Annons: PP Pension

Varför ska frilansare jobba längre för lägre lön?

Frilansarna på Aftonbladet Kultur gör uppror mot låga arvoden – och situationen är lika illa i resten av branschen. ”Kanske är det så dystert att arbetsköpare bara ger så lite som de absolut måste?” skriver Isobel Hadley-Kamptz.  

Med stor förtjusning noterade jag att en av mina mest nyliberala vänner, Mattias Svensson, tagit upp facklig kamp för Aftonbladets frilansmedarbetare. På andra sidan, här representerande det utsugande kapitalet, står kulturchefen och socialisten Åsa Linderborg. Det här är förstås väldigt roligt.

Inte riktigt lika roligt är det bråket gäller, åtminstone inte om man, som jag, också är just frilansskribent. Alla i branschen vet att Aftonbladet betalar bättre än de flesta, men uppenbarligen har frilansarvodena där ändå legat helt stilla mellan 2009 och 2018, vilket innebär en lönesänkning i relation till anställda journalister på 27,6 procent. Om man jämför med inflationen har Aftonbladet-frilansarna sänkt sina inkomster med 9,6 procent på dessa nio år.

Aftonbladet är sannerligen inte ensamma om detta. Expressen, där jag själv regelbundet skriver, har heller inte höjt sina frilansarvoden på många år, och flera andra redaktioner har till och med sänkt summorna. För att bara följa med inflationen och alltså inte bli fattigare år för år måste en frilansskribent hela tiden arbeta längre och längre timmar, med lägre och lägre ersättning per timme. Gissningsvis kan enstaka stjärnskribenter förhandla till sig fina ersättningar, men vi andra får kämpa på, samtidigt som de som är anställda får lönehöjningar varje år, som alla på arbetsmarknaden.

Det här blir i längden en smula problematiskt. Både för den kvalitet som produceras och för de enskilda skribenternas ekonomi, och för all delen hälsa när man hela tiden arbetar alldeles för mycket. Att medieföretag i kris inte betalar så bra är en sak, men exempelvis Aftonbladet går ju med stora vinster varje år. Ändå anser man sig inte kunna betala dem som gör jobbet och skriver artiklarna.

Som frilansskribent har man inga arbetslivsrättigheter, ingen måste köpa ens material, i dag eller i morgon. Man vet aldrig hur man ska betala hyran i nästa månad. Historiskt har vi varit få sett till helheten, men med gig-ekonomi och f-skattejobbande blir vi allt fler, i alla branscher.

I den meningen är det kanske en rolig illustration att Åsa Linderborg, sina socialistiska värderingar till trots, inte känner att hon kan ge bättre villkor. Kanske är det så dystert att arbetsköpare bara ger så lite som de absolut måste? Och nyliberaler får ta upp den fackliga kampen för att balansera. I dag i mediebranschen, i morgon kanske på hela arbetsmarknaden.