Varför förutsätter högern att Lööf och Björklund ljög?

Politisk journalistik blir mer begriplig om man utgår från att folk menar det de säger. Väljarna kan bara känna sig svikna om de trodde att Lööf och Björklund ljög, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Om man inte vill bli uppriktigt dyster över tillståndet i det här landet bör man undvika att läsa kommentarerna på Annie Lööfs olika konton i sociala medier den här veckan. Utan att göra misstaget att tro att varje twitterkonto nödvändigtvis motsvarar en riktig människa eller att föreställa sig att yttranden på sociala medier säger något om folkmajoriteten kan man konstatera att folk i högern är arga över att centern tänker rösta mot Ulf Kristerssons m/kd-regering. De är jättearga. Jättejättejättearga.

Det verkligt spännande här är förstås att Annie Lööf och Jan Björklund båda två var väldigt tydliga under hela valrörelsen med att de varken tänkte sitta i eller släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraterna. När jag söker i mediearkiven hittar jag minst ett par uttalanden i veckan under hela valrörelsen från Lööf som i lite olika ordalag förklarar att hon inte under några omständigheter kommer stödja sig på SD. Björklund var ännu tydligare och hänvisade bland annat till att han lovat sina barn att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna.

Trots denna veritabla bombmatta av klargöranden var det många som tvivlade. Dagens Nyheters synthliberala popkulturskribent Fredrik Strage kom ut som motvillig socialdemokrat i valrörelsens slutskede med motiveringen att han inte litade på Björklund eller Lööf: ”det finns en viss risk att Annie Lööf förr eller senare tänker: ”Hmm… om min idol Margaret Thatcher kunde dricka te med Augusto Pinochet utan att bli fascist så borde jag kunna samarbeta lite med Jimmie Åkesson.”

Aftonbladets ledarsida skrev om hur liberaler saknade ryggrad och att Lööf vägrade svara på om hon tänkte samarbeta med SD nästan lika ofta som Lööf gick ut med att hon inte tänkte samarbeta med SD. Jag kan medge att jag inte heller själv alla dagar kände mig säker på att mittenpartierna skulle stå upp mot trycket högerifrån.

Också högerut tycks man alltså ha misstrott det Lööf och Björklund sade i valrörelsen och utgått från att partierna visst när det kom till kritan skulle ställa upp på en alliansregering på sd-stöd. Vissa högertyckare verkar också nu tro att Lööf och Björklund grävt sina egna gravar, och skrålar ilsket om hur partierna kommer utraderas vid nyval, men det förutsätter att också väljarna trodde att Lööf och Björklund ljög, och därför nu känner sig svikna.

Det är förstås svårt att veta, men en sak har ändå blivit tydligare under det här debaclet. Ibland blir politik och politisk journalistik lite mer begriplig om man utgår från att folk menar det de säger.