Oprah-vurmen visar på nytt medielandskap

I ett allt mer svårnavigerat kick- och klicksökande medielandskap kan kändisskap bli en dörröppnare till amerikansk politik. Det konstaterar Isobel Hadley-Kamptz efter mediegiganten Oprah Winfreys uppmärksammade tal på the Golden Globes.

“I want all the girls watching here now to know that a new day is on the horizon.”

Det var ett helt fenomenalt tal hon höll på the Golden Globes, Oprah Winfrey. Inte bara budskapet, utan hantverket, rytmen, fraseringen, leveransen. Det var ett tal däruppe bland de allra bästa, och då syftar jag inte på tacktal på filmgalor, utan på politiska tal som förändrar historien. Jag grät när jag lyssnade.

Efteråt var det därför självklart att ryktet spreds om att Oprah Winfrey, denna magnifika ”self-made-woman” och personifiering av den amerikanska drömmen som byggt sitt eget medieimperium, var redo för en politisk karriär. Kanske vill hon kandidera om två år, kanske kan hon hjälpa oss slippa dagens lallande presidentclown med hans hetstwittrade kärnvapenhot. Det vore något.

Lika snabbt kom de sura kommentarerna. ”Ännu en kändis?”, ”Vore det inte spännande med en president som faktiskt kan något?” Nu tror jag för all del att Oprah Winfrey inte skulle ha några kunskapsmässiga problem med presidentrollen, även urtypiskt partipolitiska presidenter som George W Bush har överlåtit kunskapsbiten till goda rådgivare. Hon har tillräckligt goda politiska instinkter och tycks ödmjuk nog att förstå när hon skulle behöva lita på andras kompetens. I USA har man också åtskilliga goda exempel på kändisar från andra sfärer som blivit utmärkta politiker, Ronald Reagan och Arnold Schwarzenegger är förstås de mest kända.

Däremot säger Oprah-vurmen något intressant om vad som möjligen blivit ett nytt villkor i amerikansk politik: kan man ens vinna ett val i dag om man inte redan är känd från början? Vilken chans skulle en okänd guvernör från, säg Montana, ha om hen ställdes mot världens mest kända man? Mediesituationen är så oklar, människor hämtar sin information i så stor utsträckning från annat håll, och i nätgeografin ger kändisskap så stort försprång att en okänd knappt kan komma ikapp, oavsett hur förnuftig skatteplan hen totat ihop. The winner takes it all, som nätföretagslogiken lyder. Inte alla stater, kanske, men alla retweets?

Det är ingen ny situation, förstås, och inte heller omöjlig att komma runt. Barack Obama lyckades bygga en storslagen gräsrotsrörelse och vinna trots att han ställdes mot den betydligt mer välkända Hillary Clinton i primärvalen 2008. Men nätet och polariseringen har tagit över ännu långt mycket mer i dag, och uppmärksamhetsspannet minskat ytterligare.

Inte heller är det ett amerikanskt fenomen. Också i Sverige har vi journalister, dokusåpadeltagare, artister som tagit steget över till politiken, och även här diskuteras om kändisskap i sig kanske är en allt viktigare faktor för att komma igenom bruset. Det fungerar inte ensamt, men som dörröppnare i ett svårnavigerat, kick- och klicksökande medielandskap.

Sannolikt vill Oprah Winfrey inte alls lämna sitt egenbyggda, härliga, medieimperium för det måttliga nöjet att köras genom rader av negativkampanjmaskiner. Folk som inte levt sina liv som politiker har i allmänhet gjort mycket som kan bli skandalrubriker i rätt händer.

Men ändå. ”Cheers to a new year and another chance for us to get it right.” Oprah Winfrey har en optimism och en värme som saknas så plågsamt i amerikansk politik just nu. Hon för faktiskt människor samman. Vem vet hur långt det räcker.

Två separata samtal om medierna

Bilden av de svenska medierna är mer kluven än på länge. En emotionell och närmast absolut misstro samexisterar med högkvalitativa och samhällsviktiga granskningar, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Just nu finns det två separata samtal om medierna. Å ena sidan, det som ibland kallas mediekritik, men som framförallt definieras av en emotionell och närmast absolut misstro. Häromdagen påstod en moderat riksdagsman på twitter att medierna höll tyst om den antisemitiska attacken på Göteborgs synagoga samtidigt som alla medier hade nyheten om attacken stort uppslagen överst på sina sajter. Det spelade ingen roll att det helt uppenbart inte var sant, han kände så ändå.

Den här misstron får näring av direkta misstag från medierna liksom av märkliga nyhetsbevakningsprioriteringar och ologiska namnpubliceringar. För sådär en tio år sedan hade jag nog generellt hållit med om att svenska medier inte höll någon vidare kvalitet. Det fanns en yrvakenhet inför internet och många medier satsade på klickvänlighet snarare än på kvalitetsinnehåll. Många redaktioner brydde sig inte om faktarättelser, och det fanns en högfärdighet gentemot tanken att läsarna ibland kunde veta mer.

Fördummande klicksökande finns förstås på många håll kvar, men på det stora hela är den här bilden inte sann längre. Tvärtom satsar svenska medier stort på seriösa gräv, viktiga nyhetssatsningar om säg klimatet eller kommunalpolitik, vi får oss hela tiden till livs riktigt bra journalistik.

Ta bara den här hösten. Matilda Gustavssons reportage i DN om de 18 kvinnorna som anklagar kulturprofilen för övergrepp är ett sådant knäck som på riktigt ändrar verkligheten. Samma sak med Malena Rydells och Erika Hallhagens arbete på SvD som ledde fram till det första stora uppropet av svenska kvinnor om vad de tvingas stå ut med på jobbet: #tystnadtagning. Sverige kommer bli ett annat efter detta.

På Eskilstunakuriren har Mathias Ståhle, Anna Hansson och Henrik Holmberg fortsatt granska högerextremismen på nätet, även om Ståhle inte fick stora journalistpriset för sitt gräv om den svenska trollfabriken. Det fick inte Kristoffer Örstadius och Mikael Holmström från DN för sitt avslöjande om IT-haveriet på Transportstyrelsen heller, men däremot Dan Josefsson, Anna Nordbeck, Johannes Hallbom och Jakob Larsson från Dokument Inifrån i SVT för ”Fallet Kevin”, den groteska berättelsen om hur polisen från början bestämde sig för att två små pojkar var skyldiga till mordet på fyraårige Kevin och därefter enbart letade efter bevis på deras skuld. DN skrev också om Kevin och avslöjade senare ett ytterligare fall med ett barn som polisen med hjälp av samme psykolog som i Kevin-fallet pekade ut som mördare på ytterligt skrala bevis.

Jag kan fortsätta och fortsätta. Så mycket och så bra journalistik som skapas i Sverige just nu har vi inte sett maken till på länge. Högkvalitativa granskningar av maktmissbruk, enskilda brott, nya hotfulla sociala rörelser, myndighetsinkompetens, till och med justitiemord. Detta samtidigt som delar av branschen närmast paralyserats av #metoo-anklagelser.

Ändå hänger sig vissa kvar i diskursen om, inte bara specifika misstag utan om mediers allmänna inkompetens och till och med korruption. Antingen läser de inte alla de här strålande reportagen eller så spelar det ingen roll. Och vad ska medierna i så fall göra, om kritiken helt frånkopplats från vad medierna faktiskt håller på med?

Jag tror tyvärr inte att man kan övertyga de mest inbitna medieskällarna. Men för alla andra gäller samma som alltid: Gör ett så bra jobb som möjligt. Kolla och dubbelkolla alla källor. Fortsätt satsa på kvalitet. Var inte rädd att rätta om det trots allt blir fel. Kan vi fortsätta med ett lika mediebra år 2018 kan vi sannerligen vara glada.

Problematiskt att SVT normaliserar nazismen

Hur kan en seriös nyhetsredaktion ge plats åt en företrädare för en våldsam antidemokratisk nazistorganisation? Det undrar Medievärldens kolumnist Isobel Hadley-Kamptz.

”Nordfronts presstalesperson Pär Öberg tycker att det är viktigt att skilja på redaktionellt material och vad som skrivs i kommentarsfälten.”

Jag fastnar och kan inte läsa vidare. Läser meningen igen. SVT Nyheter skriver om en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) om ”Det vita hatet – om radikal nationalism i digital miljö”. Rapporten tar primärt upp Avpixlat, numera Samhällsnytt, och Nordfront, som drivs av nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, men nämner också andra svenska platser där radikal nationalism förekommer. I sin artikel om denna rapport har SVT sedan ringt upp nazisterna för att be om en kommentar.

Pär Öberg må kalla sig för presstalesperson men han har historiskt inte varit särskilt förtjust i att uttala sig för pressen. När Expressen i somras gjorde en större granskning av NMR apropå de bombdåd i Västsverige som kopplas till organisationen sade han till journalisten att han inte uttalade sig till ”fiendemedia”. Det betyder alltså Bonnier. Det betyder judar.

Vid NMR:s demonstration i Göteborg under bokmässan i september försökte nazisterna först fösa bort all media som inte sökt pressackreditering av NMR, sedan attackerades journalister med våld.

Nu däremot får Öberg uttala sig för public service om NMR:s policy gentemot kommentarer på sajten och bland annat berätta att de tar bort inlägg som hotar kvinnor med våldtäkt.

Hur är det här möjligt för en seriös nyhetsredaktion? Ser de ett uttalande från en våldsam antidemokratisk nazistorganisation som likvärdigt med en kommentar från andra politiker? Förväntas vi som läsare ta nazisten på orden och tro på vad han säger i lika stor eller liten utsträckning som andra som uttalar sig? Pratminus som pratminus.

Vi talar ibland om normalisering av högerextremism och syftar då på en samhällsutveckling där vi kommer att se högerextremism som vilken ideologi som helst, nazister som vem som helst. Det går inte att se SVT:s lilla nazikommentar som något annat än ett glasklart exempel på den utvecklingen.

SVT hade kunnat intervjua externa experter på högerextremism utöver forskare från FOI, för att få en mer sammansatt bild av hur extremhögern agerar på nätet. Men det kändes visst rimligare att ringa NMR för en kommentar om hur de rensat upp bland sina kommentarer.

REPLIK FRÅN SVT: Självklart normaliserar inte SVT nazismen

Anklagelserna mot mediemännen – så agerar medierna

På sociala medier anklagas två svenska mediemän för allvarliga sexualbrott, men hittills har de traditionella medierna inte publicerat männens namn. Det är hög tid att medierna börjar fundera över hur de ska hantera de berättelser om övergrepp som nu uppmärksammas stort, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Hur många gånger måste vi berätta? För ett antal år sedan drogs #prataomdet i gång i Sverige, där offer berättade om sexuella kränkningar under en tagg på twitter som fick stora journalistpriset som årets förnyare. I kölvattnet av skandalen kring Hollywoodmogulen Harvey Weinsteins många övergrepp sträcker just nu kvinnor över hela världen upp handen under taggen #metoo för att säga att jo, sådant har hänt mig också.

Män tycks fortfarande förvånade över omfattningen, men även om de flesta män inte begår övergrepp så utsätts nästan alla kvinnor. Det är kanske dags att det sjunker in snart, att kvinnor går genom sina liv navigerande mellan övergrepp och att undvika övergrepp. Det kanske också är dags att reflektera över vad det har för effekt i vidare termer. Om kvinnor hela tiden måste planera för att inte utsättas, hantera att man utsätts, bearbeta större eller mindre trauman, agera gentemot män för att skydda sig, så ger det effekter för hela samhället. Om inte annat för den enorma energi som kvinnor måste lägga på detta. Energi som hade kunnat användas till annat.

Det är också hög tid att fundera över hur vi ska kunna prata om de här sakerna och hur ska medierna egentligen hantera dem. I dagarna har exempelvis två kvinnor berättat på sociala medier om hur de utsatts för övergrepp av två välkända svenska mediemän. Hittills verkar detta ignoreras i svenska medier, som föredrar att tala om amerikanska utpekade förövare och kvinnors utsatthet i generella termer.

Det är en väldigt svår situation. Vi bör inte ha skampålestraff i moderna samhällen, brott ska hanteras av rättssamhället och man bör betraktas som oskyldig innan fällande dom. Samtidigt vet vi alla att det är en försvinnande liten del av sexualbrott som leder till fällande dom, eller ens till åtal. Det är svårbevisade brott, det kan finnas oklarheter om uppsåt, många väljer att inte ens anmäla.

Det betyder inte att någon inte utsatts, att själva övergreppen därför inte finns. Det moraliskt rimliga, bortom lagen, är också att utgå från att offer talar sanning.

I fallet Weinstein valde medier att publicera berättelser om övergreppen när det helt enkelt fanns tillräckligt många kvinnor som ville berätta. Det finns andra skäl till varför det hände just nu snarare än tidigare, medieekonomi och beroendet av Hollywood är ett sorgligt sådant, men själva mängden kvinnor var ändå avgörande. Efter de första artiklarna har det vällt fram berättelser och antalet utsatta bara växer.

Situationen med de svenska mediemännen är annorlunda. Det betyder inte att man inte ska tro på kvinnorna som berättar, men att det är svårt att ta upp i traditionella medier och samtidigt följa traditionell medieetik. Bör man ändå skriva ut namnen på de anklagade männen, som man numera ibland gör med personer som misstänks för brott? Jag vet faktiskt inte. Jag är i grunden tveksam till trenden med mer av namnpubliceringar, men om det hade varit till exempel idrottsstjärnor med motsvarande status som anklagats tror jag att åtminstone någon medieredaktion hade skrivit ut namnen.

På sociala medier är det förstås annorlunda, där sprids dessa och andra namn redan i dag. Här blir sociala mediers dubbelroll tydlig, som både privat och offentlig kanal. Kvinnor varnar varandra för gränslösa män, som man tidigare alltid gjort i privata samtal, men det kan läsas av hela världen. Och oaktat specifika namnpubliceringar kommer vi fortsätta göra det. Man kan hoppas att den ökade offentligheten åtminstone gör att också män till slut förstår att det är så här det är att vara kvinna.

Livsfarligt av Studio Ett

Att medier inte bör ta ställning mellan sant och falskt utan presentera dem som två sidor av en diskussion är inte bara idiotiskt, det är i det här fallet bokstavligen livsfarligt. Det anser Isobel Hadley-Kamptz efter inslaget om mässlingsvaccination i Studio Ett i går.

”Om man vet hur man stärker sitt immunförsvar behöver man inte vara rädd för de sjukdomarna” säger trebarnsmamman Mia Tjärnlund.

Detta twittrade P1-programmet Studie Ett ut i går som reklam för ett inslag med en smittskyddsläkare och nämnda trebarnsmamma. ”Du har ju läst på väldigt mycket, förstår jag” sade programledaren neutralt till henne när hon senare i programmet framförde fullständiga felaktigheter. Saken gällde mässling, som har ett litet utbrott i Stockholm just nu, två vuxna och fem barn har blivit sjuka i mässling de senaste månaderna. Ett fall med ett misstänkt smittat spädbarn på Södersjukhuset i helgen visade sig dock vara falskt alarm, det barnet hade bara fått en reaktion på sin vaccination några dagar tidigare.

För visst kan man få små reaktioner på vaccinet. Alla allvarliga faror med mässlingsvaccin har dock tillbakavisats av forskningen, däribland det ökända påståendet att det skulle finnas ett samband mellan mässlingsvaccin och autism som spreds på 90-talet och där den ansvarige läkaren, Andrew Wakefield, numera fråntagits sin läkarlegitimation efter avslöjat forskningsfusk.

Sjukdomen mässling är däremot både oerhört smittsam och mycket farlig. Två av tusen smittade dör, en av tusen får svåra hjärnskador. Värst drabbas små barn, gravida kvinnor och andra med dåligt immunförsvar. Smittsamheten är så hög att nästan alla ovaccinerade som utsätts för smittan blir sjuka, och smittar därmed alla andra de träffar i sin tur. Därför krävs hög vaccinationsgrad för att förhindra stora epidemier. Vaccinationer fungerar nämligen så. När man vaccinerar sig eller sitt barn skyddar man inte bara dem eller sig själv, man skyddar också andra genom att själv med sitt vaccin utgöra en barriär mot sjukdomsspridning. För en så smittsam sjukdom som mässling krävs över 93 procent vaccinerade för att man ska uppnå det som kallas gruppimmunitet.

Alla kan inte vaccineras, vissa är för sjuka för att tåla vaccin, bebisar är ovaccinerade tills de är ett och ett halvt, många invandrare saknar vaccinering.

Men så länge alla andra vaccineras, och man uppnår gruppimmunitet, skyddas de också. När vaccinationsgraden sjunker under 93 procent dras dock deras skyddsnät undan. Ett enda mässlingsfall, någon som kanske smittats utomlands, kan bland ovaccinerade spridas blixtsnabbt innan sjukdomen ens upptäckts. Plötsligt blir det farligt för småbarn och gravida att vistas ute bland människor, farligt för sjuka att uppsöka sjukhus.

Det här är inte åsikter, det är fakta. Anledningen till att jag går igenom det, i ett utrymme ägnat åt mediekritik, är att Studio Ett och public service inte tycktes förstå skillnaden utan tyckte att det var rimligt att bjuda in en vaccinationsmotståndare att oemotsagt presentera falsarier om riskerna med vaccin och ofarligheten i själva sjukdomen. Den här synen att medier inte bör ta ställning mellan sant och falskt utan kan presentera dem som två sidor av en diskussion är inte bara idiotisk, den är i det här fallet bokstavligen livsfarlig. Särskilt så att göra det i direktsändning där osanna påståenden får passera obemötta rakt ut i etern.

Om människor lyssnar och tror att trebarnsmamman Mia är lika värd att lyssna på som smittskyddsexpertisen kommer fler människor dö och fler människor få bestående hjärnskador. Detta av en sjukdom som vi i mer än 50 år vetat hur vi effektivt kan motverka. Skamligt är bara förnamnet.

Läs också Därför tog Studio Ett med vaccinationsskeptikern

När fakta inte räcker

Är det är lönt att faktagranska, försöka påverka eller uppmärksamma hur falsk information utifrån används för att destabilisera samhället, om det ändå riskerar att stärka såväl felaktiga faktauppfattningar som de åsikter man försöker motverka?

Faktaresistenta är vi allihopa, skrev Ivar Arpi i en intressant ledarkrönika i Svenska Dagbladet förra helgen. Han gick igenom ett antal studier om hur vi inte bara går vi mer efter känslor och gemenskaper än efter fakta när vi bildar våra åsikter, konfronterade med att det vi tror på är osant, som exempelvis att det faktiskt inte fanns massförstörelsevapen i Irak eller att vaccin inte alls är farligt, tenderar vi att stärkas i vår ursprungliga uppfattning. Även om vi nu egentligen vet att den är grundad i osanning.

Det är väldigt dystert, för både journalistiken och opinionsbildningen.

Nu är det som populärt kallas faktaresistens inget nytt, människor har alltid styrts mer av känsla än av förnuft, och vissa hävdar att det till och med skulle ha evolutionära fördelar. I decennier har statsvetare kunnat se att människor tar till sig fakta som stöder deras redan existerande åsikter långt mer än sådant som skulle kunna tvinga dem att ändra sig. I dag talar vi om postsanningssamhället, och uppfattningen att politiker – också bortom Donald Trump – bara ljuger är brett spridd. Väljare har dock under lång tid trott att politiker bryter sina vallöften, trots att forskningen visar att nästan alla vallöften från alla politiker tenderar att uppfyllas.

Orsakerna till de här skevheterna påminner om varandra. Vi lägger in olika saker i orden, tolkar verkligheten utifrån oss själva. Vad inbegriper ett vallöfte, att en viss regel ska ändras som utlovat eller att just jag ska känna av en förbättring i mitt liv? Vad spelar det för roll om brottsligheten går ner om jag ändå utsatts för flera ouppklarade inbrott? Vad gör generell fantastisk fattigdomsminskning i världen för gott om min mamma inte klarar sig på pensionen? Skillnaden i dag är att osanningar och propaganda får så mycket större spridning, medan förtroendet för medier och etablissemang med möjlig förmåga att faktakorrigera har minskat.

Jag har tidigare skrivit om vad medierna bör göra för att återfå förtroendet. Utan det arbetet är mycket annat förgäves. Men är det ens lönt att faktagranska, försöka påverka eller uppmärksamma hur falsk information utifrån används för att destabilisera samhället, om det ändå riskerar att stärka såväl felaktiga faktauppfattningar som de åsikter man försöker motverka?

För nyhetsjournalister är det enklare, deras uppgift är att redovisa fakta, oavsett konsekvens. Men för opinionsbildare eller exempelvis ansvariga för psykologiskt försvar blir det svårare. Har jag stärkt vaccinmotståndet genom alla texter där jag försökt förklara det bokstavligt livsviktiga i heltäckande vaccinationsgrad? Stärker eller försvagar man det psykologiska försvaret med att tala öppet om alla försök till yttre påverkan som just nu pågår? Många har för övrigt länge påstått att Sverigedemokraterna bara gynnas av också kritisk mediebevakning.

Lyckligtvis behöver man inte vara så defaitistisk. Senare forskning visar att resultaten Ivar Arpi hänvisade till om bakslag för faktakorrigeringar är ovanliga. Visserligen påverkas vi mer av fakta vi redan gillar, men sådana vi ogillar ger åtminstone rätt sällan rakt motsatt effekt. Däremot måste man vara ödmjuk inför att fakta inte räcker. Som opinionsbildare måste man också tänka mer på att få rätt än att ha rätt. Om man inte lyckas övertyga ens någon, inte lyckas påverka ens något, är det i den positionen inte särskilt relevant att ha fakta på sin sida. Vinnarna skriver som bekant historien.

Checklista för medier som vill möta misstroendet

Många tycks på riktigt tro att medierna inte är ute efter att spegla verkligheten, att det är politisk styrning av nyhetsvärdering, till och med att medierna aktivt ljuger. Vad kan medierna göra för att mota detta?

Vi har nu bara någon skälvande vecka kvar på detta annus horribilis, 2016. Än hinner älskade konstnärer dö, än hinner världen brinna mer och på fler ställen, som det sannolika terrordådet på Berlins julmarknad visade. I sak spelar det förstås heller ingen roll vilken siffra vi etiketterar tiden med, men människor är nu i allmänhet lagda för talmystik. 2017 alltså. Tyvärr långt ifrån ett tomt blad, men en möjlighet att försöka andas och ta nya tag. Vad borde då de seriösa mediernas nyårslöfte vara?

Det viktigaste, tror jag, är att försöka återfå del av det eroderade förtroendet. Oavsett vad förtroendenivelleringen beror på, där människor lika gärna tror på alternativmedier eller på ”någon på Facebook” som på Sveriges Radio, ligger här en gigantisk civilisationsutmaning. Samhällen behöver en gemensam offentlighet, en gemensam bas att bryta olika åsikter utifrån. Medierna har historiskt varit den basen, men tycks inte längre vara det.

Det finns förvisso positiva tecken. I USA tycks Trumps presidentvalsseger ha lett till ett fantastiskt uppsving för traditionella medier, både gällande prenumeranter – New York Times har ökat sin prenumerantstock med omkring 150 000 sedan valet – och på börsen, där traditionella medieföretag rusat. I Sverige ökar de digitala prenumerationerna på Dagens Nyheter snabbare än de ickedigitala minskar, och även för andra medier blir betalningsviljan hela tiden allt större. I USA kan man tolka utvecklingen som en protesthandling mot Trump och den tidsanda som gjort honom till president, i Sverige är det snarare att det digitala innehållet blivit bra nog att betala för. Dessutom är förtroendet för de stora medierna fortfarande väldigt högt, 73 procent litar på SR, 71 procent på SVT, 51 procent på DN.

Ändå finns misstroendet kvar, i ganska breda kretsar. Många tycks på riktigt tro att medierna inte är ute efter att spegla verkligheten, att det är politisk styrning av nyhetsvärdering, till och med att medierna aktivt ljuger och bedrar lika mycket som vilken högerpopulist-sajt som helst.

Vad kan medierna göra för att mota detta? Jag har en liten lista:

  • Ha rätt oftare, det vill säga kolla och dubbelkolla fakta, var tydliga med ”detta vet vi inte” om stora nyheter.
  • Medge öppet när det blir fel. Var generösa med rättelser, inför spalter med veckans fel och förklara varför det blev fel. Var inte defensiv, ibland missar man!
  • Dela tydligare på åsikter och nyheter. Analyser är ett mellanting, men håll dem sakliga. Markera tydligt också i digitalt material om något är en åsikts- eller nyhetstext. Innehållsdeklarera gärna bakgrunden till reportage, syfte, vilka intervjuer som gjorts och så vidare.
  • När det passar, lägg gärna ut hela intervjuer och dylikt digitalt, så att alla kan se att texten motsvarar materialet.
  • Var noga med att rubriker faktiskt speglar textinnehållet! Tillskruvade rubriker för klickvänlighet är ett otyg. Visst får man vara rolig och spetsig, men det måste finnas grund i texten.
  • Satsa på lokala kvalitetsnyheter. Det lokala är oftast mycket närmare människors hjärtan än det nationella, och bevakas samtidigt i allmänhet i Sverige mycket sämre. Här finns en stor möjlighet till ökad tillit, genom att helt enkelt seriöst granska den verklighet människor lever i.

Det här är inte kvantfysik, utan bara gammal hederlig journalistik, som emellanåt glömts bort i jakt på såväl kostnadsbesparingar som virala spridningar. Vi vet alltså alla hur vi ska göra. Vi måste bara börja göra det. Ska vi säga 2017?

När hatet från nätmobben drabbar inbjudna gäster

Hånet mot TV4:s 15-årige studiogäst väcker frågan om det krävs en mediestrategi för att förhindra att gäster hamnar i klorna på den rasistiska nätmobben, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Det är förstås jätteroligt, men tänk efter, kanske kommer några riksdagsledamöter använda dig som exempel på ett samhällsproblem som du inte har något med att göra, ljuga om dig och skicka en näthatsflod efter dig.”

Hur många föräldrar skulle spontant säga så om deras 15-åring fått frågan att vara med i tv och fråga ut skolministern? Hur många skulle ens komma på tanken att det i föräldraansvaret också ingår att skydda barnet från hatkampanjer från politiska partier?

Ju mer jag tänker på fallet med 15-åringen som i förra veckan hängdes ut av sverigedemokrater som Kent Ekeroth, Linus Bylund och Jörgen Fogelklou, desto bisarrare och mer omoraliskt blir det.

För den som inte följt med var 15-åringen ihop med andra skolelever med i TV4 för att ställa frågor till Gustav Fridolin. Det handlade bland annat om digitala prov. På en bild från utfrågningen ser 15-åringen äldre ut än de andra barnen (varav flera i och för sig också är flera år yngre); han har skäggstubb, är stor och muskulös. Det i sig hade sannolikt inte varit ett problem om han varit blond, men han ser ut att vara från någonstans i Mellanöstern. Den här bilden skickades runt av SD-politikerna med texten ”Klasskamrater?” med syftet att antyda att 15-åringen egentligen måste vara äldre, sannolikt ett ensamkommande flyktingbarn som ljugit om sin ålder.

Nu visade det sig dock snabbt att 15-åringen kom till Sverige med sina föräldrar som 6-åring, har svenskt personnummer som visar att han är just 15, och bara kommit in i puberteten lite tidigare än en del andra.

Här hade det kunnat stanna. SD-politikerna hade kunnat be om ursäkt, oj, hoppsan så det kan bli, rensat bland hatkommentarerna mot pojken på sina facebooksidor. För sanningen är ju att deras raljerande tvärtom bevisade motsatsen mot det de ville, att folk faktiskt ibland kan se väldigt olika gamla ut och att det inte går att avgöra ålder utifrån utseende.

Men det hände inte. I stället fortsatte ifrågasättandena. Någon hittade att pojken uppgivit en äldre ålder på en dejtingsajt (något som INGA andra tonåringar någonsin gjort), SD-folk granskade bilder på hans facebook, hatkommentarerna fortsatte komma. Vissa hävdade att hans föräldrar säkert uppgett fel ålder på honom, så att till exempel en 16-åring registrerats som sex.

Ingen bad om ursäkt. Tillfrågade sade både Ekeroth och Fogelclou att pojken ju själv ställt upp i teve och att det därför rimligen inte påverkat honom att de eldat igång en hatkampanj. Som om barn som ställt upp i tv gett sig in i leken och därför får den tåla.

Här återkommer vi till det jag började med. Är detta alltså något man som förälder måste tänka på? Är det något som medierna måste ta med i beräkningen när de bjuder in barn, eller för all del andra, att delta? Att journalister som skriver om ”fel” ämnen eller opinionsbildare som tycker fel saker utsätts för näthat från olika håll har vi ändå lite vant oss vid och försökt hantera. Men kanske måste medierna tänka ännu längre.

För så här är det nu. Inbjudna studiogäster med ”fel” hud- och hårfärg riskerar att hamna i klorna på den rasistiska nätmobben, oavsett om de bara var 15 och ville fråga skolministern om digitaliseringen av skolan. Jag vet inte ens hur man ska börja skapa en vettig redaktionsstrategi utifrån det.

 

 

 

Mediernas ansvar för samtalstonen

Att medier lär sig navigera i olika sfärer är avgörande för att undvika att samtalstonen blir samma som i sämsta sortens omklädningsrum, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Bara locker room talk.” Så avfärdade Donald Trump de senaste läckta banden där han lystet talade om allt man kan göra med kvinnor om man är känd. Nu tror jag förvisso inte att män i omklädningsrum i allmänhet talar om att greppa främmande kvinnors könsdelar utan att först invänta någon form av samtyckessignal, men försvaret är intressant ändå. För vi pratar verkligen på olika sätt i olika sammanhang, men skiljelinjerna mellan dessa sfärer har blivit allt luddigare.

Internet bryter, som de flesta vet, upp linjen mellan privat och offentligt. Det gäller inom upphovsrättsdiskussioner, där det som ses som privat – en videosnutt på ett dansande barn – plötsligt drabbas av samma regler för bakgrundsmusiken som om det varit en biofilm. Det gäller också väldigt tydligt i sociala medier, där uttalanden kan kännas privata för en vanlig människa som gör dem, men likafullt kan spridas till många tusentals, och dessutom plockas upp av vanliga medier utan att dessa ens frågar.

Det svenska företaget Narrative sålde en liten kamera att sätta på kragen för så kallad ”lifelogging”, en automatisk bild av omgivningen var trettionde sekund som skickades till användarens mobil. För någon vecka sedan gick de i konkurs, men själva tanken – att alla ständigt ska övervaka allting – lever kvar i många andra applikationer. Själva tekniken med kameror och inspelningsutrustning i allas fickor finns ju oavsett, vilket både Trump och exempelvis Sverigedemokraterna får lära sig att leva med.

Det här ger större politisk transparens, men skapar också problem, för privatlivet liksom för de där gränserna mellan sfärer. Här kommer vi tillbaka till orden. För ett sätt att uttrycka sig kan faktiskt vara helt rimligt i en sfär och helt oacceptabelt i en annan. Jag uttryckte mig själv annorlunda på exempelvis twitter för fem år sedan än jag skulle göra i dag, helt enkelt eftersom jag då upplevde det som mer privat och i dag som mer offentligt. Även steget vidare till vanliga medier är ett steg mot mer offentlighet, vilket gör att citerade tweets kan kännas konstigt privata. Samma sak gäller när längre facebook-statusar publiceras som debattartiklar, det blir ofta en privat ton som vi inte är vana vid i den sortens sammanhang.

Näthatet beskrivs ibland som samma gamla hat som folk alltid uttryckt i kafferum. Men själv har jag aldrig hört våldtäktshot i kafferum, och dessutom är det stor skillnad mellan att skvallra nedsättande OM någon och att skriva samma saker direkt till personen. Här korsas också normerna för olika sammanhang, eftersom de som skriver grova hatmeddelanden på nätet sannolikt inte skulle säga samma saker direkt i ansiktet på dem de adresserar.

Det finns flera utmaningar här. Dels måste medierna lära sig att navigera i den privata massutskicksterrängen, helst utan att utnyttja enskildas öden för maximalt med klick. Ett första steg är att inse att medier faktiskt har ett annat anspråk än enskilda i halvoffentligheten och att det kanske bör återspeglas i såväl ton som nyhetsvärdering. Dels måste vi alla bli bättre på att förstå och hantera olika språkligheter, olika arenor. Det halvprivata är ett stort värde med sociala medier, men vill vi ha ett politiskt samtal som låter som sämsta sortens omklädningsrum eller fyllefest?

Filmen om Snowden och faran med Trump

När vi kom till de autentiska nyhetsinslagen i filmen om Snowden började jag gråta. Det var förmodligen inte där Oliver Stone tänkt sig. Men låt mig förklara.

Jag var alltså och såg Snowden-filmen i helgen. Den är jättebra, oväntat spännande fast man vet hur det går, och av det jag känner till ligger den extremt nära verkligheten. Ändå gick jag från biosalongen lika delar cynisk och rasande.

Alla minns grunderna i berättelsen. Edward Snowden jobbade åt CIA och NSA och upptäckte hur pass mycket och på hur vaga rättsliga grunder säkerhetstjänsterna övervakade sina egna befolkningar. Han upptäckte att de tvingade in bakdörrar i nästan alla större nättjänster, hur de medvetet tvingade fram försämringar i krypteringsstandards så att man enklare skulle kunna knäcka krypton, hur de övervakade journalister som skrev om läckor eller om terror. Till slut blev det för mycket och han hoppade av och lämnade ut informationen han samlat ihop till några av världens mest respekterade medier. Han säger sig enbart ha haft ideella motiv, att dra i nödbromsen för ett omoraliskt system, och i dag lever han i Ryssland, det enda land som givit honom asyl, och deltar via länk i konferenser om internet, övervakning och journalistik i hela världen.

Så varför började jag gråta? Jag mindes exakt de där nyhetsrapporterna. Grafiken, rubrikerna, allvaret. För det var genuint allvarligt. Vi har haft diskussioner om övervakning förut, men då har det gällt system som politiker öppet vill införa. Här fanns bevis på att de inte ens brydde sig om att ha lagen på sin sida, de spionerade på oss alla oavsett. Än allvarligare var uppgifterna om att de dessutom medvetet gjorde internet sämre och mer otryggt för alla – försämrad kryptering gynnar alla som av olika skäl vill ta sig in för att komma åt hemliga uppgifter, inte bara säkerhetstjänsten.

Och ändå hände nästan ingenting.

Visst, efter ett tag kom det domslut om att systemen faktiskt var olagliga, och vissa saker påstods justeras, men hur ska vi kunna lita på det? Amerikanska politiker ser fortfarande Snowden som en landsförrädare, på samma sätt som Chelsea Manning som sitter i fängelse på livstid för att ha avslöjats amerikanska krigsbrott. Hon dömdes för övrigt nyligen till isolering som straff för att hon försökt ta livet av sig. Jag vet inte vad Snowden eventuellt ger Ryssland i utbyte mot att få bo där, men inga västländer ger honom asyl så jag kan inte se att han har något reellt val.

Särskilt inte som en person som upprepade gånger krävt Snowdens avrättning eventuellt kommer bli USA:s president i november. Här kommer raseriet in igen. För inte bara kräver Donald Trump dödsstraff för Snowdens avslöjanden, själva tanken på en president Trump med tillgång till NSA-maskineriet är hisnande obehaglig.

För många år sedan sade Carl Bildt på en internetkonferens att man i fråga om övervakning måste skilja mellan goda och onda länder. Goda länder fick övervaka och avlyssna, medan onda inte fick. Utsikten om en president Trump suddar ut den linjen rejält. Också i demokratier kan folket välja galningar till ledare, vi har sett det historiskt och riskerar att se det nu i höst. Att då ha övervakningssystem i gång som ger totalitärer våta drömmar är inte en särskilt bra idé.

Att skriva om nätavlyssning känns numera närmast fruktlöst. Människor bryr sig faktiskt inte om massövervakning. Inte ens Snowdens avslöjanden fick oss att titta upp från skärmen mer än några sekunder. Inte ens när brittisk säkerhetstjänst trängde sig in på Guardians redaktion för att med slägga fysiskt slå sönder hårddiskar med Snowden-avslöjat material orkade särskilt många ens retweeta någon lam upprördhet. Här är vi nu. Cynism, raseri och tårar.