Annons: PP Pension

”Medierna har nästan helt avstått från att bevaka influerare”

Bråket mellan Samir Badran och tidningen Resumé visar på att mediebranschen underbevakat influerare. Ovanan vid kritisk granskning är därför monumental, och från andra hållet är okunnigheten om vad influerare gör och hur de når ut kanske ännu större, skriver Isobel Hadley-Kamptz. 

Har ni följt bråket mellan Samir Badran och tidningen Resumé? Om du som läser det här är en samhällsintresserad och hyfsat väl insatt person över säg 40 men utan barn är risken mycket stor att du inte ens vet vem Samir Badran är. Kanske ringer Samir & Viktor en liten klocka? Det är den Samir.

För några veckor sedan läste jag om hur journalisterna Yasmine Winberg och Julia Lundin på Resumé anmält ett stort antal influerare till Reklamombudsmannen för smygreklam. De ville testa vad som egentligen var okej och vad som var över gränsen.

Regelläget i dag är extremt oklart. Varumärkeschefen för Nocco Linus Carlén har till exempel fällts för smygreklam för ett instagram-inlägg där han glatt rekommenderar drycken han jobbar med. I den lite mindre kommersiella världen lägger åtskilliga journalister upp länkar på sina privata sociala medie-konton till texter bakom betalvägg, vilket rimligen kan ses som en uppmaning till läsarna att betala för att få läsa. Är det också smygreklam enligt RO? Många företag i alla branscher försöker allmänt få medarbetarna att se sig som företagens reklampelare också i sina privatliv, och det kan man vara kritisk till av många skäl, men förväntas folk märka sådana inlägg som reklam?

Det vet ingen, och nästan ingen i den vanliga medievärlden har heller riktigt brytt sig om den här sortens frågor. Det som kallas ”influencer marketing”, alltså pengar som företag satsar på att bli omnämnda hos kändisar på internet, omsätter i dag omkring 700 miljoner om året i Sverige, och bedöms stiga till en miljard inom några år. Om man kollar på sociala medier-flödena hos svenska influerare så innehåller ungefär hälften av alla inlägg minst ett varumärke. Inläggen är dock sällan märkta som reklam, vilket man enligt reglerna egentligen ska.

Och här kommer vi tillbaka till Samir Badran. Han blev nämligen rasande på Resumé för att de anmälde honom till RO och skrev floder av arga inlägg om de två journalisterna, där han anklagade dem för att hugga honom i ryggen. Han fick med sig andra, som Joakim Lundell som inför sina 890 000 följare på Instagram förklarade att media är en ”äcklig jävla bransch” med ”bara falska fasadmänniskor”.

Det här är otroligt intressant, inte minst för att det så tydligt visar hur vi i dag har minst två, sannolikt fler, helt parallella offentligheter. De regler som vi inom media är vana vid, som att journalister granskar saker, är för influerare liktydigt med blodssvek. Lojalitet är det självklara värdet, snarare än att försöka förstå hur saker ligger till.

Det visar också, som Winberg och Lundin själva skriver, att de vanliga medierna nästan helt avstått från att bevaka detta som är en av Sveriges snabbast växande branscher. Ovanan vid kritisk granskning är därför monumental, och från andra hållet är okunnigheten om vad influerare gör och hur de når ut kanske ännu större.

Vi har ett helt nytt medialt landskap, där sluggers som Joakim Lamotte åker hem till dömda brottslingars föräldrar och visar upp deras adresser, där influerare tjänar många miljoner om året på oftast dold reklam utan att regelverket överhuvudtaget hänger med, och där den 26-åriga youtubern Rezo påstås ha avgjort det tyska EU-valet.

Några dagar före valet publicerade Rezo, som i vanliga fall i sina kanaler blandar skämt, musik och tramsigt småprat, en rasande attack mot de stora etablerade partierna, särskilt mot kristdemokraterna CDU. De har inte tagit klimatfrågan på allvar, de har medvetet drivit på ojämlikheten, de försöker censurera internet och förstör aktivt unga människors möjlighet till en framtid, sade han, sittande vid sitt skrivbord i orange luvtröja, blått hår och keps. Rezo uppmanade inte folk att rösta på någon specifik, men han avrådde alla sina följare från att rösta på kristdemokraterna, socialdemokraterna och högerextrema alternativ för Tyskland. Videon hann ses mer än 10 miljoner gånger innan valet.

Man kan förstås omöjligt veta vad som orsakat vad, men bland väljare under 30 år fick CDU bara 13 procent och socialdemokratiska SDP bara 9 procent. Min första spontana tanke när jag hörde om det här var dock: om någon stor youtuber i Sverige hade gjort ett liknande utspel, hur lång tid hade det tagit för de vanliga medierna att ens upptäcka det?

Nej SVT, ert ”avslöjande” håller inte

Det här är en replik på SVT:s inlägg ”Därför var granskningen av Malin Björk (V) sann och relevant”

Man kan bevaka EU-parlamentets ofta orimliga ersättningar – men att SVT pekar ut en enskild ledamot, som verkar sko sig allra minst, bara veckor innan EU-valet är anmärkningsvärt, skriver Isobel Hadley-Kamptz i ett svar till SVT.

”Ett traktamente är definitionsmässigt en ersättning för ökade kostnader när man jobbar någon annanstans än på sin hemort.” Det här skriver SVT som svar på min kritik av deras låtsasavslöjande om Malin Björk utan att ens ta upp det faktum att EU:s dagtraktamente inte alls fungerar så. EU-traktamentet utgår tvärtom till alla ledamöter när de noterar närvaro i parlamentet, oavsett bostadsort. Den aktiva handling SVT tar upp är alltså endast detta, att skriva in sig som närvarande.

Malin Björk skriver för övrigt inte ens in sig alla dagar som hon är där, eftersom hon personligen inte tycker att hon bör få ut traktamente för enbart närvaro utan bara få ut så mycket som hon behöver för att klara av jobbrelaterade kostnader i Sverige. Hon hade dock kunnat få ut de här pengarna rakt i egen ficka för alla dagar när parlamentet är i session och, som SVT mycket riktigt skriver, få ut ersättning ur en annan EU-pott för resorna och boendet i Sverige, något som hon valt bort. Även här har hon alltså sparat pengar åt EU, men det beskrivs av SVT som något suspekt.

Visst kan man bevaka EU-parlamentets olika (ofta orimliga) ersättningar, det har sannerligen allmänintresse. Men att bara någon vecka innan EU-valet välja ut den enskilda ledamot som enligt allt att döma verkar sko sig allra minst, och låtsas som om det hon gör är ”fusk och fiffel”, med Mats Knutssons ord, är faktiskt rätt anmärkningsvärt.

”Politiska journalister måste avslöja hundvisslorna”

Det finns alltid frågor där politiker vill antyda saker utan att ta ansvar för det. Uppgiften för politiska journalister är att inte låta dem komma undan med det, att inte ge sig utan fråga hur de faktiskt menar, skriver Isobel Hadley-Kamptz. 

Just nu pågår i mina flöden på sociala medier en diskussion om ett av moderaternas budskap i EU-valet: ”Hejdå stöldligor”. Ingen är såvitt jag sett för stöldligor, det är ofta ett grundkrav för politiska affischer att ytterst få ska ha invändningar i sak, utan diskussionen gäller om huruvida moderaterna verkligen menar stöldligor när de säger stöldligor, och inte till exempel tiggare eller andra utsatta.

Det här är ett allt vanligare dilemma inom politiken. Menar politikerna verkligen det de säger eller menar de något annat?

Fenomenet kallas hundvissling, efter sådana visselpipor man kan köpa till hundar där ljudet är på en frekvens som är för hög för mänskliga öron men som hörs med hundöron. Tanken bakom detta kommunikativa trick är att man vill kunna säga saker som en viss grupp väljare uppfattar samtidigt som man vill kunna förneka det om man ifrågasätts av medier eller av motdebattörer.

Under rätt lång tid nu har hundvisslandet framförallt riktats åt högerpopulistiskt håll. Socialdemokraterna hade 2017 affischer med texten ”Vi slår vakt om Sveriges säkerhet” framför bilder på gränskontroller. Syftet var att antyda att trygghet i Sverige kräver stängda gränser utan att behöva säga det rakt ut. Ebba Busch Thor gick i påskas ut och förklarade att problemen i förorterna beror på bristen på kristna traditionella värderingar, och syftet där var att säga att problemet är att folk i förorten är muslimer, utan att behöva säga det heller, rakt ut.

Den här sortens politisk debatt genom kodord är svår att hantera både för medier och för väljare, vem tycker egentligen vad och varför? Hur ställer man följdfrågor, hur ställer man någon till svars?

Ett skäl att den här modellen satt sig är förmodligen att det som ibland kallas åsiktskorridoren faktiskt under några år innebar att vissa sorters uttalanden regelmässigt skåpades ut som nära nog ondska. Ett i efterhand närmast bisarrt exempel är när Fredrik Reinfeldt 2012 sade att vi i Sverige knappt har någon arbetslöshet bland ”etniska svenskar mitt i livet”. Det här var faktamässigt korrekt, och handlade om att man därför måste hantera arbetslösheten annorlunda än om vi exempelvis haft bred lågkonjunktur med hög arbetslöshet generellt. Det krävdes helt enkelt andra åtgärder för att komma åt arbetslösheten när den koncentrerades till grupper som också i övrigt stod mer utanför samhället. Reinfeldt kritiserades dock hårt för att ignorera problemen för att de inte drabbade hans likar, och givetvis kallades han också rasist. (Jag hittar när jag googlar ironiska tweets som jag själv skrev om uttalandet, så jag stod heller inte utanför det här beteendet.)

När folk som stod betydligt längre bort än Reinfeldt från mittfåran i debatten skulle säga vad de tyckte uttryckte det därför alltid i kodord, alltid möjligt att förneka om så krävdes. Nu när åsiktskorridoren flyttats och nästan alla politiker kräver stängda gränser talar en del av de här debattörerna klarspråk, och med största sannolikhet menade de förstås exakt det som de kritiserades för då också, men på den tiden kändes det väl bättre att offentligt slå ifrån sig.

Att säga öppet vad man tycker är dock en oändligt mycket bättre utgångspunkt för ett politiskt samtal än att tala i gåtor, som bara vissa ska förstå. Jag må själv ogilla dagens generella politiska riktning, men det är betydligt lättare att andas i debatten, det är enklare att ha verkliga samtal utifrån vad folk faktiskt säger.

Hundvisslandet är dock inte förbi, det finns alltid frågor där politiker vill antyda saker utan att ta ansvar för det. Uppgiften för politiska journalister är att inte låta dem komma undan med det, att inte ge sig utan fråga hur de faktiskt menar. Och som väljare är det jobbigt att aldrig riktigt kunna veta när man ska tolka undertext och inte.

Själv tror jag att stöldligorna i moderaternas reklam primärt syftar på just stöldligor, men att om vissa väljare kopplar det till tiggare blir moderaterna inte ledsna för det. Ibland funkar politiska budskap på flera nivåer, på flera frekvenser, samtidigt. Både hundar och människor kan höra.

”Kulturkriget handlar inte om verkligheten”

Konspirationsteorier om terrorattackerna på Sri Lanka sprids på internet – och även vanliga opinionsbildare dras med. Det måste gå att stoppa, men jag vet ärligen inte hur, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Enligt Sri Lankas regering kan blodbadet på påskdagen, där minst 310 personer dödades och 500 skadades i åtta olika attacker mot kyrkor och turisthotell vara en hämnd för attacken mot moskén i Christchurch, Nya Zealand i mars. En lokal salafistledare misstänks vara den lokala samordnaren bakom dåden, men internationella terrornätverk ska också vara inblandade.

Det här läste jag i dag om i flera olika svenska och internationella tidningar. I söndags fick jag nya flashar till telefonen om terrordåd närmast oupphörligen, med nya attacker och detaljer, namn och ansikten på de döda, outhärdliga berättelser om söndersprängda barn som nyss haft söndagsskola, om engelsmannen som förlorade hela sin familj, om självmordsbombaren som stod i kö till frukosten på ett av hotellen innan han valde att dra i utlösaren. Så småningom uppdaterades det med nyheter om de misstänkas groteska våldförhärligande i sociala medier.

Döm därför om min förvåning när jag på twitter såg otaliga påståenden om att medierna mörkade attacken. Om det nu var ett mörkande så var det otroligt illa genomfört, givet hur mycket information, hur många flashar, rubriker, uppdateringar som flödade ut från alla större svenska medier. Anledningen till det påstådda mörkandet skulle vara att det här ju var en islamistisk terrorattack mot kristna, och sådana vill uppenbarligen svenska medier hålla tyst om.

Det här skulle kunna vara något att skratta åt. Det är ju bara att gå till läggen och titta på hur mycket medierna skrivit om islamistiska terrordåd genom åren. Drottninggatan, Paris, Nice, välj vilket som helst och undersöka om det mörkades. Sedan kan man konstatera att den här konspirationsteorin har exakt noll koppling till verkligheten. Och då borde det vara slut.

Men kulturkriget nu handlar inte om verkligheten. Därför kan en borgerlig seriös opinionsbildare som Jenny Sonesson ställa frågan på twitter om Stefan Löfven värderar kristna offer lägre än muslimska, eftersom han inte hade presskonferens på söndagen. Annie Lööf attackerades för att hon beskrev offren som ”påskfirare” utan att specifikt säga att de var kristna, och sedan är alltihop igång.

Attacken i Christchurch var enligt förövaren bland annat en hämnd för terrorattacken på Drottninggatan, och nu är alltså massakern på Sri Lanka en hämnd för moskéskjutningen i Christchurch. Fanatiker och mördare triggar varandra i en dödsdans där oskyldiga får ta konsekvenserna.

I Sverige lever vi sedan länge med konspirationsteorier där medie- och politikerhatet är viktiga beståndsdelar. Våra egna fanatiker eldar på allt de kan, och opinionsbildare även inom det normala fältet rycks med. Det måste gå att stoppa, men jag vet ärligen inte hur.

”Då övergår UG:s ‘Tranståget’ till ett medieetiskt haveri”

När föräldrar som går att identifiera ifrågasätter sina barns könsidentitet övergår Uppdrag granskning från intressant men lite ytligt till att bli ett medieetiskt haveri, skriver Isobel Hadley-Kamptz, som pratat med Hannes som blev uthängd inför miljonpublik. 

Det behövs mer forskning om vården av transpersoner. Det står klart efter Uppdrag granskning i förra veckan, där vi bland annat fick reda på att allt fler unga söker sig till vården för hjälp med könsdysfori, när könsidentiteten inte stämmer överens med juridiskt kön och/eller medfött könsuttryck. Från ungefär 2012 och framåt har antalet ungdomar som vänder sig till vården mångdubblats, från kanske 5-10 personer/år 2000 till numera ungefär 200/år.

Under den här perioden har trans gått från att ses som extremt avvikande och stigmatiserat till att bli både mer synligt och normaliserat. En viktig vändpunkt var när Sverige efter lång debatt 2013 slutligen tog bort kravet på sterilisering för att få byta kön juridiskt. Frågan om ökningen bland vårdsökande är dock intressant i sig, inte minst eftersom vi möjligen ser en ny grupp som upplever könsdysfori, med större grad av samdiagnostik med exempelvis autism och psykisk sjukdom. En annan sak som märker ut ökningen är att den till stor del består av ftm-transpersoner, alltså personer som fötts med kvinnligt könsuttryck och/eller kromosomer, men som inte identifierar sig som tjejer och kvinnor. Kanske bör den här gruppen hanteras på ett annat sätt än man gjort hittills med personer som söker könsbekräftande vård, kanske bör man vara ännu mer noggrann, vänta längre.

Noggrann och försiktig bör man förstås vara generellt. Jag måste själv erkänna att jag blev förvånad över uppgiften att Karolinska sjukhuset opererat bort brösten på en transkille som var så ung som 14. Underlivsoperationer är förbjudna för personer under 18, men även bröstborttagning bör man nog faktiskt vänta med till de övre tonåren. Stoppmedicinerna som skjuter upp puberteten är fantastiska för transbarn, de får just den där tiden att vänta och se hur det kommer att kännas när de blir lite äldre, men operationer går ju inte att ta tillbaka.

Frågan är dock om Uppdrag granskning-redaktionen har rätt kunskaper för att undersöka de här svåra frågorna. Samvariation mellan könsdysfori och ätstörningar, droganvändning och självskadebeteenden har till exempel alltid varit stor. Transpersoner som inte får behandling mår ofta extremt dåligt och tenderar att försöka hantera ångest och självhat på diverse destruktiva sätt. UG tog inte upp några siffror på hur det här eventuellt förändrats.

I programmet lutade de sig också mot begreppet rapid onset gender dysphoria, alltså en könsdysfori som påstås komma plötsligt och oväntat, något som logiskt ställer frågor om hur pass genuin känslan av att leva i fel kön verkligen skulle vara. Problemet är att den enda studie som introducerat begreppet har tvingats korrigeras på ett otal olika sätt utifrån såväl metod och frågeställningar som slutsatser. Efter korrigeringarna säger studien väldigt lite, mer än att vissa föräldrar inte vill acceptera barnens önskan om könstransition. Just sådana föräldrar fanns det också med i Uppdrag granskning.

Och det var här programmet övergick från att vara intressant men lite ytligt till att bli ett medieetiskt haveri. Några föräldrar berättade anonymiserat om sina barn och hur de inte trodde på barnens könsdysfori. Både föräldrarna och reportrarna talade konsekvent om flickor, döttrar och använde feminina pronomen, trots att de här barnen själva inte såg sig som flickor. Nå, i en anonymiserad intervju får man ändå se det som att detta är föräldrarnas egen berättelse. De har rätt till sin egen upplevelse.

Däremot intervjuades också en mamma öppet. Hon satt där med ansikte och kropp framför kameran, det filmades i vad som såg ut som hennes hem, hon kallades Karin, och det enda som hade tagits bort var efternamnet. Det här är inte vad som journalistiskt kallas en anonymisering. Alla som känner henne ser att det är hon. Uppdrag granskning sänds i hela landet för en publik på uppemot en miljon människor och avsnitten ligger kvar i ett år på SVT Play. Alla som vet vem hon är i vanliga livet vet alltså nu också att hennes son är trans, men att hon inte tror på det.

För jag har pratat med Hannes, den son som Karin pratade om i tv. Även Karin kallade konsekvent Hannes för hon, trots att hon vet att han ser sig som kille, att han vill bli kallad han. Karin fick i inslaget det att framstå som att Hannes könsdysfori kommit plötsligt och att utredning och behandling gick väldigt snabbt, men Hannes berättar att han både känt sig som, och tagits för kille i många år innan han kom ut som trans. Han säger också att utredningen tog nästan två år innan han kunde börja få behandling. Han är i dag 21 år, och känner sig säker på sin diagnos, men han är oändligt ledsen över att hans mamma har fått sitta i tv och påstå att han bara är en förvirrad, deprimerad tonåring. ”Jag mår jättebra med behandlingen, men jag är deprimerad för att hon, som borde älska mig mest av alla, inte accepterar mig för den jag är. Och nu har hon sagt det i tv också.”

Uppdrag granskning berättade inte för Hannes om att hans mamma skulle vara med i inslaget utan mamman sade det själv efter att intervjun var gjord. När Hannes senare pratade med en reporter från UG sade han att han inte ville bli nämnd och inte kunna bli identifierad. Reportern lovade att mamman skulle vara anonymiserad, men sade också sig vara villig att låta Hannes ge sin egen bild. Han ville dock inte vara med: ”Jag och min mamma har problem, men dem måste vi ju reda ut själva. Jag ville liksom inte sitta i tv med min mamma och debattera min egen identitet.”

Det viktigaste i den journalistiska etiken är att skydda enskilda sårbara människor, att hela tiden väga värdet i publicering mot skadan som kan åsamkas. Jag förstår att Uppdrag granskning tyckte att reportaget blev bättre när Karin var med öppet framför kameran. Bara intervjuer med förvrängda röster och mörka silhuetter blir trist för tittaren. Men medieetiken måste ibland offra dramaturgin, för att skadan annars blir för stor.

Nu har en enskild ung kille blivit uthängd av sin mamma inför miljonpublik. Jag kan inte begripa i vilken värld den skadan inte är för stor för att låta bli att publicera.

Uppdrag gransknings ansvariga utgivare Ulf Johansson bemöter kritiken här.

Grannländerna drunknar i amerikarapporteringen

Trots att Norge under spektakulära former fått en ny regering skrivs det mer om mer om nästa amerikanska val, två år bort, än vad som händer i grannlandet. ”Den här diskrepansen är både fånig och faktiskt en smula farlig”, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Visste ni att Norge fick en ny regering i förra veckan? Efter flera veckors förhandling blev det till slut klart mellan Høyre, Fremskrittspartiet, Venstre och Kristelig Folkeparti och därmed får den nya regeringen egen majoritet. Kristelig folkepartis (KRF) partistyrelse röstade dock för att ingå i regeringen med bara 19 röster mot 17. Partiledaren Knut Arild Hareide var en av dem som röstade emot, och han avgår därför nu från sin post.

Det här är ju rätt intressant om man tänker på svensk politik. En splittrad borgerlighet, splittrade partier inom borgerligheten, samarbete mellan högerpopulister, konservativa och liberaler. Även sakfrågorna är intressanta, inskränkt aborträtt var en av eftergifterna till KRF för att de skulle gå med på ett regeringssamarbete, och det finns stora konflikter inom den nya regeringen i synen på miljöfrågor och klimat.

Ändå lyckas jag nästan inte hitta någonting skrivet alls om detta i svenska medier. En TT-text och några korta egna notiser bara, med samma citat från statsminister Erna Solberg från Høyre. Inga analyser av vad det här betyder, inga reflektioner kring likheter eller skillnader mot Sverige.

Samtidigt kan man läsa nära nog oändliga reflektioner om vilka demokrater som eventuellt ställer upp i det amerikanska presidentvalet om två år, för att inte ens nämna dag-till-dag-rapporteringen om allting dumt som Donald Trump sagt på twitter.

Jag har själv varit intresserad av amerikansk politik sedan långt innan tv-serien Vita huset förförde alla dem som sedan kom att befolka både svenska partier och medieredaktioner, men den här diskrepansen är både fånig och faktiskt en smula farlig.

Sverige har alltid varit mer vänt mot USA än mot övriga Europa, och vi blir bara mer amerikaniserade för varje dag. Dagens globaliserade medieutbud är för de allra flesta inte globalt utan just amerikanskt. Det gäller både folk som följer the Kardashians och dem som läser the New Yorker. Svenskar kan ju dessutom i allmänhet inga andra främmande språk än engelska.

Men hur lika amerikaner vi än känner oss i populärkulturen så är det en annan och väldigt annorlunda verklighet. All denna direktimport av deras politiska debatter leder till märkliga skav och förvirrande feltolkningar, eftersom utgångspunkterna som mest bara nästan stämmer. Samtidigt ignorerar vi våra direkta grannländer, där vi däremot faktiskt skulle kunna lära oss något, om både dem och om oss själva.

Men Norge är väl helt enkelt inte så coolt. Inga popskribenter drömmer om att skola om sig och bli Oslo-korrespondent, norsk politik känns ungefär lika glamorös som kommunalfrågor i Sveg. Svensk media bryr sig ledsamt nog inte så mycket om kommunalpolitiken i Sveg heller.

 

Isobel Hadley-Kamptz

Det är synd om svensk modejournalistik

Att många känner ett obehag inför rapporteringen kring vad kvinnor har på sig, exempelvis på Nobelfesten, går att spåra till den svenska modejournalistisken – som måste våga mer, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Det är ju bara kläder.” När jag skrev på twitter efter Nobelfestligheterna om Sara Danius stilkänsla fick jag en del svar i den här stilen. På annat håll läste jag om hur det var sexistiskt att fokusera på Danius och andra kvinnors klänningar när ingen kommenterar männens frackskjortor, och det är förstås en invändning att ta på lite större allvar. Låt mig dock backa en smula från just nobelklädseln.

Jag är så gammal att jag är uppvuxen med den legendariska Ingrid Schrewelius bevakning från modevisningar i Paris. Jag skulle känna igen hennes röst var som helst, med kommentarer om ärmomfång hos Balenciaga eller kjollängder hos Yves Saint Laurent och det är fascinerande att tänka sig att detta alltså sändes i SVT. Så frivolt, så elitistiskt.

Lite senare började jag läsa Vogue och i Sverige kom magasinet Bibel, med initierade och intellektuella utvikningar om allt från det perfekt röda läppstiftet till japanska plisseringar och belgisk industri i tygform. Och när svenska stora tidningar i slutet av 90-talet faktiskt började kommentera vad människor hade på sig på Nobelmiddagen var det modejournalister som tillfrågades att göra det. Jag minns utläggningar om drottning Silvias klänningar genom decennierna, med analyser av olika modeskapare, av färgval och snitt. Det här var populärt hos läsarna, och när internet bröt igenom blev det getingar och plusbetyg för hela slanten på varenda trasa. Ungefär samtidigt sjönk förstås nivån och kom mer att handla om opassande urringningar eller om huruvida en klänning var ”fin” eller inte. Det slutade kort sagt handla om mode.

Sedan dess har allt fler kommit att känna obehag inför dessa omdömen om just kvinnors klädsel, som om säg en nobelprisvinnande fysiker alls borde behöva bry sig om vad hon har för klänning. Mäns utseende kommenteras ju aldrig i dessa sammanhang, de får finnas som intellekt och de bedöms efter sina prestationer. Samma skifte gäller kvinnor i andra maktsfärer. Kvinnliga politikers kläder kommenteras förvisso fortfarande men det är inte många år sedan manliga politiska journalister kunde skriva rent ut lystet om Gudrun Schymans snygga ben utan att det väckte minsta uppståndelse.

Mode som konstform går här på slak lina. Det sitter på kroppen, och som sådant framhäver eller döljer det just kroppsdelar och kan både förstärka eller förminska en människas själva kroppslighet. Den manliga kostymen, eller för all del fracken, suddar ut kroppen. En välskuren kostym tar förvisso bort magfett och lägger till axelvidd så att manskroppen blir mer lik sitt idealtillstånd, men manskroppen är i våra kulturella ögon inte nödvändigtvis objektifierad för det. Kostymen är större än kroppen.

Kvinnan är alltid den andre, och hennes kläder blir därför än mer symboliskt komplicerade. Att kommentera hennes kläder blir inte sällan att kommentera henne som kropp, att förminska henne till utseende och grad av attraktivitet. Hennes urringning kan vara opassande eller inte, hennes klänning kan vara ”fin” eller inte, men kläderna antas hela tiden göra henne till mer objekt, mindre hjärna.

Men mode behöver sannerligen inte fungera så. I alla tider har kläder använts till vitt skilda syften, för att förstärka bärarens eros, eller för att ta fram någon helt annan styrka: makt, oåtkomlighet, osynlighet. Kardinalernas röda kappor, renässansfurstarnas kragar, eller säg bara drottning Elizabeth II:s broscher, allt är medvetet och meningsfullt.

Just Sara Danius använder otvetydigt kläder som intellektuell och konstnärlig yttring och hennes nobelfestkappa från Pär Engsheden är inget undantag. En domare i Alice i underlandet, en furste i tjurfäktingscape, powerdressing från ett parallellt och roligare universum.

Det är synd om män som i dag inte har den här möjligheten att uttrycka sig. Det är också synd om svensk modejournalistik, som avstår från möjligheten att analysera detta underbara. Det går att gå på slak lina, man måste bara våga.

Öppna plånboken i stället för att håna högern

Bättre än att håna Ivar Arpis framgångsrika crowdfundinginsamling vore om kritikerna stöttade de initiativ de själva vill se, skriver Medievärldens kolumnist Isobel Hadley-Kamptz.

När jag skriver det här har Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi samlat in 672 866 svenska kronor för att skriva boken ”Så tar genusideologin över svenska universitet”. Jag utgår ifrån att ingen av de 1 337 personerna som gett honom pengar utifrån den rubriken förväntar sig objektivitet.

När Arpis Kickstarter-kampanj drog igång för några veckor sedan blev det uppståndelse på svenska sociala medier och folk på vänsterkanten tävlade om att såga inte bara projektet i skojigast tweets, utan också själva finansieringsformen. Arpi tycker nämligen att det är problematiskt med gatutiggeri och här tiggde han själv pengar, höhöhöhö.

Samtidigt pågår kampanjer till stöd för flera oberoende vänstermedier just nu, den feministiska tidskriften Bang ber om pengar, samma sak med tidigare bidragsstinna ETC och nättidningen Feministiskt Perspektiv. De behöver fler prenumeranter och ber också om rena kontanttillskott. För att vara helt transparent tecknade jag själv nyligen en Bang-prenumeration både för att bidra till överlevnaden för detta vanvördiga feministpopkulturfäste och för att det i ungefär var tredje nummer där publiceras någon av Sveriges allra bästa och mest oväntade texter. Dessa insamlingar har dock inte alls väckt samma kritik som Arpis, även om en del feministhatare på twitter gottat sig åt de ekonomiska problemen.

Delvis är det här förstås så enkelt som att folk i allmänhet har hämningslöst dubbla måttstockar. Det är okej om vi gör det, men inte om ni. Men jag tror också att det ligger något annat här, som kanske handlar om de aktuella summorna. Högerprofiler har helt enkelt mycket lättare att samla in pengar. Det må vara Joakim Lamottes swish-journalistik eller invandringskritikern Tino Sanandaji som fick ihop 632 000 svenska kronor på Kickstarter för sin förra bok Massutmaning och över 800 000 för en bok om hushållens skuldfälla som kom i somras.

Det handlar inte ens om höger mot vänster, det handlar om en liten del av vad vi skulle kunna kalla radikalhögern eller populististisk konservatism mot alla andra. Utanför de kretsarna, och med vissa undantag, verkar folk helt enkelt inte lika beredda att betala direkt, själva, för sådant de håller med om och tycker är bra.

Det i sin tur hänger sannolikt ihop med att den här högern under så lång tid upplevt sig som motarbetad av etablissemanget. Det spelar ingen roll att de i dag har inflytande över åtskilliga stora ledarsidor eller att åsiktskorridoren förflyttats så att det är mer snarare än mindre mainstream att vara emot invandring, de ser sig som underdogs och är beredda att själva betala för att ändå få synas.

Själv måste jag säga att jag gillar den inställningen. Betala för det du vill stödja, för det du tycker är viktigt. I stället för att håna Arpis lyckade insamling kan man ju starta en egen eller stötta sådana som driver perspektiv man själv ser som bortglömda.

Jag vet att det finns ekonomiska skillnader i grunden. Rika människor tenderar att vara mer höger, har man knappt råd med vinterstövlar till barnen så är det som det är. Men kanske har också det som högern kallar den vänsterliberala hegemonin vant sig vid att någon annan betalar, må det vara staten, stipendiefonderna, universiteten, de stora tidningarna. Kanske har man ännu inte mentalt ställt om till det nya medielandskapet där just din mikroinbetalning kan vara avgörande för att det du ser som viktigt över huvud taget kommer att finnas. Jag är förvisso för statligt kulturstöd ändå, men det finns en väldigt frihet i att finansiera sig själv. Put your money where your mouth is, som de säger i Amerika. Mycket snack och lite hockey, som vi säger i Dalarna. Det är bara att snöra på sig skridskorna.

#metoo, ett år senare

Isobel Hadley-Kamptz sammanfattar året efter #metoo. Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs och framför allt kom diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än massan av levda delade erfarenheter, skriver hon bland annat.

Det blev ändå ett jubileum med viss tyngd. #metoo-rörelsens årsdag sammanföll nära nog perfekt med: 1) den svenske kulturprofilens dom för våldtäkt, 2) en amerikansk senat som faktiskt ändå lyssnade på anklagelser om sexuella övergrepp mot domarkandidaten Brett Kavanaugh och 3) ett Nike som gick ut öppet och sade sig vara djupt bekymrade över de våldtäktsanklagelser som riktats mot superstjärnan och företagets främsta annonspelare Ronaldo.

Nu valdes Kavanaugh in på livstid i Högsta Domstolen ändå, samtidigt som Christine Blasey Ford, kvinnan som anklagat honom, tvingats bort från sitt hem på grund av upprepade dödshot. Personligen tror jag också att kulturprofilen kan frikännas i hovrätten och jag tror sannerligen inte att något kommer hända med Ronaldo, trots att det finns underskrivna dokument där han själv säger att kvinnan sade nej flera gånger men att hon ju låg där och var ”tillgänglig”.

Ändå går det inte att säga att ingenting har hänt. Tystnadskulturen för utsatta har kanske inte försvunnit, men den har definitivt ruckats på. Jag upplever också att många av alla dessa män som aldrig själva skulle begå övergrepp har fått upp ögonen för vilka villkor kvinnor faktiskt lever under, på gatan, i arbetslivet, i utelivet.

Så här ett år senare har mediediskussionen också kommit vidare till att också ge plats åt de specifikt anklagade männen. I New York Review of Books oktobernummer skrev den kanadensiska radiokändisen Jian Ghomeshi, som anklagades för sexuella övergrepp av åtskilliga kvinnor flera år före #metoo, om sin syn på det som hänt. Artikeln var en blandning av förminskanden av det han anklagats för, en del självömkande och en del åtminstone försök till ärlig kritisk självreflektion.

Redaktören för artikeln var Ian Buruma, välkänd holländsk intellektuell, och efter stora protester mot publiceringen fick han sparken. Det i sig var hemskt märkligt. Redaktörer bör kunna publicera också potentiellt tveksamma texter ibland utan att bli av med jobbet.

I Sverige följde Expressen Kultur upp med att publicera en text av Fredrik Virtanen som tyvärr saknade även den tafatta självkritik som Ghomeshi gav uttryck för. I stället var det mest bara oerhört synd om Fredrik Virtanen medan medierna och kvinnorna som anklagat honom för olika övergrepp var obegripligt förfärliga. Det var ingen särskilt bra artikel, men den var intressant ändå.

Våldtäkt har en helt egen position i vår kultur. Å ena sidan förminskas och ifrågasätts ofta kvinnor som berättar om övergrepp, men å den andra ser nästan alla människor på våldtäkt som ett av de värsta och grövsta brotten som finns. De två sakerna hänger ihop. Eftersom det teoretiska brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det hemskt svårt att ta till sig att det skulle vara så vanligt. Eftersom brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det förstås också ofattbart kränkande att anklagas för det om man inte är eller upplever sig vara skyldig. Som dokumenten med Ronaldo visar kan man ju också uppenbart erkänna sig skyldig till saker som faktiskt är våldtäkt samtidigt som man absolut inte tycker att man våldtagit någon.

Det är därför inte svårt att förstå Virtanens vrede, eller Ghomeshis, eller för all del Brett Kavanaughs som var så arg över anklagelserna mot honom att han svarade så ilsket och obalanserat i senaten att flera av hans tidigare supporters ansåg att hans humör gjorde honom olämplig för rollen som domare. En passage i Ghomeshis text var i sammanhanget extra talande, där han beskriver hur många män som i hemlighet berättat för honom att de skulle kunna bli anklagade för samma saker som han blivit. Jag vet inte om han ser det som förlåtande i relation till det han anklagas för att ha gjort, men det är definitivt intressant i en vidare mening.

Jag är själv uppvuxen med en populärkultur på 80-talet som romantiserade och normaliserade allt det som Brett Kavanaugh påstås ha gjort i en frat boy-kultur med självklar sexism och inslag av sådant som vi i dag skulle kalla övergrepp. Det är lätt att begripa förvirringen och ilskan hos den som bara levde det goda collegelivet som det till och med skildrades på film när folk sedan decennier senare säger att det var fel, kanske till och med olagligt.

Lagen och lagligheten gör det dock ännu svårare att prata om, ännu svårare att skildra i medierna. Den självinsikt och självkritik som skulle behövas görs nära nog omöjlig när det man måste begrunda handlar om att man eventuellt gjort saker som anses vara bland det värsta som finns, och där man dessutom skulle riskera rättegångar och fängelse om man erkände något. Jonas Gardell svarade Virtanen i Expressen om hur vi ska kunna komma vidare och vem som har rätten att förlåta i detta sekulära sociala medier-samhälle där vi alla kan agera både åklagare och bödel, men den verkliga lagen och rättssamhället gör det än mer komplicerat.

I DN skrev Hanna Fahl om hur detta metoo-år varit nödvändigt men plågsamt: “Att få sin blick förändrad är inte njutbart varken för den som måste konfrontera ett möjligt förflutet som förövare, eller den som för första gången sätter ord på ett offerskap.” Det fanns en triumfatorisk känsla förra hösten, det gjorde det. Plötsligt började människor, framför allt kvinnor, tala om sådant man tidigare hållit för sig själv. I multituden som vällde fram, i upprop och öppna brev på alla landets medieredaktioner, kunde många för kanske första gången se sig själv speglas i andra.

Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs, och framför allt kom kanske hela diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än om just den där massan av levda delade erfarenheter. Inte alla män, men nästan alla kvinnor. Det är här samtalet, och den plågsamma pågående normförskjutningen till det bättre, måste fortsätta.

Balis barnsligheter måste sättas i en kontext

Jag tror inte att Hanif Bali vill döda journalister. Men det finns personer en bit längre högerut än hans radikala sociala medier-svans som planerar att göra det – och då är det min plikt att reagera, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Jag måste börja med att säga att jag inte är helt opartisk här. Dels är jag sedan många år bekant med Sundsvalls Tidnings ledarskribent Sofia Mirjamsdotter, dels kommer jag från Ludvika, som i dag känns närmast belägrat av Nordiska Motståndsrörelsen på en nivå att ickeblonda personer känner obehag inför att ens röra sig i stan. Dessutom, vilket kanske är ännu viktigare, är jag liberal skribent och opinionsbildare och har tvingats ägna orimligt mycket energi de senaste åren åt att tänka på hur den liberala demokratin ska kunna försvara sig mot dagens fascistiska och auktoritära strömningar.

I dag skrev Sofia Mirjamsdotter på Facebook om hur hon var en av de två journalister som den nazist från Sundsvall som just nu sitter åtalad för bland annat förberedelse till mord hade kartlagt. Han hade hennes adress och bilder på huset hon bor i en särskild fil på sin dator.

Jag vet och har vetat länge hur livsfarliga de svenska nazisterna faktiskt är, hur de placerat ut bomber mot såväl flyktingförläggningar som meningsmotståndare, hur de attackerat barnfamiljer i fredliga antirasistiska demonstrationer eller bara försökt mörda förbipasserade personer på gatan för att de haft fel hudfärg. Jag vet att de menar allvar när de säger att de vill hänga folkförrädare i lyktstolparna, och jag vet för all del också att jag i allra högsta grad själv tillhör den gruppen. Ändå sög det till av Mirjamsdotter ord. Kartlagd av en nazist som samlat på sig vapen, kartlagd av någon som åtalas för förberedelse till mord.

Som liberal opinionsbildare är det lätt att bli så van vid hat och hot från högerextrema och högerradikala att man slutar ta det på allvar. De må uttrycka hoten som skämt, som memes att fnissande få också normal höger att skicka runt om hur de ska avrätta oss i Finspång (av alla ställen) efter maktövertagandet, men de menar varenda ord de säger. De vill döda oss.

Det här ger viss kontext till de senaste dagarnas skandal kring evige moderatprovokatören Hanif Balis bilder på sig själv med vapen, bland annat med bildtexter om att han ligger i krig med Dagens Nyheter. Han är expert på den där internetskt skojfriska aggressiviteten, där allting bara är på skämt, oavsett om han leker med högerextrema symboler eller förklarar krig mot medierna. Det är hela poängen, eftersom man då kan utpeka tråkmånsar som blir upprörda som kränkta snöflingor samtidigt som man också får bred uppmärksamhet och inkasserar ryggdunkningar från dem som är så att säga med på skämtet.

Jag tror förstås inte att Bali vill döda journalister. Det tror jag inte heller att någon annan tror. Men det finns uppenbarligen personer som just nu sensommaren 2018 vill det, och som aktivt planerar att göra det, en bit längre högerut än till och med Balis högerradikala följarskaror på sociala medier.

Jag är så trött på att reagera på barnsligheter på internet och på personer som söker uppmärksamhet likt uttråkade 3-åringar, jag är så trött på att behöva ägna all denna tid åt att fundera på hur det fria samhället och demokratin ska skyddas och stärkas. Men personer där ute kartlägger och planerar att mörda personer som Sofia Mirjamsdotter och det är min förbannade skyldighet att fortsätta ändå. Det vore bara skönt om barnsligheterna inte föll riktigt så här väl in i berättelsen kring det som faktiskt är ett våldsamt krig mot den liberala demokratin.