Omotiverad motvilja mot genusroboten

En genusrobot på DN fick folk att gå i taket. Men lite enkel huvudräkning kan förhoppningsvis leda till att vi behandlar varandra mer som människor och mindre som kön, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det är något med att räkna huvuden som får vissa människor att bli spritt språngande galna. Så fort någon vill räkna på antalet invandrare, eller antalet kvinnor eller antalet av någon annan definierad kategori människor reagerar vissa som om nästa steg vore folkmord och utrensning. Det är väldigt svårt att begripa.

När Dagens Nyheter berättade att de infört en genusrobot, som automatiskt räknar alla omnämnanden i texter av män och kvinnor och skickar rapporter över detta till de enskilda DN-skribenterna gick folk alltså i taket, och det gällde både personer som förmodligen inte är särskilt engagerade i frågan om jämställdhet och personer som nog sannolikt är det men som ändå reste ragg bara vid tanken. En genusrobot! Har man hört något så fascistiskt!? (sade vissa). Är det bättre journalistik om man skriver om en kvinna än en man? (sade andra, lite rimligare).

På det svarar jag att a) det är inte fascistiskt och b) nej, inte nödvändigtvis.

Den första frågan borde man kanske inte ens behöva kommentera, men det är ju som sagt i dag inte helt ovanligt att se enkel huvudräkning som samhällsskadlig identitetspolitik. Det är kollektivism, nämligen, och odemokratiskt. Vad man då inte tänker på är att anledningen till att vi ibland behöver fundera över de här sakerna från början är att människor behandlas kollektivistiskt, att män ses som mer intressanta än kvinnor, att vita ses som viktigare än andra. Inte medvetet alltid, men inom vissa journalistiska genrer som till exempel sportjournalistik är det uttalat. Mansidrott är livsviktigt, kvinnoidrott är någon slags hobby. Att räkna vilka som får ta plats i spalterna är alltså bara en dokumentation av den vita manliga identitetspolitik som i århundraden varit vår västerländska, svenska norm.

Den andra frågan är både bättre och rimligare. För nej, det klart att det inte automatiskt blir bättre journalistik om man alltid har 50/50 i vilka människor som nämns i ens texter. Till exempel vore det jättekonstigt att ha det som regel om man gör ett personporträtt på Angela Merkel och därför nämner hennes manlige assistent lika ofta som man nämner henne själv. Det här förstår förstås alla.

Men vi vet att vi alla har en outtalad, ofta undermedveten, föreställning om vad som är viktigt, och vilka röster som är viktiga. Ofta tenderar den föreställningen att lyfta upp män. Inte för att vi är fullblodssexister utan för att den första forskaren man tänker på inom ett visst fält råkar vara man och då är det enklast att ringa honom. Men man kan tänka ett varv till där, fråga runt på redaktionen, och hitta en annan, som kanske dessutom kommer säga något nytt och spännande som ger en mycket bättre text.

Nu är världen ännu dominerad av män, och det klart att det kommer märkas också i medierna. Men att bara påminnas om det, som enskild reporter, är ett steg till att börja tänka annorlunda. Ingen kommer tvingas skriva annorlunda, eller få löneavslag för fel procentsiffror, men i den helt egna mentala processen kring vilken vinkel som är lämplig, vilka personer man vill prata med, kan något skifta en smula.

Det är det som är poängen. Hela tanken är ju att vi ska försöka behandla varandra mer som människor, och mindre som kön. Och då kan lite enkel huvudräkning vara ett steg på vägen.

Övergreppen glöms bort i bevakningen av Akademien

Vilt svingande högdjur är roligare än unga deprimerade tjejer som med sina usla svartlöner på den berömda litterära klubben gjorde kulturscenen alls möjlig, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det gick snabbt att ta sig från tystnadsplikt och lojalitet till dokusåpa inför öppen ridå, komplett med förolämpningar av en vulgär kaliber som för de flesta människor kräver alkohol och släktkalas för att locka fram (eller bara en eftermiddag på twitter).

Sammanbrottet för Svenska Akademien är inte bara moraliskt och organisatoriskt, det är också medialt på ett sätt som faktiskt är svårt att ta till sig. Plötsligt öppnades alla slussar och utöver öppna karaktärsmord i artiklar eller kommentarer till tidningarna finns otaliga källor om allt från det stora, som vad den beställda advokatutredningen om ”kulturprofilen” egentligen innehöll, till det lilla, som att någon varit missnöjd med att Sara Danius ställt upp i ett semmeltest.

Alla pratar om allt, och medierna lyssnar och publicerar. Jag drabbas av en märklig omsorg, och känner lite som när tveksamma klicksökarsajter publicerar arga debattinlägg om feminism av 13-åringar, borde inte medierna ta lite mer ansvar när akademiledamöterna nu inte gör det själva? Jag vet, de är vuxna människor, men de beter sig ungefär som vi alla gjorde när vi först började dricka i tonåren. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid nya berusningsmedel. Jag har en vän som var absolut nykterist fram till 25-årsåldern. Då hade han ett välbetalt jobb och fullständig tillgång till all världens rusdrycker. Det blev några år med rätt pinsamma incidenter. Saker som är socialt acceptabelt vid 17 är inte alltid det som vuxen i karriären.

Medier är också ett rus. Just nu ges fullständig tillgång till personer som uppenbarligen inte lärt sig hantera det, bland ordböcker och stipendiemiddagar. Det blir många klickvärdiga rubriker, och kanske kommer Akademien aldrig gå att lappa ihop efteråt.

Det är förvisso inte mediernas ansvar att låta bli att publicera när högt uppburna intellektuella väljer att ligga i öppet krig. Men fokus på den underhållande persondramatiken vänder bort blicken från det som saken gäller. En person i Akademiens absoluta närhet har i många år utnyttjat unga kvinnor sexuellt, och alla har tydligen vetat om det. ”Det är sant vad de säger om honom. Det är sant. Vad han gjorde mot unga tjejer, det är sant”, som Kristina Lugn sade i det franska tv-programmet ”Sept à huit” för en vecka sedan. Den så kallade Kulturprofilen har kunnat göra det här delvis tack vare den oerhörda status han haft som närstående Akademien, och med pengar han fått av Akademien. Detta är frågan, och den verkar många hellre vilja glömma bort. Möjligen kan man prata om pengarna, det är ändå handfast, men övergreppen vill man ogärna ens nämna.

Horace Engdahl, nära vän till Kulturprofilen i decennier, verkar tycka att alltihop är en struntsak och jämför med att Akademiens förra stora kris, när majoriteten i Akademien inte ville stå upp för den mordhotade författaren Salman Rushdie, åtminstone hade en ”tragisk värdighet”. Sedan kallar han sina motståndare dåliga förlorare. De många kvinnorna som utsatts för övergrepp kallar han ingenting alls, de är irrelevanta.

Vi i medierna spelar med. En kollapsande 232 år gammal institution är mer spännande än några trista vanliga sexualbrott. Vilt svingande högdjur är roligare än unga deprimerade tjejer som med sina usla svartlöner på den berömda litterära klubben gjorde kulturscenen alls möjlig. De med makt är mer intressanta än dem utan. Så har det varit ännu längre än sedan 1786.

Dålig arbetsmiljö knäcker de ambitiösa

Det vi vet om utbrändhet och utmattningsdepression är att det är en viss typ av person som drabbas hårdast. Det är de ambitiösa, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Försäkringskassan bedömer att dödsfallet har inträffat till följd av en arbetsskada.”

Jag har inte kunnat släppa det sedan jag läste det. Det är ett par veckor sedan nu som Resumé berättade om Peter, en högt kvalificerad kommunikationskonsult, som efter flera års extremt hård arbetspress drabbades av utmattningsdepression och tog sitt liv. När dödsfallet utretts av Försäkringskassan klassades det alltså som direkt relaterat till arbetet, som en arbetsskada.

I dag läser jag i Dagens Media om hur Unionen anmält tidskriftsförlaget Alma Talent, med titlar som Affärsvärlden, Ny teknik, Dagens Media, Medievärlden, till Arbetsmiljöverket för ohållbar arbetsmiljö, hög sjukfrånvaro och oerhörda stressnivåer.

Man kan aldrig säga att självmord beror enbart på en sak, och Resumé-reportagen är rätt obehagliga i sitt entydiga skuldbeläggande av Peters chefer. Men depression är en potentiellt dödlig sjukdom och det gäller också varianten som kallas utmattningsdepression.

Den psykiska ohälsan i Sverige ökar hela tiden, inte minst bland unga. Psykisk ohälsa utgör cirka 46 procent av alla pågående sjukskrivningar och ökade med 129 procent på bara sex år från 2011 till 2017. Det här kan förstås ha många anledningar, som att psykisk ohälsa är mindre stigmatiserat i dag och att fler därför vågar prata om det, men det tycks också som om människor faktiskt mår allt sämre. En källa till det är jobbet.

Både medie- och kommunikationsbranschen är i stark förändring. Digitaliseringen framförallt har kastat gamla affärsmodeller över ända och lönsamheten har på många håll minskat. Den effektivisering som skett har inte sällan ökat arbetsbördan för både journalister och andra yrkesgrupper. Jag har själv varit skribent i mer än 20 år och har sett utvecklingen inifrån, med stagnerande frilansersättningar, ökade arbetsuppgifter, en helt ny press att leverera material dygnet runt. Timersättningen för också en relativt etablerad frilansskribent är i dag så låg att mitt enda sätt att komma upp i en rimlig lön är att arbeta väldigt effektivt eller väldigt många timmar. Gärna båda delarna.

På många sätt tror jag att medierna har blivit bättre av det här. Men kostnaden, både i pengar och ansträngning, har inte sällan hamnat på enskilda medarbetares axlar. Inte alltid har man fått det stöd och den uppbackning som behövs uppifrån eller inifrån organisationerna. Otrygghet, oklara mandat, bristande bekräftelse, många är berättelserna om en arbetsmarknad där bara vissa klarar sig.

Det vi vet om utbrändhet och utmattningsdepression är att det är en viss typ av person som drabbas hårdast. Det är de ambitiösa, de som vill göra ett bra jobb, som gärna tar på sig ansvar, som har svårt att säga nej till en chef eller kollega. Samma personer som skulle kunna blomstra och skapa fantastiska värden i en sund arbetsmiljö, men som bryts ner när de aldrig kan vara säkra på att jobbet är tillräckligt bra.

När jag är cynisk tänker jag att företagen kanske inte bryr sig. De vet ju till exempel utifrån många hundra studier nu att både produktivitet och hälsa minskar vid öppna kontorslandskap, ändå väljer de hela tiden den kortsiktiga lokalkostnadsminskningen. På samma sätt kanske företag också väljer att hellre bränna ut folk och sedan ersätta dem med nya.

Eller nej, jag tror nog inte att det är så utstuderat. Inte oftast i alla fall. Men så som arbetsmarknaden fungerar tillåts de göra det. Det finns alltid nya unga hungriga talanger som väntar på en chans att få hålla många bollar i luften. Vad jag skulle önska är att de tilläts utvecklas också, tilläts få växa till en styrka där de kan ställa krav på ett arbetsliv med sådant som tydligt ansvar, bra återkopplingar, lagom arbetsbörda. Ett arbetsliv där man inte hela tiden måste kalkylera med risken att kanske inte orka längre.

Bland Balis försvarare finns desinformatörerna

Att underminera förtroendet för medier och andra samhällsinstitutioner är trots allt en av grundstrategierna i den ryska påverkansoperationen. Hanif Balis aningslöshet bör därför ses som en viktig lektion inför valåret, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Ibland går det snabbt i politiken. I fredags avslöjade DN att en mejlväxling mellan utrikesdepartementet (UD) och journalisten Patrik Oksanen om en möjlig intervju med ukrainska människorättsaktivister begärts ut av högerpopulistiska nättidningen Nyheter Idag, mindre än ett dygn efter att mejlen skickats. UD misstänkte att mejlen avlyssnats av främmande makt, alltså Ryssland.

Nyheter Idag publicerade aldrig mejlen, men det gjorde i stället moderate riksdagsmannen Hanif Bali (M), minuter efter att Oksanen publicerat sin intervju med de ukrainska aktivisterna. Bali ifrågasatte i en tweet Oksanens oberoende utifrån kontakten med UD. Bali tog sedan bort tweeten efter bara några timmar.

Till saken hör att Nyheter Idag är välkänt Kreml-vänliga, något som bland annat den säkerhetspolitiskt mycket insatte Oksanen pekat på. Chang Frick, grundare av Nyheter Idag, har också öppet sagt att de samarbetar med Russia Today, en av Putins propagandakanaler. När DN konfronterade Bali med uppgifterna ljög han och sade att han sett mejlväxlingen i sina flöden och sparat ned den, men han har senare medgivit att han fick den direkt av Chang Frick.

Patrik Oksanen är en av Sveriges bästa säkerhetspolitiska journalister, och bevakar ständigt Ryssland och dess försök till påverkansaktioner i Sverige. Det här är förstås irriterande för Ryssland, eftersom sådana aktioner fungerar bättre om folk inte genomskådar dem. Det är också irriterande för Ryssland att omvärlden lyssnar på personer som just ukrainska människorättsaktivister, som kan berätta om det ryska agerandet på till exempel den ockuperade Krim-halvön. Att få folk att misstro Oksanen och hans motiv är alltså ett självklart ryskt syfte. Nyheter Idag har också personliga skäl att ogilla Oksanen eftersom han granskat dem och deras Putin-vänliga agenda.

Inget av det här tänkte dock Bali på, när han fick mejllväxlingen av Frick. Han såg en chans att pika medierna, något som alltid ger glada tillrop bland hans följarskaror, och tog den, utan att fundera vidare. En moderat riksdagsledamot bidrog alltså aktivt till att försöka misskreditera en för Ryssland misshaglig journalist, på direkt tips från en känd Putin-vän.

Det här är, oavsett vad som kommer fram i utredningarna av spioneri mot UD, väldigt allvarligt. Jag tror inte alls att Bali medvetet gick Rysslands ärenden, han tänkte bara inte efter. Han må vara kompis med Chang Frick, men har kanske inte ens tänkt på Fricks relation till Kreml. För den som inte är så intresserad av säkerhetspolitik är Frick mer känd för sin allmänna högerpopulism och provokationer mot etablissemanget, i de meningarna inte helt olikt Bali själv. Som Johan Hakelius skriver ställer den här aningslösheten dock en del frågor om hur Bali egentligen ser på sin roll som riksdagsman i förhållande till nationen Sverige. Att underminera förtroendet för medier och andra samhällsinstitutioner är trots allt en av grundstrategierna i den ryska påverkansoperationen. Att allt det här sker samtidigt som Putin väljs om för en fjärde presidentperiod är också ett sammanträffande som borde ha fått Bali att tänka till, som Tove Lifvendahl på Svenska Dagbladet skriver.

Själv tror jag att han ärligt ångrar sig. Bali har bett om ursäkt så tydligt man bara kan, och på söndagskvällen stod det också klart att han både lämnar moderaternas partistyrelse och twitter, den plattform där han varit Sveriges mest framgångsrike politiker. Hans supporters verkar däremot inte inse allvaret, utan tävlar nu om att i stället ifrågasätta DN:s rapportering och bagatellisera Balis övertramp.

Jag tror att vi bör se det här som en viktig lektion inför valåret. Vi måste vara medvetna om att det pågår en aktiv påverkanskampanj från främmande makt mot Sverige och det kommer bara bli tydligare fram till september. Vi kommer få se försök till dataintrång och avlyssning, mot både politiker, myndigheter och medier. Vi kommer också få se allt mer av desinformationskampanjer, både riktade mot de traditionella medierna och i sociala medier, där fakta blandas bort och döljs av uttänkta drev och kampanjer.

Försöken att misskreditera Oksanen pågår hela tiden, men det gäller också medierna i stort. Det betyder förstås inte att medier inte också begår verkliga misstag, men i den allmänna, ständiga floden av hån och hat mot seriösa medier som flyter fram i exempelvis sociala medier bör man veta att en hel del inlägg faktiskt syftar till att aktivt underminera det svenska samhället.

Jag är övertygad om att en del av dem som nu så ivrigt försvarar Bali gör det för att de uppriktigt inte klarar av att se fel hos sin politiska hjälte. Det är mänskligt och trist för det politiska samtalet, men återfinns hos alla partier. Läs på Twitter under en partiledardebatt bara, eller nej, låt bli förresten om du inte aktivt uppskattar enögd dumhet. Men en del av försvaret ingår också i den här desinformationen jag pratat om. Vissa vill få oss att misstro medier som DN, och partier, som moderaterna. De bryr sig inte om Hanif Balis politiska karriär eller ens om hans politik. De vill bara göra Sverige svagare som land.

Google bör inte vara ansvarig utgivare för hela internet

Frågan om huruvida Google ska ta bort sökresultat eller inte är mer komplicerad än den verkat under den senaste tidens debatt. Risken är att nätjättens avgöranden grundar sig i politiska bedömningar snarare än lag, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det var i höstas som någon gjorde mig uppmärksam på att jag fanns med på en antisemitisk hatlista över vad som påstods vara kända judar i Sverige. Jag tillfrågades om jag ville försöka bli borttagen från listan, och jag svarade förstås ja. Det var en rätt otäck lista, med rasistiska tillmälen och konspirationer. Listan väckte också obehagliga historiska paralleller, judar listades också under 30-talet, och vi vet att personer i dag med stor våldskapacitet och låga spärrar mot att använda våld kan inspireras av den sortens sammanställningar.

Det var nu inte första gången svenska högerextremister hängde upp sig på min eventuella etniska och kulturella bakgrund. Det finns hela trådar på Flashback om huruvida jag är judinna, där snillen spekulerar för och emot. Jag var med på Ahmed Ramis listor också.

Jag valde dock att inte gå vidare och med juristhjälp försöka förmå Google att ta bort listan från sina sökresultat, utifrån EU-reglerna om ”rätten att bli bortglömd”. Ett antal andra personer gjorde dock det, och deras försök har uppmärksammats rätt mycket de senaste veckorna i både Dagens Nyheter och Expressen. Tidningarna har argumenterat stenhårt för att Google måste ta bort listan, för att inte stötta antisemitism. Det har kopplats ihop med Youtube-kontot för högerextrema ”Granskning Sverige”, med filmer där personer bland annat dömts för hets mot folkgrupp.

Jag måste erkänna att jag tycker att den här frågan är mycket mer komplicerad än den verkat under den senaste tidens debatt. För ja, jag tycker att Google rimligen bör ta bort Youtube-konton som innehåller såväl lagbrott som brott mot Googles egna regler. Men det är något helt annat än att ta bort sökresultat.

Den där judelistan var väldigt obehaglig, men spontant innehöll den ingenting uppenbart olagligt. Google har en så stor marknadsandel bland sökmotorer att det räknas som ett kvasimonopol. Är det då en jättebra idé att de ska börja avgöra vilka sökresultat som ska få synas utifrån politiska bedömningar snarare än lag? EU-reglerna säger visserligen att man ska ha rätt att bli borttagen, men frågan är om det är en så bra idé att använda de reglerna så här heller.

Hur lätt vore det inte då för säg den turkiska regimen att kräva att blogginlägg om turkiska övergrepp i Syrien ska tas bort från Google om de innehåller namnen på någon misstänkt förövare eller till och med bara anklagelser mot Erdogan? Eller för all del att högerextremister kräver nedsläckning av antirasisters arbete.

Om den här tillämpningen blir vardag, och folk regelmässigt kräver att saker tas bort från Google även utan olagligheter försvinner väldigt mycket av det vi vanligen kallar yttrandefrihet. Google är inte och bör inte vara ansvarig utgivare för allting man kan söka efter på internet.

Samtidigt är det inte enkelt åt det hållet heller. När Barack Obama blev president försökte amerikanska högerextremister lura Google-algoritmen att visa upp bilder på apor när man bildgooglade Michelle Obama. Google valde till slut att ta bort de sökresultaten. Det är lätt att tänka sig att sökoptimeringskunniga högerextremister skulle försöka få förintelseförnekande sidor högst upp på sökningar om förintelsen. Sökresultaten är också redan i dag beroende av val, vissa saker premieras före andra, och varierar från person till person.

Jag vet inte hur vi bör göra. Men en sak vet jag: vi bör inte låtsas som om det här är enkelt.

Bristande statistikkunskap går ut över politikbevakningen

Bevakningen av opinionsläget skapar i sig väljarrörelser. Men det stora problemet med svensk politikbevakning är att inga reportrar eller nyhetschefer tycks kunna tillräckligt med grundläggande statistik, skriver Isobel Hadley-Kamptz i ett svar till Daniel Nordström.

”Valår – då säger vi nej till opinionsundersökningar.” Det sade VLT:s chefredaktör och utgivare Daniel Nordström i en text på sin blogg som återpublicerades på Medievärlden i går.

Det står alla publicister fritt att välja vad man vill bevaka och inte, men i dessa dagar av faktagranskning och fejknyheter är det lite märkligt hur Nordström motiverar sitt val. Hans främsta argument tycks nämligen vara att opinionsmätningar ”helt enkelt inte går att lita på”. Denna slutsats drar han utifrån främst Brexit-omröstningen och presidentvalet i USA 2016.

Det är sant att få opinionsmätningar fångade kraften i Leave-rörelsen eller i Donald Trumps framfart. För dem av oss som närläste undersökningar från Pennsylvania och Florida snarare än de mätningar av opinionsläget i nationen som fick störst rubriker i världen var dock saken hela tiden djupt osäker.

Ett val som det amerikanska är väldigt säreget opinionsmässigt. Man måste få majoritet i stat efter stat och en enskild väljare i säg Ohio betyder alltid oändligt mycket mer än en väljare i Kalifornien eller Mississippi, eftersom de senare staterna alltid vinns solklart av antingen demokrater eller republikaner. Det man kallar ”the popular vote”, alltså hur stor andel av hela befolkningen som röstar på endera kandidat har alltså väldigt lite att göra med vem som vinner valet. Lägg sedan till de stora problem man har i USA med ”gerrymandering” alltså valdistrikt som specifikt ritats upp för att ge det ena eller andra partiet majoritet även utan egentlig majoritet i befolkningen.

Här finns onekligen stora utmaningar för opinionsmätningar, och ändå kunde man alltså se antydningar till vad som höll på att hända hos de bra mätinstituten och analytikerna.

Häromdagen kom en studie från Jesper Strömbäck och Per Oleskog Tryggvason om hur svenska medier rapporterar om opinionsmätningar. I 44 procent av de studerade artiklarna gavs undermålig eller felaktig information om vad mätningarna egentligen visade. Framför allt handlade det om att man inte tog hänsyn till vad som var statistiskt säkerställt när man beskrev förändringar i opinionen.

Vi har alla sett det. Stort uppslagna artiklar om att ”Parti X drar ifrån” eller ”Parti Y nu under gränsen” och när man tittar på siffrorna visar det sig att inga förändringar är säkerställda och den enda korrekta rubriken hade varit ”Ingenting verkar ha hänt”. Det blir dock jättetråkiga artiklar av det, så tidningarna låtsas i stället, för att ha något att skriva, någon partiledare att ställa mot väggen om ett ickeexisterande tapp eller framrusning.

Det här är ett stort problem för svensk politikbevakning. Precis som Daniel Nordström säger så driver opinionen i viss utsträckning sig själv, bevakningen av opinionsläget skapar i sig väljarrörelser. Men problemet är inte opinionsmätningarna, åtminstone inte de seriösa. Problemet är att inga reportrar eller nyhetschefer tycks kunna tillräckligt med grundläggande statistik för att veta vad mätningarna säger och inte. Om jag var chefredaktör skulle jag kanske välja att lägga ansträngningen där.

 

Tidigare inlägg:

Novus vd: Redaktionernas feltolkningar är problemet

VLT:s chefredaktör: Valår – då säger vi nej till opinionsundersökningar

Politisk journalistik bortom flosklerna

Åttiotalets nöjesjournalistik är tillbaka, även i valbevakningen! Men det som verkligen behövs är reportrar som kan genomskåda politiska floskler, skriver Isobel Hadley-Kamptz

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Jag upptäcker glädjestrålande att SVT lagt ut Macken på Öppet arkiv nästan precis samtidigt som det presenteras att Sven Melander kommer intervjua alla partiledarna live på Facebook och Youtube. Åttiotalets nöjestelevision vinner uppenbarligen i längden.

”Försök förklara det här för någon från 2010”. Med dylika formuleringar understryker många hur dagens nyhetshändelser hade varit totalt obegripliga till och med för bara några få år sedan. Programledaren från the Apprentice har blivit USA:s president. Den siare som påstått det hade nog inte ens hört ett ”You’re fired!” för alla skrattsalvor. Nå. Det är som det är. Och nu ska Rulle från Nöjesmassakern ha hand om partiledarintervjuer inför det svenska valet.

Jag vill nu på inget sätt a priori förhindra vare sig Donald Trump eller Sven Melander från att byta bana och bredda sig. Ronald Reagantill exempel visade sig ju bli en på många sätt alldeles utmärkt president trots att han inledde karriären som b-skådis, och problemen med Trump är inte primärt hans tv-personlighet. Ändå finns det något intressant här, om hur politiken drar till sig personer från vitt skilda fält, och hur bakgrund inom kanske alldeles särskilt nöjessfären verkar ge gräddfil rakt in på de mest intressanta uppdragen.

I Sverige har vi det senaste decenniet haft öppna spjäll mellan nöjes- och musikjournalistik och politisk dito, där gamla nöjesmurvlar snabbt fått framträdande positioner och hyllats för politiska analyser som ärligt talat sällan nått ens grundläggande verkshöjd. Men de har väl talat till folket, antar jag. Man kan ana en viss cynism i mina ord här, men så har jag ju själv hela livet varit en ärketönt som mest läst politisk filosofi och aldrig vetat något alls om vilka 7-tumssinglar eller mixtapes som varit det senaste heta. Jag inledde hela den här texten med att berätta om hur mycket jag gillar Macken. Det är ungefär där min kredd-nivå ligger.

Och jag råkar tro att politisk journalistik blir bättre om personen som genomför intervjuer, skriver analyser, formulerar politiska linjer redan kan en hel del om, tja, politik. Om man kan tillräckligt mycket ser man nämligen förbi politiska floskler, klarar av att ställa intressanta följdfrågor, man kanske till och med kollar upp vad partiet eller personen sagt förut och försöker se de stora sambanden, dra de långa linjerna.

Vi har massor av fantastiska politiska journalister i Sverige. En del av dem har till och med bakgrund inom nöjesjournalistiken. Om jag får önska en enda sak inför valåret 2018 är det att medierna ger de här personerna tillräckligt med resurser och tid att använda all sin kraft att förklara för oss väljare vad som står på spel och hur. Om jag får önska en sak till är det att det blir fred på jorden.

Det behövs en diskussion om påverkansförsökens effekter

Att den politiska debatten är polariserad kan vi inte skylla på ryssen, det klarar politiker och journalister av helt själva. Men när vi vet att utländska operationer på sociala medier pågår borde vi prata mer om hur vi kan motverka dess effekter i just vårt val.

”Att tro att det påverkat valet på något sätt är en rätt galen idé.” Så sade Facebooks grundare Mark Zuckerberg i november 2016 apropå påståendena att nyhetsförmedlingen och den politiska debatten på Facebook kunde ha haft inverkan på det amerikanska presidentvalet.

I går skrev Samidh Chakrabarti, Facebooks chef över politikprodukter, att han inte visste om Facebook var bra eller dåligt för demokratin. ”Jag önskar att jag kunde garantera att det goda överväger det onda, men det kan jag inte.” Det har hänt en hel del på bara ett drygt år.

I höstas vittnade alla sociala medier-jättarna i den amerikanska kongressen för att försöka reda ut hur den ryska påverkan på det amerikanska valet egentligen sett ut. Ingen vet egentligen hela omfattningen än, men Facebook har förklarat att 140 miljoner användare har sett politiskt material producerat av användare som kan knytas till den ryska propagandaorganisationen Internet Research Agency (IRA).

Det här handlar både om länkar till fejknyheter och om att sprida mem som är till för att egga upp folks politiska känslor men också om fysiska events som via Facebook organiserats av ryssarna. Vid ett tillfälle organiserade till exempel ryska konton två samtidiga event utanför ett islamiskt center i Houston, Texas. Det ena handlade om att stoppa islamiseringen av USA, det andra, från den påhittade gruppen United Muslims of America, om att sprida kunskap om Islam. Vid den utannonserade tidpunkten kom så både pro- och antiaktivister dit till samma ställe, och det blev förstås konfrontation.

Det här passar perfekt in i det som tycks ha varit den primära ryska drivkraften, att öka polariseringen och vreden i det amerikanska samhället.

Twitter har å sin sida stängt av 50 000 konton, som antingen kan kopplas direkt till trollfabriken IRA eller som är ryska botar, som automatgenererat innehåll. De har också i dagarna skickat mejl till 677 775 enskilda Twitter-användare som under valrörelsen 2016 antingen följt dessa konton eller gillat eller retweetat tweets från dem. Det här gör Twitter för att uppmärksamma användarna på att de utsatts för ryska påverkansförsök.

Det här har fått rätt liten uppmärksamhet i Sverige, vilket är konstigt inte minst som att vi nu själva går in i ett valår. Hur ska vi göra för att upptäcka sådan här eventuell påverkan om eller när den finns hos oss? Sverige är inom det Ryssland betraktar som sin intressesfär, så vi får utgå från att det redan händer och kommer att fortsätta här också. Vi har redan sett hur nyheter planterade från ryska intressen tagit sig in i traditionella medier, men det kan vi åtminstone se och uppmärksamma. Medieredaktioner har också en högre chans att upptäcka sådant än vanliga väljare som får in material i sina flöden i sociala medier.

Att den politiska debatten är polariserad och uppeldad är inget vi kan skylla på ryssen, det klarar politiker, journalister och politiskt aktiva av helt själva. Men när vi nu vet åtminstone lite om utländska operationer på sociala medier borde vi åtminstone prata lite mer om hur vi kan motverka dess effekter i just vårt val.

Oprah-vurmen visar på nytt medielandskap

I ett allt mer svårnavigerat kick- och klicksökande medielandskap kan kändisskap bli en dörröppnare till amerikansk politik. Det konstaterar Isobel Hadley-Kamptz efter mediegiganten Oprah Winfreys uppmärksammade tal på the Golden Globes.

“I want all the girls watching here now to know that a new day is on the horizon.”

Det var ett helt fenomenalt tal hon höll på the Golden Globes, Oprah Winfrey. Inte bara budskapet, utan hantverket, rytmen, fraseringen, leveransen. Det var ett tal däruppe bland de allra bästa, och då syftar jag inte på tacktal på filmgalor, utan på politiska tal som förändrar historien. Jag grät när jag lyssnade.

Efteråt var det därför självklart att ryktet spreds om att Oprah Winfrey, denna magnifika ”self-made-woman” och personifiering av den amerikanska drömmen som byggt sitt eget medieimperium, var redo för en politisk karriär. Kanske vill hon kandidera om två år, kanske kan hon hjälpa oss slippa dagens lallande presidentclown med hans hetstwittrade kärnvapenhot. Det vore något.

Lika snabbt kom de sura kommentarerna. ”Ännu en kändis?”, ”Vore det inte spännande med en president som faktiskt kan något?” Nu tror jag för all del att Oprah Winfrey inte skulle ha några kunskapsmässiga problem med presidentrollen, även urtypiskt partipolitiska presidenter som George W Bush har överlåtit kunskapsbiten till goda rådgivare. Hon har tillräckligt goda politiska instinkter och tycks ödmjuk nog att förstå när hon skulle behöva lita på andras kompetens. I USA har man också åtskilliga goda exempel på kändisar från andra sfärer som blivit utmärkta politiker, Ronald Reagan och Arnold Schwarzenegger är förstås de mest kända.

Däremot säger Oprah-vurmen något intressant om vad som möjligen blivit ett nytt villkor i amerikansk politik: kan man ens vinna ett val i dag om man inte redan är känd från början? Vilken chans skulle en okänd guvernör från, säg Montana, ha om hen ställdes mot världens mest kända man? Mediesituationen är så oklar, människor hämtar sin information i så stor utsträckning från annat håll, och i nätgeografin ger kändisskap så stort försprång att en okänd knappt kan komma ikapp, oavsett hur förnuftig skatteplan hen totat ihop. The winner takes it all, som nätföretagslogiken lyder. Inte alla stater, kanske, men alla retweets?

Det är ingen ny situation, förstås, och inte heller omöjlig att komma runt. Barack Obama lyckades bygga en storslagen gräsrotsrörelse och vinna trots att han ställdes mot den betydligt mer välkända Hillary Clinton i primärvalen 2008. Men nätet och polariseringen har tagit över ännu långt mycket mer i dag, och uppmärksamhetsspannet minskat ytterligare.

Inte heller är det ett amerikanskt fenomen. Också i Sverige har vi journalister, dokusåpadeltagare, artister som tagit steget över till politiken, och även här diskuteras om kändisskap i sig kanske är en allt viktigare faktor för att komma igenom bruset. Det fungerar inte ensamt, men som dörröppnare i ett svårnavigerat, kick- och klicksökande medielandskap.

Sannolikt vill Oprah Winfrey inte alls lämna sitt egenbyggda, härliga, medieimperium för det måttliga nöjet att köras genom rader av negativkampanjmaskiner. Folk som inte levt sina liv som politiker har i allmänhet gjort mycket som kan bli skandalrubriker i rätt händer.

Men ändå. ”Cheers to a new year and another chance for us to get it right.” Oprah Winfrey har en optimism och en värme som saknas så plågsamt i amerikansk politik just nu. Hon för faktiskt människor samman. Vem vet hur långt det räcker.

Två separata samtal om medierna

Bilden av de svenska medierna är mer kluven än på länge. En emotionell och närmast absolut misstro samexisterar med högkvalitativa och samhällsviktiga granskningar, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Just nu finns det två separata samtal om medierna. Å ena sidan, det som ibland kallas mediekritik, men som framförallt definieras av en emotionell och närmast absolut misstro. Häromdagen påstod en moderat riksdagsman på twitter att medierna höll tyst om den antisemitiska attacken på Göteborgs synagoga samtidigt som alla medier hade nyheten om attacken stort uppslagen överst på sina sajter. Det spelade ingen roll att det helt uppenbart inte var sant, han kände så ändå.

Den här misstron får näring av direkta misstag från medierna liksom av märkliga nyhetsbevakningsprioriteringar och ologiska namnpubliceringar. För sådär en tio år sedan hade jag nog generellt hållit med om att svenska medier inte höll någon vidare kvalitet. Det fanns en yrvakenhet inför internet och många medier satsade på klickvänlighet snarare än på kvalitetsinnehåll. Många redaktioner brydde sig inte om faktarättelser, och det fanns en högfärdighet gentemot tanken att läsarna ibland kunde veta mer.

Fördummande klicksökande finns förstås på många håll kvar, men på det stora hela är den här bilden inte sann längre. Tvärtom satsar svenska medier stort på seriösa gräv, viktiga nyhetssatsningar om säg klimatet eller kommunalpolitik, vi får oss hela tiden till livs riktigt bra journalistik.

Ta bara den här hösten. Matilda Gustavssons reportage i DN om de 18 kvinnorna som anklagar kulturprofilen för övergrepp är ett sådant knäck som på riktigt ändrar verkligheten. Samma sak med Malena Rydells och Erika Hallhagens arbete på SvD som ledde fram till det första stora uppropet av svenska kvinnor om vad de tvingas stå ut med på jobbet: #tystnadtagning. Sverige kommer bli ett annat efter detta.

På Eskilstunakuriren har Mathias Ståhle, Anna Hansson och Henrik Holmberg fortsatt granska högerextremismen på nätet, även om Ståhle inte fick stora journalistpriset för sitt gräv om den svenska trollfabriken. Det fick inte Kristoffer Örstadius och Mikael Holmström från DN för sitt avslöjande om IT-haveriet på Transportstyrelsen heller, men däremot Dan Josefsson, Anna Nordbeck, Johannes Hallbom och Jakob Larsson från Dokument Inifrån i SVT för ”Fallet Kevin”, den groteska berättelsen om hur polisen från början bestämde sig för att två små pojkar var skyldiga till mordet på fyraårige Kevin och därefter enbart letade efter bevis på deras skuld. DN skrev också om Kevin och avslöjade senare ett ytterligare fall med ett barn som polisen med hjälp av samme psykolog som i Kevin-fallet pekade ut som mördare på ytterligt skrala bevis.

Jag kan fortsätta och fortsätta. Så mycket och så bra journalistik som skapas i Sverige just nu har vi inte sett maken till på länge. Högkvalitativa granskningar av maktmissbruk, enskilda brott, nya hotfulla sociala rörelser, myndighetsinkompetens, till och med justitiemord. Detta samtidigt som delar av branschen närmast paralyserats av #metoo-anklagelser.

Ändå hänger sig vissa kvar i diskursen om, inte bara specifika misstag utan om mediers allmänna inkompetens och till och med korruption. Antingen läser de inte alla de här strålande reportagen eller så spelar det ingen roll. Och vad ska medierna i så fall göra, om kritiken helt frånkopplats från vad medierna faktiskt håller på med?

Jag tror tyvärr inte att man kan övertyga de mest inbitna medieskällarna. Men för alla andra gäller samma som alltid: Gör ett så bra jobb som möjligt. Kolla och dubbelkolla alla källor. Fortsätt satsa på kvalitet. Var inte rädd att rätta om det trots allt blir fel. Kan vi fortsätta med ett lika mediebra år 2018 kan vi sannerligen vara glada.