#metoo, ett år senare

Isobel Hadley-Kamptz sammanfattar året efter #metoo. Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs och framför allt kom diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än massan av levda delade erfarenheter, skriver hon bland annat.

Det blev ändå ett jubileum med viss tyngd. #metoo-rörelsens årsdag sammanföll nära nog perfekt med: 1) den svenske kulturprofilens dom för våldtäkt, 2) en amerikansk senat som faktiskt ändå lyssnade på anklagelser om sexuella övergrepp mot domarkandidaten Brett Kavanaugh och 3) ett Nike som gick ut öppet och sade sig vara djupt bekymrade över de våldtäktsanklagelser som riktats mot superstjärnan och företagets främsta annonspelare Ronaldo.

Nu valdes Kavanaugh in på livstid i Högsta Domstolen ändå, samtidigt som Christine Blasey Ford, kvinnan som anklagat honom, tvingats bort från sitt hem på grund av upprepade dödshot. Personligen tror jag också att kulturprofilen kan frikännas i hovrätten och jag tror sannerligen inte att något kommer hända med Ronaldo, trots att det finns underskrivna dokument där han själv säger att kvinnan sade nej flera gånger men att hon ju låg där och var ”tillgänglig”.

Ändå går det inte att säga att ingenting har hänt. Tystnadskulturen för utsatta har kanske inte försvunnit, men den har definitivt ruckats på. Jag upplever också att många av alla dessa män som aldrig själva skulle begå övergrepp har fått upp ögonen för vilka villkor kvinnor faktiskt lever under, på gatan, i arbetslivet, i utelivet.

Så här ett år senare har mediediskussionen också kommit vidare till att också ge plats åt de specifikt anklagade männen. I New York Review of Books oktobernummer skrev den kanadensiska radiokändisen Jian Ghomeshi, som anklagades för sexuella övergrepp av åtskilliga kvinnor flera år före #metoo, om sin syn på det som hänt. Artikeln var en blandning av förminskanden av det han anklagats för, en del självömkande och en del åtminstone försök till ärlig kritisk självreflektion.

Redaktören för artikeln var Ian Buruma, välkänd holländsk intellektuell, och efter stora protester mot publiceringen fick han sparken. Det i sig var hemskt märkligt. Redaktörer bör kunna publicera också potentiellt tveksamma texter ibland utan att bli av med jobbet.

I Sverige följde Expressen Kultur upp med att publicera en text av Fredrik Virtanen som tyvärr saknade även den tafatta självkritik som Ghomeshi gav uttryck för. I stället var det mest bara oerhört synd om Fredrik Virtanen medan medierna och kvinnorna som anklagat honom för olika övergrepp var obegripligt förfärliga. Det var ingen särskilt bra artikel, men den var intressant ändå.

Våldtäkt har en helt egen position i vår kultur. Å ena sidan förminskas och ifrågasätts ofta kvinnor som berättar om övergrepp, men å den andra ser nästan alla människor på våldtäkt som ett av de värsta och grövsta brotten som finns. De två sakerna hänger ihop. Eftersom det teoretiska brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det hemskt svårt att ta till sig att det skulle vara så vanligt. Eftersom brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det förstås också ofattbart kränkande att anklagas för det om man inte är eller upplever sig vara skyldig. Som dokumenten med Ronaldo visar kan man ju också uppenbart erkänna sig skyldig till saker som faktiskt är våldtäkt samtidigt som man absolut inte tycker att man våldtagit någon.

Det är därför inte svårt att förstå Virtanens vrede, eller Ghomeshis, eller för all del Brett Kavanaughs som var så arg över anklagelserna mot honom att han svarade så ilsket och obalanserat i senaten att flera av hans tidigare supporters ansåg att hans humör gjorde honom olämplig för rollen som domare. En passage i Ghomeshis text var i sammanhanget extra talande, där han beskriver hur många män som i hemlighet berättat för honom att de skulle kunna bli anklagade för samma saker som han blivit. Jag vet inte om han ser det som förlåtande i relation till det han anklagas för att ha gjort, men det är definitivt intressant i en vidare mening.

Jag är själv uppvuxen med en populärkultur på 80-talet som romantiserade och normaliserade allt det som Brett Kavanaugh påstås ha gjort i en frat boy-kultur med självklar sexism och inslag av sådant som vi i dag skulle kalla övergrepp. Det är lätt att begripa förvirringen och ilskan hos den som bara levde det goda collegelivet som det till och med skildrades på film när folk sedan decennier senare säger att det var fel, kanske till och med olagligt.

Lagen och lagligheten gör det dock ännu svårare att prata om, ännu svårare att skildra i medierna. Den självinsikt och självkritik som skulle behövas görs nära nog omöjlig när det man måste begrunda handlar om att man eventuellt gjort saker som anses vara bland det värsta som finns, och där man dessutom skulle riskera rättegångar och fängelse om man erkände något. Jonas Gardell svarade Virtanen i Expressen om hur vi ska kunna komma vidare och vem som har rätten att förlåta i detta sekulära sociala medier-samhälle där vi alla kan agera både åklagare och bödel, men den verkliga lagen och rättssamhället gör det än mer komplicerat.

I DN skrev Hanna Fahl om hur detta metoo-år varit nödvändigt men plågsamt: “Att få sin blick förändrad är inte njutbart varken för den som måste konfrontera ett möjligt förflutet som förövare, eller den som för första gången sätter ord på ett offerskap.” Det fanns en triumfatorisk känsla förra hösten, det gjorde det. Plötsligt började människor, framför allt kvinnor, tala om sådant man tidigare hållit för sig själv. I multituden som vällde fram, i upprop och öppna brev på alla landets medieredaktioner, kunde många för kanske första gången se sig själv speglas i andra.

Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs, och framför allt kom kanske hela diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än om just den där massan av levda delade erfarenheter. Inte alla män, men nästan alla kvinnor. Det är här samtalet, och den plågsamma pågående normförskjutningen till det bättre, måste fortsätta.

Är det möjligt att vara civiliserat oense?

Är det möjligt att tycka att någon tycker eller uttrycker förfärliga saker utan att tycka att personen ÄR förfärlig? 

I förra veckan skrev exempelvis Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu en artikel om att liknelser mellan dagens situation och 30-talet är vulgära och exploaterar förintelsens offer och att hoten i dag mot demokratin inte är överhängande. Hon skrev också att förintelseöverlevare i debatten i dag används som bulvaner för att smutskasta borgerligheten.

Det var onekligen inte särskilt smakfullt skrivet. Jag tror att Hedi Fried och Emerich Roth, som är de mest offentligt engagerade förintelseöverlevarna i Sverige i dag, är fullt kapabla att tänka och agera efter eget huvud och att deras varningar både för NMR och mot att t ex samarbeta med Sverigedemokraterna är uppriktigt grundade i egna värderingar och erfarenheter. Att avfärda deras engagemang med att de bara används som bulvaner är genuint respektlöst.

Många andra blev också upprörda över Teodorescus text och en docent i Göteborg drog till och med i gång en kampanj för att hon skulle få sparken. På sociala medier såg jag att hon anklagades för antisemitism och nära nog nazism själv.

Det finns ingenting i hennes text som är vare sig antisemitiskt eller nazistiskt. Det som står där är tillräckligt upprörande i sig själv, utan att behöva ta till sådana överord. Om vi utgår från att GP har valt henne som redaktör för vad hon faktiskt tycker och står för finns där heller ingenting som rimligen borde leda till hennes avgång.

Det är dock uppenbart en självklar instinkt numera, att när man ogillar något som någon sagt vill man förhindra dem från möjligheten att över huvud taget kunna säga det. Det mailas uppdragsgivare och rings till chefer, krävs avbokningar av framträdanden i också helt andra sammanhang än det som orsakat upprördheten. Om någon sagt något dumt bör offentligheten renas från både den enskilda dumheten och från hela deras personer. Bort med dem bara!

Det här gäller sannerligen inte bara från vänstern. I en ironisk twist har exempelvis den populäre högerpsykologen Jordan Peterson hotat att stämma författaren Kate Mann för att hon i en kritisk recension sagt att hans senaste bok var delvis sexistisk. Peterson krävde också att recensionen skulle tas bort från sajten vox.com där den publicerats. Peterson brukar annars kallas en förkämpe för sann yttrandefrihet.

Samtidigt som vi tycks ha förlorat förmågan att tycka olika inom någon form av normal debatt förmår vi inte heller hålla gränsen mot det som kanske inte kan eller bör accepteras. För nej, det är inget självklart hot mot yttrandefriheten att pronazistiska och förintelseförnekande Nya tider inte fick ställa ut på bokmässan, lika lite som demokratin hotas om NMR inte får demonstrera utanför landets synagogor på årsdagen av Kristallnatten. Nazism är inte bara en åsikt, det är ett våldsamt hot mot enskilda människor och bör behandlas av säkerhetspolis snarare än bjudas in till debatter. Det innebär inte att åsikten eller organisationerna bör förbjudas, men de ska behandlas som de säkerhetshot de är.

I landet lagom verkar vi dock inte längre klara av gråskalor. Antingen ska inget tillåtas som gör någon annan upprörd eller också så måste vi bjuda in också folk som vill döda oss till fika med mazariner.

Ja, det är ibland svårt att dra gränsen mellan det som bör och det som inte bör tolereras. Det är svårt att behöva värdera och tänka själv och ibland bara stå ut med sånt som är jobbigt. Det är svårt att vara vuxen. Kan vi kanske försöka att växa upp ändå?

Sverigedemokraterna klarar inte riktig journalistik

Kändisar som gosar med radikalhögern får vi nog leva med i dagens samhällsklimat. Men den riktiga journalistiken måste hitta en väg bortom okunnig beröringsskräck och lika okunnigt medjamsande, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

De senaste fyra avsnitten av mediepersonligheten och programledaren Navid Modiris podcast ”Hur kan vi?” har haft i tur och ordning Paula Bieler, Ilan Sadé, Katerina Janouch och Daniel Lampinen som gäster. För den som inte känner till dem alla så är Bieler SD-topp, Sadé partiledare i uttalat invandringskritiska Medborgerlig samling, Janouch gammal sexualupplysare och författare som numera är favorit bland ryska troll på twitter och primärt skriver om faran med invandring av muslimer. Lampinen i sin tur är en internetkändis som flytt mångkulturella Sverige för ett mer homogent Åland och som framträder under etiketten ”den öppne rasisten”. Samtalen är i huvudsak inkännande och trivsamma.

Nu är detta kanske extremt, på twitter pratade Modiri också om att han ville bjuda in pronazisten Ingrid Carlqvist för samtal, men jag tror också att det säger något viktigt om hur medieklimatet förändrats sedan, säg, förra valet.

Jimmie Åkesson må tycka att P3 är en vänsterliberal skitkanal och vilja lägga ner den, men ute i det vidare medielandskapet finns få saker som i dag tyder på att SD och nationalistiska idéer skulle vara särskilt motarbetade. Vi kan peka på sådant som att Åkesson självklart sitter med i humor- och mysprogram i public service, liksom på hur SD-problemformuleringar numera är självklara i debattprogrammen, men kanske syns det ännu tydligare i den del av medievärlden som ligger helt separat från de stora redaktionerna.

Jag talar nu inte om de propagandaorgan som kallas alternativmedier, varav vissa som DN visade här onekligen tycks produceras från SD:s egen kommunikationsavdelning. Inte heller om den framgångsrika mobiliseringen på sociala medier, där SD-sympatisörer sällan enkelt går att skilja från extremhögern. Nej, jag menar det som kallas influencers, folk som inte primärt är journalister utan lever på att producera mediematerial som kretsar kring dem själva och deras personliga varumärken.Till exempel menar jag just smarta, urbana mediekillar med poddar.

Poddveteranen och gamle programledaren Kristoffer Triumf gjorde exempelvis också ett program i sin succépodd Värvet i våras med Jimmie Åkesson. Också här var det primärt mys och samförstånd som gällde, även om Triumf framhöll att han står långt från Åkesson politiskt. Hos youtube-kändisen Matgeek har Åkesson lagat köttfärsbiffar, han har försökt (och ärligen misslyckats) lära sig shuffla hos 7-åriga Lucy i Metro. Trivselmedierna har inga som helst spärrar mot SD, och det kanske de för all del inte ska. Det gick ju inte särskilt bra förr heller, när illa pålästa vanliga journalister primärt försökte sätta dit SD som rasister.

Intressant nog är kanske den rimligaste journalistiska modellen mot Åkesson tvärtom att just behandla honom som vilken partiledare som helst. När SVT i Utfrågningen ställde sakfrågor om SD:s politik, som man alltid gör till partiledare, visade sig Åkesson knappt kunna svara. Och när SvD för någon vecka sedan intervjuade honom om stora hål i SD:s budgetförslag blev han till slut så irriterad över frågorna att han sade att: ”Du får ta det här med våra räknenissar”. Seriösa, kunniga och väl förberedda journalister har ibland den effekten.

Kändisar som gosar med radikalhögern får vi nog leva med i dagens samhällsklimat. Men den riktiga journalistiken måste efter 12 år med Sverigedemokraterna hitta en väg bortom okunnig beröringsskräck och lika okunnigt medjamsande. Nu i valrörelsens sista dagar syns faktiskt tecken på att en sådan väg börjar skönjas. Under nästa mandatperiod måste vi alla gå vidare åt det hållet.

Balis barnsligheter måste sättas i en kontext

Jag tror inte att Hanif Bali vill döda journalister. Men det finns personer en bit längre högerut än hans radikala sociala medier-svans som planerar att göra det – och då är det min plikt att reagera, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Jag måste börja med att säga att jag inte är helt opartisk här. Dels är jag sedan många år bekant med Sundsvalls Tidnings ledarskribent Sofia Mirjamsdotter, dels kommer jag från Ludvika, som i dag känns närmast belägrat av Nordiska Motståndsrörelsen på en nivå att ickeblonda personer känner obehag inför att ens röra sig i stan. Dessutom, vilket kanske är ännu viktigare, är jag liberal skribent och opinionsbildare och har tvingats ägna orimligt mycket energi de senaste åren åt att tänka på hur den liberala demokratin ska kunna försvara sig mot dagens fascistiska och auktoritära strömningar.

I dag skrev Sofia Mirjamsdotter på Facebook om hur hon var en av de två journalister som den nazist från Sundsvall som just nu sitter åtalad för bland annat förberedelse till mord hade kartlagt. Han hade hennes adress och bilder på huset hon bor i en särskild fil på sin dator.

Jag vet och har vetat länge hur livsfarliga de svenska nazisterna faktiskt är, hur de placerat ut bomber mot såväl flyktingförläggningar som meningsmotståndare, hur de attackerat barnfamiljer i fredliga antirasistiska demonstrationer eller bara försökt mörda förbipasserade personer på gatan för att de haft fel hudfärg. Jag vet att de menar allvar när de säger att de vill hänga folkförrädare i lyktstolparna, och jag vet för all del också att jag i allra högsta grad själv tillhör den gruppen. Ändå sög det till av Mirjamsdotter ord. Kartlagd av en nazist som samlat på sig vapen, kartlagd av någon som åtalas för förberedelse till mord.

Som liberal opinionsbildare är det lätt att bli så van vid hat och hot från högerextrema och högerradikala att man slutar ta det på allvar. De må uttrycka hoten som skämt, som memes att fnissande få också normal höger att skicka runt om hur de ska avrätta oss i Finspång (av alla ställen) efter maktövertagandet, men de menar varenda ord de säger. De vill döda oss.

Det här ger viss kontext till de senaste dagarnas skandal kring evige moderatprovokatören Hanif Balis bilder på sig själv med vapen, bland annat med bildtexter om att han ligger i krig med Dagens Nyheter. Han är expert på den där internetskt skojfriska aggressiviteten, där allting bara är på skämt, oavsett om han leker med högerextrema symboler eller förklarar krig mot medierna. Det är hela poängen, eftersom man då kan utpeka tråkmånsar som blir upprörda som kränkta snöflingor samtidigt som man också får bred uppmärksamhet och inkasserar ryggdunkningar från dem som är så att säga med på skämtet.

Jag tror förstås inte att Bali vill döda journalister. Det tror jag inte heller att någon annan tror. Men det finns uppenbarligen personer som just nu sensommaren 2018 vill det, och som aktivt planerar att göra det, en bit längre högerut än till och med Balis högerradikala följarskaror på sociala medier.

Jag är så trött på att reagera på barnsligheter på internet och på personer som söker uppmärksamhet likt uttråkade 3-åringar, jag är så trött på att behöva ägna all denna tid åt att fundera på hur det fria samhället och demokratin ska skyddas och stärkas. Men personer där ute kartlägger och planerar att mörda personer som Sofia Mirjamsdotter och det är min förbannade skyldighet att fortsätta ändå. Det vore bara skönt om barnsligheterna inte föll riktigt så här väl in i berättelsen kring det som faktiskt är ett våldsamt krig mot den liberala demokratin.

Lägg ned Faktiskt

Mediernas gemensamma faktagranskningsinitiativ Faktiskt är ett hopplöst magplask som bidrar till medieskepsis och försvårar journalistikens viktiga uppdrag, skriver Medievärldens kolumnist Isobel Hadley-Kamptz.

”Faktiskt helt fel av Hanif Bali om ‘abnormt höga nivåer’ i asylprognos.” Det var för ett par veckor sedan, men så här på sensommaren kan man unna sig att reflektera också över sådant som skedde i semestertider, och Dagens Nyheters ”faktagranskning” av moderatpolitikern och invandringskritikern Hanif Balis uttalande om Migrationsverkets prognoser för invandring behöver nog tas upp också efter att temperaturen sjunkit under 30-gradersstrecket.

Jag är i sak för faktagranskning. Det florerar och sprids så mycket felaktigheter på sociala medier att det är lätt att stödja tanken bakom satsningen Faktiskt, där DN, SR, SVT, SvD och KIT.se gått samman och sökt pengar av innovationsfrämjande myndigheten Vinnova för att kontinuerligt granska sanningshalten i olika påståenden. Tyvärr har resultaten hittills varit klart tveksamma.

SVT har stått för det största klavertrampet med en ”faktagranskning” av om huruvida förintelsen egentligen ägt rum, där nazisten Vera Oredsson fick uttala sig och förklara att hon bodde i Tyskland under 1940-talet och minsann inte såg någon förintelse. DN leder däremot kanske humorligan med sin granskning av om en skämtteckning av en kvinna som slår sig själv i ansiktet faktiskt är en korrekt beskrivning av SD:s jämställdhetspolitik (svaret blev ”mestadels fel”).

Nu slog DN till igen och förklarade alltså att Hanif Balis uttalande om abnorma flyktingnivåer var ”faktiskt helt fel”. Bara den till synes oironiska användningen av besserwisser-ordet faktiskt får det att krypa i kroppen, men det är långt ifrån det värsta med det här. Alla som förstår något om politik vet såklart att Bali använder ordet abnormt som värdeomdöme. Det riskerar att komma abnormt många hit i förhållande till den nivå som han anser rimlig. Det är ingen hemlighet att många liberaler har en helt annan uppfattning än vad han har om hur många flyktingar Sverige borde kunna ta emot, men det går inte att faktagranska åsikter. Man kan beskriva dem om man är reporter och kritisera dem om man är opinionsbildare, men enda sättet att faktagranska är med det rätt enkla konstaterandet att det faktiskt är helt rätt att Hanif Bali tycker att 23 000 flyktingar till Sverige under 2018, som Migrationsverket förutspår, är abnormt många.

Det finns i dag massor av oseriös mediekritik, som primärt syftar till att sänka förtroendet för medierna och indirekt destabilisera hela samhället. Generellt håller svenska kvalitetsmedier långt mycket högre standard i dag än för säg 10 år sedan, och alla dessa uttalanden högerifrån om att medier till exempel inte skulle granska invandring är uppenbart felaktiga. Det allra senaste högerspinnet att mediernas bevakning av extremvädret och klimatförändringarna skulle vara en kampanj för miljöpartiet är bara löjeväckande.

Behovet av korrekta fakta kvarstår, men satsningen Faktiskt är tyvärr ett hopplöst magplask. Dessa regelbundna tveksamma så kallade faktagranskningar bidrar tvärtom bara till fullt rimlig medieskepsis, och försvårar journalistikens viktiga uppdrag mitt under brinnande valrörelse. Det finns bara en rimlig utväg. Lägg ned Faktiskt. Faktiskt.

Skribenter som nyttiga idioter

KOLUMN Ingenting får lika mycket spridning, lika många arga eller glada tillrop, som om man skriver om invandring. Men bör man rikta in sin opinionsbildning på de frågor som sprids, eller på de frågor som människor på riktigt tycker är viktiga?

Det finns en mycket stor skillnad mellan hur mycket en politisk fråga förekommer i sociala medier och hur viktig väljarna tycker att frågan är. Det framgår i en rapport som företaget Comhem gjort om svenskarnas digitala liv, ”Comhem-kollen”. De frågor som sticker ut är framför allt invandring, som förekommer långt mycket mer än vad folk tycker att den är viktig, och vård, som människor tycker är allra viktigast men som inte syns i flödena särskilt mycket alls. Andra frågor som förekommer mycket oftare än de egentligen är viktiga är antirasism och jämställdhet, medan skolan och arbetsmarknaden inte får utrymme i nivå med hur viktiga de är för väljarna.

Det här är ingenting som förvånar den som följer sociala medier, eller för all del medier i allmänhet. Invandring må på senare år ha klättrat upp som en av de viktigaste politiska frågorna för väljarna, men i många år har den dominerat den politiska debatten på nätet. Kanske kan rent av det förra delvis vara en effekt av det senare, om en fråga ständigt lyfts upp och diskuteras kommer människor förmodligen förr eller senare att uppleva den som viktig.

Det är heller ingenting som förvånar den som skriver om politik. Ingenting får lika mycket spridning, lika många arga eller glada tillrop, som om man skriver om invandring. Man kan lägga dagar på att reda ut och begripliggöra komplicerade frågor om ekonomi som påverkar människors vardag direkt och få en lajk på Facebook (av sin mamma), medan lättflyktiga åsiktsalster om något av ämnena invandring, feminism, identitetspolitik blir virala innan man ens hinner säga ordet klickraket.

Det här påverkar förstås också skribenter. Man vill bli läst, delad, uppskattad. Till och med påhopp känns bättre än att inte väcka några känslor alls. Inom opinionsjournalistiken följer många noga listor över vilka texter som delas och läses mest och tidningsföretagen skryter när deras skribenter ligger högt. Problemet är att den här ekokammaren kanske inte alls är särskilt relevant för läsarna i stort.

Vi vet i dag att det sker påverkanskampanjer på internet, där organiserade intressen försöker vrida debatten och verklighetsbilden i olika riktningar. Vi vet också att just invandringsfrågan är populär för dessa intressen, eftersom den polariserar så mycket, och därför både kan radikalisera enskilda människor och möjligen skapa misstro och minska samhällsgemenskapen. Kanske bör man som skribent fundera över detta också när man ser sina texter delas och lajkas, eller för all del mötas av hat och hot. Är hatarna eller gillarna ens riktiga människor, är de svenskar, vad är deras syften? Bör man rikta in sin opinionsbildning på de frågor som sprids, eller på de frågor som människor på riktigt tycker är viktiga?

Det är lätt att dras med i det som för dagen framstår som det som ”alla diskuterar”. Jag gör det själv, vill delta i debatter, korrigera felaktiga föreställningar, försöka ge en sansad bild från det politiska perspektiv som är mitt. Det är förstås inte heller så att invandringsfrågan, eller integrationen, skulle vara oviktiga. Det finns många saker som bör diskuteras och åsikter som inte bör få stå oemotsagda. Men Comhem-rapporten manar ändå till viss besinning, både från medier och från politiker. Vad sägs om en rejäl, värderingsdriven, faktabaserad, debatt om vården eller skolan i stället? Någon gång mellan nu och valet borde vi väl kunna klämma in det i alla fall.

Tveksamma #metoo-publiceringar glöms bort i diskussionen

Vi måste klara av att skilja på vad som är relevant och inte. Expressens stora Virtanen-publicering är ett exempel på när medierna misslyckats med det. Men tyvärr har efterspelet kring Uppdrag gransknings #metoo-program handlat mycket lite om gränsdragningar i medierapporteringen.

”Det är den enda normala responsen på något sånt här.”

Jag vet inte ens vad jag ska säga. I senaste Journalisten-podden diskuterar chefredaktörerna Lisa Bjurwald och Helena Giertta Uppdrag granskning om publiceringarna och anklagelserna mot Fredrik Virtanen som sändes för två veckor sedan. Ett par minuter in i podcasten säger Lisa Bjurwald så att det enda normala sättet att svara på ett fanmejl om att någon avgudar en är att fråga om de vill ligga.

Jag bor uppenbarligen på en annan planet, för jag har fått en del fanmejl i mina dagar och jag har aldrig någonsin fått impulsen att svara på dem med att be om sex. Vare sig på allvar eller skämt. Och allra minst skulle jag göra det om profilbilden på den som mejlar ser ut som om det är från ett barn. Jag måste alltså vara onormal.

Det har varit ett mycket märkligt efterspel efter Uppdrag granskning, där väldigt lite handlat om det som Uppdrag granskning påstod sig vilja belysa, alltså de tveksamma publiceringarna i höstas om Fredrik Virtanen. I stället gick producenten Axel Gordh Humlesjö ut i en konspiracistisk debattartikel i DN där han kopplade ihop den rätt brett förekommande kritiken mot programmet med Donald Trump och fake news och försöken från bland annat högerradikalt håll att allmänt diskreditera journalistiken.

Det är nästan som om man inte vill svara på det kritikerna säger, att medierna lika lite som att döma Fredrik Virtanen på förhand bör ägna sig åt att döma dem som anklagar honom för olika sorters övergrepp. Och att Uppdrag granskning inte skapar rättvisa genom att göra det senare för att man upplever att andra medier gjort det förra.

Än mer märkligt är det att så lite tid, såväl i programmet som efteråt, ägnas åt den publicering som faktiskt var ett totalt bottennapp, nämligen Expressens stora text och, får man nog kalla det, karaktärsmord, den 25 oktober 2017 där man som en av de första aktörerna skrev ut Virtanens namn. I den texten blandas hejvilt uppgifter om drogmissbruk, allmänt dekadent festande och mer eller mindre källkollade uppgifter om sexuella övergrepp. Texten är uppdaterad efterhand med hänvisningar till andra publiceringar med betydligt mer på fötterna, men initialt fanns väldigt lite substans mer än anonyma anklagelser ihop med sakuppgifter om sådant som antingen inte är olagligt eller åtminstone inte, som med droganvändningen, direkt drabbat någon annan.

Den sammanblandningen är en moralisk katastrof, både mänskligt och mediemässigt, och öppnar nu för kritik mot all typ av publicering, också sådant som bygger på åtskilliga källor som berättat om just övergrepp. Vi måste klara av att hålla isär det som är relevant och det som inte är det. Vivörliv är, som Horace Engdahl så klokt påpekat, inte olagligt. Ofta är det inte ens omoraliskt. Så låt oss dra gränsen väldigt tydligt, i medierna och annorstädes, gentemot sådant som faktiskt är det.

 

Läs också:

UG-producenten: ”Kritikernas taktik liknar Trumps”

UG och Aktuellt tog olika utgivningsbeslut

Hat och trakasserier mot UG:s #metoo-team

Massanmälningar mot Uppdrag granskning

Fredric Karén svarar på UG:s kritik

PeO Wärring: Härdsmältan efter #metoo fortsätter i Uppdrag granskning

Isobel Hadley-Kamptz: UG går vilse i sin #metoo-granskning

UG kritiserar rapporteringen om Virtanen

Uppdrag granskning bemöter anklagelserna om jäv

UG går vilse i sin #metoo-granskning

Stereotyperna är iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Fredrik Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det är ett klassiskt Uppdrag Granskning-anslag. Allvarlig berättarröst, mörk bakgrund och på svt.se är marknadsföringen av programmet i full gång med rubriker om ”Flera fel och svagheter” i medierapporteringen om de anklagelser om sextrakasserier och övergrepp som förra hösten ledde till att Fredrik Virtanen, fram till dess uppburen och hyllad nöjesjournalist som sedan blev ledarskribent, fick sluta på Aftonbladet.

Den som förväntar sig ett massivt gräv kommer dock att bli besviken, det enda konkreta sakfel jag lyckas hitta på 59 minuters program är att Svenska Dagbladet i en artikel om 12 kvinnor som anklagar Virtanen för olika sorters övergrepp felaktigt kallar Cissi Wallins samtalsterapeut för psykolog. En kvinna som vid 14 års ålder frågade Virtanen om prao på Aftonbladet och fick en fråga om sex tillbaka visar sig också ha frågat om praoplatsen först efter att han frågat om hon avgudade honom tillräckligt mycket för att ligga. UG gör en stor grej av att ha avslöjat att den incidenten inte alls var som den beskrivits, och förvisso är det klar skillnad mellan att indirekt ha frågat om sex som utbyte mot praoplats och att ha gjort det som första svar på när en främmande kvinna berättar att hon ”avgudar” honom, men det är nog relevant mer i förhållande till Aftonbladet än i förhållande till kvinnor.

En av sakerna jag tänker mest på när jag ser UG är hur liten svensk medievärld är. Folk känner varandra, har druckit öl med varann, legat med varann, försökt ligga med andra. Jag känner också Fredrik Virtanen, jag var en period återkommande med i ett av hans tv-program, vi har druckit öl, vi har dock inte haft sex (eller försök till sex från någondera part). Allt blir så klibbigt, när UG ifrågasätter Carolina Neuraths roll på SVT Morgonstudion för att hon är vän med Cissi Wallin så kan man lika gärna ifrågasätta Åsa Linderborgs metoo-skriverier utifrån att hon är vän med Virtanen. Eller så får man utgå från att människor ändå gör sitt bästa för att hålla sig professionella. Det finns dock både nu och under metoo-hösten en intressant könsaspekt i hur kvinnors nätverkande och stöttande av varandra framställs som mindre seriöst och mer tvivelaktigt än de nätverk som män haft i alla tider.

Stereotyperna är tyvärr också iögonenfallande i hur UG-reportaget för att ärerädda Virtanen i stället försöker riva ner Cissi Wallins trovärdighet. På samma sätt som kvinnor som berättar om sexuella övergrepp alltid fått höra frågar reportern Wallin om hon inte tänkte på Virtanens familj när hon gick ut med sin anklagelse. Reportaget gör också en stor sak av att Wallin fnissade hos en kompis morgonen efter den påstådda våldtäkten, som om vi inte vid det här laget hade kilometervis med forskning om hur offer för sexövergrepp kan bete sig till synes ologiskt efteråt utan att det har det minsta att göra med om övergreppen hänt eller inte. Det är väl så det är med vår förståelse av sexualbrott, vi har bara två lägen, antingen är mannen ett as och bör kastreras och kastas i en fängelsehåla, eller så är hon en manipulativ häxa som bara är ute efter att förstöra en oskyldig mans liv. Om han inte ska hamna i ena kategorin måste man se till så att hon hamnar i den andra.

Givet hur extremt svårt det är att bevisa sexualbrott och hur vansinnigt vanliga de ändå är blir den här strategin inte särskilt konstruktiv. I det specifika fallet hade UG kunnat kritisera namnpubliceringar och mediernas val utan att gå in för att sänka Wallin. Men det hade kanske blivit mindre spännande tv.

För jag tycker att det finns saker att kritisera med namnpubliceringarna. Både i de traditionella medierna och hur uppgifter spreds öppet på sociala medier utan källkontroll. Jag syftar nu inte på Wallins egna publiceringar, man äger sin egen berättelse och det hon gjort är snarast att betrakta som civil olydnad. Hon visste att det kanske var olagligt och hon är beredd att ta straffet för att hon såg det som så viktigt att berätta. Det kan jag inte säga något om. Andra däremot som spred hennes uppgifter hade kanske bort tänka efter lite mer. Det är dock lätt att säga i efterhand.

Krasst taget tror jag inte att #metoo blivit alls lika starkt i Sverige utan avslöjandena om Virtanen. Det krävdes några namn för att människor skulle börja våga berätta, börja våga minnas och inse att det kanske faktiskt inte var såhär arbetslivet skulle vara. Som medieprincip är det förstås ohållbart, men sett ur samhällsperspektiv kanske vi ändå ska vara tacksamma.

Vad får man säga i radio under ett valår?

Att Sveriges Radio portar en författare med motivet att han skildrat klassamhället i en barnbok stämmer sorgligt väl in i den svenska åsiktskorridoren där alla hela tiden bör tycka ungefär likadant i känsliga frågor, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Än en gång har Sveriges Radios tolkning av sitt sändningstillstånd, med kravet på politiskt oberoende, lett till diskussion. Det senaste exemplet är att den Parkinson-sjuke artisten och författaren Uje Brandelius stoppades från en intervju om sin teaterföreställning om sjukdomen för att Sveriges Radio menade att han också nyligen givit ut en politisk barnbok. ”Vi har valt att inte ha med gäster med tydliga politiska engagemang i andra sammanhang än just renodlat politiska”, sade SR.

Nu är rimligen inte Brandelius politiska engagemang en hemlighet eller nyhet för någon, han har alltid gjort politisk konst, i Doktor Kosmos och senare. Men den specifika barnboken som SR hänvisade till är intressant i sammanhanget. Den heter ”Hemma hos Harald Henriksson” och handlar om två barn som leker, huvudpersonen som är en liten flicka och hennes kompis Harald. Grejen är bara den att flickans mamma städar hemma hos Haralds föräldrar (som förstås är gamla vänsterpunkare) och boken skildrar utifrån barns ögon alla de mellanmänskliga komplikationer som klasskillnader i praktiken kan innebära. Den är på inget sätt plakatpolitisk, men den handlar om samhället och livet på riktigt i vardagen, så som det kan vara för många barn i dag.

Detta är dock alltså för politiskt för Sveriges Radio. Flera personer har redan påpekat det märkliga i beslutet, men jag tror att vi måste bredda frågan för att förstå vad det handlar om. För det finns något mycket intressant i vad som räknas, och vad som inte räknas som politik.

Under valåret har Dagens Nyheter en satsning på faktagranskning, där Kristoffer Örstadius som under rubriken ”Fakta i frågan” går igenom aktuella samhällsfrågor för att se vad som egentligen stämmer. DN anlitar dessutom utomstående granskare av granskningen, nationalekonomerna Lars Calmfors och Laura Hartman, för att säkerställa att allt är korrekt.

Jag har nu det största förtroende för Hörstadius som journalist, och för Calmfors och Hartman som forskare, men det finns något mycket talande i att två nationalekonomer som har så tydlig politisk inriktning att den ena medverkar på DN:s ledarsida och den andra var forskningschef på borgerliga tankesmedjan SNS anses så totalt opolitiska att de kan framhållas som oberoende granskare av nyhetsjournalistik. Samtidigt gör en barnbok som utan pekpinnar skildrar barn som lever i ett klassamhälle författaren till en så het politisk potatis att han inte ens kan intervjuas om helt andra ämnen i Sveriges Radio.

Man frestas att komma med maktkritiska analyser av att det enbart är alternativ till status quo som över huvud taget räknas som politik. Nuläget är självklart, naturdrivet, höjt över allt käbblande, medan den som vill visa på sprickorna och i skönlitteratur öppna för att ställa frågan om något annat är möjligt blir revolutionär.

Det här stämmer på ett sorgligt sätt väl in i det som emellanåt benämns som åsiktskorridoren, nämligen den säreget svenska normen i offentligheten att alla hela tiden helst bör tycka ungefär likadant i känsliga frågor. Sedan kan alla ändra sig och tycka något annat, fortfarande tillsammans. Först vill ingen bygga murar, sen några veckor senare är det bara extremister som inte vill bygga upp dem. Håhåjaja.

I ett sådant klimat är det extra olyckligt att den här normen upphöjs till offentlig regel i public service. Inte skulle jag kalla det oberoende i alla fall.

Omotiverad motvilja mot genusroboten

En genusrobot på DN fick folk att gå i taket. Men lite enkel huvudräkning kan förhoppningsvis leda till att vi behandlar varandra mer som människor och mindre som kön, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det är något med att räkna huvuden som får vissa människor att bli spritt språngande galna. Så fort någon vill räkna på antalet invandrare, eller antalet kvinnor eller antalet av någon annan definierad kategori människor reagerar vissa som om nästa steg vore folkmord och utrensning. Det är väldigt svårt att begripa.

När Dagens Nyheter berättade att de infört en genusrobot, som automatiskt räknar alla omnämnanden i texter av män och kvinnor och skickar rapporter över detta till de enskilda DN-skribenterna gick folk alltså i taket, och det gällde både personer som förmodligen inte är särskilt engagerade i frågan om jämställdhet och personer som nog sannolikt är det men som ändå reste ragg bara vid tanken. En genusrobot! Har man hört något så fascistiskt!? (sade vissa). Är det bättre journalistik om man skriver om en kvinna än en man? (sade andra, lite rimligare).

På det svarar jag att a) det är inte fascistiskt och b) nej, inte nödvändigtvis.

Den första frågan borde man kanske inte ens behöva kommentera, men det är ju som sagt i dag inte helt ovanligt att se enkel huvudräkning som samhällsskadlig identitetspolitik. Det är kollektivism, nämligen, och odemokratiskt. Vad man då inte tänker på är att anledningen till att vi ibland behöver fundera över de här sakerna från början är att människor behandlas kollektivistiskt, att män ses som mer intressanta än kvinnor, att vita ses som viktigare än andra. Inte medvetet alltid, men inom vissa journalistiska genrer som till exempel sportjournalistik är det uttalat. Mansidrott är livsviktigt, kvinnoidrott är någon slags hobby. Att räkna vilka som får ta plats i spalterna är alltså bara en dokumentation av den vita manliga identitetspolitik som i århundraden varit vår västerländska, svenska norm.

Den andra frågan är både bättre och rimligare. För nej, det klart att det inte automatiskt blir bättre journalistik om man alltid har 50/50 i vilka människor som nämns i ens texter. Till exempel vore det jättekonstigt att ha det som regel om man gör ett personporträtt på Angela Merkel och därför nämner hennes manlige assistent lika ofta som man nämner henne själv. Det här förstår förstås alla.

Men vi vet att vi alla har en outtalad, ofta undermedveten, föreställning om vad som är viktigt, och vilka röster som är viktiga. Ofta tenderar den föreställningen att lyfta upp män. Inte för att vi är fullblodssexister utan för att den första forskaren man tänker på inom ett visst fält råkar vara man och då är det enklast att ringa honom. Men man kan tänka ett varv till där, fråga runt på redaktionen, och hitta en annan, som kanske dessutom kommer säga något nytt och spännande som ger en mycket bättre text.

Nu är världen ännu dominerad av män, och det klart att det kommer märkas också i medierna. Men att bara påminnas om det, som enskild reporter, är ett steg till att börja tänka annorlunda. Ingen kommer tvingas skriva annorlunda, eller få löneavslag för fel procentsiffror, men i den helt egna mentala processen kring vilken vinkel som är lämplig, vilka personer man vill prata med, kan något skifta en smula.

Det är det som är poängen. Hela tanken är ju att vi ska försöka behandla varandra mer som människor, och mindre som kön. Och då kan lite enkel huvudräkning vara ett steg på vägen.