Annons: Mediedagen 2019

Gardet hängde ut 16-åring: ”Ett groteskt övertramp”

En 16-åring som skickat ett hatmejl till Gardets redaktion hängdes ut med namn och mejladress på sajtens Instagramkonto. Oron för att sajten ska bli ett feministiskt Avpixlat visar sig tyvärr befogad, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

För en månad sedan lanserades sajten Gardet av en grupp svenska feministiska profiler med Cissi Wallin i täten. Sajten sade sig vilja utmana traditionella medier och bevaka frågor som sexualbrott och kvinnomisshandel på ett nytt sätt. En fråga som Cissi Wallin särskilt lyfte var namnpubliceringar, där Gardet skulle vara mer generös än etablerade medier med att publicera namn på till exempel våldtäktsmän och andra brottslingar:

”Generellt tycker jag och Gardet att svenska medier är för fega. Pressetik är jätteviktigt, men det finns en etik åt andra hållet som är minst lika viktig, som handlar om att värna allmänheten och skydda kvinnor och barn från dömda brottslingar.”

Hittills har det varierat på Gardet om man har publicerat namn eller inte på de män man skriver om. I en uppmärksammad text om en kvinna som utsatts för sexuella trakasserier när hon jobbade på SVT var namnet på den utpekade förövaren inte med, men i exempelvis en intervju med Unni Drougge skrev man ut namnet på den tidigare partner som dömts för misshandel mot henne.

I måndags kväll publicerades ett hatmejl till Gardets redaktion på Cissi Wallins Instagramkonto. Hatmejlets avsändare var en 16-årig kille. Hans namn och mejladress var fullt synligt för de knappt 50 000 Instagramföljarna. Redaktionen kollade också upp honom och hittade hans föräldrar, som de sms:ade och berättade om hatmejlet. I texten till skärmdumpen skriver Gardet att ”Det kanske ses som oetiskt att som man säger ‘hänga ut’ pojkar och män som spyr ur sig kvinnohat. Man kan också vända på det och se det som en rimlig konsekvens.” I slutet av inlägget stod också att om 16-åringen hörde av sig och bad om ursäkt och sade att han fått sig en tankeställare skulle de ta bort inlägget.

Det inte bara kan ses som oetiskt att hänga ut barn och deras kontaktuppgifter inför en mångtusenpublik. Enligt all etablerad medieetik är det ett groteskt övertramp, som hittills enbart högerradikala propagandasajter ägnat sig åt i Sverige. När Gardet lanserades oroade sig vissa för att sajten skulle komma att bli ett feministiskt Avpixlat. Nu visar det sig tyvärr att den oron var befogad.

Instagram tog bort inlägget efter några timmar, vilket Gardet-redaktionen kommenterade med att fråga sig om deras kamp mot kvinnohatare var för mycket för ”det mans-styrda Facebook/Instagram”. Ingenstans fanns självreflektion om att det här kanske faktiskt var över rimliga gränser.

Gardet är inte vilka som helst. Sajten styrs av etablerade journalister, som borde ha koll på både lagstiftningen och medieetiken, och även om det absolut kan finnas gråzoner där man göra olika bedömningar av allmänintresset av en namnpublicering handlar det här alltså om ett elakt mejl från ett barn. En av den journalistiska etikens viktigaste grundprinciper är att enskilda inte ska skadas av publiceringar om inte en publicering har allmänintresse. Allmänintresset i att få reda på namnet på den här tonåringen är nära noll. Det enda som Gardet ger som förklaring är att 16-åringar är straffmyndiga i Sverige.

Vi lever i dag med en uppsjö av nya medieaktörer som på olika sätt väljer bort traditionell medieetik. Gardet må ha ett gott uppsåt i sin kamp för utsatta kvinnor, men det anser sig andra aktörer som hänger ut dömda eller misstänkta brottslingar också ha.

När jag ringer och frågar Myndigheten för press, radio och tv säger de att Gardet inte har utgivningsbevis. Gardet har alltså ännu ingen ansvarig utgivare. Det säger kanske också något om hur redaktionen ser på journalistik.

Jag förstår att det är lätt att svepas med av den upplevda makten i många tusen hängivna följare, men makt är inte samma sak som rätt, inte ens på Instagram.

”Medierna har nästan helt avstått från att bevaka influerare”

Bråket mellan Samir Badran och tidningen Resumé visar på att mediebranschen underbevakat influerare. Ovanan vid kritisk granskning är därför monumental, och från andra hållet är okunnigheten om vad influerare gör och hur de når ut kanske ännu större, skriver Isobel Hadley-Kamptz. 

Har ni följt bråket mellan Samir Badran och tidningen Resumé? Om du som läser det här är en samhällsintresserad och hyfsat väl insatt person över säg 40 men utan barn är risken mycket stor att du inte ens vet vem Samir Badran är. Kanske ringer Samir & Viktor en liten klocka? Det är den Samir.

För några veckor sedan läste jag om hur journalisterna Yasmine Winberg och Julia Lundin på Resumé anmält ett stort antal influerare till Reklamombudsmannen för smygreklam. De ville testa vad som egentligen var okej och vad som var över gränsen.

Regelläget i dag är extremt oklart. Varumärkeschefen för Nocco Linus Carlén har till exempel fällts för smygreklam för ett instagram-inlägg där han glatt rekommenderar drycken han jobbar med. I den lite mindre kommersiella världen lägger åtskilliga journalister upp länkar på sina privata sociala medie-konton till texter bakom betalvägg, vilket rimligen kan ses som en uppmaning till läsarna att betala för att få läsa. Är det också smygreklam enligt RO? Många företag i alla branscher försöker allmänt få medarbetarna att se sig som företagens reklampelare också i sina privatliv, och det kan man vara kritisk till av många skäl, men förväntas folk märka sådana inlägg som reklam?

Det vet ingen, och nästan ingen i den vanliga medievärlden har heller riktigt brytt sig om den här sortens frågor. Det som kallas ”influencer marketing”, alltså pengar som företag satsar på att bli omnämnda hos kändisar på internet, omsätter i dag omkring 700 miljoner om året i Sverige, och bedöms stiga till en miljard inom några år. Om man kollar på sociala medier-flödena hos svenska influerare så innehåller ungefär hälften av alla inlägg minst ett varumärke. Inläggen är dock sällan märkta som reklam, vilket man enligt reglerna egentligen ska.

Och här kommer vi tillbaka till Samir Badran. Han blev nämligen rasande på Resumé för att de anmälde honom till RO och skrev floder av arga inlägg om de två journalisterna, där han anklagade dem för att hugga honom i ryggen. Han fick med sig andra, som Joakim Lundell som inför sina 890 000 följare på Instagram förklarade att media är en ”äcklig jävla bransch” med ”bara falska fasadmänniskor”.

Det här är otroligt intressant, inte minst för att det så tydligt visar hur vi i dag har minst två, sannolikt fler, helt parallella offentligheter. De regler som vi inom media är vana vid, som att journalister granskar saker, är för influerare liktydigt med blodssvek. Lojalitet är det självklara värdet, snarare än att försöka förstå hur saker ligger till.

Det visar också, som Winberg och Lundin själva skriver, att de vanliga medierna nästan helt avstått från att bevaka detta som är en av Sveriges snabbast växande branscher. Ovanan vid kritisk granskning är därför monumental, och från andra hållet är okunnigheten om vad influerare gör och hur de når ut kanske ännu större.

Vi har ett helt nytt medialt landskap, där sluggers som Joakim Lamotte åker hem till dömda brottslingars föräldrar och visar upp deras adresser, där influerare tjänar många miljoner om året på oftast dold reklam utan att regelverket överhuvudtaget hänger med, och där den 26-åriga youtubern Rezo påstås ha avgjort det tyska EU-valet.

Några dagar före valet publicerade Rezo, som i vanliga fall i sina kanaler blandar skämt, musik och tramsigt småprat, en rasande attack mot de stora etablerade partierna, särskilt mot kristdemokraterna CDU. De har inte tagit klimatfrågan på allvar, de har medvetet drivit på ojämlikheten, de försöker censurera internet och förstör aktivt unga människors möjlighet till en framtid, sade han, sittande vid sitt skrivbord i orange luvtröja, blått hår och keps. Rezo uppmanade inte folk att rösta på någon specifik, men han avrådde alla sina följare från att rösta på kristdemokraterna, socialdemokraterna och högerextrema alternativ för Tyskland. Videon hann ses mer än 10 miljoner gånger innan valet.

Man kan förstås omöjligt veta vad som orsakat vad, men bland väljare under 30 år fick CDU bara 13 procent och socialdemokratiska SDP bara 9 procent. Min första spontana tanke när jag hörde om det här var dock: om någon stor youtuber i Sverige hade gjort ett liknande utspel, hur lång tid hade det tagit för de vanliga medierna att ens upptäcka det?

”Ibiza-skandalen visar varför högerpopulister är emot fria medier”

Ibiza-skandalen, som tvingat fram ett nyval i Österrike, sätter fingret på varför högerradikala och högerpopulistiska rörelser i hela världen ser fria medier som en huvudmotståndare, skriver Isobel Hadley-Kamptz. 

I helgen som gick kunde vi se i realtid hur viktigt det är för demokratier med fria medier. Vi kunde också se tydliga skäl till varför vissa politiska rörelser är extra mycket motståndare till alltför oregerliga och ostyrbara massmedier.

Jag syftar förstås på den österrikiske vicekanslern Heinz-Christian Strache, som avslöjades på film där han i en lyxvilla på Ibiza köpslog med en påstådd kvinnlig släkting till en rysk oligark om olika tjänster i utbyte mot ekonomisk hjälp i valrörelsen. Hon erbjuder sig bland annat att köpa en stor österrikisk tidning och använda den för att kampanja för Strache om hon i sin tur kan garanteras värdefulla offentliga kontrakt.

Strache är ledare för det högerradikala partiet FPÖ, och redan tidigare har flera europeiska säkerhetstjänster slutat dela information med österrikiska kollegor eftersom de numera kontrolleras av FPÖ och man har misstänkt att de i sin tur pratar lite för intimt med Kreml.

Alltihop är som från en politisk thriller. Samtalet var nämligen en fälla, Ibiza-kvinnan spelade teater och villan var installerad med hemliga kameror. Filmen på Strache publicerades av flera tyska tidningar, och kansler Sebastian Kurz, ledare för mittenkonservativa ÖVP, gav Strache sparken och utlyste nyval.

Koalitionen mellan ÖVP och FPÖ har tidigare lyfts upp som ett särskilt intressant exempel på hur traditionella borgerliga partier ändå kan samarbeta med radikalhögern, till och med när den som FPÖ har rötter i nazismen. Nå, det gick visst inte så bra.

Högerradikala och högerpopulistiska rörelser i hela världen ser fria medier som en huvudmotståndare, det gäller Donald Trump likaväl som svenska Sverigedemokrater som häromdagen förklarade att de ville förbjuda politisk satir i public service, eftersom journalister där gör elak satir om SD. I Ungern har vi redan sett hur de fria medierna steg för steg monterats ner. Utanför Budapest finns i stort sett inga mediekanaler i dag som inte kontrolleras av regeringen, och under Viktor Orbáns åtta år vid makten har Ungern rasat från plats 23 till plats 73 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.

Händelserna på Ibiza förklarar det här på flera olika sätt samtidigt. Å ena sidan har Strache uppenbarligen lurats i en fälla. Ingen vet vem som organiserat det, de tyska medierna skyddar sina källor, men det är förstås inte osannolikt att det är politiska motståndare till FPÖ. Högerradikala ser detta som ett exempel på hur de motarbetas av medierna och att de alltså har rätt i att se dem som fiender. Å den andra sidan så säger Strache uttalat på filmen att han är beredd att ge den tänkta oligark-släktingen olagliga fördelar, något som det förstås är självklart av allmänintresse att avslöja. Lägg sedan till detaljen att en av mottjänsterna var att styra om en i dag oberoende österrikisk nyhetskanal till att bli ett kampanjorgan för FPÖ. Och då har vi inte ens gått in på hela Kreml-problematiken, att europeiska högerpopulister så ofta och gärna ingår i just ryska samarbeten, något som våra säkerhetstjänster inte sällan betraktar som hot mot samhällets säkerhet.

Det ligger i populismens natur att misstänkliggöra allt som ligger mellan ”folket” och makten, som exempelvis fristående domstolar eller medier som har näsvishet nog att granska folkets egna företrädare i de populistiska partierna. Den här gången vann den fria granskningen, men striden är långtifrån över.

Nej SVT, ert ”avslöjande” håller inte

Det här är en replik på SVT:s inlägg ”Därför var granskningen av Malin Björk (V) sann och relevant”

Man kan bevaka EU-parlamentets ofta orimliga ersättningar – men att SVT pekar ut en enskild ledamot, som verkar sko sig allra minst, bara veckor innan EU-valet är anmärkningsvärt, skriver Isobel Hadley-Kamptz i ett svar till SVT.

”Ett traktamente är definitionsmässigt en ersättning för ökade kostnader när man jobbar någon annanstans än på sin hemort.” Det här skriver SVT som svar på min kritik av deras låtsasavslöjande om Malin Björk utan att ens ta upp det faktum att EU:s dagtraktamente inte alls fungerar så. EU-traktamentet utgår tvärtom till alla ledamöter när de noterar närvaro i parlamentet, oavsett bostadsort. Den aktiva handling SVT tar upp är alltså endast detta, att skriva in sig som närvarande.

Malin Björk skriver för övrigt inte ens in sig alla dagar som hon är där, eftersom hon personligen inte tycker att hon bör få ut traktamente för enbart närvaro utan bara få ut så mycket som hon behöver för att klara av jobbrelaterade kostnader i Sverige. Hon hade dock kunnat få ut de här pengarna rakt i egen ficka för alla dagar när parlamentet är i session och, som SVT mycket riktigt skriver, få ut ersättning ur en annan EU-pott för resorna och boendet i Sverige, något som hon valt bort. Även här har hon alltså sparat pengar åt EU, men det beskrivs av SVT som något suspekt.

Visst kan man bevaka EU-parlamentets olika (ofta orimliga) ersättningar, det har sannerligen allmänintresse. Men att bara någon vecka innan EU-valet välja ut den enskilda ledamot som enligt allt att döma verkar sko sig allra minst, och låtsas som om det hon gör är ”fusk och fiffel”, med Mats Knutssons ord, är faktiskt rätt anmärkningsvärt.

”SVT har hittat på sin alldeles egen politikerskandal”

Det är snarare SVT:s än Malin Björks (V) förtroende som står på spel efter ”avslöjandet” om politikerns traktamente. Gårdagens rapportering visar hur längtan att vara först med ett avslöjande ibland är så stor att man knådar och knycklar till sina fakta så att de passar in i en avslöjande-mall, trots att ingenting upprörande hänt, skriver Isobel Hadley-Kamptz. 

”Anklagelser om fusk och fiffel tär på förtroendet”. Så lyder rubriken på en analys av SVT:s politiske kommentator Mats Knutson från i går eftermiddag. Den illustreras av en stor bild på Vänsterpartiets europaparlamentariker Malin Björk, som SVT precis granskat och anklagat för oegentligheter med traktamenten.

När man tittar närmare på Malin Björk är det dock svårt att hitta fifflet. Hon får förvisso dagtraktamente av EU, trots att hon bor i Bryssel, men det får alla 751 ledamöter, oavsett boendeort. Vissa EU-parlamentariker bor i Bryssel och de kan då använda de här pengarna för att täcka boende och omkostnader i hemlandet när man är där. Andra parlamentariker bor kvar i hemlandet och har övernattningslägenheter i Bryssel, och då täcker traktamentet det i stället (plus förstås den individuella flyttcirkusen till Strasbourg).

Det här är alltså lika för alla, alla svenska EU-parlamentariker får traktamentet när de skriver in sig på en dag när EU-parlamentet har session eller deltar i något annat EU-möte. Enligt reglerna får man pengarna rakt i fickan och behöver inte redovisa dem, precis som traktamenten brukar fungera. Malin Björk är den enda av de svenska EU-parlamentarikerna som uttalat använder de här pengarna enbart till jobbrelaterade saker, och hon betalar tillbaka det som hon fått ut som inte har gått åt till sådant. Det här är ingenting hon sagt att hon ska göra nu, efter granskningen, utan hon har redan gjort en tillbakabetalning och har sagt tidigare att hon kommer göra en till nu i slutet av mandatperioden. Det finns inga krav på att spara kvitton eller liknande, eftersom man alltså inte behöver berätta vad man gör med pengarna.

Det här var inte jättesvårt att ta reda på, och när man vet detta framstår både granskningen och det politiska drev som Malin Björk nu utsätts för som helt bisarrt. Hon har gjort mer än alla andra för att bete sig hederligt, hon betalar tillbaka pengar till EU som hon enligt reglerna bara skulle kunna stoppa i fickan. Givetvis kan man vara emot systemet i sig, att MEP:ar har rätt till så frikostiga ersättningar också utöver lönen, men det kan rimligen inte vändas mot den enda som försöker agera så lite egennyttigt som möjligt.

Den här soppan visar ett säreget problem för medierna, att längtan att vara först med ett avslöjande ibland är så stor att man av bara farten liksom knådar och knycklar till sina fakta så att de passar in i en avslöjande-mall, trots att ingenting upprörande hänt. Det här gäller särskilt när andra medieredaktioner nyligen avslöjat riktigt fuffens. För att väga upp att man var tvåa på den bollen kan nästan vilka kvitton som helst bli bevis för lurendrejerier.

Aftonbladet avslöjade för en månad sedan att moderaten Erik Bengtzboe kvitterat ut 158 000 kronor genom att vara skriven hos sin mamma i Sörmland i stället för hos sin familj i Stockholm. Bengtzboe försökte reda upp det hela genom att ljuga om att han i stället bodde i en icke vinterbonad sörmländsk sommarstuga som inte ens hade någon sophämtning. Bengtzboe fick till slut avgå.

Efter detta letade andra redaktioner desperat efter sin egen boende-skandal, TV4 vann snabbt med en stort uppslagen nyhet om hur moderaternas ekonomiska talesperson Elisabeth Svantesson också var skriven i en sommarstuga, trots att hon egentligen bodde med familjen i Stockholm. Den moderata Pressekreteraren försökte desperat förklara att riksdagsledamöter hade andra regler än ”vanliga dödliga”. Det var knappast världens mest pr-kompetenta uttalande, men så småningom har det visat sig att också Svantesson faktiskt hade gjort helt rätt. Hon har bott i huset i Örebro (som visst var ett permanentboende) rätt stor del av tiden, för att kunna vara del av den politiska verkligheten i sin valkrets, det vill säga exakt det som boendereglerna för riksdagsledamöter är till för. Vissa har räknat ut att hon till och med förlorat stora pengar på detta eftersom skatten i Örebro är mycket högre än den i Stockholm.

Nu har turen då kommit till SVT att hitta på sin alldeles egen politikerskandal, komplett med brösttoner från Mats Knutsson om att ”politiker uppfattas försöka sko sig på systemet”. Det är förstås sant att Malin Björk uppfattas så i SVT:s bevakning, men om man tar reda på vad hon faktiskt gjort ser man att det inte stämmer. I det här fallet är det nog SVT:s förtroende som får akta sig.

 

Läs SVT:s replik här: Därför var granskningen av Malin Björk (V) sann och relevant.

”Politiska journalister måste avslöja hundvisslorna”

Det finns alltid frågor där politiker vill antyda saker utan att ta ansvar för det. Uppgiften för politiska journalister är att inte låta dem komma undan med det, att inte ge sig utan fråga hur de faktiskt menar, skriver Isobel Hadley-Kamptz. 

Just nu pågår i mina flöden på sociala medier en diskussion om ett av moderaternas budskap i EU-valet: ”Hejdå stöldligor”. Ingen är såvitt jag sett för stöldligor, det är ofta ett grundkrav för politiska affischer att ytterst få ska ha invändningar i sak, utan diskussionen gäller om huruvida moderaterna verkligen menar stöldligor när de säger stöldligor, och inte till exempel tiggare eller andra utsatta.

Det här är ett allt vanligare dilemma inom politiken. Menar politikerna verkligen det de säger eller menar de något annat?

Fenomenet kallas hundvissling, efter sådana visselpipor man kan köpa till hundar där ljudet är på en frekvens som är för hög för mänskliga öron men som hörs med hundöron. Tanken bakom detta kommunikativa trick är att man vill kunna säga saker som en viss grupp väljare uppfattar samtidigt som man vill kunna förneka det om man ifrågasätts av medier eller av motdebattörer.

Under rätt lång tid nu har hundvisslandet framförallt riktats åt högerpopulistiskt håll. Socialdemokraterna hade 2017 affischer med texten ”Vi slår vakt om Sveriges säkerhet” framför bilder på gränskontroller. Syftet var att antyda att trygghet i Sverige kräver stängda gränser utan att behöva säga det rakt ut. Ebba Busch Thor gick i påskas ut och förklarade att problemen i förorterna beror på bristen på kristna traditionella värderingar, och syftet där var att säga att problemet är att folk i förorten är muslimer, utan att behöva säga det heller, rakt ut.

Den här sortens politisk debatt genom kodord är svår att hantera både för medier och för väljare, vem tycker egentligen vad och varför? Hur ställer man följdfrågor, hur ställer man någon till svars?

Ett skäl att den här modellen satt sig är förmodligen att det som ibland kallas åsiktskorridoren faktiskt under några år innebar att vissa sorters uttalanden regelmässigt skåpades ut som nära nog ondska. Ett i efterhand närmast bisarrt exempel är när Fredrik Reinfeldt 2012 sade att vi i Sverige knappt har någon arbetslöshet bland ”etniska svenskar mitt i livet”. Det här var faktamässigt korrekt, och handlade om att man därför måste hantera arbetslösheten annorlunda än om vi exempelvis haft bred lågkonjunktur med hög arbetslöshet generellt. Det krävdes helt enkelt andra åtgärder för att komma åt arbetslösheten när den koncentrerades till grupper som också i övrigt stod mer utanför samhället. Reinfeldt kritiserades dock hårt för att ignorera problemen för att de inte drabbade hans likar, och givetvis kallades han också rasist. (Jag hittar när jag googlar ironiska tweets som jag själv skrev om uttalandet, så jag stod heller inte utanför det här beteendet.)

När folk som stod betydligt längre bort än Reinfeldt från mittfåran i debatten skulle säga vad de tyckte uttryckte det därför alltid i kodord, alltid möjligt att förneka om så krävdes. Nu när åsiktskorridoren flyttats och nästan alla politiker kräver stängda gränser talar en del av de här debattörerna klarspråk, och med största sannolikhet menade de förstås exakt det som de kritiserades för då också, men på den tiden kändes det väl bättre att offentligt slå ifrån sig.

Att säga öppet vad man tycker är dock en oändligt mycket bättre utgångspunkt för ett politiskt samtal än att tala i gåtor, som bara vissa ska förstå. Jag må själv ogilla dagens generella politiska riktning, men det är betydligt lättare att andas i debatten, det är enklare att ha verkliga samtal utifrån vad folk faktiskt säger.

Hundvisslandet är dock inte förbi, det finns alltid frågor där politiker vill antyda saker utan att ta ansvar för det. Uppgiften för politiska journalister är att inte låta dem komma undan med det, att inte ge sig utan fråga hur de faktiskt menar. Och som väljare är det jobbigt att aldrig riktigt kunna veta när man ska tolka undertext och inte.

Själv tror jag att stöldligorna i moderaternas reklam primärt syftar på just stöldligor, men att om vissa väljare kopplar det till tiggare blir moderaterna inte ledsna för det. Ibland funkar politiska budskap på flera nivåer, på flera frekvenser, samtidigt. Både hundar och människor kan höra.

”Då övergår UG:s ‘Tranståget’ till ett medieetiskt haveri”

När föräldrar som går att identifiera ifrågasätter sina barns könsidentitet övergår Uppdrag granskning från intressant men lite ytligt till att bli ett medieetiskt haveri, skriver Isobel Hadley-Kamptz, som pratat med Hannes som blev uthängd inför miljonpublik. 

Det behövs mer forskning om vården av transpersoner. Det står klart efter Uppdrag granskning i förra veckan, där vi bland annat fick reda på att allt fler unga söker sig till vården för hjälp med könsdysfori, när könsidentiteten inte stämmer överens med juridiskt kön och/eller medfött könsuttryck. Från ungefär 2012 och framåt har antalet ungdomar som vänder sig till vården mångdubblats, från kanske 5-10 personer/år 2000 till numera ungefär 200/år.

Under den här perioden har trans gått från att ses som extremt avvikande och stigmatiserat till att bli både mer synligt och normaliserat. En viktig vändpunkt var när Sverige efter lång debatt 2013 slutligen tog bort kravet på sterilisering för att få byta kön juridiskt. Frågan om ökningen bland vårdsökande är dock intressant i sig, inte minst eftersom vi möjligen ser en ny grupp som upplever könsdysfori, med större grad av samdiagnostik med exempelvis autism och psykisk sjukdom. En annan sak som märker ut ökningen är att den till stor del består av ftm-transpersoner, alltså personer som fötts med kvinnligt könsuttryck och/eller kromosomer, men som inte identifierar sig som tjejer och kvinnor. Kanske bör den här gruppen hanteras på ett annat sätt än man gjort hittills med personer som söker könsbekräftande vård, kanske bör man vara ännu mer noggrann, vänta längre.

Noggrann och försiktig bör man förstås vara generellt. Jag måste själv erkänna att jag blev förvånad över uppgiften att Karolinska sjukhuset opererat bort brösten på en transkille som var så ung som 14. Underlivsoperationer är förbjudna för personer under 18, men även bröstborttagning bör man nog faktiskt vänta med till de övre tonåren. Stoppmedicinerna som skjuter upp puberteten är fantastiska för transbarn, de får just den där tiden att vänta och se hur det kommer att kännas när de blir lite äldre, men operationer går ju inte att ta tillbaka.

Frågan är dock om Uppdrag granskning-redaktionen har rätt kunskaper för att undersöka de här svåra frågorna. Samvariation mellan könsdysfori och ätstörningar, droganvändning och självskadebeteenden har till exempel alltid varit stor. Transpersoner som inte får behandling mår ofta extremt dåligt och tenderar att försöka hantera ångest och självhat på diverse destruktiva sätt. UG tog inte upp några siffror på hur det här eventuellt förändrats.

I programmet lutade de sig också mot begreppet rapid onset gender dysphoria, alltså en könsdysfori som påstås komma plötsligt och oväntat, något som logiskt ställer frågor om hur pass genuin känslan av att leva i fel kön verkligen skulle vara. Problemet är att den enda studie som introducerat begreppet har tvingats korrigeras på ett otal olika sätt utifrån såväl metod och frågeställningar som slutsatser. Efter korrigeringarna säger studien väldigt lite, mer än att vissa föräldrar inte vill acceptera barnens önskan om könstransition. Just sådana föräldrar fanns det också med i Uppdrag granskning.

Och det var här programmet övergick från att vara intressant men lite ytligt till att bli ett medieetiskt haveri. Några föräldrar berättade anonymiserat om sina barn och hur de inte trodde på barnens könsdysfori. Både föräldrarna och reportrarna talade konsekvent om flickor, döttrar och använde feminina pronomen, trots att de här barnen själva inte såg sig som flickor. Nå, i en anonymiserad intervju får man ändå se det som att detta är föräldrarnas egen berättelse. De har rätt till sin egen upplevelse.

Däremot intervjuades också en mamma öppet. Hon satt där med ansikte och kropp framför kameran, det filmades i vad som såg ut som hennes hem, hon kallades Karin, och det enda som hade tagits bort var efternamnet. Det här är inte vad som journalistiskt kallas en anonymisering. Alla som känner henne ser att det är hon. Uppdrag granskning sänds i hela landet för en publik på uppemot en miljon människor och avsnitten ligger kvar i ett år på SVT Play. Alla som vet vem hon är i vanliga livet vet alltså nu också att hennes son är trans, men att hon inte tror på det.

För jag har pratat med Hannes, den son som Karin pratade om i tv. Även Karin kallade konsekvent Hannes för hon, trots att hon vet att han ser sig som kille, att han vill bli kallad han. Karin fick i inslaget det att framstå som att Hannes könsdysfori kommit plötsligt och att utredning och behandling gick väldigt snabbt, men Hannes berättar att han både känt sig som, och tagits för kille i många år innan han kom ut som trans. Han säger också att utredningen tog nästan två år innan han kunde börja få behandling. Han är i dag 21 år, och känner sig säker på sin diagnos, men han är oändligt ledsen över att hans mamma har fått sitta i tv och påstå att han bara är en förvirrad, deprimerad tonåring. ”Jag mår jättebra med behandlingen, men jag är deprimerad för att hon, som borde älska mig mest av alla, inte accepterar mig för den jag är. Och nu har hon sagt det i tv också.”

Uppdrag granskning berättade inte för Hannes om att hans mamma skulle vara med i inslaget utan mamman sade det själv efter att intervjun var gjord. När Hannes senare pratade med en reporter från UG sade han att han inte ville bli nämnd och inte kunna bli identifierad. Reportern lovade att mamman skulle vara anonymiserad, men sade också sig vara villig att låta Hannes ge sin egen bild. Han ville dock inte vara med: ”Jag och min mamma har problem, men dem måste vi ju reda ut själva. Jag ville liksom inte sitta i tv med min mamma och debattera min egen identitet.”

Det viktigaste i den journalistiska etiken är att skydda enskilda sårbara människor, att hela tiden väga värdet i publicering mot skadan som kan åsamkas. Jag förstår att Uppdrag granskning tyckte att reportaget blev bättre när Karin var med öppet framför kameran. Bara intervjuer med förvrängda röster och mörka silhuetter blir trist för tittaren. Men medieetiken måste ibland offra dramaturgin, för att skadan annars blir för stor.

Nu har en enskild ung kille blivit uthängd av sin mamma inför miljonpublik. Jag kan inte begripa i vilken värld den skadan inte är för stor för att låta bli att publicera.

Uppdrag gransknings ansvariga utgivare Ulf Johansson bemöter kritiken här.

Josefin Nilssons död visar vad Metoo åstadkommit

Att den man som misshandlade sångerskan Josefin Nilsson fick fortsätta vara en uppburen skådespelare – medan någon som blev dömd för narkotikabrott slängdes ut ur offentligheten, visar hur världen såg ut innan Metoo, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

När jag läser i mediearkiven mår jag nästan illa. Artisten Josefin Nilsson blev så grovt misshandlad av sin partner att hon fick byta ut delar av ryggraden mot titan, fick operera och operera om höften, tvingades ta, och förmodligen alldeles för mycket, smärtstillande fram till dess att hon dog bara 46 år gammal. Mannen, en uppburen skådespelare, dömdes visserligen (till villkorlig dom) för våldet i en rättegång. Men ingenstans verkar detta ha påverkat hans karriär eller ha påverkat hur medierna hanterade honom.

Jag hittar ett mysprogram på bästa sändningstid där han gråter och talar ut om sitt ”hetsiga humör”, andra där han sitter uppkrupen i soffor och berättar om sin stora känslighet och konstnärliga lynne. När jag googlar vidare hittar jag intervjuer med andra kvinnor som varit tillsammans med samme man som berättar om hur de var rädda för sina liv. En kvinna, också skådespelerska, kom regelbundet så blåslagen till filminspelningar att det blev problem för regissörer, hon kunde nämligen inte ta av sig kläderna som scenerna egentligen krävde.

Jag är inte del av den här sortens kulturvärld. Jag hade hört att Josefin Nilsson hade mycket smärta när hon dog, men jag visste inte att det var för att hon blivit sönderslagen av en man som påstod sig älska henne. Jag visste heller inte vilken man det handlade om, vilket alltså uppenbarligen hela kultur-Sverige tycks ha vetat.

Och trots att man visste det, som alla nu säger, så tyckte tv-redaktörer alltså så sent som för fem år sen att det var lämpligt med mysprogram där den misshandlande mannen skulle framställas som så ”snäll som möjligt”, och tv-recensenter tyckte att det var lämpligt att beskriva sagda program som ”känslosamma” och ”tårfyllda”? Utan att ta upp kvinnorna som var rädda för sina liv. Utan att ta upp titanskruvarna i Josefin Nilssons ryggrad.

För 8 år sedan fick Ola Lindholm sluta på Kamratposten, där han varit både framgångsrik och omtyckt, efter att han vid en fotbollsmatch testat positivt för att ha använt kokain. Hans tv-program Wild Kids lyftes ur tablån på SVT och han fick inte fortsätta som programledare. Han fälldes för ringa narkotikabrott. Efter domen dog Lindholms mediekarriär totalt, och han skriver numera barnböcker.

De här två fallen säger något intressant om vilken typ av saker vi är bekväma med att fördöma människor för, och vilka saker vi inte alls vet hur vi ska hantera. Expressen dömdes förvisso av Pressens opinionsnämnd för att ha publicerat Lindholms namn innan han dömdes, men efter domen har de flesta medier publicerat namnet. Skådespelaren som är dömd för att ha slagit sönder Josefin Nilsson får däremot inte bara förbli anonym i relation till brottet, han har dessutom fortsatt vara omkramad i såväl teater- som medievärlden.

Det skedde en del publicistiska övertramp under #metoo, men det är viktigt att komma ihåg att det här är världen som #metoo kontrasterade mot. Medier som gullar med dömda kvinnomisshandlare, som tycker att någon som själv privat använt olagliga droger är enklare att porta och stänga ute än någon som grovt misshandlar flera eller kanske alla sina kvinnor, som döms för det, men som ändå alltid är välkommen tillbaka.

Se filmen om Josefin Nilsson här.

Liberalernas läckor har blivit ett skämt

Att media verkar ha direkttillgång till Liberalernas interna möten skapar frågor – men är underhållande för läsarna och ger medierna gratis spaltmeter. Men mer kontext behövs, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Inte en enda läcka hos Centerpartiet, varken från partistyrelse eller riksdagsgrupp. Hos Liberalerna väntar vi bara på att Niklas, 14, nybliven medlem i LUF i Hässleholm, ska skriva en debattartikel i Expressen och berätta vilken regering han vill. Sen har alla sagt sitt.” Så skrev Mittmedias opinionschef Anders Rönmark på twitter i januari. ”Niklas hälsar att han motsätter sig ett samarbete med alla partier som inte är beredda att avskaffa duschobligatoriet efter idrottslektionerna.” svarade Dagens Nyheters politiske redaktör Per Svensson.

Bland personer som skriver om svensk politik har direkttillgången för medierna till det inre livet i Liberalerna blivit ett skämt. Att flera tidningar rapporterade att Jan Björklund i förra veckan krävde EU-parlamentarikern Cecilia Wikström avgång i stort sett innan partistyrelsemötet där han krävde detta var avslutat var därför inte förvånande. Uppenbarligen sitter personer på olika redaktioner närmast på medhörning på Liberalernas telefonmöten, och de personer i partiledningen som inte givit ut lösenkoder har åtminstone minst en handfull liberala ledarskribenter som favoriter i telefonboken. Relationerna med medierna verkar i nuläget varmare än relationerna internt i partiet.

För nyfikna utomstående är det här förstås skojigt. Till skillnad från i vårvintras när centern hade stora partitelefonmöten med hundratals öppenhjärtiga förtroendevalda utan att någon enda yppade ett ord till pressen får vi här följa en partis uppgång och fall i realtid. Eller tja, det är kanske mest bara fall just nu, men ändå. Allt sker för öppen ridå, intriger och kriser avlöser varandra i spalterna. Visserligen är det svårt att förstå något av striderna, men allt publiceras åtminstone direkt!

För medierna är det också både spännande och kostnadseffektivt. Så gott som gratis kan man fylla sidorna med utsagor om världen från varje enskild liberal partimedlem, och eftersom medier eftersträvar konsekvensneutralitet behöver man inte ens fundera över vilka motiv som ligger bakom just den här läckan, just den här smaskiga utsagan som man kan skriva att man ”erfar”, om partiledarvalet, om EU-valet, om barn- och fritidsnämnden i Örkelljunga. Inte heller behöver man lägga tid på analys, redan imorgon kommer ju nya besked.

För partiet är det möjligen mer oklart. Inte bara kan ingenting någonsin hållas internt, vilket både tyder på och i sig skapar tillitsbrist mellan partiaktiva, till slut blir alltihop också ett självspelande mediepiano. Alla partidiskussioner publiceras offentligt och sen tvingas partiledningen driva frågor utifrån vad som omtalas i medierna. Både EU-parlamentariker Cecilia Wikström och riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl påstår att de först fick stöd internt men att partiet sedan vände med medievinden. Håhåjaja.

När Silvio Berlusconi drev Italien med hjälp av sina egna tabloider kallades det ”mediacracy”. När Liberalerna driver sig själva mot klippkanten med ständiga medieläckor och medierna spelar med utan att ge läsare och lyssnare vare sig kontext eller överblick borde det kanske kallas något annat. Jag måste bara leta efter en nybliven LUF-medlem i Hässleholm och fråga vad han tycker först.

Så blir medierna språkrör för antimedicinsk propaganda

Var finns det kritiska tänkandet hos SVT, TV4 och SR när de obekymrat låter författare göra reklam för illa underbyggda påståenden? Det undrar Isobel Hadley-Kamptz efter att ha lyssnat på podden Sinnessjukt, som visat på stora brister i Soki Choi bok ”Kimchi och Kombucha”.

I höstas kom Soki Choi ut med ”Kimchi och Kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna” på Bonnier fakta förlag. Boken sålde slut på bokmässan på mindre än en dag och Choi utsågs nyligen till Årets toppförfattare av tidningen Topphälsa. Hon har varit med i programmet Meny i P1, i Nyhetsmorgon och Malou Efter tio i TV4, Fråga Doktorn i SVT, i poddar och i åtskilliga tidningar runt om i Sverige. En typisk rubrik kan exempelvis lyda: ”Skräddarsydda bakterier som skyddar mot autism, adhd, ångest, depression, alzheimer och parkinson kan snart vara verklighet.” (Aftonbladet)

I inga av de inslag jag lyssnat på eller texter jag läst förekommer några kritiska frågor. Alla är hänförda av kunskapen Choi förmedlar, om hur viktiga tarmbakterierna är och om hur man kan påverka dem, både för sig själv och för kommande generationer. I boken skriver Choi bland annat om att gravida som äter fel, stressar, är för tjocka eller har diabetes kan ”trigga igång” autism hos barnet.

Det här finns det, minst sagt, väldigt lite belägg för. Journalisten och författaren Christian Dahlström går i två avsnitt av sin podd Sinnessjukt (en podd om psykisk ohälsa) igenom hela boken ”Kimchi och Kombucha” och upptäcker åtskilliga rena faktafel, märkliga hänvisningar till undermålig forskning och vilseledande påståenden i varje enskild del.

I vissa fall handlar det om att Choi överskattar värdet av vissa studier och därför ger en bild att de stora genombrotten för forskningen om tarmbakterier ligger mycket närmare i tiden än de gör, något som sedan skärps till ytterligare i sådant som den där Aftonbladet-rubriken. I andra fall, som att gravida kvinnor kan orsaka autism hos sina barn genom stress, är det rena påhitt.

Dahlström påpekar också att Choi använder sin doktorstitel på ett ohederligt sätt. Hon är förvisso doktor och har doktorerat på sjukvårdsorganisering, men det ger henne inga större sakkunskaper om medicin än vem som helst.

Det här är pikant för Bonnier Fakta och för Soki Choi, men också för alla de medieredaktioner som okritiskt låtit henne göra reklam för sina illa underbyggda påståenden om att människor kan bota sin depression genom att äta kimchi (samtidigt som hon talat om de stora biverkningarna för läkemedelsindustrins ”piller”).

Var finns det kritiska tänkandet hos SVT, TV4, SR, när man obekymrat sänder antimedicinsk propaganda och överlåter faktagranskandet åt en oberoende poddare, som får kontakta experter och reda ut i den mikrobiotiska röran.

En av de riktigt tråkiga sakerna här är dessutom att det händer massor av intressanta saker inom forskningen på tarmbakterier. Den har bara inte alls kommit så långt som Choi låter påskina, och den står inte heller i motsättning till den vanliga medicinska forskningen om Alzheimers eller ADHD. När den här sortens glada tyckare ges så stor plats riskerar det dock att hela det riktiga forskningsfältet också döms ut som oseriöst.