#metoo, ett år senare

Isobel Hadley-Kamptz sammanfattar året efter #metoo. Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs och framför allt kom diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än massan av levda delade erfarenheter, skriver hon bland annat.

Det blev ändå ett jubileum med viss tyngd. #metoo-rörelsens årsdag sammanföll nära nog perfekt med: 1) den svenske kulturprofilens dom för våldtäkt, 2) en amerikansk senat som faktiskt ändå lyssnade på anklagelser om sexuella övergrepp mot domarkandidaten Brett Kavanaugh och 3) ett Nike som gick ut öppet och sade sig vara djupt bekymrade över de våldtäktsanklagelser som riktats mot superstjärnan och företagets främsta annonspelare Ronaldo.

Nu valdes Kavanaugh in på livstid i Högsta Domstolen ändå, samtidigt som Christine Blasey Ford, kvinnan som anklagat honom, tvingats bort från sitt hem på grund av upprepade dödshot. Personligen tror jag också att kulturprofilen kan frikännas i hovrätten och jag tror sannerligen inte att något kommer hända med Ronaldo, trots att det finns underskrivna dokument där han själv säger att kvinnan sade nej flera gånger men att hon ju låg där och var ”tillgänglig”.

Ändå går det inte att säga att ingenting har hänt. Tystnadskulturen för utsatta har kanske inte försvunnit, men den har definitivt ruckats på. Jag upplever också att många av alla dessa män som aldrig själva skulle begå övergrepp har fått upp ögonen för vilka villkor kvinnor faktiskt lever under, på gatan, i arbetslivet, i utelivet.

Så här ett år senare har mediediskussionen också kommit vidare till att också ge plats åt de specifikt anklagade männen. I New York Review of Books oktobernummer skrev den kanadensiska radiokändisen Jian Ghomeshi, som anklagades för sexuella övergrepp av åtskilliga kvinnor flera år före #metoo, om sin syn på det som hänt. Artikeln var en blandning av förminskanden av det han anklagats för, en del självömkande och en del åtminstone försök till ärlig kritisk självreflektion.

Redaktören för artikeln var Ian Buruma, välkänd holländsk intellektuell, och efter stora protester mot publiceringen fick han sparken. Det i sig var hemskt märkligt. Redaktörer bör kunna publicera också potentiellt tveksamma texter ibland utan att bli av med jobbet.

I Sverige följde Expressen Kultur upp med att publicera en text av Fredrik Virtanen som tyvärr saknade även den tafatta självkritik som Ghomeshi gav uttryck för. I stället var det mest bara oerhört synd om Fredrik Virtanen medan medierna och kvinnorna som anklagat honom för olika övergrepp var obegripligt förfärliga. Det var ingen särskilt bra artikel, men den var intressant ändå.

Våldtäkt har en helt egen position i vår kultur. Å ena sidan förminskas och ifrågasätts ofta kvinnor som berättar om övergrepp, men å den andra ser nästan alla människor på våldtäkt som ett av de värsta och grövsta brotten som finns. De två sakerna hänger ihop. Eftersom det teoretiska brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det hemskt svårt att ta till sig att det skulle vara så vanligt. Eftersom brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det förstås också ofattbart kränkande att anklagas för det om man inte är eller upplever sig vara skyldig. Som dokumenten med Ronaldo visar kan man ju också uppenbart erkänna sig skyldig till saker som faktiskt är våldtäkt samtidigt som man absolut inte tycker att man våldtagit någon.

Det är därför inte svårt att förstå Virtanens vrede, eller Ghomeshis, eller för all del Brett Kavanaughs som var så arg över anklagelserna mot honom att han svarade så ilsket och obalanserat i senaten att flera av hans tidigare supporters ansåg att hans humör gjorde honom olämplig för rollen som domare. En passage i Ghomeshis text var i sammanhanget extra talande, där han beskriver hur många män som i hemlighet berättat för honom att de skulle kunna bli anklagade för samma saker som han blivit. Jag vet inte om han ser det som förlåtande i relation till det han anklagas för att ha gjort, men det är definitivt intressant i en vidare mening.

Jag är själv uppvuxen med en populärkultur på 80-talet som romantiserade och normaliserade allt det som Brett Kavanaugh påstås ha gjort i en frat boy-kultur med självklar sexism och inslag av sådant som vi i dag skulle kalla övergrepp. Det är lätt att begripa förvirringen och ilskan hos den som bara levde det goda collegelivet som det till och med skildrades på film när folk sedan decennier senare säger att det var fel, kanske till och med olagligt.

Lagen och lagligheten gör det dock ännu svårare att prata om, ännu svårare att skildra i medierna. Den självinsikt och självkritik som skulle behövas görs nära nog omöjlig när det man måste begrunda handlar om att man eventuellt gjort saker som anses vara bland det värsta som finns, och där man dessutom skulle riskera rättegångar och fängelse om man erkände något. Jonas Gardell svarade Virtanen i Expressen om hur vi ska kunna komma vidare och vem som har rätten att förlåta i detta sekulära sociala medier-samhälle där vi alla kan agera både åklagare och bödel, men den verkliga lagen och rättssamhället gör det än mer komplicerat.

I DN skrev Hanna Fahl om hur detta metoo-år varit nödvändigt men plågsamt: “Att få sin blick förändrad är inte njutbart varken för den som måste konfrontera ett möjligt förflutet som förövare, eller den som för första gången sätter ord på ett offerskap.” Det fanns en triumfatorisk känsla förra hösten, det gjorde det. Plötsligt började människor, framför allt kvinnor, tala om sådant man tidigare hållit för sig själv. I multituden som vällde fram, i upprop och öppna brev på alla landets medieredaktioner, kunde många för kanske första gången se sig själv speglas i andra.

Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs, och framför allt kom kanske hela diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än om just den där massan av levda delade erfarenheter. Inte alla män, men nästan alla kvinnor. Det är här samtalet, och den plågsamma pågående normförskjutningen till det bättre, måste fortsätta.

Balis barnsligheter måste sättas i en kontext

Jag tror inte att Hanif Bali vill döda journalister. Men det finns personer en bit längre högerut än hans radikala sociala medier-svans som planerar att göra det – och då är det min plikt att reagera, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Jag måste börja med att säga att jag inte är helt opartisk här. Dels är jag sedan många år bekant med Sundsvalls Tidnings ledarskribent Sofia Mirjamsdotter, dels kommer jag från Ludvika, som i dag känns närmast belägrat av Nordiska Motståndsrörelsen på en nivå att ickeblonda personer känner obehag inför att ens röra sig i stan. Dessutom, vilket kanske är ännu viktigare, är jag liberal skribent och opinionsbildare och har tvingats ägna orimligt mycket energi de senaste åren åt att tänka på hur den liberala demokratin ska kunna försvara sig mot dagens fascistiska och auktoritära strömningar.

I dag skrev Sofia Mirjamsdotter på Facebook om hur hon var en av de två journalister som den nazist från Sundsvall som just nu sitter åtalad för bland annat förberedelse till mord hade kartlagt. Han hade hennes adress och bilder på huset hon bor i en särskild fil på sin dator.

Jag vet och har vetat länge hur livsfarliga de svenska nazisterna faktiskt är, hur de placerat ut bomber mot såväl flyktingförläggningar som meningsmotståndare, hur de attackerat barnfamiljer i fredliga antirasistiska demonstrationer eller bara försökt mörda förbipasserade personer på gatan för att de haft fel hudfärg. Jag vet att de menar allvar när de säger att de vill hänga folkförrädare i lyktstolparna, och jag vet för all del också att jag i allra högsta grad själv tillhör den gruppen. Ändå sög det till av Mirjamsdotter ord. Kartlagd av en nazist som samlat på sig vapen, kartlagd av någon som åtalas för förberedelse till mord.

Som liberal opinionsbildare är det lätt att bli så van vid hat och hot från högerextrema och högerradikala att man slutar ta det på allvar. De må uttrycka hoten som skämt, som memes att fnissande få också normal höger att skicka runt om hur de ska avrätta oss i Finspång (av alla ställen) efter maktövertagandet, men de menar varenda ord de säger. De vill döda oss.

Det här ger viss kontext till de senaste dagarnas skandal kring evige moderatprovokatören Hanif Balis bilder på sig själv med vapen, bland annat med bildtexter om att han ligger i krig med Dagens Nyheter. Han är expert på den där internetskt skojfriska aggressiviteten, där allting bara är på skämt, oavsett om han leker med högerextrema symboler eller förklarar krig mot medierna. Det är hela poängen, eftersom man då kan utpeka tråkmånsar som blir upprörda som kränkta snöflingor samtidigt som man också får bred uppmärksamhet och inkasserar ryggdunkningar från dem som är så att säga med på skämtet.

Jag tror förstås inte att Bali vill döda journalister. Det tror jag inte heller att någon annan tror. Men det finns uppenbarligen personer som just nu sensommaren 2018 vill det, och som aktivt planerar att göra det, en bit längre högerut än till och med Balis högerradikala följarskaror på sociala medier.

Jag är så trött på att reagera på barnsligheter på internet och på personer som söker uppmärksamhet likt uttråkade 3-åringar, jag är så trött på att behöva ägna all denna tid åt att fundera på hur det fria samhället och demokratin ska skyddas och stärkas. Men personer där ute kartlägger och planerar att mörda personer som Sofia Mirjamsdotter och det är min förbannade skyldighet att fortsätta ändå. Det vore bara skönt om barnsligheterna inte föll riktigt så här väl in i berättelsen kring det som faktiskt är ett våldsamt krig mot den liberala demokratin.

Lägg ned Faktiskt

Mediernas gemensamma faktagranskningsinitiativ Faktiskt är ett hopplöst magplask som bidrar till medieskepsis och försvårar journalistikens viktiga uppdrag, skriver Medievärldens kolumnist Isobel Hadley-Kamptz.

”Faktiskt helt fel av Hanif Bali om ‘abnormt höga nivåer’ i asylprognos.” Det var för ett par veckor sedan, men så här på sensommaren kan man unna sig att reflektera också över sådant som skedde i semestertider, och Dagens Nyheters ”faktagranskning” av moderatpolitikern och invandringskritikern Hanif Balis uttalande om Migrationsverkets prognoser för invandring behöver nog tas upp också efter att temperaturen sjunkit under 30-gradersstrecket.

Jag är i sak för faktagranskning. Det florerar och sprids så mycket felaktigheter på sociala medier att det är lätt att stödja tanken bakom satsningen Faktiskt, där DN, SR, SVT, SvD och KIT.se gått samman och sökt pengar av innovationsfrämjande myndigheten Vinnova för att kontinuerligt granska sanningshalten i olika påståenden. Tyvärr har resultaten hittills varit klart tveksamma.

SVT har stått för det största klavertrampet med en ”faktagranskning” av om huruvida förintelsen egentligen ägt rum, där nazisten Vera Oredsson fick uttala sig och förklara att hon bodde i Tyskland under 1940-talet och minsann inte såg någon förintelse. DN leder däremot kanske humorligan med sin granskning av om en skämtteckning av en kvinna som slår sig själv i ansiktet faktiskt är en korrekt beskrivning av SD:s jämställdhetspolitik (svaret blev ”mestadels fel”).

Nu slog DN till igen och förklarade alltså att Hanif Balis uttalande om abnorma flyktingnivåer var ”faktiskt helt fel”. Bara den till synes oironiska användningen av besserwisser-ordet faktiskt får det att krypa i kroppen, men det är långt ifrån det värsta med det här. Alla som förstår något om politik vet såklart att Bali använder ordet abnormt som värdeomdöme. Det riskerar att komma abnormt många hit i förhållande till den nivå som han anser rimlig. Det är ingen hemlighet att många liberaler har en helt annan uppfattning än vad han har om hur många flyktingar Sverige borde kunna ta emot, men det går inte att faktagranska åsikter. Man kan beskriva dem om man är reporter och kritisera dem om man är opinionsbildare, men enda sättet att faktagranska är med det rätt enkla konstaterandet att det faktiskt är helt rätt att Hanif Bali tycker att 23 000 flyktingar till Sverige under 2018, som Migrationsverket förutspår, är abnormt många.

Det finns i dag massor av oseriös mediekritik, som primärt syftar till att sänka förtroendet för medierna och indirekt destabilisera hela samhället. Generellt håller svenska kvalitetsmedier långt mycket högre standard i dag än för säg 10 år sedan, och alla dessa uttalanden högerifrån om att medier till exempel inte skulle granska invandring är uppenbart felaktiga. Det allra senaste högerspinnet att mediernas bevakning av extremvädret och klimatförändringarna skulle vara en kampanj för miljöpartiet är bara löjeväckande.

Behovet av korrekta fakta kvarstår, men satsningen Faktiskt är tyvärr ett hopplöst magplask. Dessa regelbundna tveksamma så kallade faktagranskningar bidrar tvärtom bara till fullt rimlig medieskepsis, och försvårar journalistikens viktiga uppdrag mitt under brinnande valrörelse. Det finns bara en rimlig utväg. Lägg ned Faktiskt. Faktiskt.

Tveksamma #metoo-publiceringar glöms bort i diskussionen

Vi måste klara av att skilja på vad som är relevant och inte. Expressens stora Virtanen-publicering är ett exempel på när medierna misslyckats med det. Men tyvärr har efterspelet kring Uppdrag gransknings #metoo-program handlat mycket lite om gränsdragningar i medierapporteringen.

”Det är den enda normala responsen på något sånt här.”

Jag vet inte ens vad jag ska säga. I senaste Journalisten-podden diskuterar chefredaktörerna Lisa Bjurwald och Helena Giertta Uppdrag granskning om publiceringarna och anklagelserna mot Fredrik Virtanen som sändes för två veckor sedan. Ett par minuter in i podcasten säger Lisa Bjurwald så att det enda normala sättet att svara på ett fanmejl om att någon avgudar en är att fråga om de vill ligga.

Jag bor uppenbarligen på en annan planet, för jag har fått en del fanmejl i mina dagar och jag har aldrig någonsin fått impulsen att svara på dem med att be om sex. Vare sig på allvar eller skämt. Och allra minst skulle jag göra det om profilbilden på den som mejlar ser ut som om det är från ett barn. Jag måste alltså vara onormal.

Det har varit ett mycket märkligt efterspel efter Uppdrag granskning, där väldigt lite handlat om det som Uppdrag granskning påstod sig vilja belysa, alltså de tveksamma publiceringarna i höstas om Fredrik Virtanen. I stället gick producenten Axel Gordh Humlesjö ut i en konspiracistisk debattartikel i DN där han kopplade ihop den rätt brett förekommande kritiken mot programmet med Donald Trump och fake news och försöken från bland annat högerradikalt håll att allmänt diskreditera journalistiken.

Det är nästan som om man inte vill svara på det kritikerna säger, att medierna lika lite som att döma Fredrik Virtanen på förhand bör ägna sig åt att döma dem som anklagar honom för olika sorters övergrepp. Och att Uppdrag granskning inte skapar rättvisa genom att göra det senare för att man upplever att andra medier gjort det förra.

Än mer märkligt är det att så lite tid, såväl i programmet som efteråt, ägnas åt den publicering som faktiskt var ett totalt bottennapp, nämligen Expressens stora text och, får man nog kalla det, karaktärsmord, den 25 oktober 2017 där man som en av de första aktörerna skrev ut Virtanens namn. I den texten blandas hejvilt uppgifter om drogmissbruk, allmänt dekadent festande och mer eller mindre källkollade uppgifter om sexuella övergrepp. Texten är uppdaterad efterhand med hänvisningar till andra publiceringar med betydligt mer på fötterna, men initialt fanns väldigt lite substans mer än anonyma anklagelser ihop med sakuppgifter om sådant som antingen inte är olagligt eller åtminstone inte, som med droganvändningen, direkt drabbat någon annan.

Den sammanblandningen är en moralisk katastrof, både mänskligt och mediemässigt, och öppnar nu för kritik mot all typ av publicering, också sådant som bygger på åtskilliga källor som berättat om just övergrepp. Vi måste klara av att hålla isär det som är relevant och det som inte är det. Vivörliv är, som Horace Engdahl så klokt påpekat, inte olagligt. Ofta är det inte ens omoraliskt. Så låt oss dra gränsen väldigt tydligt, i medierna och annorstädes, gentemot sådant som faktiskt är det.

 

Läs också:

UG-producenten: ”Kritikernas taktik liknar Trumps”

UG och Aktuellt tog olika utgivningsbeslut

Hat och trakasserier mot UG:s #metoo-team

Massanmälningar mot Uppdrag granskning

Fredric Karén svarar på UG:s kritik

PeO Wärring: Härdsmältan efter #metoo fortsätter i Uppdrag granskning

Isobel Hadley-Kamptz: UG går vilse i sin #metoo-granskning

UG kritiserar rapporteringen om Virtanen

Uppdrag granskning bemöter anklagelserna om jäv

Bland Balis försvarare finns desinformatörerna

Att underminera förtroendet för medier och andra samhällsinstitutioner är trots allt en av grundstrategierna i den ryska påverkansoperationen. Hanif Balis aningslöshet bör därför ses som en viktig lektion inför valåret, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Ibland går det snabbt i politiken. I fredags avslöjade DN att en mejlväxling mellan utrikesdepartementet (UD) och journalisten Patrik Oksanen om en möjlig intervju med ukrainska människorättsaktivister begärts ut av högerpopulistiska nättidningen Nyheter Idag, mindre än ett dygn efter att mejlen skickats. UD misstänkte att mejlen avlyssnats av främmande makt, alltså Ryssland.

Nyheter Idag publicerade aldrig mejlen, men det gjorde i stället moderate riksdagsmannen Hanif Bali (M), minuter efter att Oksanen publicerat sin intervju med de ukrainska aktivisterna. Bali ifrågasatte i en tweet Oksanens oberoende utifrån kontakten med UD. Bali tog sedan bort tweeten efter bara några timmar.

Till saken hör att Nyheter Idag är välkänt Kreml-vänliga, något som bland annat den säkerhetspolitiskt mycket insatte Oksanen pekat på. Chang Frick, grundare av Nyheter Idag, har också öppet sagt att de samarbetar med Russia Today, en av Putins propagandakanaler. När DN konfronterade Bali med uppgifterna ljög han och sade att han sett mejlväxlingen i sina flöden och sparat ned den, men han har senare medgivit att han fick den direkt av Chang Frick.

Patrik Oksanen är en av Sveriges bästa säkerhetspolitiska journalister, och bevakar ständigt Ryssland och dess försök till påverkansaktioner i Sverige. Det här är förstås irriterande för Ryssland, eftersom sådana aktioner fungerar bättre om folk inte genomskådar dem. Det är också irriterande för Ryssland att omvärlden lyssnar på personer som just ukrainska människorättsaktivister, som kan berätta om det ryska agerandet på till exempel den ockuperade Krim-halvön. Att få folk att misstro Oksanen och hans motiv är alltså ett självklart ryskt syfte. Nyheter Idag har också personliga skäl att ogilla Oksanen eftersom han granskat dem och deras Putin-vänliga agenda.

Inget av det här tänkte dock Bali på, när han fick mejllväxlingen av Frick. Han såg en chans att pika medierna, något som alltid ger glada tillrop bland hans följarskaror, och tog den, utan att fundera vidare. En moderat riksdagsledamot bidrog alltså aktivt till att försöka misskreditera en för Ryssland misshaglig journalist, på direkt tips från en känd Putin-vän.

Det här är, oavsett vad som kommer fram i utredningarna av spioneri mot UD, väldigt allvarligt. Jag tror inte alls att Bali medvetet gick Rysslands ärenden, han tänkte bara inte efter. Han må vara kompis med Chang Frick, men har kanske inte ens tänkt på Fricks relation till Kreml. För den som inte är så intresserad av säkerhetspolitik är Frick mer känd för sin allmänna högerpopulism och provokationer mot etablissemanget, i de meningarna inte helt olikt Bali själv. Som Johan Hakelius skriver ställer den här aningslösheten dock en del frågor om hur Bali egentligen ser på sin roll som riksdagsman i förhållande till nationen Sverige. Att underminera förtroendet för medier och andra samhällsinstitutioner är trots allt en av grundstrategierna i den ryska påverkansoperationen. Att allt det här sker samtidigt som Putin väljs om för en fjärde presidentperiod är också ett sammanträffande som borde ha fått Bali att tänka till, som Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladet skriver.

Själv tror jag att han ärligt ångrar sig. Bali har bett om ursäkt så tydligt man bara kan, och på söndagskvällen stod det också klart att han både lämnar moderaternas partistyrelse och twitter, den plattform där han varit Sveriges mest framgångsrike politiker. Hans supporters verkar däremot inte inse allvaret, utan tävlar nu om att i stället ifrågasätta DN:s rapportering och bagatellisera Balis övertramp.

Jag tror att vi bör se det här som en viktig lektion inför valåret. Vi måste vara medvetna om att det pågår en aktiv påverkanskampanj från främmande makt mot Sverige och det kommer bara bli tydligare fram till september. Vi kommer få se försök till dataintrång och avlyssning, mot både politiker, myndigheter och medier. Vi kommer också få se allt mer av desinformationskampanjer, både riktade mot de traditionella medierna och i sociala medier, där fakta blandas bort och döljs av uttänkta drev och kampanjer.

Försöken att misskreditera Oksanen pågår hela tiden, men det gäller också medierna i stort. Det betyder förstås inte att medier inte också begår verkliga misstag, men i den allmänna, ständiga floden av hån och hat mot seriösa medier som flyter fram i exempelvis sociala medier bör man veta att en hel del inlägg faktiskt syftar till att aktivt underminera det svenska samhället.

Jag är övertygad om att en del av dem som nu så ivrigt försvarar Bali gör det för att de uppriktigt inte klarar av att se fel hos sin politiska hjälte. Det är mänskligt och trist för det politiska samtalet, men återfinns hos alla partier. Läs på Twitter under en partiledardebatt bara, eller nej, låt bli förresten om du inte aktivt uppskattar enögd dumhet. Men en del av försvaret ingår också i den här desinformationen jag pratat om. Vissa vill få oss att misstro medier som DN, och partier, som moderaterna. De bryr sig inte om Hanif Balis politiska karriär eller ens om hans politik. De vill bara göra Sverige svagare som land.

Google bör inte vara ansvarig utgivare för hela internet

Frågan om huruvida Google ska ta bort sökresultat eller inte är mer komplicerad än den verkat under den senaste tidens debatt. Risken är att nätjättens avgöranden grundar sig i politiska bedömningar snarare än lag, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det var i höstas som någon gjorde mig uppmärksam på att jag fanns med på en antisemitisk hatlista över vad som påstods vara kända judar i Sverige. Jag tillfrågades om jag ville försöka bli borttagen från listan, och jag svarade förstås ja. Det var en rätt otäck lista, med rasistiska tillmälen och konspirationer. Listan väckte också obehagliga historiska paralleller, judar listades också under 30-talet, och vi vet att personer i dag med stor våldskapacitet och låga spärrar mot att använda våld kan inspireras av den sortens sammanställningar.

Det var nu inte första gången svenska högerextremister hängde upp sig på min eventuella etniska och kulturella bakgrund. Det finns hela trådar på Flashback om huruvida jag är judinna, där snillen spekulerar för och emot. Jag var med på Ahmed Ramis listor också.

Jag valde dock att inte gå vidare och med juristhjälp försöka förmå Google att ta bort listan från sina sökresultat, utifrån EU-reglerna om ”rätten att bli bortglömd”. Ett antal andra personer gjorde dock det, och deras försök har uppmärksammats rätt mycket de senaste veckorna i både Dagens Nyheter och Expressen. Tidningarna har argumenterat stenhårt för att Google måste ta bort listan, för att inte stötta antisemitism. Det har kopplats ihop med Youtube-kontot för högerextrema ”Granskning Sverige”, med filmer där personer bland annat dömts för hets mot folkgrupp.

Jag måste erkänna att jag tycker att den här frågan är mycket mer komplicerad än den verkat under den senaste tidens debatt. För ja, jag tycker att Google rimligen bör ta bort Youtube-konton som innehåller såväl lagbrott som brott mot Googles egna regler. Men det är något helt annat än att ta bort sökresultat.

Den där judelistan var väldigt obehaglig, men spontant innehöll den ingenting uppenbart olagligt. Google har en så stor marknadsandel bland sökmotorer att det räknas som ett kvasimonopol. Är det då en jättebra idé att de ska börja avgöra vilka sökresultat som ska få synas utifrån politiska bedömningar snarare än lag? EU-reglerna säger visserligen att man ska ha rätt att bli borttagen, men frågan är om det är en så bra idé att använda de reglerna så här heller.

Hur lätt vore det inte då för säg den turkiska regimen att kräva att blogginlägg om turkiska övergrepp i Syrien ska tas bort från Google om de innehåller namnen på någon misstänkt förövare eller till och med bara anklagelser mot Erdogan? Eller för all del att högerextremister kräver nedsläckning av antirasisters arbete.

Om den här tillämpningen blir vardag, och folk regelmässigt kräver att saker tas bort från Google även utan olagligheter försvinner väldigt mycket av det vi vanligen kallar yttrandefrihet. Google är inte och bör inte vara ansvarig utgivare för allting man kan söka efter på internet.

Samtidigt är det inte enkelt åt det hållet heller. När Barack Obama blev president försökte amerikanska högerextremister lura Google-algoritmen att visa upp bilder på apor när man bildgooglade Michelle Obama. Google valde till slut att ta bort de sökresultaten. Det är lätt att tänka sig att sökoptimeringskunniga högerextremister skulle försöka få förintelseförnekande sidor högst upp på sökningar om förintelsen. Sökresultaten är också redan i dag beroende av val, vissa saker premieras före andra, och varierar från person till person.

Jag vet inte hur vi bör göra. Men en sak vet jag: vi bör inte låtsas som om det här är enkelt.

Bristande statistikkunskap går ut över politikbevakningen

Bevakningen av opinionsläget skapar i sig väljarrörelser. Men det stora problemet med svensk politikbevakning är att inga reportrar eller nyhetschefer tycks kunna tillräckligt med grundläggande statistik, skriver Isobel Hadley-Kamptz i ett svar till Daniel Nordström.

”Valår – då säger vi nej till opinionsundersökningar.” Det sade VLT:s chefredaktör och utgivare Daniel Nordström i en text på sin blogg som återpublicerades på Medievärlden i går.

Det står alla publicister fritt att välja vad man vill bevaka och inte, men i dessa dagar av faktagranskning och fejknyheter är det lite märkligt hur Nordström motiverar sitt val. Hans främsta argument tycks nämligen vara att opinionsmätningar ”helt enkelt inte går att lita på”. Denna slutsats drar han utifrån främst Brexit-omröstningen och presidentvalet i USA 2016.

Det är sant att få opinionsmätningar fångade kraften i Leave-rörelsen eller i Donald Trumps framfart. För dem av oss som närläste undersökningar från Pennsylvania och Florida snarare än de mätningar av opinionsläget i nationen som fick störst rubriker i världen var dock saken hela tiden djupt osäker.

Ett val som det amerikanska är väldigt säreget opinionsmässigt. Man måste få majoritet i stat efter stat och en enskild väljare i säg Ohio betyder alltid oändligt mycket mer än en väljare i Kalifornien eller Mississippi, eftersom de senare staterna alltid vinns solklart av antingen demokrater eller republikaner. Det man kallar ”the popular vote”, alltså hur stor andel av hela befolkningen som röstar på endera kandidat har alltså väldigt lite att göra med vem som vinner valet. Lägg sedan till de stora problem man har i USA med ”gerrymandering” alltså valdistrikt som specifikt ritats upp för att ge det ena eller andra partiet majoritet även utan egentlig majoritet i befolkningen.

Här finns onekligen stora utmaningar för opinionsmätningar, och ändå kunde man alltså se antydningar till vad som höll på att hända hos de bra mätinstituten och analytikerna.

Häromdagen kom en studie från Jesper Strömbäck och Per Oleskog Tryggvason om hur svenska medier rapporterar om opinionsmätningar. I 44 procent av de studerade artiklarna gavs undermålig eller felaktig information om vad mätningarna egentligen visade. Framför allt handlade det om att man inte tog hänsyn till vad som var statistiskt säkerställt när man beskrev förändringar i opinionen.

Vi har alla sett det. Stort uppslagna artiklar om att ”Parti X drar ifrån” eller ”Parti Y nu under gränsen” och när man tittar på siffrorna visar det sig att inga förändringar är säkerställda och den enda korrekta rubriken hade varit ”Ingenting verkar ha hänt”. Det blir dock jättetråkiga artiklar av det, så tidningarna låtsas i stället, för att ha något att skriva, någon partiledare att ställa mot väggen om ett ickeexisterande tapp eller framrusning.

Det här är ett stort problem för svensk politikbevakning. Precis som Daniel Nordström säger så driver opinionen i viss utsträckning sig själv, bevakningen av opinionsläget skapar i sig väljarrörelser. Men problemet är inte opinionsmätningarna, åtminstone inte de seriösa. Problemet är att inga reportrar eller nyhetschefer tycks kunna tillräckligt med grundläggande statistik för att veta vad mätningarna säger och inte. Om jag var chefredaktör skulle jag kanske välja att lägga ansträngningen där.

 

Tidigare inlägg:

Novus vd: Redaktionernas feltolkningar är problemet

VLT:s chefredaktör: Valår – då säger vi nej till opinionsundersökningar

Det behövs en diskussion om påverkansförsökens effekter

Att den politiska debatten är polariserad kan vi inte skylla på ryssen, det klarar politiker och journalister av helt själva. Men när vi vet att utländska operationer på sociala medier pågår borde vi prata mer om hur vi kan motverka dess effekter i just vårt val.

”Att tro att det påverkat valet på något sätt är en rätt galen idé.” Så sade Facebooks grundare Mark Zuckerberg i november 2016 apropå påståendena att nyhetsförmedlingen och den politiska debatten på Facebook kunde ha haft inverkan på det amerikanska presidentvalet.

I går skrev Samidh Chakrabarti, Facebooks chef över politikprodukter, att han inte visste om Facebook var bra eller dåligt för demokratin. ”Jag önskar att jag kunde garantera att det goda överväger det onda, men det kan jag inte.” Det har hänt en hel del på bara ett drygt år.

I höstas vittnade alla sociala medier-jättarna i den amerikanska kongressen för att försöka reda ut hur den ryska påverkan på det amerikanska valet egentligen sett ut. Ingen vet egentligen hela omfattningen än, men Facebook har förklarat att 140 miljoner användare har sett politiskt material producerat av användare som kan knytas till den ryska propagandaorganisationen Internet Research Agency (IRA).

Det här handlar både om länkar till fejknyheter och om att sprida mem som är till för att egga upp folks politiska känslor men också om fysiska events som via Facebook organiserats av ryssarna. Vid ett tillfälle organiserade till exempel ryska konton två samtidiga event utanför ett islamiskt center i Houston, Texas. Det ena handlade om att stoppa islamiseringen av USA, det andra, från den påhittade gruppen United Muslims of America, om att sprida kunskap om Islam. Vid den utannonserade tidpunkten kom så både pro- och antiaktivister dit till samma ställe, och det blev förstås konfrontation.

Det här passar perfekt in i det som tycks ha varit den primära ryska drivkraften, att öka polariseringen och vreden i det amerikanska samhället.

Twitter har å sin sida stängt av 50 000 konton, som antingen kan kopplas direkt till trollfabriken IRA eller som är ryska botar, som automatgenererat innehåll. De har också i dagarna skickat mejl till 677 775 enskilda Twitter-användare som under valrörelsen 2016 antingen följt dessa konton eller gillat eller retweetat tweets från dem. Det här gör Twitter för att uppmärksamma användarna på att de utsatts för ryska påverkansförsök.

Det här har fått rätt liten uppmärksamhet i Sverige, vilket är konstigt inte minst som att vi nu själva går in i ett valår. Hur ska vi göra för att upptäcka sådan här eventuell påverkan om eller när den finns hos oss? Sverige är inom det Ryssland betraktar som sin intressesfär, så vi får utgå från att det redan händer och kommer att fortsätta här också. Vi har redan sett hur nyheter planterade från ryska intressen tagit sig in i traditionella medier, men det kan vi åtminstone se och uppmärksamma. Medieredaktioner har också en högre chans att upptäcka sådant än vanliga väljare som får in material i sina flöden i sociala medier.

Att den politiska debatten är polariserad och uppeldad är inget vi kan skylla på ryssen, det klarar politiker, journalister och politiskt aktiva av helt själva. Men när vi nu vet åtminstone lite om utländska operationer på sociala medier borde vi åtminstone prata lite mer om hur vi kan motverka dess effekter i just vårt val.

Oprah-vurmen visar på nytt medielandskap

I ett allt mer svårnavigerat kick- och klicksökande medielandskap kan kändisskap bli en dörröppnare till amerikansk politik. Det konstaterar Isobel Hadley-Kamptz efter mediegiganten Oprah Winfreys uppmärksammade tal på the Golden Globes.

“I want all the girls watching here now to know that a new day is on the horizon.”

Det var ett helt fenomenalt tal hon höll på the Golden Globes, Oprah Winfrey. Inte bara budskapet, utan hantverket, rytmen, fraseringen, leveransen. Det var ett tal däruppe bland de allra bästa, och då syftar jag inte på tacktal på filmgalor, utan på politiska tal som förändrar historien. Jag grät när jag lyssnade.

Efteråt var det därför självklart att ryktet spreds om att Oprah Winfrey, denna magnifika ”self-made-woman” och personifiering av den amerikanska drömmen som byggt sitt eget medieimperium, var redo för en politisk karriär. Kanske vill hon kandidera om två år, kanske kan hon hjälpa oss slippa dagens lallande presidentclown med hans hetstwittrade kärnvapenhot. Det vore något.

Lika snabbt kom de sura kommentarerna. ”Ännu en kändis?”, ”Vore det inte spännande med en president som faktiskt kan något?” Nu tror jag för all del att Oprah Winfrey inte skulle ha några kunskapsmässiga problem med presidentrollen, även urtypiskt partipolitiska presidenter som George W Bush har överlåtit kunskapsbiten till goda rådgivare. Hon har tillräckligt goda politiska instinkter och tycks ödmjuk nog att förstå när hon skulle behöva lita på andras kompetens. I USA har man också åtskilliga goda exempel på kändisar från andra sfärer som blivit utmärkta politiker, Ronald Reagan och Arnold Schwarzenegger är förstås de mest kända.

Däremot säger Oprah-vurmen något intressant om vad som möjligen blivit ett nytt villkor i amerikansk politik: kan man ens vinna ett val i dag om man inte redan är känd från början? Vilken chans skulle en okänd guvernör från, säg Montana, ha om hen ställdes mot världens mest kända man? Mediesituationen är så oklar, människor hämtar sin information i så stor utsträckning från annat håll, och i nätgeografin ger kändisskap så stort försprång att en okänd knappt kan komma ikapp, oavsett hur förnuftig skatteplan hen totat ihop. The winner takes it all, som nätföretagslogiken lyder. Inte alla stater, kanske, men alla retweets?

Det är ingen ny situation, förstås, och inte heller omöjlig att komma runt. Barack Obama lyckades bygga en storslagen gräsrotsrörelse och vinna trots att han ställdes mot den betydligt mer välkända Hillary Clinton i primärvalen 2008. Men nätet och polariseringen har tagit över ännu långt mycket mer i dag, och uppmärksamhetsspannet minskat ytterligare.

Inte heller är det ett amerikanskt fenomen. Också i Sverige har vi journalister, dokusåpadeltagare, artister som tagit steget över till politiken, och även här diskuteras om kändisskap i sig kanske är en allt viktigare faktor för att komma igenom bruset. Det fungerar inte ensamt, men som dörröppnare i ett svårnavigerat, kick- och klicksökande medielandskap.

Sannolikt vill Oprah Winfrey inte alls lämna sitt egenbyggda, härliga, medieimperium för det måttliga nöjet att köras genom rader av negativkampanjmaskiner. Folk som inte levt sina liv som politiker har i allmänhet gjort mycket som kan bli skandalrubriker i rätt händer.

Men ändå. ”Cheers to a new year and another chance for us to get it right.” Oprah Winfrey har en optimism och en värme som saknas så plågsamt i amerikansk politik just nu. Hon för faktiskt människor samman. Vem vet hur långt det räcker.

Två separata samtal om medierna

Bilden av de svenska medierna är mer kluven än på länge. En emotionell och närmast absolut misstro samexisterar med högkvalitativa och samhällsviktiga granskningar, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Just nu finns det två separata samtal om medierna. Å ena sidan, det som ibland kallas mediekritik, men som framförallt definieras av en emotionell och närmast absolut misstro. Häromdagen påstod en moderat riksdagsman på twitter att medierna höll tyst om den antisemitiska attacken på Göteborgs synagoga samtidigt som alla medier hade nyheten om attacken stort uppslagen överst på sina sajter. Det spelade ingen roll att det helt uppenbart inte var sant, han kände så ändå.

Den här misstron får näring av direkta misstag från medierna liksom av märkliga nyhetsbevakningsprioriteringar och ologiska namnpubliceringar. För sådär en tio år sedan hade jag nog generellt hållit med om att svenska medier inte höll någon vidare kvalitet. Det fanns en yrvakenhet inför internet och många medier satsade på klickvänlighet snarare än på kvalitetsinnehåll. Många redaktioner brydde sig inte om faktarättelser, och det fanns en högfärdighet gentemot tanken att läsarna ibland kunde veta mer.

Fördummande klicksökande finns förstås på många håll kvar, men på det stora hela är den här bilden inte sann längre. Tvärtom satsar svenska medier stort på seriösa gräv, viktiga nyhetssatsningar om säg klimatet eller kommunalpolitik, vi får oss hela tiden till livs riktigt bra journalistik.

Ta bara den här hösten. Matilda Gustavssons reportage i DN om de 18 kvinnorna som anklagar kulturprofilen för övergrepp är ett sådant knäck som på riktigt ändrar verkligheten. Samma sak med Malena Rydells och Erika Hallhagens arbete på SvD som ledde fram till det första stora uppropet av svenska kvinnor om vad de tvingas stå ut med på jobbet: #tystnadtagning. Sverige kommer bli ett annat efter detta.

På Eskilstunakuriren har Mathias Ståhle, Anna Hansson och Henrik Holmberg fortsatt granska högerextremismen på nätet, även om Ståhle inte fick stora journalistpriset för sitt gräv om den svenska trollfabriken. Det fick inte Kristoffer Örstadius och Mikael Holmström från DN för sitt avslöjande om IT-haveriet på Transportstyrelsen heller, men däremot Dan Josefsson, Anna Nordbeck, Johannes Hallbom och Jakob Larsson från Dokument Inifrån i SVT för ”Fallet Kevin”, den groteska berättelsen om hur polisen från början bestämde sig för att två små pojkar var skyldiga till mordet på fyraårige Kevin och därefter enbart letade efter bevis på deras skuld. DN skrev också om Kevin och avslöjade senare ett ytterligare fall med ett barn som polisen med hjälp av samme psykolog som i Kevin-fallet pekade ut som mördare på ytterligt skrala bevis.

Jag kan fortsätta och fortsätta. Så mycket och så bra journalistik som skapas i Sverige just nu har vi inte sett maken till på länge. Högkvalitativa granskningar av maktmissbruk, enskilda brott, nya hotfulla sociala rörelser, myndighetsinkompetens, till och med justitiemord. Detta samtidigt som delar av branschen närmast paralyserats av #metoo-anklagelser.

Ändå hänger sig vissa kvar i diskursen om, inte bara specifika misstag utan om mediers allmänna inkompetens och till och med korruption. Antingen läser de inte alla de här strålande reportagen eller så spelar det ingen roll. Och vad ska medierna i så fall göra, om kritiken helt frånkopplats från vad medierna faktiskt håller på med?

Jag tror tyvärr inte att man kan övertyga de mest inbitna medieskällarna. Men för alla andra gäller samma som alltid: Gör ett så bra jobb som möjligt. Kolla och dubbelkolla alla källor. Fortsätt satsa på kvalitet. Var inte rädd att rätta om det trots allt blir fel. Kan vi fortsätta med ett lika mediebra år 2018 kan vi sannerligen vara glada.