Grannländerna drunknar i amerikarapporteringen

Trots att Norge under spektakulära former fått en ny regering skrivs det mer om mer om nästa amerikanska val, två år bort, än vad som händer i grannlandet. ”Den här diskrepansen är både fånig och faktiskt en smula farlig”, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Visste ni att Norge fick en ny regering i förra veckan? Efter flera veckors förhandling blev det till slut klart mellan Høyre, Fremskrittspartiet, Venstre och Kristelig Folkeparti och därmed får den nya regeringen egen majoritet. Kristelig folkepartis (KRF) partistyrelse röstade dock för att ingå i regeringen med bara 19 röster mot 17. Partiledaren Knut Arild Hareide var en av dem som röstade emot, och han avgår därför nu från sin post.

Det här är ju rätt intressant om man tänker på svensk politik. En splittrad borgerlighet, splittrade partier inom borgerligheten, samarbete mellan högerpopulister, konservativa och liberaler. Även sakfrågorna är intressanta, inskränkt aborträtt var en av eftergifterna till KRF för att de skulle gå med på ett regeringssamarbete, och det finns stora konflikter inom den nya regeringen i synen på miljöfrågor och klimat.

Ändå lyckas jag nästan inte hitta någonting skrivet alls om detta i svenska medier. En TT-text och några korta egna notiser bara, med samma citat från statsminister Erna Solberg från Høyre. Inga analyser av vad det här betyder, inga reflektioner kring likheter eller skillnader mot Sverige.

Samtidigt kan man läsa nära nog oändliga reflektioner om vilka demokrater som eventuellt ställer upp i det amerikanska presidentvalet om två år, för att inte ens nämna dag-till-dag-rapporteringen om allting dumt som Donald Trump sagt på twitter.

Jag har själv varit intresserad av amerikansk politik sedan långt innan tv-serien Vita huset förförde alla dem som sedan kom att befolka både svenska partier och medieredaktioner, men den här diskrepansen är både fånig och faktiskt en smula farlig.

Sverige har alltid varit mer vänt mot USA än mot övriga Europa, och vi blir bara mer amerikaniserade för varje dag. Dagens globaliserade medieutbud är för de allra flesta inte globalt utan just amerikanskt. Det gäller både folk som följer the Kardashians och dem som läser the New Yorker. Svenskar kan ju dessutom i allmänhet inga andra främmande språk än engelska.

Men hur lika amerikaner vi än känner oss i populärkulturen så är det en annan och väldigt annorlunda verklighet. All denna direktimport av deras politiska debatter leder till märkliga skav och förvirrande feltolkningar, eftersom utgångspunkterna som mest bara nästan stämmer. Samtidigt ignorerar vi våra direkta grannländer, där vi däremot faktiskt skulle kunna lära oss något, om både dem och om oss själva.

Men Norge är väl helt enkelt inte så coolt. Inga popskribenter drömmer om att skola om sig och bli Oslo-korrespondent, norsk politik känns ungefär lika glamorös som kommunalfrågor i Sveg. Svensk media bryr sig ledsamt nog inte så mycket om kommunalpolitiken i Sveg heller.

 

Isobel Hadley-Kamptz

Fabulerande tysk bör bli väckarklocka på svenska redaktioner

Den prisbelönta journalisten Claas Relotius blev ertappad med att ha hittat på eller överdriva stora delar av sina verk. De svenska medierna skulle må bra av att tänka på hur liknande saker kan förhindras här, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

De är häpnadsväckande att följa, turerna kring den tyske stjärnreportern Claas Relotius. Så sent som i början av december fick han nya priser och hyllades av hela medietyskland. Någon vecka senare avslöjades att stora delar av hans mediegärning varit falsk.

Det handlar här inte om felciteringar eller överdrivna vinklar, eller ens om opinionsbildning förklädd till journalistik. Detta är fake news i dess bokstavliga form. Relotius diktade helt enkelt upp intervjupersoner och hittade fritt på vad de hade sagt och varit med om. Prisbelönta reportage, bland annat ett om en syrisk pojke som trodde att kriget i Syrien var hans fel, som spritts i hela världen visade sig vara ren skönlitteratur.

Relotius jobbade på prestigetidningen Der Spiegel, som har en hel avdelning med faktagranskare. Det är alltså inte pressad ekonomi som gjort att detta kunnat slippa igenom. Intressant nog har flera olika personer uppmärksammat tidningen på konstigheter i Relotius texter, inklusive en journalist som samarbetade med Relotius för ett jobb, men tidningen har viftat undan kritiken. Nu har förstås Der Spiegel både sparkat Relotius, stängt av två redaktörer och tillsatt en stor oberoende utredning för att få klarhet i hur det här kunnat hända.

Om det kan hända på Der Spiegel kan det hända överallt. I Sverige har inte ens de största redaktionerna faktagranskare som går igenom reportrarnas jobb innan publicering, och många journalister har av tidsskäl tvingats ersätta egen research med att ringa och få ett pratminus från en ”expert”. Man snabbkollar på wikipedia, läser recensionen av en bok som verkar relevant. Samtidigt efterfrågar läsarna de stora reportagen, välskriven feature som griper tag.

Men vilken koll har svenska redaktioner på att det som sägs i de där reportagen faktiskt är sant? Jag vill inte ifrågasätta journalisterna här, jag tror att de allra flesta är noga med varenda citat, men jag undrar över redaktionernas kontroll och strategier.

Jag minns ett fall för säkert 15 år sedan, när en skribent på DN Kultur visade sig ha plagierat texter ur amerikanska tidningar. Det upptäcktes av utomstående, och såvitt jag minns ledde det inte till några offentliga ursäkter från DN. Författaren och kulturskribenten Kristian Lundberg hade 2006 med en icke utgiven bok i en recension, och den skandalen ledde till att han helt slutade få skribentuppdrag. I stället tvingades han ta jobb på hamnen Malmö, vilket han senare skrev om i hyllade Yarden, så det kanske sammantaget bör ses som en bra sak för kulturen.

Vissa saker är lätta att kolla. Att plagiera New York Times var häpnadsväckande dumt även i början av 2000-talet, men i dag vore det självmord. Andra saker är svårare för läsare att upptäcka. En påhittad syrisk pojke i tidningen är närmast omöjlig att skilja från en verklig.

Mediemisstron i allmänhet är förvisso mindre än det emellanåt påstås, men skandaler som den om Relotius, på en av Tysklands mest uppburna kvalitetsmedier, väcker frågor. Jag tror att också svenska medier skulle må bra av att tänka på hur liknande saker kan förhindras här. Vilken transparens bör finnas, vilka kontrollmekanismer? Det är inte att misstro journalistiken utan att värna den.

Uppdatering: I en tidigare version stod det att Der Speigel sparkat redaktörer, de är dock avstängda. Journalisten som avslöjade Claas Relotius påstods vara mexikan, men han är spanjor och yrkesverksam i Tyskland.

Därför vill jag ha fler poddreportage

Amerikanska poddar gräver djupare i fler avsnitt, medan svenska poddar fortfarande mest är pratradio. Min nyårsönskan är mer djuplodande poddreportage, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Jag hade lurarna i och sprang förbi en proppfull busshållplats med tårar rinnande längs kinderna. Det är tur att jag inte är så besvärad av sådant för vissa avsnitt av Believed, en podcast i 9 delar från NPR, amerikansk public service-radio, gick faktiskt inte att höra utan att gråta.

Det är två journalister från NPR Michigan som borrar vidare i fallet med Larry Nassar, idrottsläkaren som före och under #metoohösten anklagades för sexuella övergrepp mot mer än 250 unga gymnaster. I våras dömdes Nassar för både barnpornografibrott och för åtskilliga övergrepp till många hundra år i fängelse.

Podden vill förstå det här närmare, inte Nassar och hans motiv, men att det här kunde få pågå i decennier. Att tränare, föräldrar, andra läkare, till och med flera av de utsatta flickorna, så länge och entydigt stod vid hans sida. För det som framkom nu var inte alls de första anklagelserna, ett antal flickor hade anmält honom tidigare och varje gång hade det förklarats bort. Som missförstånd, som lögner. Det var först 2016 och 2017 som flickorna över huvud taget började bli trodda. Believed.

Det Nassar framför allt gjorde var att i sken av medicinsk behandling också ”behandla” flickors underliv, ibland på mindre barn till och med när deras föräldrar var kvar i rummet! Podden beskriver hur han hade en metod att ställa sig själv mellan föräldern och behandlingsbordet och hur han uppenbarligen bara utgick från att barnen inte skulle våga säga ifrån. Systematiken i övergreppen är häpnande, men också välviljan och överseendet från hela vuxenvärlden, som gång på gång valde att tro på Nassar hellre än någon liten gymnast som protesterade mot att läkaren tog på hennes snippa.

Auktoritetstroendet är så stort hos oss människor. Småflickor är så långt ned på alla möjliga hierarkier att deras röster helt enkelt knappt hörs.

Men den här gången hördes de till slut. De hördes till och med i rätten. En central del i det avtal som slöts mellan Nassar och åklagarna i ett av fallen var att alla offer skulle ha rätt att tilltala honom direkt i rättssalen. Mer än 200 flickor och kvinnor valde att göra det. De valde att visa att ”little girls don’t stay little forever”, som ett av offren uttryckte sig, och det var här någonstans som jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. En så mäktig demonstration av att rättvisan till slut hinner ikapp, att hundratals röster till slut blir trodda.

Jag vill dock inte bara använda den här krönikan till att tipsa om jullyssning, även om jag verkligen rekommenderar Believed. Jag vill också lyfta en ny sorts radiodokumentär, en reportageserie i ljud som podformatet gjort möjligt, men som ännu inte utnyttjats så mycket i Sverige. Här är poddar fortfarande mest pratradio, men formatet lämpar sig fantastiskt också för den här sortens fördjupande reportage. Både P1 och P3-dokumentär är fantastiska, men tänk hur mycket mer man kan hinna förklara och berätta på nio avsnitt. Nästa år kan vi väl få sådant här också? En nyårsönskan från mig till hela mediesverige.

Det är synd om svensk modejournalistik

Att många känner ett obehag inför rapporteringen kring vad kvinnor har på sig, exempelvis på Nobelfesten, går att spåra till den svenska modejournalistisken – som måste våga mer, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Det är ju bara kläder.” När jag skrev på twitter efter Nobelfestligheterna om Sara Danius stilkänsla fick jag en del svar i den här stilen. På annat håll läste jag om hur det var sexistiskt att fokusera på Danius och andra kvinnors klänningar när ingen kommenterar männens frackskjortor, och det är förstås en invändning att ta på lite större allvar. Låt mig dock backa en smula från just nobelklädseln.

Jag är så gammal att jag är uppvuxen med den legendariska Ingrid Schrewelius bevakning från modevisningar i Paris. Jag skulle känna igen hennes röst var som helst, med kommentarer om ärmomfång hos Balenciaga eller kjollängder hos Yves Saint Laurent och det är fascinerande att tänka sig att detta alltså sändes i SVT. Så frivolt, så elitistiskt.

Lite senare började jag läsa Vogue och i Sverige kom magasinet Bibel, med initierade och intellektuella utvikningar om allt från det perfekt röda läppstiftet till japanska plisseringar och belgisk industri i tygform. Och när svenska stora tidningar i slutet av 90-talet faktiskt började kommentera vad människor hade på sig på Nobelmiddagen var det modejournalister som tillfrågades att göra det. Jag minns utläggningar om drottning Silvias klänningar genom decennierna, med analyser av olika modeskapare, av färgval och snitt. Det här var populärt hos läsarna, och när internet bröt igenom blev det getingar och plusbetyg för hela slanten på varenda trasa. Ungefär samtidigt sjönk förstås nivån och kom mer att handla om opassande urringningar eller om huruvida en klänning var ”fin” eller inte. Det slutade kort sagt handla om mode.

Sedan dess har allt fler kommit att känna obehag inför dessa omdömen om just kvinnors klädsel, som om säg en nobelprisvinnande fysiker alls borde behöva bry sig om vad hon har för klänning. Mäns utseende kommenteras ju aldrig i dessa sammanhang, de får finnas som intellekt och de bedöms efter sina prestationer. Samma skifte gäller kvinnor i andra maktsfärer. Kvinnliga politikers kläder kommenteras förvisso fortfarande men det är inte många år sedan manliga politiska journalister kunde skriva rent ut lystet om Gudrun Schymans snygga ben utan att det väckte minsta uppståndelse.

Mode som konstform går här på slak lina. Det sitter på kroppen, och som sådant framhäver eller döljer det just kroppsdelar och kan både förstärka eller förminska en människas själva kroppslighet. Den manliga kostymen, eller för all del fracken, suddar ut kroppen. En välskuren kostym tar förvisso bort magfett och lägger till axelvidd så att manskroppen blir mer lik sitt idealtillstånd, men manskroppen är i våra kulturella ögon inte nödvändigtvis objektifierad för det. Kostymen är större än kroppen.

Kvinnan är alltid den andre, och hennes kläder blir därför än mer symboliskt komplicerade. Att kommentera hennes kläder blir inte sällan att kommentera henne som kropp, att förminska henne till utseende och grad av attraktivitet. Hennes urringning kan vara opassande eller inte, hennes klänning kan vara ”fin” eller inte, men kläderna antas hela tiden göra henne till mer objekt, mindre hjärna.

Men mode behöver sannerligen inte fungera så. I alla tider har kläder använts till vitt skilda syften, för att förstärka bärarens eros, eller för att ta fram någon helt annan styrka: makt, oåtkomlighet, osynlighet. Kardinalernas röda kappor, renässansfurstarnas kragar, eller säg bara drottning Elizabeth II:s broscher, allt är medvetet och meningsfullt.

Just Sara Danius använder otvetydigt kläder som intellektuell och konstnärlig yttring och hennes nobelfestkappa från Pär Engsheden är inget undantag. En domare i Alice i underlandet, en furste i tjurfäktingscape, powerdressing från ett parallellt och roligare universum.

Det är synd om män som i dag inte har den här möjligheten att uttrycka sig. Det är också synd om svensk modejournalistik, som avstår från möjligheten att analysera detta underbara. Det går att gå på slak lina, man måste bara våga.

Öppna plånboken i stället för att håna högern

Bättre än att håna Ivar Arpis framgångsrika crowdfundinginsamling vore om kritikerna stöttade de initiativ de själva vill se, skriver Medievärldens kolumnist Isobel Hadley-Kamptz.

När jag skriver det här har Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi samlat in 672 866 svenska kronor för att skriva boken ”Så tar genusideologin över svenska universitet”. Jag utgår ifrån att ingen av de 1 337 personerna som gett honom pengar utifrån den rubriken förväntar sig objektivitet.

När Arpis Kickstarter-kampanj drog igång för några veckor sedan blev det uppståndelse på svenska sociala medier och folk på vänsterkanten tävlade om att såga inte bara projektet i skojigast tweets, utan också själva finansieringsformen. Arpi tycker nämligen att det är problematiskt med gatutiggeri och här tiggde han själv pengar, höhöhöhö.

Samtidigt pågår kampanjer till stöd för flera oberoende vänstermedier just nu, den feministiska tidskriften Bang ber om pengar, samma sak med tidigare bidragsstinna ETC och nättidningen Feministiskt Perspektiv. De behöver fler prenumeranter och ber också om rena kontanttillskott. För att vara helt transparent tecknade jag själv nyligen en Bang-prenumeration både för att bidra till överlevnaden för detta vanvördiga feministpopkulturfäste och för att det i ungefär var tredje nummer där publiceras någon av Sveriges allra bästa och mest oväntade texter. Dessa insamlingar har dock inte alls väckt samma kritik som Arpis, även om en del feministhatare på twitter gottat sig åt de ekonomiska problemen.

Delvis är det här förstås så enkelt som att folk i allmänhet har hämningslöst dubbla måttstockar. Det är okej om vi gör det, men inte om ni. Men jag tror också att det ligger något annat här, som kanske handlar om de aktuella summorna. Högerprofiler har helt enkelt mycket lättare att samla in pengar. Det må vara Joakim Lamottes swish-journalistik eller invandringskritikern Tino Sanandaji som fick ihop 632 000 svenska kronor på Kickstarter för sin förra bok Massutmaning och över 800 000 för en bok om hushållens skuldfälla som kom i somras.

Det handlar inte ens om höger mot vänster, det handlar om en liten del av vad vi skulle kunna kalla radikalhögern eller populististisk konservatism mot alla andra. Utanför de kretsarna, och med vissa undantag, verkar folk helt enkelt inte lika beredda att betala direkt, själva, för sådant de håller med om och tycker är bra.

Det i sin tur hänger sannolikt ihop med att den här högern under så lång tid upplevt sig som motarbetad av etablissemanget. Det spelar ingen roll att de i dag har inflytande över åtskilliga stora ledarsidor eller att åsiktskorridoren förflyttats så att det är mer snarare än mindre mainstream att vara emot invandring, de ser sig som underdogs och är beredda att själva betala för att ändå få synas.

Själv måste jag säga att jag gillar den inställningen. Betala för det du vill stödja, för det du tycker är viktigt. I stället för att håna Arpis lyckade insamling kan man ju starta en egen eller stötta sådana som driver perspektiv man själv ser som bortglömda.

Jag vet att det finns ekonomiska skillnader i grunden. Rika människor tenderar att vara mer höger, har man knappt råd med vinterstövlar till barnen så är det som det är. Men kanske har också det som högern kallar den vänsterliberala hegemonin vant sig vid att någon annan betalar, må det vara staten, stipendiefonderna, universiteten, de stora tidningarna. Kanske har man ännu inte mentalt ställt om till det nya medielandskapet där just din mikroinbetalning kan vara avgörande för att det du ser som viktigt över huvud taget kommer att finnas. Jag är förvisso för statligt kulturstöd ändå, men det finns en väldigt frihet i att finansiera sig själv. Put your money where your mouth is, som de säger i Amerika. Mycket snack och lite hockey, som vi säger i Dalarna. Det är bara att snöra på sig skridskorna.

Gudrun Schyman och medieskuggan

Hittills i år har medieskuggan drabbat Schyman och Fi hela 75 gånger, enligt medierna. De politiska journalisterna måste nog bredda både sin vokabulär och sina analysmodeller och våga tänka tanken att politisk fram- eller motgång inte enbart beror på tillgång till medierna, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

I veckan berättade Gudrun Schyman att hon avgår som partiledare för Feministiskt Initiativ (Fi), efter 11 år på posten. Det är lätt att få lite svindel av det där, av hur länge Fi ändå har hållit på, i med- och motgång. Mest motgång, får man väl lov att säga. ”Blir du aldrig ledsen över bakslagen?” frågade DN Schyman i en stor avgångsintervju i söndags och för ett ögonblick blev till och med hon tyst.

Det är dock inte sakfrågorna som den här texten kommer handla om, eller för all del det politiska fenomenet Schyman. Nej, det jag fastnade på i det där avgångsbeskedet var att Schyman, än en gång, påstod att hon och Feministiskt Initiativ varit i medieskugga.

När man ser på Gudrun Schymans karriär inser man att det där begreppet följt henne hela vägen. Första gången hon enligt svenska mediearkiv hamnade i medieskugga var i december 2001. Då var det för att centerpartiet precis valt Maud Olofsson till partiledare, och det förstår ju vem som helst att det bara finns plats för en kvinnlig partiordförande åt gången i medieljuset, eller vad nu motsatsen till skuggan heter. Sedan dröjde det dock några år och nästa vistelse på medieskuggsidan var 2004, efter avgången som v-ledare.

Därefter kommer dock skuggorna slag i slag, 2005 står hon i medieskugga från Tiina Rosenberg och konflikterna inom Fi, ”djup som den mörkaste oktobernatt”, och under de kommande åren kommer Schyman enligt medierna att medieskuggas av socialdemokraterna, hon och Fi medieskuggas i Almedalen flera gånger, de medieskuggas ihop med piratpartiet och junilistan, de lyckas vara både ”hårdbevakade” och i medieskugga samtidigt, de är i medieskugga och i behov av Maria Carlshamre.

2009 börjar Schyman själv prata om medieskuggan, som görs än mer bekymmersam av att Fi saknar ekonomiska resurser. De står också i medieskugga under EU-valet, men i flera texter understryks att de vill lämna skuggan.

Så sker med kraft i Almedalen 2010 när Schyman eldar upp 100 000 i en vanlig klotgrill på Donners plats och tvärtom blir en av de mest omtalade under det årets politikervecka. Är man i skugga får man väl tända ett ljus, eller i det här fallet en brasa.

Tyvärr återkom skuggan och även om Schyman lyfts upp som en av de svenska politiker som är bäst på sociala medier hamnar Feministiskt Initiativ i skuggan av socialdemokraterna både år 2011 och 2013 för att de båda partierna valt att hålla sina årskongresser samtidigt. Dystert.

2014 placerar också en rapport från medieanalysföretaget Retriever Schyman och Fi i medieskugga och i SVT Agenda samma år beklagar Gudrun Schyman själv att partiet måste verka i denna eviga skugga.

Från och med nu börjar politiska motståndare dock invända mot den här analysen, och givet att Schyman var den 6:e mest omnämnda partiledaren i valrörelsen 2014, och det för ett parti som inte satt i riksdagen, kan man ju förstå en viss skepsis.

2015 kommer dock skuggexplosionen och medieskugga nämns i samband med Gudrun Schyman hela 45 gånger, i just medierna. Fi skickar också själva ut pressmeddelanden där de förklarar att de, just det, legat i medieskugga. Under 2016 och 2017 är däremot faktiskt rätt skuggfritt, och opinionssiffrorna ser bra ut trots att partiet ändå vid ett par tillfällen drar till med den där eländiga medieskuggan för att beskriva sin situation.

Sedan kommer 2018, och hittills i år har medieskuggan drabbat Schyman och Fi hela 75 gånger, enligt medierna. Nu handlar det lika mycket om egna utsagor, från Schyman och andra partiföreträdare, som av journalistiska analyser.

Gudrun Schyman och medieskuggan påminner lite om alla dessa artiklar av människor som påstår att det de just nu skriver i tidningen inte får skrivas i tidningen. Om man får uttala sig i medierna mer än en gång i månaden om att man är i medieskugga så kanske inte den där skuggan är så förfärligt mörk ändå. En andra insikt är att politiska journalister måste bredda både sin vokabulär och sina analysmodeller. Kanske beror inte politisk fram- eller motgång enbart på tillgång till medierna. Särskilt inte om medieutrymmet används till att klaga över bristen på medieutrymme.

#metoo, ett år senare

Isobel Hadley-Kamptz sammanfattar året efter #metoo. Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs och framför allt kom diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än massan av levda delade erfarenheter, skriver hon bland annat.

Det blev ändå ett jubileum med viss tyngd. #metoo-rörelsens årsdag sammanföll nära nog perfekt med: 1) den svenske kulturprofilens dom för våldtäkt, 2) en amerikansk senat som faktiskt ändå lyssnade på anklagelser om sexuella övergrepp mot domarkandidaten Brett Kavanaugh och 3) ett Nike som gick ut öppet och sade sig vara djupt bekymrade över de våldtäktsanklagelser som riktats mot superstjärnan och företagets främsta annonspelare Ronaldo.

Nu valdes Kavanaugh in på livstid i Högsta Domstolen ändå, samtidigt som Christine Blasey Ford, kvinnan som anklagat honom, tvingats bort från sitt hem på grund av upprepade dödshot. Personligen tror jag också att kulturprofilen kan frikännas i hovrätten och jag tror sannerligen inte att något kommer hända med Ronaldo, trots att det finns underskrivna dokument där han själv säger att kvinnan sade nej flera gånger men att hon ju låg där och var ”tillgänglig”.

Ändå går det inte att säga att ingenting har hänt. Tystnadskulturen för utsatta har kanske inte försvunnit, men den har definitivt ruckats på. Jag upplever också att många av alla dessa män som aldrig själva skulle begå övergrepp har fått upp ögonen för vilka villkor kvinnor faktiskt lever under, på gatan, i arbetslivet, i utelivet.

Så här ett år senare har mediediskussionen också kommit vidare till att också ge plats åt de specifikt anklagade männen. I New York Review of Books oktobernummer skrev den kanadensiska radiokändisen Jian Ghomeshi, som anklagades för sexuella övergrepp av åtskilliga kvinnor flera år före #metoo, om sin syn på det som hänt. Artikeln var en blandning av förminskanden av det han anklagats för, en del självömkande och en del åtminstone försök till ärlig kritisk självreflektion.

Redaktören för artikeln var Ian Buruma, välkänd holländsk intellektuell, och efter stora protester mot publiceringen fick han sparken. Det i sig var hemskt märkligt. Redaktörer bör kunna publicera också potentiellt tveksamma texter ibland utan att bli av med jobbet.

I Sverige följde Expressen Kultur upp med att publicera en text av Fredrik Virtanen som tyvärr saknade även den tafatta självkritik som Ghomeshi gav uttryck för. I stället var det mest bara oerhört synd om Fredrik Virtanen medan medierna och kvinnorna som anklagat honom för olika övergrepp var obegripligt förfärliga. Det var ingen särskilt bra artikel, men den var intressant ändå.

Våldtäkt har en helt egen position i vår kultur. Å ena sidan förminskas och ifrågasätts ofta kvinnor som berättar om övergrepp, men å den andra ser nästan alla människor på våldtäkt som ett av de värsta och grövsta brotten som finns. De två sakerna hänger ihop. Eftersom det teoretiska brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det hemskt svårt att ta till sig att det skulle vara så vanligt. Eftersom brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det förstås också ofattbart kränkande att anklagas för det om man inte är eller upplever sig vara skyldig. Som dokumenten med Ronaldo visar kan man ju också uppenbart erkänna sig skyldig till saker som faktiskt är våldtäkt samtidigt som man absolut inte tycker att man våldtagit någon.

Det är därför inte svårt att förstå Virtanens vrede, eller Ghomeshis, eller för all del Brett Kavanaughs som var så arg över anklagelserna mot honom att han svarade så ilsket och obalanserat i senaten att flera av hans tidigare supporters ansåg att hans humör gjorde honom olämplig för rollen som domare. En passage i Ghomeshis text var i sammanhanget extra talande, där han beskriver hur många män som i hemlighet berättat för honom att de skulle kunna bli anklagade för samma saker som han blivit. Jag vet inte om han ser det som förlåtande i relation till det han anklagas för att ha gjort, men det är definitivt intressant i en vidare mening.

Jag är själv uppvuxen med en populärkultur på 80-talet som romantiserade och normaliserade allt det som Brett Kavanaugh påstås ha gjort i en frat boy-kultur med självklar sexism och inslag av sådant som vi i dag skulle kalla övergrepp. Det är lätt att begripa förvirringen och ilskan hos den som bara levde det goda collegelivet som det till och med skildrades på film när folk sedan decennier senare säger att det var fel, kanske till och med olagligt.

Lagen och lagligheten gör det dock ännu svårare att prata om, ännu svårare att skildra i medierna. Den självinsikt och självkritik som skulle behövas görs nära nog omöjlig när det man måste begrunda handlar om att man eventuellt gjort saker som anses vara bland det värsta som finns, och där man dessutom skulle riskera rättegångar och fängelse om man erkände något. Jonas Gardell svarade Virtanen i Expressen om hur vi ska kunna komma vidare och vem som har rätten att förlåta i detta sekulära sociala medier-samhälle där vi alla kan agera både åklagare och bödel, men den verkliga lagen och rättssamhället gör det än mer komplicerat.

I DN skrev Hanna Fahl om hur detta metoo-år varit nödvändigt men plågsamt: “Att få sin blick förändrad är inte njutbart varken för den som måste konfrontera ett möjligt förflutet som förövare, eller den som för första gången sätter ord på ett offerskap.” Det fanns en triumfatorisk känsla förra hösten, det gjorde det. Plötsligt började människor, framför allt kvinnor, tala om sådant man tidigare hållit för sig själv. I multituden som vällde fram, i upprop och öppna brev på alla landets medieredaktioner, kunde många för kanske första gången se sig själv speglas i andra.

Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs, och framför allt kom kanske hela diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än om just den där massan av levda delade erfarenheter. Inte alla män, men nästan alla kvinnor. Det är här samtalet, och den plågsamma pågående normförskjutningen till det bättre, måste fortsätta.

Är det möjligt att vara civiliserat oense?

Är det möjligt att tycka att någon tycker eller uttrycker förfärliga saker utan att tycka att personen ÄR förfärlig? 

I förra veckan skrev exempelvis Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu en artikel om att liknelser mellan dagens situation och 30-talet är vulgära och exploaterar förintelsens offer och att hoten i dag mot demokratin inte är överhängande. Hon skrev också att förintelseöverlevare i debatten i dag används som bulvaner för att smutskasta borgerligheten.

Det var onekligen inte särskilt smakfullt skrivet. Jag tror att Hedi Fried och Emerich Roth, som är de mest offentligt engagerade förintelseöverlevarna i Sverige i dag, är fullt kapabla att tänka och agera efter eget huvud och att deras varningar både för NMR och mot att t ex samarbeta med Sverigedemokraterna är uppriktigt grundade i egna värderingar och erfarenheter. Att avfärda deras engagemang med att de bara används som bulvaner är genuint respektlöst.

Många andra blev också upprörda över Teodorescus text och en docent i Göteborg drog till och med i gång en kampanj för att hon skulle få sparken. På sociala medier såg jag att hon anklagades för antisemitism och nära nog nazism själv.

Det finns ingenting i hennes text som är vare sig antisemitiskt eller nazistiskt. Det som står där är tillräckligt upprörande i sig själv, utan att behöva ta till sådana överord. Om vi utgår från att GP har valt henne som redaktör för vad hon faktiskt tycker och står för finns där heller ingenting som rimligen borde leda till hennes avgång.

Det är dock uppenbart en självklar instinkt numera, att när man ogillar något som någon sagt vill man förhindra dem från möjligheten att över huvud taget kunna säga det. Det mailas uppdragsgivare och rings till chefer, krävs avbokningar av framträdanden i också helt andra sammanhang än det som orsakat upprördheten. Om någon sagt något dumt bör offentligheten renas från både den enskilda dumheten och från hela deras personer. Bort med dem bara!

Det här gäller sannerligen inte bara från vänstern. I en ironisk twist har exempelvis den populäre högerpsykologen Jordan Peterson hotat att stämma författaren Kate Mann för att hon i en kritisk recension sagt att hans senaste bok var delvis sexistisk. Peterson krävde också att recensionen skulle tas bort från sajten vox.com där den publicerats. Peterson brukar annars kallas en förkämpe för sann yttrandefrihet.

Samtidigt som vi tycks ha förlorat förmågan att tycka olika inom någon form av normal debatt förmår vi inte heller hålla gränsen mot det som kanske inte kan eller bör accepteras. För nej, det är inget självklart hot mot yttrandefriheten att pronazistiska och förintelseförnekande Nya tider inte fick ställa ut på bokmässan, lika lite som demokratin hotas om NMR inte får demonstrera utanför landets synagogor på årsdagen av Kristallnatten. Nazism är inte bara en åsikt, det är ett våldsamt hot mot enskilda människor och bör behandlas av säkerhetspolis snarare än bjudas in till debatter. Det innebär inte att åsikten eller organisationerna bör förbjudas, men de ska behandlas som de säkerhetshot de är.

I landet lagom verkar vi dock inte längre klara av gråskalor. Antingen ska inget tillåtas som gör någon annan upprörd eller också så måste vi bjuda in också folk som vill döda oss till fika med mazariner.

Ja, det är ibland svårt att dra gränsen mellan det som bör och det som inte bör tolereras. Det är svårt att behöva värdera och tänka själv och ibland bara stå ut med sånt som är jobbigt. Det är svårt att vara vuxen. Kan vi kanske försöka att växa upp ändå?

Sverigedemokraterna klarar inte riktig journalistik

Kändisar som gosar med radikalhögern får vi nog leva med i dagens samhällsklimat. Men den riktiga journalistiken måste hitta en väg bortom okunnig beröringsskräck och lika okunnigt medjamsande, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

De senaste fyra avsnitten av mediepersonligheten och programledaren Navid Modiris podcast ”Hur kan vi?” har haft i tur och ordning Paula Bieler, Ilan Sadé, Katerina Janouch och Daniel Lampinen som gäster. För den som inte känner till dem alla så är Bieler SD-topp, Sadé partiledare i uttalat invandringskritiska Medborgerlig samling, Janouch gammal sexualupplysare och författare som numera är favorit bland ryska troll på twitter och primärt skriver om faran med invandring av muslimer. Lampinen i sin tur är en internetkändis som flytt mångkulturella Sverige för ett mer homogent Åland och som framträder under etiketten ”den öppne rasisten”. Samtalen är i huvudsak inkännande och trivsamma.

Nu är detta kanske extremt, på twitter pratade Modiri också om att han ville bjuda in pronazisten Ingrid Carlqvist för samtal, men jag tror också att det säger något viktigt om hur medieklimatet förändrats sedan, säg, förra valet.

Jimmie Åkesson må tycka att P3 är en vänsterliberal skitkanal och vilja lägga ner den, men ute i det vidare medielandskapet finns få saker som i dag tyder på att SD och nationalistiska idéer skulle vara särskilt motarbetade. Vi kan peka på sådant som att Åkesson självklart sitter med i humor- och mysprogram i public service, liksom på hur SD-problemformuleringar numera är självklara i debattprogrammen, men kanske syns det ännu tydligare i den del av medievärlden som ligger helt separat från de stora redaktionerna.

Jag talar nu inte om de propagandaorgan som kallas alternativmedier, varav vissa som DN visade här onekligen tycks produceras från SD:s egen kommunikationsavdelning. Inte heller om den framgångsrika mobiliseringen på sociala medier, där SD-sympatisörer sällan enkelt går att skilja från extremhögern. Nej, jag menar det som kallas influencers, folk som inte primärt är journalister utan lever på att producera mediematerial som kretsar kring dem själva och deras personliga varumärken.Till exempel menar jag just smarta, urbana mediekillar med poddar.

Poddveteranen och gamle programledaren Kristoffer Triumf gjorde exempelvis också ett program i sin succépodd Värvet i våras med Jimmie Åkesson. Också här var det primärt mys och samförstånd som gällde, även om Triumf framhöll att han står långt från Åkesson politiskt. Hos youtube-kändisen Matgeek har Åkesson lagat köttfärsbiffar, han har försökt (och ärligen misslyckats) lära sig shuffla hos 7-åriga Lucy i Metro. Trivselmedierna har inga som helst spärrar mot SD, och det kanske de för all del inte ska. Det gick ju inte särskilt bra förr heller, när illa pålästa vanliga journalister primärt försökte sätta dit SD som rasister.

Intressant nog är kanske den rimligaste journalistiska modellen mot Åkesson tvärtom att just behandla honom som vilken partiledare som helst. När SVT i Utfrågningen ställde sakfrågor om SD:s politik, som man alltid gör till partiledare, visade sig Åkesson knappt kunna svara. Och när SvD för någon vecka sedan intervjuade honom om stora hål i SD:s budgetförslag blev han till slut så irriterad över frågorna att han sade att: ”Du får ta det här med våra räknenissar”. Seriösa, kunniga och väl förberedda journalister har ibland den effekten.

Kändisar som gosar med radikalhögern får vi nog leva med i dagens samhällsklimat. Men den riktiga journalistiken måste efter 12 år med Sverigedemokraterna hitta en väg bortom okunnig beröringsskräck och lika okunnigt medjamsande. Nu i valrörelsens sista dagar syns faktiskt tecken på att en sådan väg börjar skönjas. Under nästa mandatperiod måste vi alla gå vidare åt det hållet.

Balis barnsligheter måste sättas i en kontext

Jag tror inte att Hanif Bali vill döda journalister. Men det finns personer en bit längre högerut än hans radikala sociala medier-svans som planerar att göra det – och då är det min plikt att reagera, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Jag måste börja med att säga att jag inte är helt opartisk här. Dels är jag sedan många år bekant med Sundsvalls Tidnings ledarskribent Sofia Mirjamsdotter, dels kommer jag från Ludvika, som i dag känns närmast belägrat av Nordiska Motståndsrörelsen på en nivå att ickeblonda personer känner obehag inför att ens röra sig i stan. Dessutom, vilket kanske är ännu viktigare, är jag liberal skribent och opinionsbildare och har tvingats ägna orimligt mycket energi de senaste åren åt att tänka på hur den liberala demokratin ska kunna försvara sig mot dagens fascistiska och auktoritära strömningar.

I dag skrev Sofia Mirjamsdotter på Facebook om hur hon var en av de två journalister som den nazist från Sundsvall som just nu sitter åtalad för bland annat förberedelse till mord hade kartlagt. Han hade hennes adress och bilder på huset hon bor i en särskild fil på sin dator.

Jag vet och har vetat länge hur livsfarliga de svenska nazisterna faktiskt är, hur de placerat ut bomber mot såväl flyktingförläggningar som meningsmotståndare, hur de attackerat barnfamiljer i fredliga antirasistiska demonstrationer eller bara försökt mörda förbipasserade personer på gatan för att de haft fel hudfärg. Jag vet att de menar allvar när de säger att de vill hänga folkförrädare i lyktstolparna, och jag vet för all del också att jag i allra högsta grad själv tillhör den gruppen. Ändå sög det till av Mirjamsdotter ord. Kartlagd av en nazist som samlat på sig vapen, kartlagd av någon som åtalas för förberedelse till mord.

Som liberal opinionsbildare är det lätt att bli så van vid hat och hot från högerextrema och högerradikala att man slutar ta det på allvar. De må uttrycka hoten som skämt, som memes att fnissande få också normal höger att skicka runt om hur de ska avrätta oss i Finspång (av alla ställen) efter maktövertagandet, men de menar varenda ord de säger. De vill döda oss.

Det här ger viss kontext till de senaste dagarnas skandal kring evige moderatprovokatören Hanif Balis bilder på sig själv med vapen, bland annat med bildtexter om att han ligger i krig med Dagens Nyheter. Han är expert på den där internetskt skojfriska aggressiviteten, där allting bara är på skämt, oavsett om han leker med högerextrema symboler eller förklarar krig mot medierna. Det är hela poängen, eftersom man då kan utpeka tråkmånsar som blir upprörda som kränkta snöflingor samtidigt som man också får bred uppmärksamhet och inkasserar ryggdunkningar från dem som är så att säga med på skämtet.

Jag tror förstås inte att Bali vill döda journalister. Det tror jag inte heller att någon annan tror. Men det finns uppenbarligen personer som just nu sensommaren 2018 vill det, och som aktivt planerar att göra det, en bit längre högerut än till och med Balis högerradikala följarskaror på sociala medier.

Jag är så trött på att reagera på barnsligheter på internet och på personer som söker uppmärksamhet likt uttråkade 3-åringar, jag är så trött på att behöva ägna all denna tid åt att fundera på hur det fria samhället och demokratin ska skyddas och stärkas. Men personer där ute kartlägger och planerar att mörda personer som Sofia Mirjamsdotter och det är min förbannade skyldighet att fortsätta ändå. Det vore bara skönt om barnsligheterna inte föll riktigt så här väl in i berättelsen kring det som faktiskt är ett våldsamt krig mot den liberala demokratin.