Skribenter som nyttiga idioter

KOLUMN Ingenting får lika mycket spridning, lika många arga eller glada tillrop, som om man skriver om invandring. Men bör man rikta in sin opinionsbildning på de frågor som sprids, eller på de frågor som människor på riktigt tycker är viktiga?

Det finns en mycket stor skillnad mellan hur mycket en politisk fråga förekommer i sociala medier och hur viktig väljarna tycker att frågan är. Det framgår i en rapport som företaget Comhem gjort om svenskarnas digitala liv, ”Comhem-kollen”. De frågor som sticker ut är framför allt invandring, som förekommer långt mycket mer än vad folk tycker att den är viktig, och vård, som människor tycker är allra viktigast men som inte syns i flödena särskilt mycket alls. Andra frågor som förekommer mycket oftare än de egentligen är viktiga är antirasism och jämställdhet, medan skolan och arbetsmarknaden inte får utrymme i nivå med hur viktiga de är för väljarna.

Det här är ingenting som förvånar den som följer sociala medier, eller för all del medier i allmänhet. Invandring må på senare år ha klättrat upp som en av de viktigaste politiska frågorna för väljarna, men i många år har den dominerat den politiska debatten på nätet. Kanske kan rent av det förra delvis vara en effekt av det senare, om en fråga ständigt lyfts upp och diskuteras kommer människor förmodligen förr eller senare att uppleva den som viktig.

Det är heller ingenting som förvånar den som skriver om politik. Ingenting får lika mycket spridning, lika många arga eller glada tillrop, som om man skriver om invandring. Man kan lägga dagar på att reda ut och begripliggöra komplicerade frågor om ekonomi som påverkar människors vardag direkt och få en lajk på Facebook (av sin mamma), medan lättflyktiga åsiktsalster om något av ämnena invandring, feminism, identitetspolitik blir virala innan man ens hinner säga ordet klickraket.

Det här påverkar förstås också skribenter. Man vill bli läst, delad, uppskattad. Till och med påhopp känns bättre än att inte väcka några känslor alls. Inom opinionsjournalistiken följer många noga listor över vilka texter som delas och läses mest och tidningsföretagen skryter när deras skribenter ligger högt. Problemet är att den här ekokammaren kanske inte alls är särskilt relevant för läsarna i stort.

Vi vet i dag att det sker påverkanskampanjer på internet, där organiserade intressen försöker vrida debatten och verklighetsbilden i olika riktningar. Vi vet också att just invandringsfrågan är populär för dessa intressen, eftersom den polariserar så mycket, och därför både kan radikalisera enskilda människor och möjligen skapa misstro och minska samhällsgemenskapen. Kanske bör man som skribent fundera över detta också när man ser sina texter delas och lajkas, eller för all del mötas av hat och hot. Är hatarna eller gillarna ens riktiga människor, är de svenskar, vad är deras syften? Bör man rikta in sin opinionsbildning på de frågor som sprids, eller på de frågor som människor på riktigt tycker är viktiga?

Det är lätt att dras med i det som för dagen framstår som det som ”alla diskuterar”. Jag gör det själv, vill delta i debatter, korrigera felaktiga föreställningar, försöka ge en sansad bild från det politiska perspektiv som är mitt. Det är förstås inte heller så att invandringsfrågan, eller integrationen, skulle vara oviktiga. Det finns många saker som bör diskuteras och åsikter som inte bör få stå oemotsagda. Men Comhem-rapporten manar ändå till viss besinning, både från medier och från politiker. Vad sägs om en rejäl, värderingsdriven, faktabaserad, debatt om vården eller skolan i stället? Någon gång mellan nu och valet borde vi väl kunna klämma in det i alla fall.

Tveksamma #metoo-publiceringar glöms bort i diskussionen

Vi måste klara av att skilja på vad som är relevant och inte. Expressens stora Virtanen-publicering är ett exempel på när medierna misslyckats med det. Men tyvärr har efterspelet kring Uppdrag gransknings #metoo-program handlat mycket lite om gränsdragningar i medierapporteringen.

”Det är den enda normala responsen på något sånt här.”

Jag vet inte ens vad jag ska säga. I senaste Journalisten-podden diskuterar chefredaktörerna Lisa Bjurwald och Helena Giertta Uppdrag granskning om publiceringarna och anklagelserna mot Fredrik Virtanen som sändes för två veckor sedan. Ett par minuter in i podcasten säger Lisa Bjurwald så att det enda normala sättet att svara på ett fanmejl om att någon avgudar en är att fråga om de vill ligga.

Jag bor uppenbarligen på en annan planet, för jag har fått en del fanmejl i mina dagar och jag har aldrig någonsin fått impulsen att svara på dem med att be om sex. Vare sig på allvar eller skämt. Och allra minst skulle jag göra det om profilbilden på den som mejlar ser ut som om det är från ett barn. Jag måste alltså vara onormal.

Det har varit ett mycket märkligt efterspel efter Uppdrag granskning, där väldigt lite handlat om det som Uppdrag granskning påstod sig vilja belysa, alltså de tveksamma publiceringarna i höstas om Fredrik Virtanen. I stället gick producenten Axel Gordh Humlesjö ut i en konspiracistisk debattartikel i DN där han kopplade ihop den rätt brett förekommande kritiken mot programmet med Donald Trump och fake news och försöken från bland annat högerradikalt håll att allmänt diskreditera journalistiken.

Det är nästan som om man inte vill svara på det kritikerna säger, att medierna lika lite som att döma Fredrik Virtanen på förhand bör ägna sig åt att döma dem som anklagar honom för olika sorters övergrepp. Och att Uppdrag granskning inte skapar rättvisa genom att göra det senare för att man upplever att andra medier gjort det förra.

Än mer märkligt är det att så lite tid, såväl i programmet som efteråt, ägnas åt den publicering som faktiskt var ett totalt bottennapp, nämligen Expressens stora text och, får man nog kalla det, karaktärsmord, den 25 oktober 2017 där man som en av de första aktörerna skrev ut Virtanens namn. I den texten blandas hejvilt uppgifter om drogmissbruk, allmänt dekadent festande och mer eller mindre källkollade uppgifter om sexuella övergrepp. Texten är uppdaterad efterhand med hänvisningar till andra publiceringar med betydligt mer på fötterna, men initialt fanns väldigt lite substans mer än anonyma anklagelser ihop med sakuppgifter om sådant som antingen inte är olagligt eller åtminstone inte, som med droganvändningen, direkt drabbat någon annan.

Den sammanblandningen är en moralisk katastrof, både mänskligt och mediemässigt, och öppnar nu för kritik mot all typ av publicering, också sådant som bygger på åtskilliga källor som berättat om just övergrepp. Vi måste klara av att hålla isär det som är relevant och det som inte är det. Vivörliv är, som Horace Engdahl så klokt påpekat, inte olagligt. Ofta är det inte ens omoraliskt. Så låt oss dra gränsen väldigt tydligt, i medierna och annorstädes, gentemot sådant som faktiskt är det.

 

Läs också:

UG-producenten: ”Kritikernas taktik liknar Trumps”

UG och Aktuellt tog olika utgivningsbeslut

Hat och trakasserier mot UG:s #metoo-team

Massanmälningar mot Uppdrag granskning

Fredric Karén svarar på UG:s kritik

PeO Wärring: Härdsmältan efter #metoo fortsätter i Uppdrag granskning

Isobel Hadley-Kamptz: UG går vilse i sin #metoo-granskning

UG kritiserar rapporteringen om Virtanen

Uppdrag granskning bemöter anklagelserna om jäv

UG går vilse i sin #metoo-granskning

Stereotyperna är iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Fredrik Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det är ett klassiskt Uppdrag Granskning-anslag. Allvarlig berättarröst, mörk bakgrund och på svt.se är marknadsföringen av programmet i full gång med rubriker om ”Flera fel och svagheter” i medierapporteringen om de anklagelser om sextrakasserier och övergrepp som förra hösten ledde till att Fredrik Virtanen, fram till dess uppburen och hyllad nöjesjournalist som sedan blev ledarskribent, fick sluta på Aftonbladet.

Den som förväntar sig ett massivt gräv kommer dock att bli besviken, det enda konkreta sakfel jag lyckas hitta på 59 minuters program är att Svenska Dagbladet i en artikel om 12 kvinnor som anklagar Virtanen för olika sorters övergrepp felaktigt kallar Cissi Wallins samtalsterapeut för psykolog. En kvinna som vid 14 års ålder frågade Virtanen om prao på Aftonbladet och fick en fråga om sex tillbaka visar sig också ha frågat om praoplatsen först efter att han frågat om hon avgudade honom tillräckligt mycket för att ligga. UG gör en stor grej av att ha avslöjat att den incidenten inte alls var som den beskrivits, och förvisso är det klar skillnad mellan att indirekt ha frågat om sex som utbyte mot praoplats och att ha gjort det som första svar på när en främmande kvinna berättar att hon ”avgudar” honom, men det är nog relevant mer i förhållande till Aftonbladet än i förhållande till kvinnor.

En av sakerna jag tänker mest på när jag ser UG är hur liten svensk medievärld är. Folk känner varandra, har druckit öl med varann, legat med varann, försökt ligga med andra. Jag känner också Fredrik Virtanen, jag var en period återkommande med i ett av hans tv-program, vi har druckit öl, vi har dock inte haft sex (eller försök till sex från någondera part). Allt blir så klibbigt, när UG ifrågasätter Carolina Neuraths roll på SVT Morgonstudion för att hon är vän med Cissi Wallin så kan man lika gärna ifrågasätta Åsa Linderborgs metoo-skriverier utifrån att hon är vän med Virtanen. Eller så får man utgå från att människor ändå gör sitt bästa för att hålla sig professionella. Det finns dock både nu och under metoo-hösten en intressant könsaspekt i hur kvinnors nätverkande och stöttande av varandra framställs som mindre seriöst och mer tvivelaktigt än de nätverk som män haft i alla tider.

Stereotyperna är tyvärr också iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet. På samma sätt som kvinnor som berättar om sexuella övergrepp alltid fått höra frågar reportern Wallin om hon inte tänkte på Virtanens familj när hon gick ut med sin anklagelse. Reportaget gör också en stor sak av att Wallin fnissade hos en kompis morgonen efter den påstådda våldtäkten, som om vi inte vid det här laget hade kilometervis med forskning om hur offer för sexövergrepp kan bete sig till synes ologiskt efteråt utan att det har det minsta att göra med om övergreppen hänt eller inte. Det är väl så det är med vår förståelse av sexualbrott, vi har bara två lägen, antingen är mannen ett as och bör kastreras och kastas i en fängelsehåla, eller så är hon en manipulativ häxa som bara är ute efter att förstöra en oskyldig mans liv. Om han inte ska hamna i ena kategorin måste man se till så att hon hamnar i den andra.

Givet hur extremt svårt det är att bevisa sexualbrott och hur vansinnigt vanliga de ändå är blir den här strategin inte särskilt konstruktiv. I det specifika fallet hade UG kunnat kritisera namnpubliceringar och mediernas val utan att gå in för att sänka Wallin. Men det hade kanske blivit mindre spännande tv.

För jag tycker att det finns saker att kritisera med namnpubliceringarna. Både i de traditionella medierna och hur uppgifter spreds öppet på sociala medier utan källkontroll. Jag syftar nu inte på Wallins egna publiceringar, man äger sin egen berättelse och det hon gjort är snarast att betrakta som civil olydnad. Hon visste att det kanske var olagligt och hon är beredd att ta straffet för att hon såg det som så viktigt att berätta. Det kan jag inte säga något om. Andra däremot som spred hennes uppgifter hade kanske bort tänka efter lite mer. Det är dock lätt att säga i efterhand.

Krasst taget tror jag inte att #metoo blivit alls lika starkt i Sverige utan avslöjandena om Virtanen. Det krävdes några namn för att människor skulle börja våga berätta, börja våga minnas och inse att det kanske faktiskt inte var såhär arbetslivet skulle vara. Som medieprincip är det förstås ohållbart, men sett ur samhällsperspektiv kanske vi ändå ska vara tacksamma.

Vad får man säga i radio under ett valår?

Att Sveriges Radio portar en författare med motivet att han skildrat klassamhället i en barnbok stämmer sorgligt väl in i den svenska åsiktskorridoren där alla hela tiden bör tycka ungefär likadant i känsliga frågor, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Än en gång har Sveriges Radios tolkning av sitt sändningstillstånd, med kravet på politiskt oberoende, lett till diskussion. Det senaste exemplet är att den Parkinson-sjuke artisten och författaren Uje Brandelius stoppades från en intervju om sin teaterföreställning om sjukdomen för att Sveriges Radio menade att han också nyligen givit ut en politisk barnbok. ”Vi har valt att inte ha med gäster med tydliga politiska engagemang i andra sammanhang än just renodlat politiska”, sade SR.

Nu är rimligen inte Brandelius politiska engagemang en hemlighet eller nyhet för någon, han har alltid gjort politisk konst, i Doktor Kosmos och senare. Men den specifika barnboken som SR hänvisade till är intressant i sammanhanget. Den heter ”Hemma hos Harald Henriksson” och handlar om två barn som leker, huvudpersonen som är en liten flicka och hennes kompis Harald. Grejen är bara den att flickans mamma städar hemma hos Haralds föräldrar (som förstås är gamla vänsterpunkare) och boken skildrar utifrån barns ögon alla de mellanmänskliga komplikationer som klasskillnader i praktiken kan innebära. Den är på inget sätt plakatpolitisk, men den handlar om samhället och livet på riktigt i vardagen, så som det kan vara för många barn i dag.

Detta är dock alltså för politiskt för Sveriges Radio. Flera personer har redan påpekat det märkliga i beslutet, men jag tror att vi måste bredda frågan för att förstå vad det handlar om. För det finns något mycket intressant i vad som räknas, och vad som inte räknas som politik.

Under valåret har Dagens Nyheter en satsning på faktagranskning, där Kristoffer Örstadius som under rubriken ”Fakta i frågan” går igenom aktuella samhällsfrågor för att se vad som egentligen stämmer. DN anlitar dessutom utomstående granskare av granskningen, nationalekonomerna Lars Calmfors och Laura Hartman, för att säkerställa att allt är korrekt.

Jag har nu det största förtroende för Hörstadius som journalist, och för Calmfors och Hartman som forskare, men det finns något mycket talande i att två nationalekonomer som har så tydlig politisk inriktning att den ena medverkar på DN:s ledarsida och den andra var forskningschef på borgerliga tankesmedjan SNS anses så totalt opolitiska att de kan framhållas som oberoende granskare av nyhetsjournalistik. Samtidigt gör en barnbok som utan pekpinnar skildrar barn som lever i ett klassamhälle författaren till en så het politisk potatis att han inte ens kan intervjuas om helt andra ämnen i Sveriges Radio.

Man frestas att komma med maktkritiska analyser av att det enbart är alternativ till status quo som över huvud taget räknas som politik. Nuläget är självklart, naturdrivet, höjt över allt käbblande, medan den som vill visa på sprickorna och i skönlitteratur öppna för att ställa frågan om något annat är möjligt blir revolutionär.

Det här stämmer på ett sorgligt sätt väl in i det som emellanåt benämns som åsiktskorridoren, nämligen den säreget svenska normen i offentligheten att alla hela tiden helst bör tycka ungefär likadant i känsliga frågor. Sedan kan alla ändra sig och tycka något annat, fortfarande tillsammans. Först vill ingen bygga murar, sen några veckor senare är det bara extremister som inte vill bygga upp dem. Håhåjaja.

I ett sådant klimat är det extra olyckligt att den här normen upphöjs till offentlig regel i public service. Inte skulle jag kalla det oberoende i alla fall.

Omotiverad motvilja mot genusroboten

En genusrobot på DN fick folk att gå i taket. Men lite enkel huvudräkning kan förhoppningsvis leda till att vi behandlar varandra mer som människor och mindre som kön, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det är något med att räkna huvuden som får vissa människor att bli spritt språngande galna. Så fort någon vill räkna på antalet invandrare, eller antalet kvinnor eller antalet av någon annan definierad kategori människor reagerar vissa som om nästa steg vore folkmord och utrensning. Det är väldigt svårt att begripa.

När Dagens Nyheter berättade att de infört en genusrobot, som automatiskt räknar alla omnämnanden i texter av män och kvinnor och skickar rapporter över detta till de enskilda DN-skribenterna gick folk alltså i taket, och det gällde både personer som förmodligen inte är särskilt engagerade i frågan om jämställdhet och personer som nog sannolikt är det men som ändå reste ragg bara vid tanken. En genusrobot! Har man hört något så fascistiskt!? (sade vissa). Är det bättre journalistik om man skriver om en kvinna än en man? (sade andra, lite rimligare).

På det svarar jag att a) det är inte fascistiskt och b) nej, inte nödvändigtvis.

Den första frågan borde man kanske inte ens behöva kommentera, men det är ju som sagt i dag inte helt ovanligt att se enkel huvudräkning som samhällsskadlig identitetspolitik. Det är kollektivism, nämligen, och odemokratiskt. Vad man då inte tänker på är att anledningen till att vi ibland behöver fundera över de här sakerna från början är att människor behandlas kollektivistiskt, att män ses som mer intressanta än kvinnor, att vita ses som viktigare än andra. Inte medvetet alltid, men inom vissa journalistiska genrer som till exempel sportjournalistik är det uttalat. Mansidrott är livsviktigt, kvinnoidrott är någon slags hobby. Att räkna vilka som får ta plats i spalterna är alltså bara en dokumentation av den vita manliga identitetspolitik som i århundraden varit vår västerländska, svenska norm.

Den andra frågan är både bättre och rimligare. För nej, det klart att det inte automatiskt blir bättre journalistik om man alltid har 50/50 i vilka människor som nämns i ens texter. Till exempel vore det jättekonstigt att ha det som regel om man gör ett personporträtt på Angela Merkel och därför nämner hennes manlige assistent lika ofta som man nämner henne själv. Det här förstår förstås alla.

Men vi vet att vi alla har en outtalad, ofta undermedveten, föreställning om vad som är viktigt, och vilka röster som är viktiga. Ofta tenderar den föreställningen att lyfta upp män. Inte för att vi är fullblodssexister utan för att den första forskaren man tänker på inom ett visst fält råkar vara man och då är det enklast att ringa honom. Men man kan tänka ett varv till där, fråga runt på redaktionen, och hitta en annan, som kanske dessutom kommer säga något nytt och spännande som ger en mycket bättre text.

Nu är världen ännu dominerad av män, och det klart att det kommer märkas också i medierna. Men att bara påminnas om det, som enskild reporter, är ett steg till att börja tänka annorlunda. Ingen kommer tvingas skriva annorlunda, eller få löneavslag för fel procentsiffror, men i den helt egna mentala processen kring vilken vinkel som är lämplig, vilka personer man vill prata med, kan något skifta en smula.

Det är det som är poängen. Hela tanken är ju att vi ska försöka behandla varandra mer som människor, och mindre som kön. Och då kan lite enkel huvudräkning vara ett steg på vägen.

Övergreppen glöms bort i bevakningen av Akademien

Vilt svingande högdjur är roligare än unga deprimerade tjejer som med sina usla svartlöner på den berömda litterära klubben gjorde kulturscenen alls möjlig, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det gick snabbt att ta sig från tystnadsplikt och lojalitet till dokusåpa inför öppen ridå, komplett med förolämpningar av en vulgär kaliber som för de flesta människor kräver alkohol och släktkalas för att locka fram (eller bara en eftermiddag på twitter).

Sammanbrottet för Svenska Akademien är inte bara moraliskt och organisatoriskt, det är också medialt på ett sätt som faktiskt är svårt att ta till sig. Plötsligt öppnades alla slussar och utöver öppna karaktärsmord i artiklar eller kommentarer till tidningarna finns otaliga källor om allt från det stora, som vad den beställda advokatutredningen om ”kulturprofilen” egentligen innehöll, till det lilla, som att någon varit missnöjd med att Sara Danius ställt upp i ett semmeltest.

Alla pratar om allt, och medierna lyssnar och publicerar. Jag drabbas av en märklig omsorg, och känner lite som när tveksamma klicksökarsajter publicerar arga debattinlägg om feminism av 13-åringar, borde inte medierna ta lite mer ansvar när akademiledamöterna nu inte gör det själva? Jag vet, de är vuxna människor, men de beter sig ungefär som vi alla gjorde när vi först började dricka i tonåren. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid nya berusningsmedel. Jag har en vän som var absolut nykterist fram till 25-årsåldern. Då hade han ett välbetalt jobb och fullständig tillgång till all världens rusdrycker. Det blev några år med rätt pinsamma incidenter. Saker som är socialt acceptabelt vid 17 är inte alltid det som vuxen i karriären.

Medier är också ett rus. Just nu ges fullständig tillgång till personer som uppenbarligen inte lärt sig hantera det, bland ordböcker och stipendiemiddagar. Det blir många klickvärdiga rubriker, och kanske kommer Akademien aldrig gå att lappa ihop efteråt.

Det är förvisso inte mediernas ansvar att låta bli att publicera när högt uppburna intellektuella väljer att ligga i öppet krig. Men fokus på den underhållande persondramatiken vänder bort blicken från det som saken gäller. En person i Akademiens absoluta närhet har i många år utnyttjat unga kvinnor sexuellt, och alla har tydligen vetat om det. ”Det är sant vad de säger om honom. Det är sant. Vad han gjorde mot unga tjejer, det är sant”, som Kristina Lugn sade i det franska tv-programmet ”Sept à huit” för en vecka sedan. Den så kallade Kulturprofilen har kunnat göra det här delvis tack vare den oerhörda status han haft som närstående Akademien, och med pengar han fått av Akademien. Detta är frågan, och den verkar många hellre vilja glömma bort. Möjligen kan man prata om pengarna, det är ändå handfast, men övergreppen vill man ogärna ens nämna.

Horace Engdahl, nära vän till Kulturprofilen i decennier, verkar tycka att alltihop är en struntsak och jämför med att Akademiens förra stora kris, när majoriteten i Akademien inte ville stå upp för den mordhotade författaren Salman Rushdie, åtminstone hade en ”tragisk värdighet”. Sedan kallar han sina motståndare dåliga förlorare. De många kvinnorna som utsatts för övergrepp kallar han ingenting alls, de är irrelevanta.

Vi i medierna spelar med. En kollapsande 232 år gammal institution är mer spännande än några trista vanliga sexualbrott. Vilt svingande högdjur är roligare än unga deprimerade tjejer som med sina usla svartlöner på den berömda litterära klubben gjorde kulturscenen alls möjlig. De med makt är mer intressanta än dem utan. Så har det varit ännu längre än sedan 1786.

Dålig arbetsmiljö knäcker de ambitiösa

Det vi vet om utbrändhet och utmattningsdepression är att det är en viss typ av person som drabbas hårdast. Det är de ambitiösa, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Försäkringskassan bedömer att dödsfallet har inträffat till följd av en arbetsskada.”

Jag har inte kunnat släppa det sedan jag läste det. Det är ett par veckor sedan nu som Resumé berättade om Peter, en högt kvalificerad kommunikationskonsult, som efter flera års extremt hård arbetspress drabbades av utmattningsdepression och tog sitt liv. När dödsfallet utretts av Försäkringskassan klassades det alltså som direkt relaterat till arbetet, som en arbetsskada.

I dag läser jag i Dagens Media om hur Unionen anmält tidskriftsförlaget Alma Talent, med titlar som Affärsvärlden, Ny teknik, Dagens Media, Medievärlden, till Arbetsmiljöverket för ohållbar arbetsmiljö, hög sjukfrånvaro och oerhörda stressnivåer.

Man kan aldrig säga att självmord beror enbart på en sak, och Resumé-reportagen är rätt obehagliga i sitt entydiga skuldbeläggande av Peters chefer. Men depression är en potentiellt dödlig sjukdom och det gäller också varianten som kallas utmattningsdepression.

Den psykiska ohälsan i Sverige ökar hela tiden, inte minst bland unga. Psykisk ohälsa utgör cirka 46 procent av alla pågående sjukskrivningar och ökade med 129 procent på bara sex år från 2011 till 2017. Det här kan förstås ha många anledningar, som att psykisk ohälsa är mindre stigmatiserat i dag och att fler därför vågar prata om det, men det tycks också som om människor faktiskt mår allt sämre. En källa till det är jobbet.

Både medie- och kommunikationsbranschen är i stark förändring. Digitaliseringen framförallt har kastat gamla affärsmodeller över ända och lönsamheten har på många håll minskat. Den effektivisering som skett har inte sällan ökat arbetsbördan för både journalister och andra yrkesgrupper. Jag har själv varit skribent i mer än 20 år och har sett utvecklingen inifrån, med stagnerande frilansersättningar, ökade arbetsuppgifter, en helt ny press att leverera material dygnet runt. Timersättningen för också en relativt etablerad frilansskribent är i dag så låg att mitt enda sätt att komma upp i en rimlig lön är att arbeta väldigt effektivt eller väldigt många timmar. Gärna båda delarna.

På många sätt tror jag att medierna har blivit bättre av det här. Men kostnaden, både i pengar och ansträngning, har inte sällan hamnat på enskilda medarbetares axlar. Inte alltid har man fått det stöd och den uppbackning som behövs uppifrån eller inifrån organisationerna. Otrygghet, oklara mandat, bristande bekräftelse, många är berättelserna om en arbetsmarknad där bara vissa klarar sig.

Det vi vet om utbrändhet och utmattningsdepression är att det är en viss typ av person som drabbas hårdast. Det är de ambitiösa, de som vill göra ett bra jobb, som gärna tar på sig ansvar, som har svårt att säga nej till en chef eller kollega. Samma personer som skulle kunna blomstra och skapa fantastiska värden i en sund arbetsmiljö, men som bryts ner när de aldrig kan vara säkra på att jobbet är tillräckligt bra.

När jag är cynisk tänker jag att företagen kanske inte bryr sig. De vet ju till exempel utifrån många hundra studier nu att både produktivitet och hälsa minskar vid öppna kontorslandskap, ändå väljer de hela tiden den kortsiktiga lokalkostnadsminskningen. På samma sätt kanske företag också väljer att hellre bränna ut folk och sedan ersätta dem med nya.

Eller nej, jag tror nog inte att det är så utstuderat. Inte oftast i alla fall. Men så som arbetsmarknaden fungerar tillåts de göra det. Det finns alltid nya unga hungriga talanger som väntar på en chans att få hålla många bollar i luften. Vad jag skulle önska är att de tilläts utvecklas också, tilläts få växa till en styrka där de kan ställa krav på ett arbetsliv med sådant som tydligt ansvar, bra återkopplingar, lagom arbetsbörda. Ett arbetsliv där man inte hela tiden måste kalkylera med risken att kanske inte orka längre.

Bland Balis försvarare finns desinformatörerna

Att underminera förtroendet för medier och andra samhällsinstitutioner är trots allt en av grundstrategierna i den ryska påverkansoperationen. Hanif Balis aningslöshet bör därför ses som en viktig lektion inför valåret, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Ibland går det snabbt i politiken. I fredags avslöjade DN att en mejlväxling mellan utrikesdepartementet (UD) och journalisten Patrik Oksanen om en möjlig intervju med ukrainska människorättsaktivister begärts ut av högerpopulistiska nättidningen Nyheter Idag, mindre än ett dygn efter att mejlen skickats. UD misstänkte att mejlen avlyssnats av främmande makt, alltså Ryssland.

Nyheter Idag publicerade aldrig mejlen, men det gjorde i stället moderate riksdagsmannen Hanif Bali (M), minuter efter att Oksanen publicerat sin intervju med de ukrainska aktivisterna. Bali ifrågasatte i en tweet Oksanens oberoende utifrån kontakten med UD. Bali tog sedan bort tweeten efter bara några timmar.

Till saken hör att Nyheter Idag är välkänt Kreml-vänliga, något som bland annat den säkerhetspolitiskt mycket insatte Oksanen pekat på. Chang Frick, grundare av Nyheter Idag, har också öppet sagt att de samarbetar med Russia Today, en av Putins propagandakanaler. När DN konfronterade Bali med uppgifterna ljög han och sade att han sett mejlväxlingen i sina flöden och sparat ned den, men han har senare medgivit att han fick den direkt av Chang Frick.

Patrik Oksanen är en av Sveriges bästa säkerhetspolitiska journalister, och bevakar ständigt Ryssland och dess försök till påverkansaktioner i Sverige. Det här är förstås irriterande för Ryssland, eftersom sådana aktioner fungerar bättre om folk inte genomskådar dem. Det är också irriterande för Ryssland att omvärlden lyssnar på personer som just ukrainska människorättsaktivister, som kan berätta om det ryska agerandet på till exempel den ockuperade Krim-halvön. Att få folk att misstro Oksanen och hans motiv är alltså ett självklart ryskt syfte. Nyheter Idag har också personliga skäl att ogilla Oksanen eftersom han granskat dem och deras Putin-vänliga agenda.

Inget av det här tänkte dock Bali på, när han fick mejllväxlingen av Frick. Han såg en chans att pika medierna, något som alltid ger glada tillrop bland hans följarskaror, och tog den, utan att fundera vidare. En moderat riksdagsledamot bidrog alltså aktivt till att försöka misskreditera en för Ryssland misshaglig journalist, på direkt tips från en känd Putin-vän.

Det här är, oavsett vad som kommer fram i utredningarna av spioneri mot UD, väldigt allvarligt. Jag tror inte alls att Bali medvetet gick Rysslands ärenden, han tänkte bara inte efter. Han må vara kompis med Chang Frick, men har kanske inte ens tänkt på Fricks relation till Kreml. För den som inte är så intresserad av säkerhetspolitik är Frick mer känd för sin allmänna högerpopulism och provokationer mot etablissemanget, i de meningarna inte helt olikt Bali själv. Som Johan Hakelius skriver ställer den här aningslösheten dock en del frågor om hur Bali egentligen ser på sin roll som riksdagsman i förhållande till nationen Sverige. Att underminera förtroendet för medier och andra samhällsinstitutioner är trots allt en av grundstrategierna i den ryska påverkansoperationen. Att allt det här sker samtidigt som Putin väljs om för en fjärde presidentperiod är också ett sammanträffande som borde ha fått Bali att tänka till, som Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladet skriver.

Själv tror jag att han ärligt ångrar sig. Bali har bett om ursäkt så tydligt man bara kan, och på söndagskvällen stod det också klart att han både lämnar moderaternas partistyrelse och twitter, den plattform där han varit Sveriges mest framgångsrike politiker. Hans supporters verkar däremot inte inse allvaret, utan tävlar nu om att i stället ifrågasätta DN:s rapportering och bagatellisera Balis övertramp.

Jag tror att vi bör se det här som en viktig lektion inför valåret. Vi måste vara medvetna om att det pågår en aktiv påverkanskampanj från främmande makt mot Sverige och det kommer bara bli tydligare fram till september. Vi kommer få se försök till dataintrång och avlyssning, mot både politiker, myndigheter och medier. Vi kommer också få se allt mer av desinformationskampanjer, både riktade mot de traditionella medierna och i sociala medier, där fakta blandas bort och döljs av uttänkta drev och kampanjer.

Försöken att misskreditera Oksanen pågår hela tiden, men det gäller också medierna i stort. Det betyder förstås inte att medier inte också begår verkliga misstag, men i den allmänna, ständiga floden av hån och hat mot seriösa medier som flyter fram i exempelvis sociala medier bör man veta att en hel del inlägg faktiskt syftar till att aktivt underminera det svenska samhället.

Jag är övertygad om att en del av dem som nu så ivrigt försvarar Bali gör det för att de uppriktigt inte klarar av att se fel hos sin politiska hjälte. Det är mänskligt och trist för det politiska samtalet, men återfinns hos alla partier. Läs på Twitter under en partiledardebatt bara, eller nej, låt bli förresten om du inte aktivt uppskattar enögd dumhet. Men en del av försvaret ingår också i den här desinformationen jag pratat om. Vissa vill få oss att misstro medier som DN, och partier, som moderaterna. De bryr sig inte om Hanif Balis politiska karriär eller ens om hans politik. De vill bara göra Sverige svagare som land.

Google bör inte vara ansvarig utgivare för hela internet

Frågan om huruvida Google ska ta bort sökresultat eller inte är mer komplicerad än den verkat under den senaste tidens debatt. Risken är att nätjättens avgöranden grundar sig i politiska bedömningar snarare än lag, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det var i höstas som någon gjorde mig uppmärksam på att jag fanns med på en antisemitisk hatlista över vad som påstods vara kända judar i Sverige. Jag tillfrågades om jag ville försöka bli borttagen från listan, och jag svarade förstås ja. Det var en rätt otäck lista, med rasistiska tillmälen och konspirationer. Listan väckte också obehagliga historiska paralleller, judar listades också under 30-talet, och vi vet att personer i dag med stor våldskapacitet och låga spärrar mot att använda våld kan inspireras av den sortens sammanställningar.

Det var nu inte första gången svenska högerextremister hängde upp sig på min eventuella etniska och kulturella bakgrund. Det finns hela trådar på Flashback om huruvida jag är judinna, där snillen spekulerar för och emot. Jag var med på Ahmed Ramis listor också.

Jag valde dock att inte gå vidare och med juristhjälp försöka förmå Google att ta bort listan från sina sökresultat, utifrån EU-reglerna om ”rätten att bli bortglömd”. Ett antal andra personer gjorde dock det, och deras försök har uppmärksammats rätt mycket de senaste veckorna i både Dagens Nyheter och Expressen. Tidningarna har argumenterat stenhårt för att Google måste ta bort listan, för att inte stötta antisemitism. Det har kopplats ihop med Youtube-kontot för högerextrema ”Granskning Sverige”, med filmer där personer bland annat dömts för hets mot folkgrupp.

Jag måste erkänna att jag tycker att den här frågan är mycket mer komplicerad än den verkat under den senaste tidens debatt. För ja, jag tycker att Google rimligen bör ta bort Youtube-konton som innehåller såväl lagbrott som brott mot Googles egna regler. Men det är något helt annat än att ta bort sökresultat.

Den där judelistan var väldigt obehaglig, men spontant innehöll den ingenting uppenbart olagligt. Google har en så stor marknadsandel bland sökmotorer att det räknas som ett kvasimonopol. Är det då en jättebra idé att de ska börja avgöra vilka sökresultat som ska få synas utifrån politiska bedömningar snarare än lag? EU-reglerna säger visserligen att man ska ha rätt att bli borttagen, men frågan är om det är en så bra idé att använda de reglerna så här heller.

Hur lätt vore det inte då för säg den turkiska regimen att kräva att blogginlägg om turkiska övergrepp i Syrien ska tas bort från Google om de innehåller namnen på någon misstänkt förövare eller till och med bara anklagelser mot Erdogan? Eller för all del att högerextremister kräver nedsläckning av antirasisters arbete.

Om den här tillämpningen blir vardag, och folk regelmässigt kräver att saker tas bort från Google även utan olagligheter försvinner väldigt mycket av det vi vanligen kallar yttrandefrihet. Google är inte och bör inte vara ansvarig utgivare för allting man kan söka efter på internet.

Samtidigt är det inte enkelt åt det hållet heller. När Barack Obama blev president försökte amerikanska högerextremister lura Google-algoritmen att visa upp bilder på apor när man bildgooglade Michelle Obama. Google valde till slut att ta bort de sökresultaten. Det är lätt att tänka sig att sökoptimeringskunniga högerextremister skulle försöka få förintelseförnekande sidor högst upp på sökningar om förintelsen. Sökresultaten är också redan i dag beroende av val, vissa saker premieras före andra, och varierar från person till person.

Jag vet inte hur vi bör göra. Men en sak vet jag: vi bör inte låtsas som om det här är enkelt.

Bristande statistikkunskap går ut över politikbevakningen

Bevakningen av opinionsläget skapar i sig väljarrörelser. Men det stora problemet med svensk politikbevakning är att inga reportrar eller nyhetschefer tycks kunna tillräckligt med grundläggande statistik, skriver Isobel Hadley-Kamptz i ett svar till Daniel Nordström.

”Valår – då säger vi nej till opinionsundersökningar.” Det sade VLT:s chefredaktör och utgivare Daniel Nordström i en text på sin blogg som återpublicerades på Medievärlden i går.

Det står alla publicister fritt att välja vad man vill bevaka och inte, men i dessa dagar av faktagranskning och fejknyheter är det lite märkligt hur Nordström motiverar sitt val. Hans främsta argument tycks nämligen vara att opinionsmätningar ”helt enkelt inte går att lita på”. Denna slutsats drar han utifrån främst Brexit-omröstningen och presidentvalet i USA 2016.

Det är sant att få opinionsmätningar fångade kraften i Leave-rörelsen eller i Donald Trumps framfart. För dem av oss som närläste undersökningar från Pennsylvania och Florida snarare än de mätningar av opinionsläget i nationen som fick störst rubriker i världen var dock saken hela tiden djupt osäker.

Ett val som det amerikanska är väldigt säreget opinionsmässigt. Man måste få majoritet i stat efter stat och en enskild väljare i säg Ohio betyder alltid oändligt mycket mer än en väljare i Kalifornien eller Mississippi, eftersom de senare staterna alltid vinns solklart av antingen demokrater eller republikaner. Det man kallar ”the popular vote”, alltså hur stor andel av hela befolkningen som röstar på endera kandidat har alltså väldigt lite att göra med vem som vinner valet. Lägg sedan till de stora problem man har i USA med ”gerrymandering” alltså valdistrikt som specifikt ritats upp för att ge det ena eller andra partiet majoritet även utan egentlig majoritet i befolkningen.

Här finns onekligen stora utmaningar för opinionsmätningar, och ändå kunde man alltså se antydningar till vad som höll på att hända hos de bra mätinstituten och analytikerna.

Häromdagen kom en studie från Jesper Strömbäck och Per Oleskog Tryggvason om hur svenska medier rapporterar om opinionsmätningar. I 44 procent av de studerade artiklarna gavs undermålig eller felaktig information om vad mätningarna egentligen visade. Framför allt handlade det om att man inte tog hänsyn till vad som var statistiskt säkerställt när man beskrev förändringar i opinionen.

Vi har alla sett det. Stort uppslagna artiklar om att ”Parti X drar ifrån” eller ”Parti Y nu under gränsen” och när man tittar på siffrorna visar det sig att inga förändringar är säkerställda och den enda korrekta rubriken hade varit ”Ingenting verkar ha hänt”. Det blir dock jättetråkiga artiklar av det, så tidningarna låtsas i stället, för att ha något att skriva, någon partiledare att ställa mot väggen om ett ickeexisterande tapp eller framrusning.

Det här är ett stort problem för svensk politikbevakning. Precis som Daniel Nordström säger så driver opinionen i viss utsträckning sig själv, bevakningen av opinionsläget skapar i sig väljarrörelser. Men problemet är inte opinionsmätningarna, åtminstone inte de seriösa. Problemet är att inga reportrar eller nyhetschefer tycks kunna tillräckligt med grundläggande statistik för att veta vad mätningarna säger och inte. Om jag var chefredaktör skulle jag kanske välja att lägga ansträngningen där.

 

Tidigare inlägg:

Novus vd: Redaktionernas feltolkningar är problemet

VLT:s chefredaktör: Valår – då säger vi nej till opinionsundersökningar