Annons: Mediedagen 2019

”Kulturkriget handlar inte om verkligheten”

Konspirationsteorier om terrorattackerna på Sri Lanka sprids på internet – och även vanliga opinionsbildare dras med. Det måste gå att stoppa, men jag vet ärligen inte hur, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Enligt Sri Lankas regering kan blodbadet på påskdagen, där minst 310 personer dödades och 500 skadades i åtta olika attacker mot kyrkor och turisthotell vara en hämnd för attacken mot moskén i Christchurch, Nya Zealand i mars. En lokal salafistledare misstänks vara den lokala samordnaren bakom dåden, men internationella terrornätverk ska också vara inblandade.

Det här läste jag i dag om i flera olika svenska och internationella tidningar. I söndags fick jag nya flashar till telefonen om terrordåd närmast oupphörligen, med nya attacker och detaljer, namn och ansikten på de döda, outhärdliga berättelser om söndersprängda barn som nyss haft söndagsskola, om engelsmannen som förlorade hela sin familj, om självmordsbombaren som stod i kö till frukosten på ett av hotellen innan han valde att dra i utlösaren. Så småningom uppdaterades det med nyheter om de misstänkas groteska våldförhärligande i sociala medier.

Döm därför om min förvåning när jag på twitter såg otaliga påståenden om att medierna mörkade attacken. Om det nu var ett mörkande så var det otroligt illa genomfört, givet hur mycket information, hur många flashar, rubriker, uppdateringar som flödade ut från alla större svenska medier. Anledningen till det påstådda mörkandet skulle vara att det här ju var en islamistisk terrorattack mot kristna, och sådana vill uppenbarligen svenska medier hålla tyst om.

Det här skulle kunna vara något att skratta åt. Det är ju bara att gå till läggen och titta på hur mycket medierna skrivit om islamistiska terrordåd genom åren. Drottninggatan, Paris, Nice, välj vilket som helst och undersöka om det mörkades. Sedan kan man konstatera att den här konspirationsteorin har exakt noll koppling till verkligheten. Och då borde det vara slut.

Men kulturkriget nu handlar inte om verkligheten. Därför kan en borgerlig seriös opinionsbildare som Jenny Sonesson ställa frågan på twitter om Stefan Löfven värderar kristna offer lägre än muslimska, eftersom han inte hade presskonferens på söndagen. Annie Lööf attackerades för att hon beskrev offren som ”påskfirare” utan att specifikt säga att de var kristna, och sedan är alltihop igång.

Attacken i Christchurch var enligt förövaren bland annat en hämnd för terrorattacken på Drottninggatan, och nu är alltså massakern på Sri Lanka en hämnd för moskéskjutningen i Christchurch. Fanatiker och mördare triggar varandra i en dödsdans där oskyldiga får ta konsekvenserna.

I Sverige lever vi sedan länge med konspirationsteorier där medie- och politikerhatet är viktiga beståndsdelar. Våra egna fanatiker eldar på allt de kan, och opinionsbildare även inom det normala fältet rycks med. Det måste gå att stoppa, men jag vet ärligen inte hur.

Varför förutsätter högern att Lööf och Björklund ljög?

Politisk journalistik blir mer begriplig om man utgår från att folk menar det de säger. Väljarna kan bara känna sig svikna om de trodde att Lööf och Björklund ljög, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Om man inte vill bli uppriktigt dyster över tillståndet i det här landet bör man undvika att läsa kommentarerna på Annie Lööfs olika konton i sociala medier den här veckan. Utan att göra misstaget att tro att varje twitterkonto nödvändigtvis motsvarar en riktig människa eller att föreställa sig att yttranden på sociala medier säger något om folkmajoriteten kan man konstatera att folk i högern är arga över att centern tänker rösta mot Ulf Kristerssons m/kd-regering. De är jättearga. Jättejättejättearga.

Det verkligt spännande här är förstås att Annie Lööf och Jan Björklund båda två var väldigt tydliga under hela valrörelsen med att de varken tänkte sitta i eller släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraterna. När jag söker i mediearkiven hittar jag minst ett par uttalanden i veckan under hela valrörelsen från Lööf som i lite olika ordalag förklarar att hon inte under några omständigheter kommer stödja sig på SD. Björklund var ännu tydligare och hänvisade bland annat till att han lovat sina barn att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna.

Trots denna veritabla bombmatta av klargöranden var det många som tvivlade. Dagens Nyheters synthliberala popkulturskribent Fredrik Strage kom ut som motvillig socialdemokrat i valrörelsens slutskede med motiveringen att han inte litade på Björklund eller Lööf: ”det finns en viss risk att Annie Lööf förr eller senare tänker: ”Hmm… om min idol Margaret Thatcher kunde dricka te med Augusto Pinochet utan att bli fascist så borde jag kunna samarbeta lite med Jimmie Åkesson.”

Aftonbladets ledarsida skrev om hur liberaler saknade ryggrad och att Lööf vägrade svara på om hon tänkte samarbeta med SD nästan lika ofta som Lööf gick ut med att hon inte tänkte samarbeta med SD. Jag kan medge att jag inte heller själv alla dagar kände mig säker på att mittenpartierna skulle stå upp mot trycket högerifrån.

Också högerut tycks man alltså ha misstrott det Lööf och Björklund sade i valrörelsen och utgått från att partierna visst när det kom till kritan skulle ställa upp på en alliansregering på sd-stöd. Vissa högertyckare verkar också nu tro att Lööf och Björklund grävt sina egna gravar, och skrålar ilsket om hur partierna kommer utraderas vid nyval, men det förutsätter att också väljarna trodde att Lööf och Björklund ljög, och därför nu känner sig svikna.

Det är förstås svårt att veta, men en sak har ändå blivit tydligare under det här debaclet. Ibland blir politik och politisk journalistik lite mer begriplig om man utgår från att folk menar det de säger.

Politisk eller journalistisk granskning?

Etiketten ”granskning” används av politiska aktörer som Ivar Arpi, Rebecca Weidmo Uvell och Inte rasist men. Begreppet antyder ett journalistiskt hantverk och etik som syftar till att framförallt få fram sanningen vilket normalt innebär att den som granskas ska få bemöta anklagelserna.

Vad är en journalistisk granskning? Det här är en fråga som blivit alltmer aktuell i takt med att de traditionella nyhetsmedierna utmanats av andra aktörer. I dag bygger nämligen mycket granskning på politisk grund, både när det sker på ledarsidor och på nätskrifter med tydlig politisk inriktning, som Expo eller Inte rasist men, eller hos enskilda bloggare eller youtubers med politisk profil.

Det här behöver inte innebära att det blir dåligt eller oseriöst, man kan avslöja viktiga sanningar även med en politisk agenda. Vissa skulle för all del säga att profilerade nyhetsreportrar, som säg Niklas Orrenius på DN eller Negra Efendiç på Svenska Dagbladet, också driver en agenda, men det finns några intressanta skillnader som kan vara värda att lyfta upp.

En grundläggande journalistisk regel är exempelvis att man bör ge någon som granskas möjlighet att kommentera det man kommer fram till. Ibland kan de ha en alternativ förklaring som kanske gör att hela knäcket faller, ibland kommer de primärt med undanflykter, som när sverigedemokrater som uttryckt rasism på nätet under en period alltid hade blivit hackade, men ofta ger det bara en rikare bild av det man försöker skildra. Här skiljer sig traditionell granskande journalistik drastiskt från sådan som bedrivs på exempelvis ledarsidor.

En ledarskribent som ofta säger sig göra just granskningar är Svenska Dagbladets Ivar Arpi. Han har tidigare granskat hur han menade att genusperspektiven tog över på universiteten och i veckan granskade han t ex den nyblivna riksdagsledamoten för miljöpartiet, Leila Ali Elmi från Angered som han påstod bedrivit en kampanj nästan bara på somaliska och enbart riktad till den somaliska gruppen, något Arpi bekymrade sig över som ett hot mot den inkluderande demokratin.

I ingetdera av de här fallen har de granskade givits plats att kommentera. Först i efterhand inkom svar till SvD från Lunds universitet, som menade att Arpi missförstått, och Elmi har intervjuats i nyhetsmedier där hon tagit direkt avstånd från klantänkande och påpekat att hon hade Facebook-sidor på både svenska och somaliska.

Det är ingenting konstigt att driva teser eller kritisera personer på en ledarsida utan att ge dem utrymme att kommentera, det gör ledarskribenter hela tiden. Men själva begreppet granskning antyder ett journalistiskt hantverk och etik som syftar till att framförallt få fram sanningen. Ledarsidors syfte är att driva opinion och påverka människors åsikter, vilket är en helt annan sak. Jag tror att det finns något potentiellt besvärligt här.

En person som också regelbundet utger sig för att göra granskningar är den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell. Även hon har granskat Leila Ali Elmi och kallar henne ”klankandidat”. Uvell påstår också att Elmis facebookflöde är fullt av ”islamism” (dock utan att ge några exempel). Först skrev hon också att vi i Sverige inte har personliga mandat för riksdagsledamöter och att Elmis personkampanj därför var odemokratisk, men så många borgerliga personer på twitter påpekade att det helt enkelt inte stämmer i förhållande till det svenska personvalet att det till slut togs bort.

Weidmo Uvell är mycket tydlig med att hon bedriver opinion och på förstasidan står: ”Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt.” Hon ger så gott som aldrig möjlighet för granskade att kommentera och är heller inte jättenoga med att allt ska vara rätt, det viktiga är att det går fort och får spridning och förhoppningsvis påverkar. Det är ett effektivt sätt att driva digital opinion, och hon har många tusen läsare varje månad.

Bland den nya sortens granskare från andra politiska håll frågade jag Expo och Inte rasist men om de ber om kommentarer från personer som granskas. De sade båda att det är huvudregeln, men åtminstone när det gäller IRM verkar det vara lite blandat, även för sådant som ligger under etiketten ”IRM granskar”. När Expos Daniel Poohl i somras avslöjade att skribenter för sajten Ledarsidorna spridit nazistiska memes om att avrätta politiska motståndare gavs inte Ledarsidorna heller möjlighet att direkt kommentera.

Jag förstår verkligen varför. En nyhet om politiska motståndare sätter sig tydligare i hjärnan hos läsarna om det inte i texten också finns alternativa förklaringar eller argument. Jag kan säkert ha gjort det här själv i mina opinionsbildande texter. Men jag kallar inte det jag gör för granskning utan är alltid tydlig med att det jag gör är i vid mening åsiktsjournalistik, analyser, kommentarer, krönikor. Givetvis försöker man också i den rollen att ha korrekta fakta och väl underbyggda teser, men det är ändå skillnad. Läsaren har rätt att lita mer på det man uppfattar som granskande journalistik. Jag tror att det finns ett långsiktigt trovärdighetsproblem när de inte längre kan göra det.