#metoo, ett år senare

Isobel Hadley-Kamptz sammanfattar året efter #metoo. Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs och framför allt kom diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än massan av levda delade erfarenheter, skriver hon bland annat.

Det blev ändå ett jubileum med viss tyngd. #metoo-rörelsens årsdag sammanföll nära nog perfekt med: 1) den svenske kulturprofilens dom för våldtäkt, 2) en amerikansk senat som faktiskt ändå lyssnade på anklagelser om sexuella övergrepp mot domarkandidaten Brett Kavanaugh och 3) ett Nike som gick ut öppet och sade sig vara djupt bekymrade över de våldtäktsanklagelser som riktats mot superstjärnan och företagets främsta annonspelare Ronaldo.

Nu valdes Kavanaugh in på livstid i Högsta Domstolen ändå, samtidigt som Christine Blasey Ford, kvinnan som anklagat honom, tvingats bort från sitt hem på grund av upprepade dödshot. Personligen tror jag också att kulturprofilen kan frikännas i hovrätten och jag tror sannerligen inte att något kommer hända med Ronaldo, trots att det finns underskrivna dokument där han själv säger att kvinnan sade nej flera gånger men att hon ju låg där och var ”tillgänglig”.

Ändå går det inte att säga att ingenting har hänt. Tystnadskulturen för utsatta har kanske inte försvunnit, men den har definitivt ruckats på. Jag upplever också att många av alla dessa män som aldrig själva skulle begå övergrepp har fått upp ögonen för vilka villkor kvinnor faktiskt lever under, på gatan, i arbetslivet, i utelivet.

Så här ett år senare har mediediskussionen också kommit vidare till att också ge plats åt de specifikt anklagade männen. I New York Review of Books oktobernummer skrev den kanadensiska radiokändisen Jian Ghomeshi, som anklagades för sexuella övergrepp av åtskilliga kvinnor flera år före #metoo, om sin syn på det som hänt. Artikeln var en blandning av förminskanden av det han anklagats för, en del självömkande och en del åtminstone försök till ärlig kritisk självreflektion.

Redaktören för artikeln var Ian Buruma, välkänd holländsk intellektuell, och efter stora protester mot publiceringen fick han sparken. Det i sig var hemskt märkligt. Redaktörer bör kunna publicera också potentiellt tveksamma texter ibland utan att bli av med jobbet.

I Sverige följde Expressen Kultur upp med att publicera en text av Fredrik Virtanen som tyvärr saknade även den tafatta självkritik som Ghomeshi gav uttryck för. I stället var det mest bara oerhört synd om Fredrik Virtanen medan medierna och kvinnorna som anklagat honom för olika övergrepp var obegripligt förfärliga. Det var ingen särskilt bra artikel, men den var intressant ändå.

Våldtäkt har en helt egen position i vår kultur. Å ena sidan förminskas och ifrågasätts ofta kvinnor som berättar om övergrepp, men å den andra ser nästan alla människor på våldtäkt som ett av de värsta och grövsta brotten som finns. De två sakerna hänger ihop. Eftersom det teoretiska brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det hemskt svårt att ta till sig att det skulle vara så vanligt. Eftersom brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det förstås också ofattbart kränkande att anklagas för det om man inte är eller upplever sig vara skyldig. Som dokumenten med Ronaldo visar kan man ju också uppenbart erkänna sig skyldig till saker som faktiskt är våldtäkt samtidigt som man absolut inte tycker att man våldtagit någon.

Det är därför inte svårt att förstå Virtanens vrede, eller Ghomeshis, eller för all del Brett Kavanaughs som var så arg över anklagelserna mot honom att han svarade så ilsket och obalanserat i senaten att flera av hans tidigare supporters ansåg att hans humör gjorde honom olämplig för rollen som domare. En passage i Ghomeshis text var i sammanhanget extra talande, där han beskriver hur många män som i hemlighet berättat för honom att de skulle kunna bli anklagade för samma saker som han blivit. Jag vet inte om han ser det som förlåtande i relation till det han anklagas för att ha gjort, men det är definitivt intressant i en vidare mening.

Jag är själv uppvuxen med en populärkultur på 80-talet som romantiserade och normaliserade allt det som Brett Kavanaugh påstås ha gjort i en frat boy-kultur med självklar sexism och inslag av sådant som vi i dag skulle kalla övergrepp. Det är lätt att begripa förvirringen och ilskan hos den som bara levde det goda collegelivet som det till och med skildrades på film när folk sedan decennier senare säger att det var fel, kanske till och med olagligt.

Lagen och lagligheten gör det dock ännu svårare att prata om, ännu svårare att skildra i medierna. Den självinsikt och självkritik som skulle behövas görs nära nog omöjlig när det man måste begrunda handlar om att man eventuellt gjort saker som anses vara bland det värsta som finns, och där man dessutom skulle riskera rättegångar och fängelse om man erkände något. Jonas Gardell svarade Virtanen i Expressen om hur vi ska kunna komma vidare och vem som har rätten att förlåta i detta sekulära sociala medier-samhälle där vi alla kan agera både åklagare och bödel, men den verkliga lagen och rättssamhället gör det än mer komplicerat.

I DN skrev Hanna Fahl om hur detta metoo-år varit nödvändigt men plågsamt: “Att få sin blick förändrad är inte njutbart varken för den som måste konfrontera ett möjligt förflutet som förövare, eller den som för första gången sätter ord på ett offerskap.” Det fanns en triumfatorisk känsla förra hösten, det gjorde det. Plötsligt började människor, framför allt kvinnor, tala om sådant man tidigare hållit för sig själv. I multituden som vällde fram, i upprop och öppna brev på alla landets medieredaktioner, kunde många för kanske första gången se sig själv speglas i andra.

Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs, och framför allt kom kanske hela diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än om just den där massan av levda delade erfarenheter. Inte alla män, men nästan alla kvinnor. Det är här samtalet, och den plågsamma pågående normförskjutningen till det bättre, måste fortsätta.