Öppna plånboken i stället för att håna högern

Bättre än att håna Ivar Arpis framgångsrika crowdfundinginsamling vore om kritikerna stöttade de initiativ de själva vill se, skriver Medievärldens kolumnist Isobel Hadley-Kamptz.

När jag skriver det här har Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi samlat in 672 866 svenska kronor för att skriva boken ”Så tar genusideologin över svenska universitet”. Jag utgår ifrån att ingen av de 1 337 personerna som gett honom pengar utifrån den rubriken förväntar sig objektivitet.

När Arpis Kickstarter-kampanj drog igång för några veckor sedan blev det uppståndelse på svenska sociala medier och folk på vänsterkanten tävlade om att såga inte bara projektet i skojigast tweets, utan också själva finansieringsformen. Arpi tycker nämligen att det är problematiskt med gatutiggeri och här tiggde han själv pengar, höhöhöhö.

Samtidigt pågår kampanjer till stöd för flera oberoende vänstermedier just nu, den feministiska tidskriften Bang ber om pengar, samma sak med tidigare bidragsstinna ETC och nättidningen Feministiskt Perspektiv. De behöver fler prenumeranter och ber också om rena kontanttillskott. För att vara helt transparent tecknade jag själv nyligen en Bang-prenumeration både för att bidra till överlevnaden för detta vanvördiga feministpopkulturfäste och för att det i ungefär var tredje nummer där publiceras någon av Sveriges allra bästa och mest oväntade texter. Dessa insamlingar har dock inte alls väckt samma kritik som Arpis, även om en del feministhatare på twitter gottat sig åt de ekonomiska problemen.

Delvis är det här förstås så enkelt som att folk i allmänhet har hämningslöst dubbla måttstockar. Det är okej om vi gör det, men inte om ni. Men jag tror också att det ligger något annat här, som kanske handlar om de aktuella summorna. Högerprofiler har helt enkelt mycket lättare att samla in pengar. Det må vara Joakim Lamottes swish-journalistik eller invandringskritikern Tino Sanandaji som fick ihop 632 000 svenska kronor på Kickstarter för sin förra bok Massutmaning och över 800 000 för en bok om hushållens skuldfälla som kom i somras.

Det handlar inte ens om höger mot vänster, det handlar om en liten del av vad vi skulle kunna kalla radikalhögern eller populististisk konservatism mot alla andra. Utanför de kretsarna, och med vissa undantag, verkar folk helt enkelt inte lika beredda att betala direkt, själva, för sådant de håller med om och tycker är bra.

Det i sin tur hänger sannolikt ihop med att den här högern under så lång tid upplevt sig som motarbetad av etablissemanget. Det spelar ingen roll att de i dag har inflytande över åtskilliga stora ledarsidor eller att åsiktskorridoren förflyttats så att det är mer snarare än mindre mainstream att vara emot invandring, de ser sig som underdogs och är beredda att själva betala för att ändå få synas.

Själv måste jag säga att jag gillar den inställningen. Betala för det du vill stödja, för det du tycker är viktigt. I stället för att håna Arpis lyckade insamling kan man ju starta en egen eller stötta sådana som driver perspektiv man själv ser som bortglömda.

Jag vet att det finns ekonomiska skillnader i grunden. Rika människor tenderar att vara mer höger, har man knappt råd med vinterstövlar till barnen så är det som det är. Men kanske har också det som högern kallar den vänsterliberala hegemonin vant sig vid att någon annan betalar, må det vara staten, stipendiefonderna, universiteten, de stora tidningarna. Kanske har man ännu inte mentalt ställt om till det nya medielandskapet där just din mikroinbetalning kan vara avgörande för att det du ser som viktigt över huvud taget kommer att finnas. Jag är förvisso för statligt kulturstöd ändå, men det finns en väldigt frihet i att finansiera sig själv. Put your money where your mouth is, som de säger i Amerika. Mycket snack och lite hockey, som vi säger i Dalarna. Det är bara att snöra på sig skridskorna.