Annons: Fojo

”Ibiza-skandalen visar varför högerpopulister är emot fria medier”

Ibiza-skandalen, som tvingat fram ett nyval i Österrike, sätter fingret på varför högerradikala och högerpopulistiska rörelser i hela världen ser fria medier som en huvudmotståndare, skriver Isobel Hadley-Kamptz. 

I helgen som gick kunde vi se i realtid hur viktigt det är för demokratier med fria medier. Vi kunde också se tydliga skäl till varför vissa politiska rörelser är extra mycket motståndare till alltför oregerliga och ostyrbara massmedier.

Jag syftar förstås på den österrikiske vicekanslern Heinz-Christian Strache, som avslöjades på film där han i en lyxvilla på Ibiza köpslog med en påstådd kvinnlig släkting till en rysk oligark om olika tjänster i utbyte mot ekonomisk hjälp i valrörelsen. Hon erbjuder sig bland annat att köpa en stor österrikisk tidning och använda den för att kampanja för Strache om hon i sin tur kan garanteras värdefulla offentliga kontrakt.

Strache är ledare för det högerradikala partiet FPÖ, och redan tidigare har flera europeiska säkerhetstjänster slutat dela information med österrikiska kollegor eftersom de numera kontrolleras av FPÖ och man har misstänkt att de i sin tur pratar lite för intimt med Kreml.

Alltihop är som från en politisk thriller. Samtalet var nämligen en fälla, Ibiza-kvinnan spelade teater och villan var installerad med hemliga kameror. Filmen på Strache publicerades av flera tyska tidningar, och kansler Sebastian Kurz, ledare för mittenkonservativa ÖVP, gav Strache sparken och utlyste nyval.

Koalitionen mellan ÖVP och FPÖ har tidigare lyfts upp som ett särskilt intressant exempel på hur traditionella borgerliga partier ändå kan samarbeta med radikalhögern, till och med när den som FPÖ har rötter i nazismen. Nå, det gick visst inte så bra.

Högerradikala och högerpopulistiska rörelser i hela världen ser fria medier som en huvudmotståndare, det gäller Donald Trump likaväl som svenska Sverigedemokrater som häromdagen förklarade att de ville förbjuda politisk satir i public service, eftersom journalister där gör elak satir om SD. I Ungern har vi redan sett hur de fria medierna steg för steg monterats ner. Utanför Budapest finns i stort sett inga mediekanaler i dag som inte kontrolleras av regeringen, och under Viktor Orbáns åtta år vid makten har Ungern rasat från plats 23 till plats 73 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.

Händelserna på Ibiza förklarar det här på flera olika sätt samtidigt. Å ena sidan har Strache uppenbarligen lurats i en fälla. Ingen vet vem som organiserat det, de tyska medierna skyddar sina källor, men det är förstås inte osannolikt att det är politiska motståndare till FPÖ. Högerradikala ser detta som ett exempel på hur de motarbetas av medierna och att de alltså har rätt i att se dem som fiender. Å den andra sidan så säger Strache uttalat på filmen att han är beredd att ge den tänkta oligark-släktingen olagliga fördelar, något som det förstås är självklart av allmänintresse att avslöja. Lägg sedan till detaljen att en av mottjänsterna var att styra om en i dag oberoende österrikisk nyhetskanal till att bli ett kampanjorgan för FPÖ. Och då har vi inte ens gått in på hela Kreml-problematiken, att europeiska högerpopulister så ofta och gärna ingår i just ryska samarbeten, något som våra säkerhetstjänster inte sällan betraktar som hot mot samhällets säkerhet.

Det ligger i populismens natur att misstänkliggöra allt som ligger mellan ”folket” och makten, som exempelvis fristående domstolar eller medier som har näsvishet nog att granska folkets egna företrädare i de populistiska partierna. Den här gången vann den fria granskningen, men striden är långtifrån över.

Nej SVT, ert ”avslöjande” håller inte

Det här är en replik på SVT:s inlägg ”Därför var granskningen av Malin Björk (V) sann och relevant”

Man kan bevaka EU-parlamentets ofta orimliga ersättningar – men att SVT pekar ut en enskild ledamot, som verkar sko sig allra minst, bara veckor innan EU-valet är anmärkningsvärt, skriver Isobel Hadley-Kamptz i ett svar till SVT.

”Ett traktamente är definitionsmässigt en ersättning för ökade kostnader när man jobbar någon annanstans än på sin hemort.” Det här skriver SVT som svar på min kritik av deras låtsasavslöjande om Malin Björk utan att ens ta upp det faktum att EU:s dagtraktamente inte alls fungerar så. EU-traktamentet utgår tvärtom till alla ledamöter när de noterar närvaro i parlamentet, oavsett bostadsort. Den aktiva handling SVT tar upp är alltså endast detta, att skriva in sig som närvarande.

Malin Björk skriver för övrigt inte ens in sig alla dagar som hon är där, eftersom hon personligen inte tycker att hon bör få ut traktamente för enbart närvaro utan bara få ut så mycket som hon behöver för att klara av jobbrelaterade kostnader i Sverige. Hon hade dock kunnat få ut de här pengarna rakt i egen ficka för alla dagar när parlamentet är i session och, som SVT mycket riktigt skriver, få ut ersättning ur en annan EU-pott för resorna och boendet i Sverige, något som hon valt bort. Även här har hon alltså sparat pengar åt EU, men det beskrivs av SVT som något suspekt.

Visst kan man bevaka EU-parlamentets olika (ofta orimliga) ersättningar, det har sannerligen allmänintresse. Men att bara någon vecka innan EU-valet välja ut den enskilda ledamot som enligt allt att döma verkar sko sig allra minst, och låtsas som om det hon gör är ”fusk och fiffel”, med Mats Knutssons ord, är faktiskt rätt anmärkningsvärt.

”SVT har hittat på sin alldeles egen politikerskandal”

Det är snarare SVT:s än Malin Björks (V) förtroende som står på spel efter ”avslöjandet” om politikerns traktamente. Gårdagens rapportering visar hur längtan att vara först med ett avslöjande ibland är så stor att man knådar och knycklar till sina fakta så att de passar in i en avslöjande-mall, trots att ingenting upprörande hänt, skriver Isobel Hadley-Kamptz. 

”Anklagelser om fusk och fiffel tär på förtroendet”. Så lyder rubriken på en analys av SVT:s politiske kommentator Mats Knutson från i går eftermiddag. Den illustreras av en stor bild på Vänsterpartiets europaparlamentariker Malin Björk, som SVT precis granskat och anklagat för oegentligheter med traktamenten.

När man tittar närmare på Malin Björk är det dock svårt att hitta fifflet. Hon får förvisso dagtraktamente av EU, trots att hon bor i Bryssel, men det får alla 751 ledamöter, oavsett boendeort. Vissa EU-parlamentariker bor i Bryssel och de kan då använda de här pengarna för att täcka boende och omkostnader i hemlandet när man är där. Andra parlamentariker bor kvar i hemlandet och har övernattningslägenheter i Bryssel, och då täcker traktamentet det i stället (plus förstås den individuella flyttcirkusen till Strasbourg).

Det här är alltså lika för alla, alla svenska EU-parlamentariker får traktamentet när de skriver in sig på en dag när EU-parlamentet har session eller deltar i något annat EU-möte. Enligt reglerna får man pengarna rakt i fickan och behöver inte redovisa dem, precis som traktamenten brukar fungera. Malin Björk är den enda av de svenska EU-parlamentarikerna som uttalat använder de här pengarna enbart till jobbrelaterade saker, och hon betalar tillbaka det som hon fått ut som inte har gått åt till sådant. Det här är ingenting hon sagt att hon ska göra nu, efter granskningen, utan hon har redan gjort en tillbakabetalning och har sagt tidigare att hon kommer göra en till nu i slutet av mandatperioden. Det finns inga krav på att spara kvitton eller liknande, eftersom man alltså inte behöver berätta vad man gör med pengarna.

Det här var inte jättesvårt att ta reda på, och när man vet detta framstår både granskningen och det politiska drev som Malin Björk nu utsätts för som helt bisarrt. Hon har gjort mer än alla andra för att bete sig hederligt, hon betalar tillbaka pengar till EU som hon enligt reglerna bara skulle kunna stoppa i fickan. Givetvis kan man vara emot systemet i sig, att MEP:ar har rätt till så frikostiga ersättningar också utöver lönen, men det kan rimligen inte vändas mot den enda som försöker agera så lite egennyttigt som möjligt.

Den här soppan visar ett säreget problem för medierna, att längtan att vara först med ett avslöjande ibland är så stor att man av bara farten liksom knådar och knycklar till sina fakta så att de passar in i en avslöjande-mall, trots att ingenting upprörande hänt. Det här gäller särskilt när andra medieredaktioner nyligen avslöjat riktigt fuffens. För att väga upp att man var tvåa på den bollen kan nästan vilka kvitton som helst bli bevis för lurendrejerier.

Aftonbladet avslöjade för en månad sedan att moderaten Erik Bengtzboe kvitterat ut 158 000 kronor genom att vara skriven hos sin mamma i Sörmland i stället för hos sin familj i Stockholm. Bengtzboe försökte reda upp det hela genom att ljuga om att han i stället bodde i en icke vinterbonad sörmländsk sommarstuga som inte ens hade någon sophämtning. Bengtzboe fick till slut avgå.

Efter detta letade andra redaktioner desperat efter sin egen boende-skandal, TV4 vann snabbt med en stort uppslagen nyhet om hur moderaternas ekonomiska talesperson Elisabeth Svantesson också var skriven i en sommarstuga, trots att hon egentligen bodde med familjen i Stockholm. Den moderata Pressekreteraren försökte desperat förklara att riksdagsledamöter hade andra regler än ”vanliga dödliga”. Det var knappast världens mest pr-kompetenta uttalande, men så småningom har det visat sig att också Svantesson faktiskt hade gjort helt rätt. Hon har bott i huset i Örebro (som visst var ett permanentboende) rätt stor del av tiden, för att kunna vara del av den politiska verkligheten i sin valkrets, det vill säga exakt det som boendereglerna för riksdagsledamöter är till för. Vissa har räknat ut att hon till och med förlorat stora pengar på detta eftersom skatten i Örebro är mycket högre än den i Stockholm.

Nu har turen då kommit till SVT att hitta på sin alldeles egen politikerskandal, komplett med brösttoner från Mats Knutsson om att ”politiker uppfattas försöka sko sig på systemet”. Det är förstås sant att Malin Björk uppfattas så i SVT:s bevakning, men om man tar reda på vad hon faktiskt gjort ser man att det inte stämmer. I det här fallet är det nog SVT:s förtroende som får akta sig.

 

Läs SVT:s replik här: Därför var granskningen av Malin Björk (V) sann och relevant.

”Politiska journalister måste avslöja hundvisslorna”

Det finns alltid frågor där politiker vill antyda saker utan att ta ansvar för det. Uppgiften för politiska journalister är att inte låta dem komma undan med det, att inte ge sig utan fråga hur de faktiskt menar, skriver Isobel Hadley-Kamptz. 

Just nu pågår i mina flöden på sociala medier en diskussion om ett av moderaternas budskap i EU-valet: ”Hejdå stöldligor”. Ingen är såvitt jag sett för stöldligor, det är ofta ett grundkrav för politiska affischer att ytterst få ska ha invändningar i sak, utan diskussionen gäller om huruvida moderaterna verkligen menar stöldligor när de säger stöldligor, och inte till exempel tiggare eller andra utsatta.

Det här är ett allt vanligare dilemma inom politiken. Menar politikerna verkligen det de säger eller menar de något annat?

Fenomenet kallas hundvissling, efter sådana visselpipor man kan köpa till hundar där ljudet är på en frekvens som är för hög för mänskliga öron men som hörs med hundöron. Tanken bakom detta kommunikativa trick är att man vill kunna säga saker som en viss grupp väljare uppfattar samtidigt som man vill kunna förneka det om man ifrågasätts av medier eller av motdebattörer.

Under rätt lång tid nu har hundvisslandet framförallt riktats åt högerpopulistiskt håll. Socialdemokraterna hade 2017 affischer med texten ”Vi slår vakt om Sveriges säkerhet” framför bilder på gränskontroller. Syftet var att antyda att trygghet i Sverige kräver stängda gränser utan att behöva säga det rakt ut. Ebba Busch Thor gick i påskas ut och förklarade att problemen i förorterna beror på bristen på kristna traditionella värderingar, och syftet där var att säga att problemet är att folk i förorten är muslimer, utan att behöva säga det heller, rakt ut.

Den här sortens politisk debatt genom kodord är svår att hantera både för medier och för väljare, vem tycker egentligen vad och varför? Hur ställer man följdfrågor, hur ställer man någon till svars?

Ett skäl att den här modellen satt sig är förmodligen att det som ibland kallas åsiktskorridoren faktiskt under några år innebar att vissa sorters uttalanden regelmässigt skåpades ut som nära nog ondska. Ett i efterhand närmast bisarrt exempel är när Fredrik Reinfeldt 2012 sade att vi i Sverige knappt har någon arbetslöshet bland ”etniska svenskar mitt i livet”. Det här var faktamässigt korrekt, och handlade om att man därför måste hantera arbetslösheten annorlunda än om vi exempelvis haft bred lågkonjunktur med hög arbetslöshet generellt. Det krävdes helt enkelt andra åtgärder för att komma åt arbetslösheten när den koncentrerades till grupper som också i övrigt stod mer utanför samhället. Reinfeldt kritiserades dock hårt för att ignorera problemen för att de inte drabbade hans likar, och givetvis kallades han också rasist. (Jag hittar när jag googlar ironiska tweets som jag själv skrev om uttalandet, så jag stod heller inte utanför det här beteendet.)

När folk som stod betydligt längre bort än Reinfeldt från mittfåran i debatten skulle säga vad de tyckte uttryckte det därför alltid i kodord, alltid möjligt att förneka om så krävdes. Nu när åsiktskorridoren flyttats och nästan alla politiker kräver stängda gränser talar en del av de här debattörerna klarspråk, och med största sannolikhet menade de förstås exakt det som de kritiserades för då också, men på den tiden kändes det väl bättre att offentligt slå ifrån sig.

Att säga öppet vad man tycker är dock en oändligt mycket bättre utgångspunkt för ett politiskt samtal än att tala i gåtor, som bara vissa ska förstå. Jag må själv ogilla dagens generella politiska riktning, men det är betydligt lättare att andas i debatten, det är enklare att ha verkliga samtal utifrån vad folk faktiskt säger.

Hundvisslandet är dock inte förbi, det finns alltid frågor där politiker vill antyda saker utan att ta ansvar för det. Uppgiften för politiska journalister är att inte låta dem komma undan med det, att inte ge sig utan fråga hur de faktiskt menar. Och som väljare är det jobbigt att aldrig riktigt kunna veta när man ska tolka undertext och inte.

Själv tror jag att stöldligorna i moderaternas reklam primärt syftar på just stöldligor, men att om vissa väljare kopplar det till tiggare blir moderaterna inte ledsna för det. Ibland funkar politiska budskap på flera nivåer, på flera frekvenser, samtidigt. Både hundar och människor kan höra.

”Då övergår UG:s ‘Tranståget’ till ett medieetiskt haveri”

När föräldrar som går att identifiera ifrågasätter sina barns könsidentitet övergår Uppdrag granskning från intressant men lite ytligt till att bli ett medieetiskt haveri, skriver Isobel Hadley-Kamptz, som pratat med Hannes som blev uthängd inför miljonpublik. 

Det behövs mer forskning om vården av transpersoner. Det står klart efter Uppdrag granskning i förra veckan, där vi bland annat fick reda på att allt fler unga söker sig till vården för hjälp med könsdysfori, när könsidentiteten inte stämmer överens med juridiskt kön och/eller medfött könsuttryck. Från ungefär 2012 och framåt har antalet ungdomar som vänder sig till vården mångdubblats, från kanske 5-10 personer/år 2000 till numera ungefär 200/år.

Under den här perioden har trans gått från att ses som extremt avvikande och stigmatiserat till att bli både mer synligt och normaliserat. En viktig vändpunkt var när Sverige efter lång debatt 2013 slutligen tog bort kravet på sterilisering för att få byta kön juridiskt. Frågan om ökningen bland vårdsökande är dock intressant i sig, inte minst eftersom vi möjligen ser en ny grupp som upplever könsdysfori, med större grad av samdiagnostik med exempelvis autism och psykisk sjukdom. En annan sak som märker ut ökningen är att den till stor del består av ftm-transpersoner, alltså personer som fötts med kvinnligt könsuttryck och/eller kromosomer, men som inte identifierar sig som tjejer och kvinnor. Kanske bör den här gruppen hanteras på ett annat sätt än man gjort hittills med personer som söker könsbekräftande vård, kanske bör man vara ännu mer noggrann, vänta längre.

Noggrann och försiktig bör man förstås vara generellt. Jag måste själv erkänna att jag blev förvånad över uppgiften att Karolinska sjukhuset opererat bort brösten på en transkille som var så ung som 14. Underlivsoperationer är förbjudna för personer under 18, men även bröstborttagning bör man nog faktiskt vänta med till de övre tonåren. Stoppmedicinerna som skjuter upp puberteten är fantastiska för transbarn, de får just den där tiden att vänta och se hur det kommer att kännas när de blir lite äldre, men operationer går ju inte att ta tillbaka.

Frågan är dock om Uppdrag granskning-redaktionen har rätt kunskaper för att undersöka de här svåra frågorna. Samvariation mellan könsdysfori och ätstörningar, droganvändning och självskadebeteenden har till exempel alltid varit stor. Transpersoner som inte får behandling mår ofta extremt dåligt och tenderar att försöka hantera ångest och självhat på diverse destruktiva sätt. UG tog inte upp några siffror på hur det här eventuellt förändrats.

I programmet lutade de sig också mot begreppet rapid onset gender dysphoria, alltså en könsdysfori som påstås komma plötsligt och oväntat, något som logiskt ställer frågor om hur pass genuin känslan av att leva i fel kön verkligen skulle vara. Problemet är att den enda studie som introducerat begreppet har tvingats korrigeras på ett otal olika sätt utifrån såväl metod och frågeställningar som slutsatser. Efter korrigeringarna säger studien väldigt lite, mer än att vissa föräldrar inte vill acceptera barnens önskan om könstransition. Just sådana föräldrar fanns det också med i Uppdrag granskning.

Och det var här programmet övergick från att vara intressant men lite ytligt till att bli ett medieetiskt haveri. Några föräldrar berättade anonymiserat om sina barn och hur de inte trodde på barnens könsdysfori. Både föräldrarna och reportrarna talade konsekvent om flickor, döttrar och använde feminina pronomen, trots att de här barnen själva inte såg sig som flickor. Nå, i en anonymiserad intervju får man ändå se det som att detta är föräldrarnas egen berättelse. De har rätt till sin egen upplevelse.

Däremot intervjuades också en mamma öppet. Hon satt där med ansikte och kropp framför kameran, det filmades i vad som såg ut som hennes hem, hon kallades Karin, och det enda som hade tagits bort var efternamnet. Det här är inte vad som journalistiskt kallas en anonymisering. Alla som känner henne ser att det är hon. Uppdrag granskning sänds i hela landet för en publik på uppemot en miljon människor och avsnitten ligger kvar i ett år på SVT Play. Alla som vet vem hon är i vanliga livet vet alltså nu också att hennes son är trans, men att hon inte tror på det.

För jag har pratat med Hannes, den son som Karin pratade om i tv. Även Karin kallade konsekvent Hannes för hon, trots att hon vet att han ser sig som kille, att han vill bli kallad han. Karin fick i inslaget det att framstå som att Hannes könsdysfori kommit plötsligt och att utredning och behandling gick väldigt snabbt, men Hannes berättar att han både känt sig som, och tagits för kille i många år innan han kom ut som trans. Han säger också att utredningen tog nästan två år innan han kunde börja få behandling. Han är i dag 21 år, och känner sig säker på sin diagnos, men han är oändligt ledsen över att hans mamma har fått sitta i tv och påstå att han bara är en förvirrad, deprimerad tonåring. ”Jag mår jättebra med behandlingen, men jag är deprimerad för att hon, som borde älska mig mest av alla, inte accepterar mig för den jag är. Och nu har hon sagt det i tv också.”

Uppdrag granskning berättade inte för Hannes om att hans mamma skulle vara med i inslaget utan mamman sade det själv efter att intervjun var gjord. När Hannes senare pratade med en reporter från UG sade han att han inte ville bli nämnd och inte kunna bli identifierad. Reportern lovade att mamman skulle vara anonymiserad, men sade också sig vara villig att låta Hannes ge sin egen bild. Han ville dock inte vara med: ”Jag och min mamma har problem, men dem måste vi ju reda ut själva. Jag ville liksom inte sitta i tv med min mamma och debattera min egen identitet.”

Det viktigaste i den journalistiska etiken är att skydda enskilda sårbara människor, att hela tiden väga värdet i publicering mot skadan som kan åsamkas. Jag förstår att Uppdrag granskning tyckte att reportaget blev bättre när Karin var med öppet framför kameran. Bara intervjuer med förvrängda röster och mörka silhuetter blir trist för tittaren. Men medieetiken måste ibland offra dramaturgin, för att skadan annars blir för stor.

Nu har en enskild ung kille blivit uthängd av sin mamma inför miljonpublik. Jag kan inte begripa i vilken värld den skadan inte är för stor för att låta bli att publicera.

Uppdrag gransknings ansvariga utgivare Ulf Johansson bemöter kritiken här.

Josefin Nilssons död visar vad Metoo åstadkommit

Att den man som misshandlade sångerskan Josefin Nilsson fick fortsätta vara en uppburen skådespelare – medan någon som blev dömd för narkotikabrott slängdes ut ur offentligheten, visar hur världen såg ut innan Metoo, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

När jag läser i mediearkiven mår jag nästan illa. Artisten Josefin Nilsson blev så grovt misshandlad av sin partner att hon fick byta ut delar av ryggraden mot titan, fick operera och operera om höften, tvingades ta, och förmodligen alldeles för mycket, smärtstillande fram till dess att hon dog bara 46 år gammal. Mannen, en uppburen skådespelare, dömdes visserligen (till villkorlig dom) för våldet i en rättegång. Men ingenstans verkar detta ha påverkat hans karriär eller ha påverkat hur medierna hanterade honom.

Jag hittar ett mysprogram på bästa sändningstid där han gråter och talar ut om sitt ”hetsiga humör”, andra där han sitter uppkrupen i soffor och berättar om sin stora känslighet och konstnärliga lynne. När jag googlar vidare hittar jag intervjuer med andra kvinnor som varit tillsammans med samme man som berättar om hur de var rädda för sina liv. En kvinna, också skådespelerska, kom regelbundet så blåslagen till filminspelningar att det blev problem för regissörer, hon kunde nämligen inte ta av sig kläderna som scenerna egentligen krävde.

Jag är inte del av den här sortens kulturvärld. Jag hade hört att Josefin Nilsson hade mycket smärta när hon dog, men jag visste inte att det var för att hon blivit sönderslagen av en man som påstod sig älska henne. Jag visste heller inte vilken man det handlade om, vilket alltså uppenbarligen hela kultur-Sverige tycks ha vetat.

Och trots att man visste det, som alla nu säger, så tyckte tv-redaktörer alltså så sent som för fem år sen att det var lämpligt med mysprogram där den misshandlande mannen skulle framställas som så ”snäll som möjligt”, och tv-recensenter tyckte att det var lämpligt att beskriva sagda program som ”känslosamma” och ”tårfyllda”? Utan att ta upp kvinnorna som var rädda för sina liv. Utan att ta upp titanskruvarna i Josefin Nilssons ryggrad.

För 8 år sedan fick Ola Lindholm sluta på Kamratposten, där han varit både framgångsrik och omtyckt, efter att han vid en fotbollsmatch testat positivt för att ha använt kokain. Hans tv-program Wild Kids lyftes ur tablån på SVT och han fick inte fortsätta som programledare. Han fälldes för ringa narkotikabrott. Efter domen dog Lindholms mediekarriär totalt, och han skriver numera barnböcker.

De här två fallen säger något intressant om vilken typ av saker vi är bekväma med att fördöma människor för, och vilka saker vi inte alls vet hur vi ska hantera. Expressen dömdes förvisso av Pressens opinionsnämnd för att ha publicerat Lindholms namn innan han dömdes, men efter domen har de flesta medier publicerat namnet. Skådespelaren som är dömd för att ha slagit sönder Josefin Nilsson får däremot inte bara förbli anonym i relation till brottet, han har dessutom fortsatt vara omkramad i såväl teater- som medievärlden.

Det skedde en del publicistiska övertramp under #metoo, men det är viktigt att komma ihåg att det här är världen som #metoo kontrasterade mot. Medier som gullar med dömda kvinnomisshandlare, som tycker att någon som själv privat använt olagliga droger är enklare att porta och stänga ute än någon som grovt misshandlar flera eller kanske alla sina kvinnor, som döms för det, men som ändå alltid är välkommen tillbaka.

Se filmen om Josefin Nilsson här.

Liberalernas läckor har blivit ett skämt

Att media verkar ha direkttillgång till Liberalernas interna möten skapar frågor – men är underhållande för läsarna och ger medierna gratis spaltmeter. Men mer kontext behövs, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Inte en enda läcka hos Centerpartiet, varken från partistyrelse eller riksdagsgrupp. Hos Liberalerna väntar vi bara på att Niklas, 14, nybliven medlem i LUF i Hässleholm, ska skriva en debattartikel i Expressen och berätta vilken regering han vill. Sen har alla sagt sitt.” Så skrev Mittmedias opinionschef Anders Rönmark på twitter i januari. ”Niklas hälsar att han motsätter sig ett samarbete med alla partier som inte är beredda att avskaffa duschobligatoriet efter idrottslektionerna.” svarade Dagens Nyheters politiske redaktör Per Svensson.

Bland personer som skriver om svensk politik har direkttillgången för medierna till det inre livet i Liberalerna blivit ett skämt. Att flera tidningar rapporterade att Jan Björklund i förra veckan krävde EU-parlamentarikern Cecilia Wikström avgång i stort sett innan partistyrelsemötet där han krävde detta var avslutat var därför inte förvånande. Uppenbarligen sitter personer på olika redaktioner närmast på medhörning på Liberalernas telefonmöten, och de personer i partiledningen som inte givit ut lösenkoder har åtminstone minst en handfull liberala ledarskribenter som favoriter i telefonboken. Relationerna med medierna verkar i nuläget varmare än relationerna internt i partiet.

För nyfikna utomstående är det här förstås skojigt. Till skillnad från i vårvintras när centern hade stora partitelefonmöten med hundratals öppenhjärtiga förtroendevalda utan att någon enda yppade ett ord till pressen får vi här följa en partis uppgång och fall i realtid. Eller tja, det är kanske mest bara fall just nu, men ändå. Allt sker för öppen ridå, intriger och kriser avlöser varandra i spalterna. Visserligen är det svårt att förstå något av striderna, men allt publiceras åtminstone direkt!

För medierna är det också både spännande och kostnadseffektivt. Så gott som gratis kan man fylla sidorna med utsagor om världen från varje enskild liberal partimedlem, och eftersom medier eftersträvar konsekvensneutralitet behöver man inte ens fundera över vilka motiv som ligger bakom just den här läckan, just den här smaskiga utsagan som man kan skriva att man ”erfar”, om partiledarvalet, om EU-valet, om barn- och fritidsnämnden i Örkelljunga. Inte heller behöver man lägga tid på analys, redan imorgon kommer ju nya besked.

För partiet är det möjligen mer oklart. Inte bara kan ingenting någonsin hållas internt, vilket både tyder på och i sig skapar tillitsbrist mellan partiaktiva, till slut blir alltihop också ett självspelande mediepiano. Alla partidiskussioner publiceras offentligt och sen tvingas partiledningen driva frågor utifrån vad som omtalas i medierna. Både EU-parlamentariker Cecilia Wikström och riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl påstår att de först fick stöd internt men att partiet sedan vände med medievinden. Håhåjaja.

När Silvio Berlusconi drev Italien med hjälp av sina egna tabloider kallades det ”mediacracy”. När Liberalerna driver sig själva mot klippkanten med ständiga medieläckor och medierna spelar med utan att ge läsare och lyssnare vare sig kontext eller överblick borde det kanske kallas något annat. Jag måste bara leta efter en nybliven LUF-medlem i Hässleholm och fråga vad han tycker först.

Så blir medierna språkrör för antimedicinsk propaganda

Var finns det kritiska tänkandet hos SVT, TV4 och SR när de obekymrat låter författare göra reklam för illa underbyggda påståenden? Det undrar Isobel Hadley-Kamptz efter att ha lyssnat på podden Sinnessjukt, som visat på stora brister i Soki Choi bok ”Kimchi och Kombucha”.

I höstas kom Soki Choi ut med ”Kimchi och Kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna” på Bonnier fakta förlag. Boken sålde slut på bokmässan på mindre än en dag och Choi utsågs nyligen till Årets toppförfattare av tidningen Topphälsa. Hon har varit med i programmet Meny i P1, i Nyhetsmorgon och Malou Efter tio i TV4, Fråga Doktorn i SVT, i poddar och i åtskilliga tidningar runt om i Sverige. En typisk rubrik kan exempelvis lyda: ”Skräddarsydda bakterier som skyddar mot autism, adhd, ångest, depression, alzheimer och parkinson kan snart vara verklighet.” (Aftonbladet)

I inga av de inslag jag lyssnat på eller texter jag läst förekommer några kritiska frågor. Alla är hänförda av kunskapen Choi förmedlar, om hur viktiga tarmbakterierna är och om hur man kan påverka dem, både för sig själv och för kommande generationer. I boken skriver Choi bland annat om att gravida som äter fel, stressar, är för tjocka eller har diabetes kan ”trigga igång” autism hos barnet.

Det här finns det, minst sagt, väldigt lite belägg för. Journalisten och författaren Christian Dahlström går i två avsnitt av sin podd Sinnessjukt (en podd om psykisk ohälsa) igenom hela boken ”Kimchi och Kombucha” och upptäcker åtskilliga rena faktafel, märkliga hänvisningar till undermålig forskning och vilseledande påståenden i varje enskild del.

I vissa fall handlar det om att Choi överskattar värdet av vissa studier och därför ger en bild att de stora genombrotten för forskningen om tarmbakterier ligger mycket närmare i tiden än de gör, något som sedan skärps till ytterligare i sådant som den där Aftonbladet-rubriken. I andra fall, som att gravida kvinnor kan orsaka autism hos sina barn genom stress, är det rena påhitt.

Dahlström påpekar också att Choi använder sin doktorstitel på ett ohederligt sätt. Hon är förvisso doktor och har doktorerat på sjukvårdsorganisering, men det ger henne inga större sakkunskaper om medicin än vem som helst.

Det här är pikant för Bonnier Fakta och för Soki Choi, men också för alla de medieredaktioner som okritiskt låtit henne göra reklam för sina illa underbyggda påståenden om att människor kan bota sin depression genom att äta kimchi (samtidigt som hon talat om de stora biverkningarna för läkemedelsindustrins ”piller”).

Var finns det kritiska tänkandet hos SVT, TV4, SR, när man obekymrat sänder antimedicinsk propaganda och överlåter faktagranskandet åt en oberoende poddare, som får kontakta experter och reda ut i den mikrobiotiska röran.

En av de riktigt tråkiga sakerna här är dessutom att det händer massor av intressanta saker inom forskningen på tarmbakterier. Den har bara inte alls kommit så långt som Choi låter påskina, och den står inte heller i motsättning till den vanliga medicinska forskningen om Alzheimers eller ADHD. När den här sortens glada tyckare ges så stor plats riskerar det dock att hela det riktiga forskningsfältet också döms ut som oseriöst.

Varför ska frilansare jobba längre för lägre lön?

Frilansarna på Aftonbladet Kultur gör uppror mot låga arvoden – och situationen är lika illa i resten av branschen. ”Kanske är det så dystert att arbetsköpare bara ger så lite som de absolut måste?” skriver Isobel Hadley-Kamptz.  

Med stor förtjusning noterade jag att en av mina mest nyliberala vänner, Mattias Svensson, tagit upp facklig kamp för Aftonbladets frilansmedarbetare. På andra sidan, här representerande det utsugande kapitalet, står kulturchefen och socialisten Åsa Linderborg. Det här är förstås väldigt roligt.

Inte riktigt lika roligt är det bråket gäller, åtminstone inte om man, som jag, också är just frilansskribent. Alla i branschen vet att Aftonbladet betalar bättre än de flesta, men uppenbarligen har frilansarvodena där ändå legat helt stilla mellan 2009 och 2018, vilket innebär en lönesänkning i relation till anställda journalister på 27,6 procent. Om man jämför med inflationen har Aftonbladet-frilansarna sänkt sina inkomster med 9,6 procent på dessa nio år.

Aftonbladet är sannerligen inte ensamma om detta. Expressen, där jag själv regelbundet skriver, har heller inte höjt sina frilansarvoden på många år, och flera andra redaktioner har till och med sänkt summorna. För att bara följa med inflationen och alltså inte bli fattigare år för år måste en frilansskribent hela tiden arbeta längre och längre timmar, med lägre och lägre ersättning per timme. Gissningsvis kan enstaka stjärnskribenter förhandla till sig fina ersättningar, men vi andra får kämpa på, samtidigt som de som är anställda får lönehöjningar varje år, som alla på arbetsmarknaden.

Det här blir i längden en smula problematiskt. Både för den kvalitet som produceras och för de enskilda skribenternas ekonomi, och för all delen hälsa när man hela tiden arbetar alldeles för mycket. Att medieföretag i kris inte betalar så bra är en sak, men exempelvis Aftonbladet går ju med stora vinster varje år. Ändå anser man sig inte kunna betala dem som gör jobbet och skriver artiklarna.

Som frilansskribent har man inga arbetslivsrättigheter, ingen måste köpa ens material, i dag eller i morgon. Man vet aldrig hur man ska betala hyran i nästa månad. Historiskt har vi varit få sett till helheten, men med gig-ekonomi och f-skattejobbande blir vi allt fler, i alla branscher.

I den meningen är det kanske en rolig illustration att Åsa Linderborg, sina socialistiska värderingar till trots, inte känner att hon kan ge bättre villkor. Kanske är det så dystert att arbetsköpare bara ger så lite som de absolut måste? Och nyliberaler får ta upp den fackliga kampen för att balansera. I dag i mediebranschen, i morgon kanske på hela arbetsmarknaden.

Det säger Buzzfeed-slakten oss om nutiden

KOLUMN Trots att unga vill ha seriösare journalistik så går flera amerikanska ungdomsnyhetssajter på knäna. Det för tankarna till EU:s ”länkskatt”, skriver Isobel Hadley Kamptz. 

Det har varit en jobbig vecka för digitala medier. Buzzfeed berättade att de ska säga upp 15 procent av arbetsstyrkan, och lade bland annat ned både den inrikes- och säkerhetspolitiska redaktionen. På Huffington Post ska ägaren Verizon dra ned 7 procent och även lokaltidningsföretaget Gannett sade upp journalister över hela USA. Det stora skälet uppges vara annonsförsäljningen, som ger allt mindre pengar.

Buzzfeed är ett intressant medieföretag. Det började som en slags viralsajt, med skojiga listor och kändisskvaller, men har gradvis kommit att betraktas som allt mer seriöst och för någon vecka sedan hade de till och med ett förvisso omdiskuterat världsscoop om att Donald Trump skulle ha instruerat sin advokat att ljuga för kongressen.

Sajten är en del i en oväntad medieutveckling, som delvis hänger ihop med just Donald Trumps framgångar. Även andra, låt oss kalla det ungdomsmedier, har blivit allt mer både journalistiskt seriösa och politiskt radikala. Teen Vogue har i dag politiska analyser som inte står New York Times efter och tidningen Vice, som för tio år sedan fokuserade på musik, ungdomssubkulturer och kepsmode, gjorde en av 2017 års mest sedda politiska dokumentärer, från den högerextrema demonstrationen i Charlottesville.

Ungdomar och unga vuxna står på barrikaderna mot högerradikalismen och de förväntar sig understöd av sina mediekanaler i kulturkriget. Det är förstås ingen slump att Donald Trump skadeglatt twittrade om journalistuppsägningarna. När jag läste en text om neddragningarna på en amerikansk mediesajt handlade första kommentaren om ledsamheten i att USA inte satte journalister i koncentrationsläger. Kulturkrig, som sagt, med allt blankare vapen. Om Buzzfeed-nyheten om Trumps lögnuppmaningar till sist visar sig vara felaktig är det ett oerhört snedsteg som sannolikt också har politiska motiveringar.

Samtidigt tjänar de här sajterna alltså inte tillräckligt med pengar. Även Vice gjorde för övrigt neddragningar i höstas. Många andra medier har dock lyckats tjäna ekonomiskt på den ökande polariseringen, det stora uppsvinget i digitala prenumerationer för exempelvis New York Times och Dagens Nyheter beror inte bara på hög journalistisk kvalitet utan också på att tidningsprenumerationer för många människor blivit en personlig politisk markering, något som bland annat undersökts i Sverige av Gota Media

Det funkar dock bara för den som faktiskt har prenumerationer. Att leva på digitala annonser är något annat, och leder snarare tankarna till sådant som EU:s möjliga ”länkskatt” och nya upphovsrättslag. Det är ett odiskutabelt faktum att Facebook och Google tar nästan alla digitala annonspengar, och det primära motivet för ”länkskatten” är att nyhetsredaktionerna som producerar innehållet som sprids via jätteplattformarna ska få lite mer av kakan.

”Länkskatt” går emot allt vad internet traditionellt stått för, men det gör å andra sidan it-jättarnas nästanmonopol också. En likartad dubbeltydighet syntes på sociala medier efter medieslakten i förra veckan när andra mediebolag tvärtom tog chansen att berätta om sina planerade rekryteringar och uppmanade de nyuppsagda att söka de många hundra lediga jobben.

Det är trots allt inte som för några år sedan, när nästan hela medievärlden kändes dyster och nedläggningshotad. Det kanske inte är en så stor tröst för alla dem som precis förlorat jobben, men det är rätt viktigt för att förstå vad som händer.