Annons: Fojo

”Politiska journalister måste avslöja hundvisslorna”

Det finns alltid frågor där politiker vill antyda saker utan att ta ansvar för det. Uppgiften för politiska journalister är att inte låta dem komma undan med det, att inte ge sig utan fråga hur de faktiskt menar, skriver Isobel Hadley-Kamptz. 

Just nu pågår i mina flöden på sociala medier en diskussion om ett av moderaternas budskap i EU-valet: ”Hejdå stöldligor”. Ingen är såvitt jag sett för stöldligor, det är ofta ett grundkrav för politiska affischer att ytterst få ska ha invändningar i sak, utan diskussionen gäller om huruvida moderaterna verkligen menar stöldligor när de säger stöldligor, och inte till exempel tiggare eller andra utsatta.

Det här är ett allt vanligare dilemma inom politiken. Menar politikerna verkligen det de säger eller menar de något annat?

Fenomenet kallas hundvissling, efter sådana visselpipor man kan köpa till hundar där ljudet är på en frekvens som är för hög för mänskliga öron men som hörs med hundöron. Tanken bakom detta kommunikativa trick är att man vill kunna säga saker som en viss grupp väljare uppfattar samtidigt som man vill kunna förneka det om man ifrågasätts av medier eller av motdebattörer.

Under rätt lång tid nu har hundvisslandet framförallt riktats åt högerpopulistiskt håll. Socialdemokraterna hade 2017 affischer med texten ”Vi slår vakt om Sveriges säkerhet” framför bilder på gränskontroller. Syftet var att antyda att trygghet i Sverige kräver stängda gränser utan att behöva säga det rakt ut. Ebba Busch Thor gick i påskas ut och förklarade att problemen i förorterna beror på bristen på kristna traditionella värderingar, och syftet där var att säga att problemet är att folk i förorten är muslimer, utan att behöva säga det heller, rakt ut.

Den här sortens politisk debatt genom kodord är svår att hantera både för medier och för väljare, vem tycker egentligen vad och varför? Hur ställer man följdfrågor, hur ställer man någon till svars?

Ett skäl att den här modellen satt sig är förmodligen att det som ibland kallas åsiktskorridoren faktiskt under några år innebar att vissa sorters uttalanden regelmässigt skåpades ut som nära nog ondska. Ett i efterhand närmast bisarrt exempel är när Fredrik Reinfeldt 2012 sade att vi i Sverige knappt har någon arbetslöshet bland ”etniska svenskar mitt i livet”. Det här var faktamässigt korrekt, och handlade om att man därför måste hantera arbetslösheten annorlunda än om vi exempelvis haft bred lågkonjunktur med hög arbetslöshet generellt. Det krävdes helt enkelt andra åtgärder för att komma åt arbetslösheten när den koncentrerades till grupper som också i övrigt stod mer utanför samhället. Reinfeldt kritiserades dock hårt för att ignorera problemen för att de inte drabbade hans likar, och givetvis kallades han också rasist. (Jag hittar när jag googlar ironiska tweets som jag själv skrev om uttalandet, så jag stod heller inte utanför det här beteendet.)

När folk som stod betydligt längre bort än Reinfeldt från mittfåran i debatten skulle säga vad de tyckte uttryckte det därför alltid i kodord, alltid möjligt att förneka om så krävdes. Nu när åsiktskorridoren flyttats och nästan alla politiker kräver stängda gränser talar en del av de här debattörerna klarspråk, och med största sannolikhet menade de förstås exakt det som de kritiserades för då också, men på den tiden kändes det väl bättre att offentligt slå ifrån sig.

Att säga öppet vad man tycker är dock en oändligt mycket bättre utgångspunkt för ett politiskt samtal än att tala i gåtor, som bara vissa ska förstå. Jag må själv ogilla dagens generella politiska riktning, men det är betydligt lättare att andas i debatten, det är enklare att ha verkliga samtal utifrån vad folk faktiskt säger.

Hundvisslandet är dock inte förbi, det finns alltid frågor där politiker vill antyda saker utan att ta ansvar för det. Uppgiften för politiska journalister är att inte låta dem komma undan med det, att inte ge sig utan fråga hur de faktiskt menar. Och som väljare är det jobbigt att aldrig riktigt kunna veta när man ska tolka undertext och inte.

Själv tror jag att stöldligorna i moderaternas reklam primärt syftar på just stöldligor, men att om vissa väljare kopplar det till tiggare blir moderaterna inte ledsna för det. Ibland funkar politiska budskap på flera nivåer, på flera frekvenser, samtidigt. Både hundar och människor kan höra.