligger. Journalistiken, och alldeles särskilt public service, har skaffat en definition av opartiskhet som innebär att ge alla sidor lika utrymme, snarare än att man ska förmedla det som är sant. En man som Suk får bre ut sig, helt utan motfrågor, om att det är han med sina uttalanden om sionismens faror som står för den oberoende sanningsenliga journalistiken medan alla andra journalister ljuger, och för public service är det en lika godtagbar uppfattning som någon annan. På Twitter svarar Aktuellt-redaktören Jeanette Larsson på kritik från DN:s chefredaktör Peter Wolodarski att det var rimligt att ”huvudpersonen får bemöta kritiken” efter de senaste veckornas diskussion om Nya Tiders närvaro på bokmässan. Som om pro-nazister och kritik mot pro-nazister är lika mycket värt och sanningen någonstans mitt emellan. Helst då som en debatt också, med två parter och en nyhetsredaktion i mitten som inte tar ställning. Valet av Arnstad som motpart pekar på samma sak, han är uttalat vänster och den outtalade förutsättningen från SVT är att här är två parter som ”tycker olika” och som får komma till tals. Et voilà: opartiskt.

Men frågan om förintelsen är inte en fråga om åsikter. Inte heller frågan om Nya Tiders politiska hemvist. Det är bara att läsa på, sen vet man. Men public service läser inte ens på tillräckligt för att kunna ställa relevanta frågor när en extremist breder ut sig i deras program. Efteråt på Twitter kommenterade Aktuellts ansvarige utgivare Ulf Johansson att programmet följts av ”förväntad kritik från två håll”. Han tycks därmed hålla fast vid att pro-nazister och kritiker av pro-nazister är två sidor som bör behandlas lika. Det är häpnadsväckande.