Annons: Mediedagen 2019

Gardet hängde ut 16-åring: ”Ett groteskt övertramp”

En 16-åring som skickat ett hatmejl till Gardets redaktion hängdes ut med namn och mejladress på sajtens Instagramkonto. Oron för att sajten ska bli ett feministiskt Avpixlat visar sig tyvärr befogad, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

För en månad sedan lanserades sajten Gardet av en grupp svenska feministiska profiler med Cissi Wallin i täten. Sajten sade sig vilja utmana traditionella medier och bevaka frågor som sexualbrott och kvinnomisshandel på ett nytt sätt. En fråga som Cissi Wallin särskilt lyfte var namnpubliceringar, där Gardet skulle vara mer generös än etablerade medier med att publicera namn på till exempel våldtäktsmän och andra brottslingar:

”Generellt tycker jag och Gardet att svenska medier är för fega. Pressetik är jätteviktigt, men det finns en etik åt andra hållet som är minst lika viktig, som handlar om att värna allmänheten och skydda kvinnor och barn från dömda brottslingar.”

Hittills har det varierat på Gardet om man har publicerat namn eller inte på de män man skriver om. I en uppmärksammad text om en kvinna som utsatts för sexuella trakasserier när hon jobbade på SVT var namnet på den utpekade förövaren inte med, men i exempelvis en intervju med Unni Drougge skrev man ut namnet på den tidigare partner som dömts för misshandel mot henne.

I måndags kväll publicerades ett hatmejl till Gardets redaktion på Cissi Wallins Instagramkonto. Hatmejlets avsändare var en 16-årig kille. Hans namn och mejladress var fullt synligt för de knappt 50 000 Instagramföljarna. Redaktionen kollade också upp honom och hittade hans föräldrar, som de sms:ade och berättade om hatmejlet. I texten till skärmdumpen skriver Gardet att ”Det kanske ses som oetiskt att som man säger ‘hänga ut’ pojkar och män som spyr ur sig kvinnohat. Man kan också vända på det och se det som en rimlig konsekvens.” I slutet av inlägget stod också att om 16-åringen hörde av sig och bad om ursäkt och sade att han fått sig en tankeställare skulle de ta bort inlägget.

Det inte bara kan ses som oetiskt att hänga ut barn och deras kontaktuppgifter inför en mångtusenpublik. Enligt all etablerad medieetik är det ett groteskt övertramp, som hittills enbart högerradikala propagandasajter ägnat sig åt i Sverige. När Gardet lanserades oroade sig vissa för att sajten skulle komma att bli ett feministiskt Avpixlat. Nu visar det sig tyvärr att den oron var befogad.

Instagram tog bort inlägget efter några timmar, vilket Gardet-redaktionen kommenterade med att fråga sig om deras kamp mot kvinnohatare var för mycket för ”det mans-styrda Facebook/Instagram”. Ingenstans fanns självreflektion om att det här kanske faktiskt var över rimliga gränser.

Gardet är inte vilka som helst. Sajten styrs av etablerade journalister, som borde ha koll på både lagstiftningen och medieetiken, och även om det absolut kan finnas gråzoner där man göra olika bedömningar av allmänintresset av en namnpublicering handlar det här alltså om ett elakt mejl från ett barn. En av den journalistiska etikens viktigaste grundprinciper är att enskilda inte ska skadas av publiceringar om inte en publicering har allmänintresse. Allmänintresset i att få reda på namnet på den här tonåringen är nära noll. Det enda som Gardet ger som förklaring är att 16-åringar är straffmyndiga i Sverige.

Vi lever i dag med en uppsjö av nya medieaktörer som på olika sätt väljer bort traditionell medieetik. Gardet må ha ett gott uppsåt i sin kamp för utsatta kvinnor, men det anser sig andra aktörer som hänger ut dömda eller misstänkta brottslingar också ha.

När jag ringer och frågar Myndigheten för press, radio och tv säger de att Gardet inte har utgivningsbevis. Gardet har alltså ännu ingen ansvarig utgivare. Det säger kanske också något om hur redaktionen ser på journalistik.

Jag förstår att det är lätt att svepas med av den upplevda makten i många tusen hängivna följare, men makt är inte samma sak som rätt, inte ens på Instagram.

UG går vilse i sin #metoo-granskning

Stereotyperna är iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Fredrik Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det är ett klassiskt Uppdrag Granskning-anslag. Allvarlig berättarröst, mörk bakgrund och på svt.se är marknadsföringen av programmet i full gång med rubriker om ”Flera fel och svagheter” i medierapporteringen om de anklagelser om sextrakasserier och övergrepp som förra hösten ledde till att Fredrik Virtanen, fram till dess uppburen och hyllad nöjesjournalist som sedan blev ledarskribent, fick sluta på Aftonbladet.

Den som förväntar sig ett massivt gräv kommer dock att bli besviken, det enda konkreta sakfel jag lyckas hitta på 59 minuters program är att Svenska Dagbladet i en artikel om 12 kvinnor som anklagar Virtanen för olika sorters övergrepp felaktigt kallar Cissi Wallins samtalsterapeut för psykolog. En kvinna som vid 14 års ålder frågade Virtanen om prao på Aftonbladet och fick en fråga om sex tillbaka visar sig också ha frågat om praoplatsen först efter att han frågat om hon avgudade honom tillräckligt mycket för att ligga. UG gör en stor grej av att ha avslöjat att den incidenten inte alls var som den beskrivits, och förvisso är det klar skillnad mellan att indirekt ha frågat om sex som utbyte mot praoplats och att ha gjort det som första svar på när en främmande kvinna berättar att hon ”avgudar” honom, men det är nog relevant mer i förhållande till Aftonbladet än i förhållande till kvinnor.

En av sakerna jag tänker mest på när jag ser UG är hur liten svensk medievärld är. Folk känner varandra, har druckit öl med varann, legat med varann, försökt ligga med andra. Jag känner också Fredrik Virtanen, jag var en period återkommande med i ett av hans tv-program, vi har druckit öl, vi har dock inte haft sex (eller försök till sex från någondera part). Allt blir så klibbigt, när UG ifrågasätter Carolina Neuraths roll på SVT Morgonstudion för att hon är vän med Cissi Wallin så kan man lika gärna ifrågasätta Åsa Linderborgs metoo-skriverier utifrån att hon är vän med Virtanen. Eller så får man utgå från att människor ändå gör sitt bästa för att hålla sig professionella. Det finns dock både nu och under metoo-hösten en intressant könsaspekt i hur kvinnors nätverkande och stöttande av varandra framställs som mindre seriöst och mer tvivelaktigt än de nätverk som män haft i alla tider.

Stereotyperna är tyvärr också iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet. På samma sätt som kvinnor som berättar om sexuella övergrepp alltid fått höra frågar reportern Wallin om hon inte tänkte på Virtanens familj när hon gick ut med sin anklagelse. Reportaget gör också en stor sak av att Wallin fnissade hos en kompis morgonen efter den påstådda våldtäkten, som om vi inte vid det här laget hade kilometervis med forskning om hur offer för sexövergrepp kan bete sig till synes ologiskt efteråt utan att det har det minsta att göra med om övergreppen hänt eller inte. Det är väl så det är med vår förståelse av sexualbrott, vi har bara två lägen, antingen är mannen ett as och bör kastreras och kastas i en fängelsehåla, eller så är hon en manipulativ häxa som bara är ute efter att förstöra en oskyldig mans liv. Om han inte ska hamna i ena kategorin måste man se till så att hon hamnar i den andra.

Givet hur extremt svårt det är att bevisa sexualbrott och hur vansinnigt vanliga de ändå är blir den här strategin inte särskilt konstruktiv. I det specifika fallet hade UG kunnat kritisera namnpubliceringar och mediernas val utan att gå in för att sänka Wallin. Men det hade kanske blivit mindre spännande tv.

För jag tycker att det finns saker att kritisera med namnpubliceringarna. Både i de traditionella medierna och hur uppgifter spreds öppet på sociala medier utan källkontroll. Jag syftar nu inte på Wallins egna publiceringar, man äger sin egen berättelse och det hon gjort är snarast att betrakta som civil olydnad. Hon visste att det kanske var olagligt och hon är beredd att ta straffet för att hon såg det som så viktigt att berätta. Det kan jag inte säga något om. Andra däremot som spred hennes uppgifter hade kanske bort tänka efter lite mer. Det är dock lätt att säga i efterhand.

Krasst taget tror jag inte att #metoo blivit alls lika starkt i Sverige utan avslöjandena om Virtanen. Det krävdes några namn för att människor skulle börja våga berätta, börja våga minnas och inse att det kanske faktiskt inte var såhär arbetslivet skulle vara. Som medieprincip är det förstås ohållbart, men sett ur samhällsperspektiv kanske vi ändå ska vara tacksamma.