Annons: Årets dagstidning 2019

Fabulerande tysk bör bli väckarklocka på svenska redaktioner

Den prisbelönta journalisten Claas Relotius blev ertappad med att ha hittat på eller överdriva stora delar av sina verk. De svenska medierna skulle må bra av att tänka på hur liknande saker kan förhindras här, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

De är häpnadsväckande att följa, turerna kring den tyske stjärnreportern Claas Relotius. Så sent som i början av december fick han nya priser och hyllades av hela medietyskland. Någon vecka senare avslöjades att stora delar av hans mediegärning varit falsk.

Det handlar här inte om felciteringar eller överdrivna vinklar, eller ens om opinionsbildning förklädd till journalistik. Detta är fake news i dess bokstavliga form. Relotius diktade helt enkelt upp intervjupersoner och hittade fritt på vad de hade sagt och varit med om. Prisbelönta reportage, bland annat ett om en syrisk pojke som trodde att kriget i Syrien var hans fel, som spritts i hela världen visade sig vara ren skönlitteratur.

Relotius jobbade på prestigetidningen Der Spiegel, som har en hel avdelning med faktagranskare. Det är alltså inte pressad ekonomi som gjort att detta kunnat slippa igenom. Intressant nog har flera olika personer uppmärksammat tidningen på konstigheter i Relotius texter, inklusive en journalist som samarbetade med Relotius för ett jobb, men tidningen har viftat undan kritiken. Nu har förstås Der Spiegel både sparkat Relotius, stängt av två redaktörer och tillsatt en stor oberoende utredning för att få klarhet i hur det här kunnat hända.

Om det kan hända på Der Spiegel kan det hända överallt. I Sverige har inte ens de största redaktionerna faktagranskare som går igenom reportrarnas jobb innan publicering, och många journalister har av tidsskäl tvingats ersätta egen research med att ringa och få ett pratminus från en ”expert”. Man snabbkollar på wikipedia, läser recensionen av en bok som verkar relevant. Samtidigt efterfrågar läsarna de stora reportagen, välskriven feature som griper tag.

Men vilken koll har svenska redaktioner på att det som sägs i de där reportagen faktiskt är sant? Jag vill inte ifrågasätta journalisterna här, jag tror att de allra flesta är noga med varenda citat, men jag undrar över redaktionernas kontroll och strategier.

Jag minns ett fall för säkert 15 år sedan, när en skribent på DN Kultur visade sig ha plagierat texter ur amerikanska tidningar. Det upptäcktes av utomstående, och såvitt jag minns ledde det inte till några offentliga ursäkter från DN. Författaren och kulturskribenten Kristian Lundberg hade 2006 med en icke utgiven bok i en recension, och den skandalen ledde till att han helt slutade få skribentuppdrag. I stället tvingades han ta jobb på hamnen Malmö, vilket han senare skrev om i hyllade Yarden, så det kanske sammantaget bör ses som en bra sak för kulturen.

Vissa saker är lätta att kolla. Att plagiera New York Times var häpnadsväckande dumt även i början av 2000-talet, men i dag vore det självmord. Andra saker är svårare för läsare att upptäcka. En påhittad syrisk pojke i tidningen är närmast omöjlig att skilja från en verklig.

Mediemisstron i allmänhet är förvisso mindre än det emellanåt påstås, men skandaler som den om Relotius, på en av Tysklands mest uppburna kvalitetsmedier, väcker frågor. Jag tror att också svenska medier skulle må bra av att tänka på hur liknande saker kan förhindras här. Vilken transparens bör finnas, vilka kontrollmekanismer? Det är inte att misstro journalistiken utan att värna den.

Uppdatering: I en tidigare version stod det att Der Speigel sparkat redaktörer, de är dock avstängda. Journalisten som avslöjade Claas Relotius påstods vara mexikan, men han är spanjor och yrkesverksam i Tyskland.