Annons: Fojo

Politisk eller journalistisk granskning?

Etiketten ”granskning” används av politiska aktörer som Ivar Arpi, Rebecca Weidmo Uvell och Inte rasist men. Begreppet antyder ett journalistiskt hantverk och etik som syftar till att framförallt få fram sanningen vilket normalt innebär att den som granskas ska få bemöta anklagelserna.

Vad är en journalistisk granskning? Det här är en fråga som blivit alltmer aktuell i takt med att de traditionella nyhetsmedierna utmanats av andra aktörer. I dag bygger nämligen mycket granskning på politisk grund, både när det sker på ledarsidor och på nätskrifter med tydlig politisk inriktning, som Expo eller Inte rasist men, eller hos enskilda bloggare eller youtubers med politisk profil.

Det här behöver inte innebära att det blir dåligt eller oseriöst, man kan avslöja viktiga sanningar även med en politisk agenda. Vissa skulle för all del säga att profilerade nyhetsreportrar, som säg Niklas Orrenius på DN eller Negra Efendiç på Svenska Dagbladet, också driver en agenda, men det finns några intressanta skillnader som kan vara värda att lyfta upp.

En grundläggande journalistisk regel är exempelvis att man bör ge någon som granskas möjlighet att kommentera det man kommer fram till. Ibland kan de ha en alternativ förklaring som kanske gör att hela knäcket faller, ibland kommer de primärt med undanflykter, som när sverigedemokrater som uttryckt rasism på nätet under en period alltid hade blivit hackade, men ofta ger det bara en rikare bild av det man försöker skildra. Här skiljer sig traditionell granskande journalistik drastiskt från sådan som bedrivs på exempelvis ledarsidor.

En ledarskribent som ofta säger sig göra just granskningar är Svenska Dagbladets Ivar Arpi. Han har tidigare granskat hur han menade att genusperspektiven tog över på universiteten och i veckan granskade han t ex den nyblivna riksdagsledamoten för miljöpartiet, Leila Ali Elmi från Angered som han påstod bedrivit en kampanj nästan bara på somaliska och enbart riktad till den somaliska gruppen, något Arpi bekymrade sig över som ett hot mot den inkluderande demokratin.

I ingetdera av de här fallen har de granskade givits plats att kommentera. Först i efterhand inkom svar till SvD från Lunds universitet, som menade att Arpi missförstått, och Elmi har intervjuats i nyhetsmedier där hon tagit direkt avstånd från klantänkande och påpekat att hon hade Facebook-sidor på både svenska och somaliska.

Det är ingenting konstigt att driva teser eller kritisera personer på en ledarsida utan att ge dem utrymme att kommentera, det gör ledarskribenter hela tiden. Men själva begreppet granskning antyder ett journalistiskt hantverk och etik som syftar till att framförallt få fram sanningen. Ledarsidors syfte är att driva opinion och påverka människors åsikter, vilket är en helt annan sak. Jag tror att det finns något potentiellt besvärligt här.

En person som också regelbundet utger sig för att göra granskningar är den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell. Även hon har granskat Leila Ali Elmi och kallar henne ”klankandidat”. Uvell påstår också att Elmis facebookflöde är fullt av ”islamism” (dock utan att ge några exempel). Först skrev hon också att vi i Sverige inte har personliga mandat för riksdagsledamöter och att Elmis personkampanj därför var odemokratisk, men så många borgerliga personer på twitter påpekade att det helt enkelt inte stämmer i förhållande till det svenska personvalet att det till slut togs bort.

Weidmo Uvell är mycket tydlig med att hon bedriver opinion och på förstasidan står: ”Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt.” Hon ger så gott som aldrig möjlighet för granskade att kommentera och är heller inte jättenoga med att allt ska vara rätt, det viktiga är att det går fort och får spridning och förhoppningsvis påverkar. Det är ett effektivt sätt att driva digital opinion, och hon har många tusen läsare varje månad.

Bland den nya sortens granskare från andra politiska håll frågade jag Expo och Inte rasist men om de ber om kommentarer från personer som granskas. De sade båda att det är huvudregeln, men åtminstone när det gäller IRM verkar det vara lite blandat, även för sådant som ligger under etiketten ”IRM granskar”. När Expos Daniel Poohl i somras avslöjade att skribenter för sajten Ledarsidorna spridit nazistiska memes om att avrätta politiska motståndare gavs inte Ledarsidorna heller möjlighet att direkt kommentera.

Jag förstår verkligen varför. En nyhet om politiska motståndare sätter sig tydligare i hjärnan hos läsarna om det inte i texten också finns alternativa förklaringar eller argument. Jag kan säkert ha gjort det här själv i mina opinionsbildande texter. Men jag kallar inte det jag gör för granskning utan är alltid tydlig med att det jag gör är i vid mening åsiktsjournalistik, analyser, kommentarer, krönikor. Givetvis försöker man också i den rollen att ha korrekta fakta och väl underbyggda teser, men det är ändå skillnad. Läsaren har rätt att lita mer på det man uppfattar som granskande journalistik. Jag tror att det finns ett långsiktigt trovärdighetsproblem när de inte längre kan göra det.

Övergreppen glöms bort i bevakningen av Akademien

Vilt svingande högdjur är roligare än unga deprimerade tjejer som med sina usla svartlöner på den berömda litterära klubben gjorde kulturscenen alls möjlig, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det gick snabbt att ta sig från tystnadsplikt och lojalitet till dokusåpa inför öppen ridå, komplett med förolämpningar av en vulgär kaliber som för de flesta människor kräver alkohol och släktkalas för att locka fram (eller bara en eftermiddag på twitter).

Sammanbrottet för Svenska Akademien är inte bara moraliskt och organisatoriskt, det är också medialt på ett sätt som faktiskt är svårt att ta till sig. Plötsligt öppnades alla slussar och utöver öppna karaktärsmord i artiklar eller kommentarer till tidningarna finns otaliga källor om allt från det stora, som vad den beställda advokatutredningen om ”kulturprofilen” egentligen innehöll, till det lilla, som att någon varit missnöjd med att Sara Danius ställt upp i ett semmeltest.

Alla pratar om allt, och medierna lyssnar och publicerar. Jag drabbas av en märklig omsorg, och känner lite som när tveksamma klicksökarsajter publicerar arga debattinlägg om feminism av 13-åringar, borde inte medierna ta lite mer ansvar när akademiledamöterna nu inte gör det själva? Jag vet, de är vuxna människor, men de beter sig ungefär som vi alla gjorde när vi först började dricka i tonåren. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid nya berusningsmedel. Jag har en vän som var absolut nykterist fram till 25-årsåldern. Då hade han ett välbetalt jobb och fullständig tillgång till all världens rusdrycker. Det blev några år med rätt pinsamma incidenter. Saker som är socialt acceptabelt vid 17 är inte alltid det som vuxen i karriären.

Medier är också ett rus. Just nu ges fullständig tillgång till personer som uppenbarligen inte lärt sig hantera det, bland ordböcker och stipendiemiddagar. Det blir många klickvärdiga rubriker, och kanske kommer Akademien aldrig gå att lappa ihop efteråt.

Det är förvisso inte mediernas ansvar att låta bli att publicera när högt uppburna intellektuella väljer att ligga i öppet krig. Men fokus på den underhållande persondramatiken vänder bort blicken från det som saken gäller. En person i Akademiens absoluta närhet har i många år utnyttjat unga kvinnor sexuellt, och alla har tydligen vetat om det. ”Det är sant vad de säger om honom. Det är sant. Vad han gjorde mot unga tjejer, det är sant”, som Kristina Lugn sade i det franska tv-programmet ”Sept à huit” för en vecka sedan. Den så kallade Kulturprofilen har kunnat göra det här delvis tack vare den oerhörda status han haft som närstående Akademien, och med pengar han fått av Akademien. Detta är frågan, och den verkar många hellre vilja glömma bort. Möjligen kan man prata om pengarna, det är ändå handfast, men övergreppen vill man ogärna ens nämna.

Horace Engdahl, nära vän till Kulturprofilen i decennier, verkar tycka att alltihop är en struntsak och jämför med att Akademiens förra stora kris, när majoriteten i Akademien inte ville stå upp för den mordhotade författaren Salman Rushdie, åtminstone hade en ”tragisk värdighet”. Sedan kallar han sina motståndare dåliga förlorare. De många kvinnorna som utsatts för övergrepp kallar han ingenting alls, de är irrelevanta.

Vi i medierna spelar med. En kollapsande 232 år gammal institution är mer spännande än några trista vanliga sexualbrott. Vilt svingande högdjur är roligare än unga deprimerade tjejer som med sina usla svartlöner på den berömda litterära klubben gjorde kulturscenen alls möjlig. De med makt är mer intressanta än dem utan. Så har det varit ännu längre än sedan 1786.

Politisk journalistik bortom flosklerna

Åttiotalets nöjesjournalistik är tillbaka, även i valbevakningen! Men det som verkligen behövs är reportrar som kan genomskåda politiska floskler, skriver Isobel Hadley-Kamptz

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Jag upptäcker glädjestrålande att SVT lagt ut Macken på Öppet arkiv nästan precis samtidigt som det presenteras att Sven Melander kommer intervjua alla partiledarna live på Facebook och Youtube. Åttiotalets nöjestelevision vinner uppenbarligen i längden.

”Försök förklara det här för någon från 2010”. Med dylika formuleringar understryker många hur dagens nyhetshändelser hade varit totalt obegripliga till och med för bara några få år sedan. Programledaren från the Apprentice har blivit USA:s president. Den siare som påstått det hade nog inte ens hört ett ”You’re fired!” för alla skrattsalvor. Nå. Det är som det är. Och nu ska Rulle från Nöjesmassakern ha hand om partiledarintervjuer inför det svenska valet.

Jag vill nu på inget sätt a priori förhindra vare sig Donald Trump eller Sven Melander från att byta bana och bredda sig. Ronald Reagantill exempel visade sig ju bli en på många sätt alldeles utmärkt president trots att han inledde karriären som b-skådis, och problemen med Trump är inte primärt hans tv-personlighet. Ändå finns det något intressant här, om hur politiken drar till sig personer från vitt skilda fält, och hur bakgrund inom kanske alldeles särskilt nöjessfären verkar ge gräddfil rakt in på de mest intressanta uppdragen.

I Sverige har vi det senaste decenniet haft öppna spjäll mellan nöjes- och musikjournalistik och politisk dito, där gamla nöjesmurvlar snabbt fått framträdande positioner och hyllats för politiska analyser som ärligt talat sällan nått ens grundläggande verkshöjd. Men de har väl talat till folket, antar jag. Man kan ana en viss cynism i mina ord här, men så har jag ju själv hela livet varit en ärketönt som mest läst politisk filosofi och aldrig vetat något alls om vilka 7-tumssinglar eller mixtapes som varit det senaste heta. Jag inledde hela den här texten med att berätta om hur mycket jag gillar Macken. Det är ungefär där min kredd-nivå ligger.

Och jag råkar tro att politisk journalistik blir bättre om personen som genomför intervjuer, skriver analyser, formulerar politiska linjer redan kan en hel del om, tja, politik. Om man kan tillräckligt mycket ser man nämligen förbi politiska floskler, klarar av att ställa intressanta följdfrågor, man kanske till och med kollar upp vad partiet eller personen sagt förut och försöker se de stora sambanden, dra de långa linjerna.

Vi har massor av fantastiska politiska journalister i Sverige. En del av dem har till och med bakgrund inom nöjesjournalistiken. Om jag får önska en enda sak inför valåret 2018 är det att medierna ger de här personerna tillräckligt med resurser och tid att använda all sin kraft att förklara för oss väljare vad som står på spel och hur. Om jag får önska en sak till är det att det blir fred på jorden.

Två separata samtal om medierna

Bilden av de svenska medierna är mer kluven än på länge. En emotionell och närmast absolut misstro samexisterar med högkvalitativa och samhällsviktiga granskningar, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Just nu finns det två separata samtal om medierna. Å ena sidan, det som ibland kallas mediekritik, men som framförallt definieras av en emotionell och närmast absolut misstro. Häromdagen påstod en moderat riksdagsman på twitter att medierna höll tyst om den antisemitiska attacken på Göteborgs synagoga samtidigt som alla medier hade nyheten om attacken stort uppslagen överst på sina sajter. Det spelade ingen roll att det helt uppenbart inte var sant, han kände så ändå.

Den här misstron får näring av direkta misstag från medierna liksom av märkliga nyhetsbevakningsprioriteringar och ologiska namnpubliceringar. För sådär en tio år sedan hade jag nog generellt hållit med om att svenska medier inte höll någon vidare kvalitet. Det fanns en yrvakenhet inför internet och många medier satsade på klickvänlighet snarare än på kvalitetsinnehåll. Många redaktioner brydde sig inte om faktarättelser, och det fanns en högfärdighet gentemot tanken att läsarna ibland kunde veta mer.

Fördummande klicksökande finns förstås på många håll kvar, men på det stora hela är den här bilden inte sann längre. Tvärtom satsar svenska medier stort på seriösa gräv, viktiga nyhetssatsningar om säg klimatet eller kommunalpolitik, vi får oss hela tiden till livs riktigt bra journalistik.

Ta bara den här hösten. Matilda Gustavssons reportage i DN om de 18 kvinnorna som anklagar kulturprofilen för övergrepp är ett sådant knäck som på riktigt ändrar verkligheten. Samma sak med Malena Rydells och Erika Hallhagens arbete på SvD som ledde fram till det första stora uppropet av svenska kvinnor om vad de tvingas stå ut med på jobbet: #tystnadtagning. Sverige kommer bli ett annat efter detta.

På Eskilstunakuriren har Mathias Ståhle, Anna Hansson och Henrik Holmberg fortsatt granska högerextremismen på nätet, även om Ståhle inte fick stora journalistpriset för sitt gräv om den svenska trollfabriken. Det fick inte Kristoffer Örstadius och Mikael Holmström från DN för sitt avslöjande om IT-haveriet på Transportstyrelsen heller, men däremot Dan Josefsson, Anna Nordbeck, Johannes Hallbom och Jakob Larsson från Dokument Inifrån i SVT för ”Fallet Kevin”, den groteska berättelsen om hur polisen från början bestämde sig för att två små pojkar var skyldiga till mordet på fyraårige Kevin och därefter enbart letade efter bevis på deras skuld. DN skrev också om Kevin och avslöjade senare ett ytterligare fall med ett barn som polisen med hjälp av samme psykolog som i Kevin-fallet pekade ut som mördare på ytterligt skrala bevis.

Jag kan fortsätta och fortsätta. Så mycket och så bra journalistik som skapas i Sverige just nu har vi inte sett maken till på länge. Högkvalitativa granskningar av maktmissbruk, enskilda brott, nya hotfulla sociala rörelser, myndighetsinkompetens, till och med justitiemord. Detta samtidigt som delar av branschen närmast paralyserats av #metoo-anklagelser.

Ändå hänger sig vissa kvar i diskursen om, inte bara specifika misstag utan om mediers allmänna inkompetens och till och med korruption. Antingen läser de inte alla de här strålande reportagen eller så spelar det ingen roll. Och vad ska medierna i så fall göra, om kritiken helt frånkopplats från vad medierna faktiskt håller på med?

Jag tror tyvärr inte att man kan övertyga de mest inbitna medieskällarna. Men för alla andra gäller samma som alltid: Gör ett så bra jobb som möjligt. Kolla och dubbelkolla alla källor. Fortsätt satsa på kvalitet. Var inte rädd att rätta om det trots allt blir fel. Kan vi fortsätta med ett lika mediebra år 2018 kan vi sannerligen vara glada.