Grannländerna drunknar i amerikarapporteringen

Trots att Norge under spektakulära former fått en ny regering skrivs det mer om mer om nästa amerikanska val, två år bort, än vad som händer i grannlandet. ”Den här diskrepansen är både fånig och faktiskt en smula farlig”, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Visste ni att Norge fick en ny regering i förra veckan? Efter flera veckors förhandling blev det till slut klart mellan Høyre, Fremskrittspartiet, Venstre och Kristelig Folkeparti och därmed får den nya regeringen egen majoritet. Kristelig folkepartis (KRF) partistyrelse röstade dock för att ingå i regeringen med bara 19 röster mot 17. Partiledaren Knut Arild Hareide var en av dem som röstade emot, och han avgår därför nu från sin post.

Det här är ju rätt intressant om man tänker på svensk politik. En splittrad borgerlighet, splittrade partier inom borgerligheten, samarbete mellan högerpopulister, konservativa och liberaler. Även sakfrågorna är intressanta, inskränkt aborträtt var en av eftergifterna till KRF för att de skulle gå med på ett regeringssamarbete, och det finns stora konflikter inom den nya regeringen i synen på miljöfrågor och klimat.

Ändå lyckas jag nästan inte hitta någonting skrivet alls om detta i svenska medier. En TT-text och några korta egna notiser bara, med samma citat från statsminister Erna Solberg från Høyre. Inga analyser av vad det här betyder, inga reflektioner kring likheter eller skillnader mot Sverige.

Samtidigt kan man läsa nära nog oändliga reflektioner om vilka demokrater som eventuellt ställer upp i det amerikanska presidentvalet om två år, för att inte ens nämna dag-till-dag-rapporteringen om allting dumt som Donald Trump sagt på twitter.

Jag har själv varit intresserad av amerikansk politik sedan långt innan tv-serien Vita huset förförde alla dem som sedan kom att befolka både svenska partier och medieredaktioner, men den här diskrepansen är både fånig och faktiskt en smula farlig.

Sverige har alltid varit mer vänt mot USA än mot övriga Europa, och vi blir bara mer amerikaniserade för varje dag. Dagens globaliserade medieutbud är för de allra flesta inte globalt utan just amerikanskt. Det gäller både folk som följer the Kardashians och dem som läser the New Yorker. Svenskar kan ju dessutom i allmänhet inga andra främmande språk än engelska.

Men hur lika amerikaner vi än känner oss i populärkulturen så är det en annan och väldigt annorlunda verklighet. All denna direktimport av deras politiska debatter leder till märkliga skav och förvirrande feltolkningar, eftersom utgångspunkterna som mest bara nästan stämmer. Samtidigt ignorerar vi våra direkta grannländer, där vi däremot faktiskt skulle kunna lära oss något, om både dem och om oss själva.

Men Norge är väl helt enkelt inte så coolt. Inga popskribenter drömmer om att skola om sig och bli Oslo-korrespondent, norsk politik känns ungefär lika glamorös som kommunalfrågor i Sveg. Svensk media bryr sig ledsamt nog inte så mycket om kommunalpolitiken i Sveg heller.

 

Isobel Hadley-Kamptz