Annons: Mediedagen 2019

Josefin Nilssons död visar vad Metoo åstadkommit

Att den man som misshandlade sångerskan Josefin Nilsson fick fortsätta vara en uppburen skådespelare – medan någon som blev dömd för narkotikabrott slängdes ut ur offentligheten, visar hur världen såg ut innan Metoo, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

När jag läser i mediearkiven mår jag nästan illa. Artisten Josefin Nilsson blev så grovt misshandlad av sin partner att hon fick byta ut delar av ryggraden mot titan, fick operera och operera om höften, tvingades ta, och förmodligen alldeles för mycket, smärtstillande fram till dess att hon dog bara 46 år gammal. Mannen, en uppburen skådespelare, dömdes visserligen (till villkorlig dom) för våldet i en rättegång. Men ingenstans verkar detta ha påverkat hans karriär eller ha påverkat hur medierna hanterade honom.

Jag hittar ett mysprogram på bästa sändningstid där han gråter och talar ut om sitt ”hetsiga humör”, andra där han sitter uppkrupen i soffor och berättar om sin stora känslighet och konstnärliga lynne. När jag googlar vidare hittar jag intervjuer med andra kvinnor som varit tillsammans med samme man som berättar om hur de var rädda för sina liv. En kvinna, också skådespelerska, kom regelbundet så blåslagen till filminspelningar att det blev problem för regissörer, hon kunde nämligen inte ta av sig kläderna som scenerna egentligen krävde.

Jag är inte del av den här sortens kulturvärld. Jag hade hört att Josefin Nilsson hade mycket smärta när hon dog, men jag visste inte att det var för att hon blivit sönderslagen av en man som påstod sig älska henne. Jag visste heller inte vilken man det handlade om, vilket alltså uppenbarligen hela kultur-Sverige tycks ha vetat.

Och trots att man visste det, som alla nu säger, så tyckte tv-redaktörer alltså så sent som för fem år sen att det var lämpligt med mysprogram där den misshandlande mannen skulle framställas som så ”snäll som möjligt”, och tv-recensenter tyckte att det var lämpligt att beskriva sagda program som ”känslosamma” och ”tårfyllda”? Utan att ta upp kvinnorna som var rädda för sina liv. Utan att ta upp titanskruvarna i Josefin Nilssons ryggrad.

För 8 år sedan fick Ola Lindholm sluta på Kamratposten, där han varit både framgångsrik och omtyckt, efter att han vid en fotbollsmatch testat positivt för att ha använt kokain. Hans tv-program Wild Kids lyftes ur tablån på SVT och han fick inte fortsätta som programledare. Han fälldes för ringa narkotikabrott. Efter domen dog Lindholms mediekarriär totalt, och han skriver numera barnböcker.

De här två fallen säger något intressant om vilken typ av saker vi är bekväma med att fördöma människor för, och vilka saker vi inte alls vet hur vi ska hantera. Expressen dömdes förvisso av Pressens opinionsnämnd för att ha publicerat Lindholms namn innan han dömdes, men efter domen har de flesta medier publicerat namnet. Skådespelaren som är dömd för att ha slagit sönder Josefin Nilsson får däremot inte bara förbli anonym i relation till brottet, han har dessutom fortsatt vara omkramad i såväl teater- som medievärlden.

Det skedde en del publicistiska övertramp under #metoo, men det är viktigt att komma ihåg att det här är världen som #metoo kontrasterade mot. Medier som gullar med dömda kvinnomisshandlare, som tycker att någon som själv privat använt olagliga droger är enklare att porta och stänga ute än någon som grovt misshandlar flera eller kanske alla sina kvinnor, som döms för det, men som ändå alltid är välkommen tillbaka.

Se filmen om Josefin Nilsson här.

#metoo, ett år senare

Isobel Hadley-Kamptz sammanfattar året efter #metoo. Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs och framför allt kom diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än massan av levda delade erfarenheter, skriver hon bland annat.

Det blev ändå ett jubileum med viss tyngd. #metoo-rörelsens årsdag sammanföll nära nog perfekt med: 1) den svenske kulturprofilens dom för våldtäkt, 2) en amerikansk senat som faktiskt ändå lyssnade på anklagelser om sexuella övergrepp mot domarkandidaten Brett Kavanaugh och 3) ett Nike som gick ut öppet och sade sig vara djupt bekymrade över de våldtäktsanklagelser som riktats mot superstjärnan och företagets främsta annonspelare Ronaldo.

Nu valdes Kavanaugh in på livstid i Högsta Domstolen ändå, samtidigt som Christine Blasey Ford, kvinnan som anklagat honom, tvingats bort från sitt hem på grund av upprepade dödshot. Personligen tror jag också att kulturprofilen kan frikännas i hovrätten och jag tror sannerligen inte att något kommer hända med Ronaldo, trots att det finns underskrivna dokument där han själv säger att kvinnan sade nej flera gånger men att hon ju låg där och var ”tillgänglig”.

Ändå går det inte att säga att ingenting har hänt. Tystnadskulturen för utsatta har kanske inte försvunnit, men den har definitivt ruckats på. Jag upplever också att många av alla dessa män som aldrig själva skulle begå övergrepp har fått upp ögonen för vilka villkor kvinnor faktiskt lever under, på gatan, i arbetslivet, i utelivet.

Så här ett år senare har mediediskussionen också kommit vidare till att också ge plats åt de specifikt anklagade männen. I New York Review of Books oktobernummer skrev den kanadensiska radiokändisen Jian Ghomeshi, som anklagades för sexuella övergrepp av åtskilliga kvinnor flera år före #metoo, om sin syn på det som hänt. Artikeln var en blandning av förminskanden av det han anklagats för, en del självömkande och en del åtminstone försök till ärlig kritisk självreflektion.

Redaktören för artikeln var Ian Buruma, välkänd holländsk intellektuell, och efter stora protester mot publiceringen fick han sparken. Det i sig var hemskt märkligt. Redaktörer bör kunna publicera också potentiellt tveksamma texter ibland utan att bli av med jobbet.

I Sverige följde Expressen Kultur upp med att publicera en text av Fredrik Virtanen som tyvärr saknade även den tafatta självkritik som Ghomeshi gav uttryck för. I stället var det mest bara oerhört synd om Fredrik Virtanen medan medierna och kvinnorna som anklagat honom för olika övergrepp var obegripligt förfärliga. Det var ingen särskilt bra artikel, men den var intressant ändå.

Våldtäkt har en helt egen position i vår kultur. Å ena sidan förminskas och ifrågasätts ofta kvinnor som berättar om övergrepp, men å den andra ser nästan alla människor på våldtäkt som ett av de värsta och grövsta brotten som finns. De två sakerna hänger ihop. Eftersom det teoretiska brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det hemskt svårt att ta till sig att det skulle vara så vanligt. Eftersom brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det förstås också ofattbart kränkande att anklagas för det om man inte är eller upplever sig vara skyldig. Som dokumenten med Ronaldo visar kan man ju också uppenbart erkänna sig skyldig till saker som faktiskt är våldtäkt samtidigt som man absolut inte tycker att man våldtagit någon.

Det är därför inte svårt att förstå Virtanens vrede, eller Ghomeshis, eller för all del Brett Kavanaughs som var så arg över anklagelserna mot honom att han svarade så ilsket och obalanserat i senaten att flera av hans tidigare supporters ansåg att hans humör gjorde honom olämplig för rollen som domare. En passage i Ghomeshis text var i sammanhanget extra talande, där han beskriver hur många män som i hemlighet berättat för honom att de skulle kunna bli anklagade för samma saker som han blivit. Jag vet inte om han ser det som förlåtande i relation till det han anklagas för att ha gjort, men det är definitivt intressant i en vidare mening.

Jag är själv uppvuxen med en populärkultur på 80-talet som romantiserade och normaliserade allt det som Brett Kavanaugh påstås ha gjort i en frat boy-kultur med självklar sexism och inslag av sådant som vi i dag skulle kalla övergrepp. Det är lätt att begripa förvirringen och ilskan hos den som bara levde det goda collegelivet som det till och med skildrades på film när folk sedan decennier senare säger att det var fel, kanske till och med olagligt.

Lagen och lagligheten gör det dock ännu svårare att prata om, ännu svårare att skildra i medierna. Den självinsikt och självkritik som skulle behövas görs nära nog omöjlig när det man måste begrunda handlar om att man eventuellt gjort saker som anses vara bland det värsta som finns, och där man dessutom skulle riskera rättegångar och fängelse om man erkände något. Jonas Gardell svarade Virtanen i Expressen om hur vi ska kunna komma vidare och vem som har rätten att förlåta i detta sekulära sociala medier-samhälle där vi alla kan agera både åklagare och bödel, men den verkliga lagen och rättssamhället gör det än mer komplicerat.

I DN skrev Hanna Fahl om hur detta metoo-år varit nödvändigt men plågsamt: “Att få sin blick förändrad är inte njutbart varken för den som måste konfrontera ett möjligt förflutet som förövare, eller den som för första gången sätter ord på ett offerskap.” Det fanns en triumfatorisk känsla förra hösten, det gjorde det. Plötsligt började människor, framför allt kvinnor, tala om sådant man tidigare hållit för sig själv. I multituden som vällde fram, i upprop och öppna brev på alla landets medieredaktioner, kunde många för kanske första gången se sig själv speglas i andra.

Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs, och framför allt kom kanske hela diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än om just den där massan av levda delade erfarenheter. Inte alla män, men nästan alla kvinnor. Det är här samtalet, och den plågsamma pågående normförskjutningen till det bättre, måste fortsätta.

UG går vilse i sin #metoo-granskning

Stereotyperna är iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Fredrik Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det är ett klassiskt Uppdrag Granskning-anslag. Allvarlig berättarröst, mörk bakgrund och på svt.se är marknadsföringen av programmet i full gång med rubriker om ”Flera fel och svagheter” i medierapporteringen om de anklagelser om sextrakasserier och övergrepp som förra hösten ledde till att Fredrik Virtanen, fram till dess uppburen och hyllad nöjesjournalist som sedan blev ledarskribent, fick sluta på Aftonbladet.

Den som förväntar sig ett massivt gräv kommer dock att bli besviken, det enda konkreta sakfel jag lyckas hitta på 59 minuters program är att Svenska Dagbladet i en artikel om 12 kvinnor som anklagar Virtanen för olika sorters övergrepp felaktigt kallar Cissi Wallins samtalsterapeut för psykolog. En kvinna som vid 14 års ålder frågade Virtanen om prao på Aftonbladet och fick en fråga om sex tillbaka visar sig också ha frågat om praoplatsen först efter att han frågat om hon avgudade honom tillräckligt mycket för att ligga. UG gör en stor grej av att ha avslöjat att den incidenten inte alls var som den beskrivits, och förvisso är det klar skillnad mellan att indirekt ha frågat om sex som utbyte mot praoplats och att ha gjort det som första svar på när en främmande kvinna berättar att hon ”avgudar” honom, men det är nog relevant mer i förhållande till Aftonbladet än i förhållande till kvinnor.

En av sakerna jag tänker mest på när jag ser UG är hur liten svensk medievärld är. Folk känner varandra, har druckit öl med varann, legat med varann, försökt ligga med andra. Jag känner också Fredrik Virtanen, jag var en period återkommande med i ett av hans tv-program, vi har druckit öl, vi har dock inte haft sex (eller försök till sex från någondera part). Allt blir så klibbigt, när UG ifrågasätter Carolina Neuraths roll på SVT Morgonstudion för att hon är vän med Cissi Wallin så kan man lika gärna ifrågasätta Åsa Linderborgs metoo-skriverier utifrån att hon är vän med Virtanen. Eller så får man utgå från att människor ändå gör sitt bästa för att hålla sig professionella. Det finns dock både nu och under metoo-hösten en intressant könsaspekt i hur kvinnors nätverkande och stöttande av varandra framställs som mindre seriöst och mer tvivelaktigt än de nätverk som män haft i alla tider.

Stereotyperna är tyvärr också iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet. På samma sätt som kvinnor som berättar om sexuella övergrepp alltid fått höra frågar reportern Wallin om hon inte tänkte på Virtanens familj när hon gick ut med sin anklagelse. Reportaget gör också en stor sak av att Wallin fnissade hos en kompis morgonen efter den påstådda våldtäkten, som om vi inte vid det här laget hade kilometervis med forskning om hur offer för sexövergrepp kan bete sig till synes ologiskt efteråt utan att det har det minsta att göra med om övergreppen hänt eller inte. Det är väl så det är med vår förståelse av sexualbrott, vi har bara två lägen, antingen är mannen ett as och bör kastreras och kastas i en fängelsehåla, eller så är hon en manipulativ häxa som bara är ute efter att förstöra en oskyldig mans liv. Om han inte ska hamna i ena kategorin måste man se till så att hon hamnar i den andra.

Givet hur extremt svårt det är att bevisa sexualbrott och hur vansinnigt vanliga de ändå är blir den här strategin inte särskilt konstruktiv. I det specifika fallet hade UG kunnat kritisera namnpubliceringar och mediernas val utan att gå in för att sänka Wallin. Men det hade kanske blivit mindre spännande tv.

För jag tycker att det finns saker att kritisera med namnpubliceringarna. Både i de traditionella medierna och hur uppgifter spreds öppet på sociala medier utan källkontroll. Jag syftar nu inte på Wallins egna publiceringar, man äger sin egen berättelse och det hon gjort är snarast att betrakta som civil olydnad. Hon visste att det kanske var olagligt och hon är beredd att ta straffet för att hon såg det som så viktigt att berätta. Det kan jag inte säga något om. Andra däremot som spred hennes uppgifter hade kanske bort tänka efter lite mer. Det är dock lätt att säga i efterhand.

Krasst taget tror jag inte att #metoo blivit alls lika starkt i Sverige utan avslöjandena om Virtanen. Det krävdes några namn för att människor skulle börja våga berätta, börja våga minnas och inse att det kanske faktiskt inte var såhär arbetslivet skulle vara. Som medieprincip är det förstås ohållbart, men sett ur samhällsperspektiv kanske vi ändå ska vara tacksamma.

Anklagelserna mot mediemännen – så agerar medierna

På sociala medier anklagas två svenska mediemän för allvarliga sexualbrott, men hittills har de traditionella medierna inte publicerat männens namn. Det är hög tid att medierna börjar fundera över hur de ska hantera de berättelser om övergrepp som nu uppmärksammas stort, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Hur många gånger måste vi berätta? För ett antal år sedan drogs #prataomdet i gång i Sverige, där offer berättade om sexuella kränkningar under en tagg på twitter som fick stora journalistpriset som årets förnyare. I kölvattnet av skandalen kring Hollywoodmogulen Harvey Weinsteins många övergrepp sträcker just nu kvinnor över hela världen upp handen under taggen #metoo för att säga att jo, sådant har hänt mig också.

Män tycks fortfarande förvånade över omfattningen, men även om de flesta män inte begår övergrepp så utsätts nästan alla kvinnor. Det är kanske dags att det sjunker in snart, att kvinnor går genom sina liv navigerande mellan övergrepp och att undvika övergrepp. Det kanske också är dags att reflektera över vad det har för effekt i vidare termer. Om kvinnor hela tiden måste planera för att inte utsättas, hantera att man utsätts, bearbeta större eller mindre trauman, agera gentemot män för att skydda sig, så ger det effekter för hela samhället. Om inte annat för den enorma energi som kvinnor måste lägga på detta. Energi som hade kunnat användas till annat.

Det är också hög tid att fundera över hur vi ska kunna prata om de här sakerna och hur ska medierna egentligen hantera dem. I dagarna har exempelvis två kvinnor berättat på sociala medier om hur de utsatts för övergrepp av två välkända svenska mediemän. Hittills verkar detta ignoreras i svenska medier, som föredrar att tala om amerikanska utpekade förövare och kvinnors utsatthet i generella termer.

Det är en väldigt svår situation. Vi bör inte ha skampålestraff i moderna samhällen, brott ska hanteras av rättssamhället och man bör betraktas som oskyldig innan fällande dom. Samtidigt vet vi alla att det är en försvinnande liten del av sexualbrott som leder till fällande dom, eller ens till åtal. Det är svårbevisade brott, det kan finnas oklarheter om uppsåt, många väljer att inte ens anmäla.

Det betyder inte att någon inte utsatts, att själva övergreppen därför inte finns. Det moraliskt rimliga, bortom lagen, är också att utgå från att offer talar sanning.

I fallet Weinstein valde medier att publicera berättelser om övergreppen när det helt enkelt fanns tillräckligt många kvinnor som ville berätta. Det finns andra skäl till varför det hände just nu snarare än tidigare, medieekonomi och beroendet av Hollywood är ett sorgligt sådant, men själva mängden kvinnor var ändå avgörande. Efter de första artiklarna har det vällt fram berättelser och antalet utsatta bara växer.

Situationen med de svenska mediemännen är annorlunda. Det betyder inte att man inte ska tro på kvinnorna som berättar, men att det är svårt att ta upp i traditionella medier och samtidigt följa traditionell medieetik. Bör man ändå skriva ut namnen på de anklagade männen, som man numera ibland gör med personer som misstänks för brott? Jag vet faktiskt inte. Jag är i grunden tveksam till trenden med mer av namnpubliceringar, men om det hade varit till exempel idrottsstjärnor med motsvarande status som anklagats tror jag att åtminstone någon medieredaktion hade skrivit ut namnen.

På sociala medier är det förstås annorlunda, där sprids dessa och andra namn redan i dag. Här blir sociala mediers dubbelroll tydlig, som både privat och offentlig kanal. Kvinnor varnar varandra för gränslösa män, som man tidigare alltid gjort i privata samtal, men det kan läsas av hela världen. Och oaktat specifika namnpubliceringar kommer vi fortsätta göra det. Man kan hoppas att den ökade offentligheten åtminstone gör att också män till slut förstår att det är så här det är att vara kvinna.