Oprah-vurmen visar på nytt medielandskap

I ett allt mer svårnavigerat kick- och klicksökande medielandskap kan kändisskap bli en dörröppnare till amerikansk politik. Det konstaterar Isobel Hadley-Kamptz efter mediegiganten Oprah Winfreys uppmärksammade tal på the Golden Globes.

“I want all the girls watching here now to know that a new day is on the horizon.”

Det var ett helt fenomenalt tal hon höll på the Golden Globes, Oprah Winfrey. Inte bara budskapet, utan hantverket, rytmen, fraseringen, leveransen. Det var ett tal däruppe bland de allra bästa, och då syftar jag inte på tacktal på filmgalor, utan på politiska tal som förändrar historien. Jag grät när jag lyssnade.

Efteråt var det därför självklart att ryktet spreds om att Oprah Winfrey, denna magnifika ”self-made-woman” och personifiering av den amerikanska drömmen som byggt sitt eget medieimperium, var redo för en politisk karriär. Kanske vill hon kandidera om två år, kanske kan hon hjälpa oss slippa dagens lallande presidentclown med hans hetstwittrade kärnvapenhot. Det vore något.

Lika snabbt kom de sura kommentarerna. ”Ännu en kändis?”, ”Vore det inte spännande med en president som faktiskt kan något?” Nu tror jag för all del att Oprah Winfrey inte skulle ha några kunskapsmässiga problem med presidentrollen, även urtypiskt partipolitiska presidenter som George W Bush har överlåtit kunskapsbiten till goda rådgivare. Hon har tillräckligt goda politiska instinkter och tycks ödmjuk nog att förstå när hon skulle behöva lita på andras kompetens. I USA har man också åtskilliga goda exempel på kändisar från andra sfärer som blivit utmärkta politiker, Ronald Reagan och Arnold Schwarzenegger är förstås de mest kända.

Däremot säger Oprah-vurmen något intressant om vad som möjligen blivit ett nytt villkor i amerikansk politik: kan man ens vinna ett val i dag om man inte redan är känd från början? Vilken chans skulle en okänd guvernör från, säg Montana, ha om hen ställdes mot världens mest kända man? Mediesituationen är så oklar, människor hämtar sin information i så stor utsträckning från annat håll, och i nätgeografin ger kändisskap så stort försprång att en okänd knappt kan komma ikapp, oavsett hur förnuftig skatteplan hen totat ihop. The winner takes it all, som nätföretagslogiken lyder. Inte alla stater, kanske, men alla retweets?

Det är ingen ny situation, förstås, och inte heller omöjlig att komma runt. Barack Obama lyckades bygga en storslagen gräsrotsrörelse och vinna trots att han ställdes mot den betydligt mer välkända Hillary Clinton i primärvalen 2008. Men nätet och polariseringen har tagit över ännu långt mycket mer i dag, och uppmärksamhetsspannet minskat ytterligare.

Inte heller är det ett amerikanskt fenomen. Också i Sverige har vi journalister, dokusåpadeltagare, artister som tagit steget över till politiken, och även här diskuteras om kändisskap i sig kanske är en allt viktigare faktor för att komma igenom bruset. Det fungerar inte ensamt, men som dörröppnare i ett svårnavigerat, kick- och klicksökande medielandskap.

Sannolikt vill Oprah Winfrey inte alls lämna sitt egenbyggda, härliga, medieimperium för det måttliga nöjet att köras genom rader av negativkampanjmaskiner. Folk som inte levt sina liv som politiker har i allmänhet gjort mycket som kan bli skandalrubriker i rätt händer.

Men ändå. ”Cheers to a new year and another chance for us to get it right.” Oprah Winfrey har en optimism och en värme som saknas så plågsamt i amerikansk politik just nu. Hon för faktiskt människor samman. Vem vet hur långt det räcker.

Två separata samtal om medierna

Bilden av de svenska medierna är mer kluven än på länge. En emotionell och närmast absolut misstro samexisterar med högkvalitativa och samhällsviktiga granskningar, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Just nu finns det två separata samtal om medierna. Å ena sidan, det som ibland kallas mediekritik, men som framförallt definieras av en emotionell och närmast absolut misstro. Häromdagen påstod en moderat riksdagsman på twitter att medierna höll tyst om den antisemitiska attacken på Göteborgs synagoga samtidigt som alla medier hade nyheten om attacken stort uppslagen överst på sina sajter. Det spelade ingen roll att det helt uppenbart inte var sant, han kände så ändå.

Den här misstron får näring av direkta misstag från medierna liksom av märkliga nyhetsbevakningsprioriteringar och ologiska namnpubliceringar. För sådär en tio år sedan hade jag nog generellt hållit med om att svenska medier inte höll någon vidare kvalitet. Det fanns en yrvakenhet inför internet och många medier satsade på klickvänlighet snarare än på kvalitetsinnehåll. Många redaktioner brydde sig inte om faktarättelser, och det fanns en högfärdighet gentemot tanken att läsarna ibland kunde veta mer.

Fördummande klicksökande finns förstås på många håll kvar, men på det stora hela är den här bilden inte sann längre. Tvärtom satsar svenska medier stort på seriösa gräv, viktiga nyhetssatsningar om säg klimatet eller kommunalpolitik, vi får oss hela tiden till livs riktigt bra journalistik.

Ta bara den här hösten. Matilda Gustavssons reportage i DN om de 18 kvinnorna som anklagar kulturprofilen för övergrepp är ett sådant knäck som på riktigt ändrar verkligheten. Samma sak med Malena Rydells och Erika Hallhagens arbete på SvD som ledde fram till det första stora uppropet av svenska kvinnor om vad de tvingas stå ut med på jobbet: #tystnadtagning. Sverige kommer bli ett annat efter detta.

På Eskilstunakuriren har Mathias Ståhle, Anna Hansson och Henrik Holmberg fortsatt granska högerextremismen på nätet, även om Ståhle inte fick stora journalistpriset för sitt gräv om den svenska trollfabriken. Det fick inte Kristoffer Örstadius och Mikael Holmström från DN för sitt avslöjande om IT-haveriet på Transportstyrelsen heller, men däremot Dan Josefsson, Anna Nordbeck, Johannes Hallbom och Jakob Larsson från Dokument Inifrån i SVT för ”Fallet Kevin”, den groteska berättelsen om hur polisen från början bestämde sig för att två små pojkar var skyldiga till mordet på fyraårige Kevin och därefter enbart letade efter bevis på deras skuld. DN skrev också om Kevin och avslöjade senare ett ytterligare fall med ett barn som polisen med hjälp av samme psykolog som i Kevin-fallet pekade ut som mördare på ytterligt skrala bevis.

Jag kan fortsätta och fortsätta. Så mycket och så bra journalistik som skapas i Sverige just nu har vi inte sett maken till på länge. Högkvalitativa granskningar av maktmissbruk, enskilda brott, nya hotfulla sociala rörelser, myndighetsinkompetens, till och med justitiemord. Detta samtidigt som delar av branschen närmast paralyserats av #metoo-anklagelser.

Ändå hänger sig vissa kvar i diskursen om, inte bara specifika misstag utan om mediers allmänna inkompetens och till och med korruption. Antingen läser de inte alla de här strålande reportagen eller så spelar det ingen roll. Och vad ska medierna i så fall göra, om kritiken helt frånkopplats från vad medierna faktiskt håller på med?

Jag tror tyvärr inte att man kan övertyga de mest inbitna medieskällarna. Men för alla andra gäller samma som alltid: Gör ett så bra jobb som möjligt. Kolla och dubbelkolla alla källor. Fortsätt satsa på kvalitet. Var inte rädd att rätta om det trots allt blir fel. Kan vi fortsätta med ett lika mediebra år 2018 kan vi sannerligen vara glada.

Staffan Heimersons perfekta provokation

Den klickonomi som styr i dag gör att Sofia Olsson Olsén må vara hur engagerad i jämställdhet som helst men ändå självklart godkände Heimerson-publiceringen.

Det var medielogiskt väntat. När alla i hela riket (utom Alexander Bard) tycker ungefär samma sak så kommer det förr eller senare komma en stort uppslagen krönika som tycker exakt tvärtemot. Även när det nästan alla håller med varandra om är något så basalt som att kvinnor bör slippa ständiga sexuella trakasserier på jobbet.

Att Staffan Heimerson i Aftonbladet i går lyckades dra en linje från häxprocesserna i Salem, via Stalins utrensningar vidare till #metoo-rörelsen var ändå en smula imponerande. Att dessutom – precis när alla andra försöker hämta andan efter avslöjanden om renodlad sexualsadism ett hjärtslag från Svenska Akademien – beklaga det kulturella kalhygge som kommer råda om de stora kulturstjärnorna beläggs med ”nolltolerans” är en så perfekt provokation att man bara måste buga sig. I sammanhanget spelar det mindre roll om Heimerson själv faktiskt tycker sådär eller om han bara skriver så för att trolla.

För många må avfärda texten som en äldre mans förvirring i samtiden, men jag kan inte se någonting som är lika samtidsmässigt pricksäkert som detta optimala klickbete. Mindre etablerade medieaktörer som exempelvis Nyheter24 brukar försöka åstadkomma något liknande med att säg ge 13-åriga killar i uppdrag att skriva om feminism, men gammal är som bekant äldst. Och det gäller både Heimerson och Aftonbladet.

Jag låter cynisk, men det är jag inte. Detta är enbart en torr analys av den klickonomi som styr så många medier i dag, där all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, och där Sofia Olsson Olsén må vara hur engagerad i jämställdhet som helst, och för all del ha en hel del att göra åt saken på sin egen redaktion, men ändå självklart och förtjust godkände Heimerson-publiceringen.

Och alla som upprörs över den och länkar den för att berätta om sin upprördhet ger dem rätt. Länken i den här texten går via unvis.it för att jag faktiskt inte vill stödja den här sortens medielogik (det är ett verktyg som gör att man kan länka texter utan att klicken räknas), men samtidigt vet jag förstås att också den här texten är en del i samma teater. Fler människor kommer genom mina ord att också läsa Heimersons. Sedan kanske de också blir upprörda och länkar den på Facebook, och så fortsätter spelet. Steg efter steg.

Samtidigt fortsätter kvinnor i den verkliga världen att parera sexistiska skämt och varna varandra för honom som man inte vill hamna bredvid på jobbets julfest. Det är också typiskt att den mediala logiken nu svänger åt andra hållet, och ger utrymme för män som tycker att det tjatats alldeles för mycket om småsaker, precis när #metoo-rörelsen börjar rulla vidare från de yrkesgrupper med mest socialt och medialt kapital som var först ut.

Nu pratar undersköterskor med varandra på Facebook, byggbranschen har sitt eget upprop, kvinnor i restaurangvärlden delar erfarenheter av ett närmast oändligt antal tafsande krogkunder. I de branscherna finns inga kändisar som kan fronta en tidningssida, men kvinnornas utsatthet är lika sann ändå, och ofta större än i tjänstemannabranscher. Var fjärde undersköterska har utsatts för sexuella trakasserier senaste året.

Men nu börjar medier tröttna. Kan vi inte skriva om något annat än de här himla uppropen? Folk orkar inte med hur många plågsamma berättelser om övergrepp som helst. Kan vi inte ha en kul, fräck krönika som rör om lite i grytan i stället?

Problematiskt att SVT normaliserar nazismen

Hur kan en seriös nyhetsredaktion ge plats åt en företrädare för en våldsam antidemokratisk nazistorganisation? Det undrar Medievärldens kolumnist Isobel Hadley-Kamptz.

”Nordfronts presstalesperson Pär Öberg tycker att det är viktigt att skilja på redaktionellt material och vad som skrivs i kommentarsfälten.”

Jag fastnar och kan inte läsa vidare. Läser meningen igen. SVT Nyheter skriver om en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) om ”Det vita hatet – om radikal nationalism i digital miljö”. Rapporten tar primärt upp Avpixlat, numera Samhällsnytt, och Nordfront, som drivs av nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, men nämner också andra svenska platser där radikal nationalism förekommer. I sin artikel om denna rapport har SVT sedan ringt upp nazisterna för att be om en kommentar.

Pär Öberg må kalla sig för presstalesperson men han har historiskt inte varit särskilt förtjust i att uttala sig för pressen. När Expressen i somras gjorde en större granskning av NMR apropå de bombdåd i Västsverige som kopplas till organisationen sade han till journalisten att han inte uttalade sig till ”fiendemedia”. Det betyder alltså Bonnier. Det betyder judar.

Vid NMR:s demonstration i Göteborg under bokmässan i september försökte nazisterna först fösa bort all media som inte sökt pressackreditering av NMR, sedan attackerades journalister med våld.

Nu däremot får Öberg uttala sig för public service om NMR:s policy gentemot kommentarer på sajten och bland annat berätta att de tar bort inlägg som hotar kvinnor med våldtäkt.

Hur är det här möjligt för en seriös nyhetsredaktion? Ser de ett uttalande från en våldsam antidemokratisk nazistorganisation som likvärdigt med en kommentar från andra politiker? Förväntas vi som läsare ta nazisten på orden och tro på vad han säger i lika stor eller liten utsträckning som andra som uttalar sig? Pratminus som pratminus.

Vi talar ibland om normalisering av högerextremism och syftar då på en samhällsutveckling där vi kommer att se högerextremism som vilken ideologi som helst, nazister som vem som helst. Det går inte att se SVT:s lilla nazikommentar som något annat än ett glasklart exempel på den utvecklingen.

SVT hade kunnat intervjua externa experter på högerextremism utöver forskare från FOI, för att få en mer sammansatt bild av hur extremhögern agerar på nätet. Men det kändes visst rimligare att ringa NMR för en kommentar om hur de rensat upp bland sina kommentarer.

REPLIK FRÅN SVT: Självklart normaliserar inte SVT nazismen

Debattör attackerades i sitt hem – hatet och våldet har en koppling

Debattören Rebecca Weidmo Uvell utsattes i går för ett politiskt attentat i sitt hem. Vi måste börja koppla ihop hatet med våldet innan det händer något värre, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”En meter från mina 6-åringars skor hällde en man in en halvliter cola i min lägenhet.”

Den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell berättade på sociala medier om att någon kommit hem till hennes hus, ringt på och när ingen öppnade hällt in en brun vätska genom brevinkastet. Den här gången verkade det vara coca cola. Nästa gång kan det vara bensin.

Weidmo Uvell är kontroversiell och vass och hennes debattstil är illa omtyckt långt in i borgerligheten. Inom delar av vänstern är hon dock direkt demoniserad. Hon kallas alltfrån nazist till borgarfitta och hon har hotats förut. Hembesöket nu i veckan är därför ett solklart politiskt attentat.

I helgen besköts en polismans hem i Västerås med ett tjugotal skott. I villan låg hans familj och sov. Lyckligtvis skadades ingen och det finns redan en misstänkt häktad.

Jag känner flera journalister som har ökad säkerhet i hemmet på grund av hot riktade mot dem för deras journalistiska arbete. Jag hotas själv emellanåt, men de enda gångerna jag blivit riktigt rädd var när hoten riktades mot just mitt hem, och en gång direkt mot mitt barn.

Också inom partipolitiken ökar hoten och mer än hälften av alla ordföranden i kommunfullmäktige har utsatts för hot. I somras berättade en vänsterpartist i Dalarna, Patrik Liljeglöd, om hur han våldtagits av en okänd man som under själva brottet överöste honom med politiska glåpord. Det senaste året har människor hoppat av politiken efter hot från alltfrån extremhöger till vargaktivister.

Inom hela fältet av det vi kan kalla samhällsbärade, politik, journalistik, inre säkerhet, utsätts alltså enskilda och deras anhöriga för både hot och våld. Skälen är politiska, att hota någon till tystnad, tvinga bort deras röster eller gärningar, underminera själva samhället. När den organiserade brottsligheten hotar poliser kanske det inte tycks politiskt på samma sätt, men det är direkta hot mot staten och mot oss alla.

Vi talar ofta om hat och hot som problem för det offentliga samtalet. Vi talar däremot sällan om i vilken utsträckning det kan leda vidare till faktiskt våld. Tvärtom understryks att nätjargongen är mycket hårdare än vad folk skulle säga i verkligheten, och polisen tar ytterst sällan näthot eller –hat på större allvar.

Men jargongen har hårdnat alltmer samtidigt som det direkta våldet och de allvarligt menade hoten också ökat. Vi vet hur våldsamma islamister radikaliseras på nätet för att så småningom kanske till och med utföra terrordåd. På motsvarande sätt radikaliserades Anders Breivik och nazisten som körde över motdemonstranter i Charlottesville innan de tog klivet vidare till våld. Dessa är de två grupper som vi vet har närmast till grovt våld.

Jag tror också att vi måste börja se på det alltmer hårdnande tonfallet om politiska motståndare på internet som något mer än bara en fråga om trivsam samtalston. För även om de allra flesta som spyr galla över den ena eller den andra på twitter eller i facebook-grupper aldrig skulle ta det vidare, så finns det enstaka som kan triggas att gå till handling. Det här gäller både direkt när ytterhögern hänger ut hemadresser till exempelvis aktiva i #jagärhär och indirekt när det skapas bubblor där enskilda personer obekymrat beskrivs som onda, omänskliga, till och med skadedjur. Hetslagstiftningen gäller bara hets mot specifika grupper, och även om det bör vara lagligt både att kalla en meningsmotståndare för en vidrig sugga och att hoppas att hon våldtas av flyktingbarn tror jag att något händer när den typen av yttranden blir så många att de känns som sanning.

Det finns ingen beredskap i samhället för styrkan i de här bubblorna, det finns ingen medveten tanke på den radikalisering som pågår. Vi ser det politiska våldet, vi hör hatet, men det kopplas inte riktigt ihop. Vi måste nog börja göra det, innan det händer något värre.

Anklagelserna mot mediemännen – så agerar medierna

På sociala medier anklagas två svenska mediemän för allvarliga sexualbrott, men hittills har de traditionella medierna inte publicerat männens namn. Det är hög tid att medierna börjar fundera över hur de ska hantera de berättelser om övergrepp som nu uppmärksammas stort, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Hur många gånger måste vi berätta? För ett antal år sedan drogs #prataomdet i gång i Sverige, där offer berättade om sexuella kränkningar under en tagg på twitter som fick stora journalistpriset som årets förnyare. I kölvattnet av skandalen kring Hollywoodmogulen Harvey Weinsteins många övergrepp sträcker just nu kvinnor över hela världen upp handen under taggen #metoo för att säga att jo, sådant har hänt mig också.

Män tycks fortfarande förvånade över omfattningen, men även om de flesta män inte begår övergrepp så utsätts nästan alla kvinnor. Det är kanske dags att det sjunker in snart, att kvinnor går genom sina liv navigerande mellan övergrepp och att undvika övergrepp. Det kanske också är dags att reflektera över vad det har för effekt i vidare termer. Om kvinnor hela tiden måste planera för att inte utsättas, hantera att man utsätts, bearbeta större eller mindre trauman, agera gentemot män för att skydda sig, så ger det effekter för hela samhället. Om inte annat för den enorma energi som kvinnor måste lägga på detta. Energi som hade kunnat användas till annat.

Det är också hög tid att fundera över hur vi ska kunna prata om de här sakerna och hur ska medierna egentligen hantera dem. I dagarna har exempelvis två kvinnor berättat på sociala medier om hur de utsatts för övergrepp av två välkända svenska mediemän. Hittills verkar detta ignoreras i svenska medier, som föredrar att tala om amerikanska utpekade förövare och kvinnors utsatthet i generella termer.

Det är en väldigt svår situation. Vi bör inte ha skampålestraff i moderna samhällen, brott ska hanteras av rättssamhället och man bör betraktas som oskyldig innan fällande dom. Samtidigt vet vi alla att det är en försvinnande liten del av sexualbrott som leder till fällande dom, eller ens till åtal. Det är svårbevisade brott, det kan finnas oklarheter om uppsåt, många väljer att inte ens anmäla.

Det betyder inte att någon inte utsatts, att själva övergreppen därför inte finns. Det moraliskt rimliga, bortom lagen, är också att utgå från att offer talar sanning.

I fallet Weinstein valde medier att publicera berättelser om övergreppen när det helt enkelt fanns tillräckligt många kvinnor som ville berätta. Det finns andra skäl till varför det hände just nu snarare än tidigare, medieekonomi och beroendet av Hollywood är ett sorgligt sådant, men själva mängden kvinnor var ändå avgörande. Efter de första artiklarna har det vällt fram berättelser och antalet utsatta bara växer.

Situationen med de svenska mediemännen är annorlunda. Det betyder inte att man inte ska tro på kvinnorna som berättar, men att det är svårt att ta upp i traditionella medier och samtidigt följa traditionell medieetik. Bör man ändå skriva ut namnen på de anklagade männen, som man numera ibland gör med personer som misstänks för brott? Jag vet faktiskt inte. Jag är i grunden tveksam till trenden med mer av namnpubliceringar, men om det hade varit till exempel idrottsstjärnor med motsvarande status som anklagats tror jag att åtminstone någon medieredaktion hade skrivit ut namnen.

På sociala medier är det förstås annorlunda, där sprids dessa och andra namn redan i dag. Här blir sociala mediers dubbelroll tydlig, som både privat och offentlig kanal. Kvinnor varnar varandra för gränslösa män, som man tidigare alltid gjort i privata samtal, men det kan läsas av hela världen. Och oaktat specifika namnpubliceringar kommer vi fortsätta göra det. Man kan hoppas att den ökade offentligheten åtminstone gör att också män till slut förstår att det är så här det är att vara kvinna.

Medierna som hatobjekt och nyttiga idioter

Nazisterna vill med våld och hot om våld skrämma medier till tystnad, samtidigt som de använder mediernas aningslöshet för att bedriva sin propaganda i yttrandefrihetens namn.

”Malexander, Malexander.” Han ser liten ut bredvid poliserna, nazisten som taktfast skanderar om den lilla orten i Östergötland som är mest känd för att två poliser mördades där av nazister för 18 år sedan. Han ler ändå brett när han retirerar. Ramsan hördes vid flera tillfällen under nazimarschen i Göteborg i lördags.

Om det är något bra som kommit ut av de senaste veckornas nazistverksamhet, utöver att de i lördags primärt framstod som misslyckade allmänkriminella på promenad mellan två Ica-butiker, så är det att man inte längre kan missta sig på deras planer.

De bar på bilder på förintelseöverlevaren Emerich Roth med texten ”Förrädare”. Likadana bilder med likadan text på DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, centerledaren Annie Lööf, författaren Alexandra Pascalidou. De namngav enskilda poliser, som rikspolischefen Dan Eliasson och Göteborgspolisen Erik Nord, som folkförrädare, och berättade i klartext vad de vill göra med sådana. ”Lyktstolparna kommer inte räcka till,” som NMR-ledaren Simon Lindberg sade. De räknar upp vilka som ska hängas: judar, politiker, journalister, poliser. I lördags gick de till fysisk attack mot journalister på plats, men stoppades av polisen.

Det är förtvivlat svårt att ta nazister på allvar, inte minst när de knappt klarar av att organisera en marsch längre än ett 40-tal meter. På twitter finns både nazistiska Nordfronts eget konto och ett satirkonto och jag kan inte alltid avgöra vilket som är vilket. Nazism framstår som satir i sig självt. Det var likadant på 20- och 30-talet. Hitler säger bara sådana där våldsamma och antisemitiska saker för att få anhängare, som New York Times skrev 1922.

I vår tid balanserar de högerextrema på nätet medvetet på det gungflyet, med skämt som är lika mycket allvar, öppna vidrigheter som kanske eller kanske inte sägs ”bara för att provocera”, nazism for teh lulz. Ofta är det en medveten inriktning för att locka unga nätnihilister, som man senare kan radikalisera. En annan metod använder aktörer som tidskriften Nya Tider, som hävdar sig vara oberoende och håller sig precis hitom gränsen för att själva kunna kallas nazister, samtidigt som de har nära band till såväl NMR som andra nazigrupperingar och regelbundet publicerar både antisemitism och stöd till nazistiska rörelser.

En sak som försvann snabbt från diskussionen om Nya Tiders närvaro på Bokmässan är också att tidningens vice chefredaktör Sanna Hill i våras deltog i direkta trakasserier mot enskilda journalister ihop med den högerextrema youtube-kanalen Granskning Sverige. Dessa trakasserier och hotfulla hembesök försvarades också i själva Nya Tider.

Frågan om nazismen är något mer än en fråga om yttrandefrihet. De vill inte bara uttala sina åsikter, de vill döda oss, och de försöker återkommande uppfylla den önskan, med bomber mot åsiktsmotståndare, invandrare, feminister, med direkta våldsamma attacker på frihetliga och antirasistiska demonstrationer. De vill med våld och hot om våld skrämma medier till tystnad, samtidigt som de använder mediernas aningslöshet för att bedriva sin propaganda i yttrandefrihetens namn. Ekot hänvisade t ex okommenterat till NMR:s egna propagandasidor i bevakningen av vad som egentligen hände i Göteborg i lördags.

Att reglera nazisters yttrandefrihet mer än vi redan gör med förbud mot hot och hets är inte okomplicerat, och kanske inte heller önskvärt. Men när vi organiserar motståndet mot dem får vi aldrig en sekund glömma att de vill mycket mer än bara prata.

Livsfarligt av Studio Ett

Att medier inte bör ta ställning mellan sant och falskt utan presentera dem som två sidor av en diskussion är inte bara idiotiskt, det är i det här fallet bokstavligen livsfarligt. Det anser Isobel Hadley-Kamptz efter inslaget om mässlingsvaccination i Studio Ett i går.

”Om man vet hur man stärker sitt immunförsvar behöver man inte vara rädd för de sjukdomarna” säger trebarnsmamman Mia Tjärnlund.

Detta twittrade P1-programmet Studie Ett ut i går som reklam för ett inslag med en smittskyddsläkare och nämnda trebarnsmamma. ”Du har ju läst på väldigt mycket, förstår jag” sade programledaren neutralt till henne när hon senare i programmet framförde fullständiga felaktigheter. Saken gällde mässling, som har ett litet utbrott i Stockholm just nu, två vuxna och fem barn har blivit sjuka i mässling de senaste månaderna. Ett fall med ett misstänkt smittat spädbarn på Södersjukhuset i helgen visade sig dock vara falskt alarm, det barnet hade bara fått en reaktion på sin vaccination några dagar tidigare.

För visst kan man få små reaktioner på vaccinet. Alla allvarliga faror med mässlingsvaccin har dock tillbakavisats av forskningen, däribland det ökända påståendet att det skulle finnas ett samband mellan mässlingsvaccin och autism som spreds på 90-talet och där den ansvarige läkaren, Andrew Wakefield, numera fråntagits sin läkarlegitimation efter avslöjat forskningsfusk.

Sjukdomen mässling är däremot både oerhört smittsam och mycket farlig. Två av tusen smittade dör, en av tusen får svåra hjärnskador. Värst drabbas små barn, gravida kvinnor och andra med dåligt immunförsvar. Smittsamheten är så hög att nästan alla ovaccinerade som utsätts för smittan blir sjuka, och smittar därmed alla andra de träffar i sin tur. Därför krävs hög vaccinationsgrad för att förhindra stora epidemier. Vaccinationer fungerar nämligen så. När man vaccinerar sig eller sitt barn skyddar man inte bara dem eller sig själv, man skyddar också andra genom att själv med sitt vaccin utgöra en barriär mot sjukdomsspridning. För en så smittsam sjukdom som mässling krävs över 93 procent vaccinerade för att man ska uppnå det som kallas gruppimmunitet.

Alla kan inte vaccineras, vissa är för sjuka för att tåla vaccin, bebisar är ovaccinerade tills de är ett och ett halvt, många invandrare saknar vaccinering.

Men så länge alla andra vaccineras, och man uppnår gruppimmunitet, skyddas de också. När vaccinationsgraden sjunker under 93 procent dras dock deras skyddsnät undan. Ett enda mässlingsfall, någon som kanske smittats utomlands, kan bland ovaccinerade spridas blixtsnabbt innan sjukdomen ens upptäckts. Plötsligt blir det farligt för småbarn och gravida att vistas ute bland människor, farligt för sjuka att uppsöka sjukhus.

Det här är inte åsikter, det är fakta. Anledningen till att jag går igenom det, i ett utrymme ägnat åt mediekritik, är att Studio Ett och public service inte tycktes förstå skillnaden utan tyckte att det var rimligt att bjuda in en vaccinationsmotståndare att oemotsagt presentera falsarier om riskerna med vaccin och ofarligheten i själva sjukdomen. Den här synen att medier inte bör ta ställning mellan sant och falskt utan kan presentera dem som två sidor av en diskussion är inte bara idiotisk, den är i det här fallet bokstavligen livsfarlig. Särskilt så att göra det i direktsändning där osanna påståenden får passera obemötta rakt ut i etern.

Om människor lyssnar och tror att trebarnsmamman Mia är lika värd att lyssna på som smittskyddsexpertisen kommer fler människor dö och fler människor få bestående hjärnskador. Detta av en sjukdom som vi i mer än 50 år vetat hur vi effektivt kan motverka. Skamligt är bara förnamnet.

Läs också Därför tog Studio Ett med vaccinationsskeptikern

När fakta inte räcker

Är det är lönt att faktagranska, försöka påverka eller uppmärksamma hur falsk information utifrån används för att destabilisera samhället, om det ändå riskerar att stärka såväl felaktiga faktauppfattningar som de åsikter man försöker motverka?

Faktaresistenta är vi allihopa, skrev Ivar Arpi i en intressant ledarkrönika i Svenska Dagbladet förra helgen. Han gick igenom ett antal studier om hur vi inte bara går vi mer efter känslor och gemenskaper än efter fakta när vi bildar våra åsikter, konfronterade med att det vi tror på är osant, som exempelvis att det faktiskt inte fanns massförstörelsevapen i Irak eller att vaccin inte alls är farligt, tenderar vi att stärkas i vår ursprungliga uppfattning. Även om vi nu egentligen vet att den är grundad i osanning.

Det är väldigt dystert, för både journalistiken och opinionsbildningen.

Nu är det som populärt kallas faktaresistens inget nytt, människor har alltid styrts mer av känsla än av förnuft, och vissa hävdar att det till och med skulle ha evolutionära fördelar. I decennier har statsvetare kunnat se att människor tar till sig fakta som stöder deras redan existerande åsikter långt mer än sådant som skulle kunna tvinga dem att ändra sig. I dag talar vi om postsanningssamhället, och uppfattningen att politiker – också bortom Donald Trump – bara ljuger är brett spridd. Väljare har dock under lång tid trott att politiker bryter sina vallöften, trots att forskningen visar att nästan alla vallöften från alla politiker tenderar att uppfyllas.

Orsakerna till de här skevheterna påminner om varandra. Vi lägger in olika saker i orden, tolkar verkligheten utifrån oss själva. Vad inbegriper ett vallöfte, att en viss regel ska ändras som utlovat eller att just jag ska känna av en förbättring i mitt liv? Vad spelar det för roll om brottsligheten går ner om jag ändå utsatts för flera ouppklarade inbrott? Vad gör generell fantastisk fattigdomsminskning i världen för gott om min mamma inte klarar sig på pensionen? Skillnaden i dag är att osanningar och propaganda får så mycket större spridning, medan förtroendet för medier och etablissemang med möjlig förmåga att faktakorrigera har minskat.

Jag har tidigare skrivit om vad medierna bör göra för att återfå förtroendet. Utan det arbetet är mycket annat förgäves. Men är det ens lönt att faktagranska, försöka påverka eller uppmärksamma hur falsk information utifrån används för att destabilisera samhället, om det ändå riskerar att stärka såväl felaktiga faktauppfattningar som de åsikter man försöker motverka?

För nyhetsjournalister är det enklare, deras uppgift är att redovisa fakta, oavsett konsekvens. Men för opinionsbildare eller exempelvis ansvariga för psykologiskt försvar blir det svårare. Har jag stärkt vaccinmotståndet genom alla texter där jag försökt förklara det bokstavligt livsviktiga i heltäckande vaccinationsgrad? Stärker eller försvagar man det psykologiska försvaret med att tala öppet om alla försök till yttre påverkan som just nu pågår? Många har för övrigt länge påstått att Sverigedemokraterna bara gynnas av också kritisk mediebevakning.

Lyckligtvis behöver man inte vara så defaitistisk. Senare forskning visar att resultaten Ivar Arpi hänvisade till om bakslag för faktakorrigeringar är ovanliga. Visserligen påverkas vi mer av fakta vi redan gillar, men sådana vi ogillar ger åtminstone rätt sällan rakt motsatt effekt. Däremot måste man vara ödmjuk inför att fakta inte räcker. Som opinionsbildare måste man också tänka mer på att få rätt än att ha rätt. Om man inte lyckas övertyga ens någon, inte lyckas påverka ens något, är det i den positionen inte särskilt relevant att ha fakta på sin sida. Vinnarna skriver som bekant historien.

Checklista för medier som vill möta misstroendet

Många tycks på riktigt tro att medierna inte är ute efter att spegla verkligheten, att det är politisk styrning av nyhetsvärdering, till och med att medierna aktivt ljuger. Vad kan medierna göra för att mota detta?

Vi har nu bara någon skälvande vecka kvar på detta annus horribilis, 2016. Än hinner älskade konstnärer dö, än hinner världen brinna mer och på fler ställen, som det sannolika terrordådet på Berlins julmarknad visade. I sak spelar det förstås heller ingen roll vilken siffra vi etiketterar tiden med, men människor är nu i allmänhet lagda för talmystik. 2017 alltså. Tyvärr långt ifrån ett tomt blad, men en möjlighet att försöka andas och ta nya tag. Vad borde då de seriösa mediernas nyårslöfte vara?

Det viktigaste, tror jag, är att försöka återfå del av det eroderade förtroendet. Oavsett vad förtroendenivelleringen beror på, där människor lika gärna tror på alternativmedier eller på ”någon på Facebook” som på Sveriges Radio, ligger här en gigantisk civilisationsutmaning. Samhällen behöver en gemensam offentlighet, en gemensam bas att bryta olika åsikter utifrån. Medierna har historiskt varit den basen, men tycks inte längre vara det.

Det finns förvisso positiva tecken. I USA tycks Trumps presidentvalsseger ha lett till ett fantastiskt uppsving för traditionella medier, både gällande prenumeranter – New York Times har ökat sin prenumerantstock med omkring 150 000 sedan valet – och på börsen, där traditionella medieföretag rusat. I Sverige ökar de digitala prenumerationerna på Dagens Nyheter snabbare än de ickedigitala minskar, och även för andra medier blir betalningsviljan hela tiden allt större. I USA kan man tolka utvecklingen som en protesthandling mot Trump och den tidsanda som gjort honom till president, i Sverige är det snarare att det digitala innehållet blivit bra nog att betala för. Dessutom är förtroendet för de stora medierna fortfarande väldigt högt, 73 procent litar på SR, 71 procent på SVT, 51 procent på DN.

Ändå finns misstroendet kvar, i ganska breda kretsar. Många tycks på riktigt tro att medierna inte är ute efter att spegla verkligheten, att det är politisk styrning av nyhetsvärdering, till och med att medierna aktivt ljuger och bedrar lika mycket som vilken högerpopulist-sajt som helst.

Vad kan medierna göra för att mota detta? Jag har en liten lista:

  • Ha rätt oftare, det vill säga kolla och dubbelkolla fakta, var tydliga med ”detta vet vi inte” om stora nyheter.
  • Medge öppet när det blir fel. Var generösa med rättelser, inför spalter med veckans fel och förklara varför det blev fel. Var inte defensiv, ibland missar man!
  • Dela tydligare på åsikter och nyheter. Analyser är ett mellanting, men håll dem sakliga. Markera tydligt också i digitalt material om något är en åsikts- eller nyhetstext. Innehållsdeklarera gärna bakgrunden till reportage, syfte, vilka intervjuer som gjorts och så vidare.
  • När det passar, lägg gärna ut hela intervjuer och dylikt digitalt, så att alla kan se att texten motsvarar materialet.
  • Var noga med att rubriker faktiskt speglar textinnehållet! Tillskruvade rubriker för klickvänlighet är ett otyg. Visst får man vara rolig och spetsig, men det måste finnas grund i texten.
  • Satsa på lokala kvalitetsnyheter. Det lokala är oftast mycket närmare människors hjärtan än det nationella, och bevakas samtidigt i allmänhet i Sverige mycket sämre. Här finns en stor möjlighet till ökad tillit, genom att helt enkelt seriöst granska den verklighet människor lever i.

Det här är inte kvantfysik, utan bara gammal hederlig journalistik, som emellanåt glömts bort i jakt på såväl kostnadsbesparingar som virala spridningar. Vi vet alltså alla hur vi ska göra. Vi måste bara börja göra det. Ska vi säga 2017?