Annons: Fojo

”Då övergår UG:s ‘Tranståget’ till ett medieetiskt haveri”

När föräldrar som går att identifiera ifrågasätter sina barns könsidentitet övergår Uppdrag granskning från intressant men lite ytligt till att bli ett medieetiskt haveri, skriver Isobel Hadley-Kamptz, som pratat med Hannes som blev uthängd inför miljonpublik. 

Det behövs mer forskning om vården av transpersoner. Det står klart efter Uppdrag granskning i förra veckan, där vi bland annat fick reda på att allt fler unga söker sig till vården för hjälp med könsdysfori, när könsidentiteten inte stämmer överens med juridiskt kön och/eller medfött könsuttryck. Från ungefär 2012 och framåt har antalet ungdomar som vänder sig till vården mångdubblats, från kanske 5-10 personer/år 2000 till numera ungefär 200/år.

Under den här perioden har trans gått från att ses som extremt avvikande och stigmatiserat till att bli både mer synligt och normaliserat. En viktig vändpunkt var när Sverige efter lång debatt 2013 slutligen tog bort kravet på sterilisering för att få byta kön juridiskt. Frågan om ökningen bland vårdsökande är dock intressant i sig, inte minst eftersom vi möjligen ser en ny grupp som upplever könsdysfori, med större grad av samdiagnostik med exempelvis autism och psykisk sjukdom. En annan sak som märker ut ökningen är att den till stor del består av ftm-transpersoner, alltså personer som fötts med kvinnligt könsuttryck och/eller kromosomer, men som inte identifierar sig som tjejer och kvinnor. Kanske bör den här gruppen hanteras på ett annat sätt än man gjort hittills med personer som söker könsbekräftande vård, kanske bör man vara ännu mer noggrann, vänta längre.

Noggrann och försiktig bör man förstås vara generellt. Jag måste själv erkänna att jag blev förvånad över uppgiften att Karolinska sjukhuset opererat bort brösten på en transkille som var så ung som 14. Underlivsoperationer är förbjudna för personer under 18, men även bröstborttagning bör man nog faktiskt vänta med till de övre tonåren. Stoppmedicinerna som skjuter upp puberteten är fantastiska för transbarn, de får just den där tiden att vänta och se hur det kommer att kännas när de blir lite äldre, men operationer går ju inte att ta tillbaka.

Frågan är dock om Uppdrag granskning-redaktionen har rätt kunskaper för att undersöka de här svåra frågorna. Samvariation mellan könsdysfori och ätstörningar, droganvändning och självskadebeteenden har till exempel alltid varit stor. Transpersoner som inte får behandling mår ofta extremt dåligt och tenderar att försöka hantera ångest och självhat på diverse destruktiva sätt. UG tog inte upp några siffror på hur det här eventuellt förändrats.

I programmet lutade de sig också mot begreppet rapid onset gender dysphoria, alltså en könsdysfori som påstås komma plötsligt och oväntat, något som logiskt ställer frågor om hur pass genuin känslan av att leva i fel kön verkligen skulle vara. Problemet är att den enda studie som introducerat begreppet har tvingats korrigeras på ett otal olika sätt utifrån såväl metod och frågeställningar som slutsatser. Efter korrigeringarna säger studien väldigt lite, mer än att vissa föräldrar inte vill acceptera barnens önskan om könstransition. Just sådana föräldrar fanns det också med i Uppdrag granskning.

Och det var här programmet övergick från att vara intressant men lite ytligt till att bli ett medieetiskt haveri. Några föräldrar berättade anonymiserat om sina barn och hur de inte trodde på barnens könsdysfori. Både föräldrarna och reportrarna talade konsekvent om flickor, döttrar och använde feminina pronomen, trots att de här barnen själva inte såg sig som flickor. Nå, i en anonymiserad intervju får man ändå se det som att detta är föräldrarnas egen berättelse. De har rätt till sin egen upplevelse.

Däremot intervjuades också en mamma öppet. Hon satt där med ansikte och kropp framför kameran, det filmades i vad som såg ut som hennes hem, hon kallades Karin, och det enda som hade tagits bort var efternamnet. Det här är inte vad som journalistiskt kallas en anonymisering. Alla som känner henne ser att det är hon. Uppdrag granskning sänds i hela landet för en publik på uppemot en miljon människor och avsnitten ligger kvar i ett år på SVT Play. Alla som vet vem hon är i vanliga livet vet alltså nu också att hennes son är trans, men att hon inte tror på det.

För jag har pratat med Hannes, den son som Karin pratade om i tv. Även Karin kallade konsekvent Hannes för hon, trots att hon vet att han ser sig som kille, att han vill bli kallad han. Karin fick i inslaget det att framstå som att Hannes könsdysfori kommit plötsligt och att utredning och behandling gick väldigt snabbt, men Hannes berättar att han både känt sig som, och tagits för kille i många år innan han kom ut som trans. Han säger också att utredningen tog nästan två år innan han kunde börja få behandling. Han är i dag 21 år, och känner sig säker på sin diagnos, men han är oändligt ledsen över att hans mamma har fått sitta i tv och påstå att han bara är en förvirrad, deprimerad tonåring. ”Jag mår jättebra med behandlingen, men jag är deprimerad för att hon, som borde älska mig mest av alla, inte accepterar mig för den jag är. Och nu har hon sagt det i tv också.”

Uppdrag granskning berättade inte för Hannes om att hans mamma skulle vara med i inslaget utan mamman sade det själv efter att intervjun var gjord. När Hannes senare pratade med en reporter från UG sade han att han inte ville bli nämnd och inte kunna bli identifierad. Reportern lovade att mamman skulle vara anonymiserad, men sade också sig vara villig att låta Hannes ge sin egen bild. Han ville dock inte vara med: ”Jag och min mamma har problem, men dem måste vi ju reda ut själva. Jag ville liksom inte sitta i tv med min mamma och debattera min egen identitet.”

Det viktigaste i den journalistiska etiken är att skydda enskilda sårbara människor, att hela tiden väga värdet i publicering mot skadan som kan åsamkas. Jag förstår att Uppdrag granskning tyckte att reportaget blev bättre när Karin var med öppet framför kameran. Bara intervjuer med förvrängda röster och mörka silhuetter blir trist för tittaren. Men medieetiken måste ibland offra dramaturgin, för att skadan annars blir för stor.

Nu har en enskild ung kille blivit uthängd av sin mamma inför miljonpublik. Jag kan inte begripa i vilken värld den skadan inte är för stor för att låta bli att publicera.

Uppdrag gransknings ansvariga utgivare Ulf Johansson bemöter kritiken här.