Politisk eller journalistisk granskning?

Etiketten ”granskning” används av politiska aktörer som Ivar Arpi, Rebecca Weidmo Uvell och Inte rasist men. Begreppet antyder ett journalistiskt hantverk och etik som syftar till att framförallt få fram sanningen vilket normalt innebär att den som granskas ska få bemöta anklagelserna.

Vad är en journalistisk granskning? Det här är en fråga som blivit alltmer aktuell i takt med att de traditionella nyhetsmedierna utmanats av andra aktörer. I dag bygger nämligen mycket granskning på politisk grund, både när det sker på ledarsidor och på nätskrifter med tydlig politisk inriktning, som Expo eller Inte rasist men, eller hos enskilda bloggare eller youtubers med politisk profil.

Det här behöver inte innebära att det blir dåligt eller oseriöst, man kan avslöja viktiga sanningar även med en politisk agenda. Vissa skulle för all del säga att profilerade nyhetsreportrar, som säg Niklas Orrenius på DN eller Negra Efendiç på Svenska Dagbladet, också driver en agenda, men det finns några intressanta skillnader som kan vara värda att lyfta upp.

En grundläggande journalistisk regel är exempelvis att man bör ge någon som granskas möjlighet att kommentera det man kommer fram till. Ibland kan de ha en alternativ förklaring som kanske gör att hela knäcket faller, ibland kommer de primärt med undanflykter, som när sverigedemokrater som uttryckt rasism på nätet under en period alltid hade blivit hackade, men ofta ger det bara en rikare bild av det man försöker skildra. Här skiljer sig traditionell granskande journalistik drastiskt från sådan som bedrivs på exempelvis ledarsidor.

En ledarskribent som ofta säger sig göra just granskningar är Svenska Dagbladets Ivar Arpi. Han har tidigare granskat hur han menade att genusperspektiven tog över på universiteten och i veckan granskade han t ex den nyblivna riksdagsledamoten för miljöpartiet, Leila Ali Elmi från Angered som han påstod bedrivit en kampanj nästan bara på somaliska och enbart riktad till den somaliska gruppen, något Arpi bekymrade sig över som ett hot mot den inkluderande demokratin.

I ingetdera av de här fallen har de granskade givits plats att kommentera. Först i efterhand inkom svar till SvD från Lunds universitet, som menade att Arpi missförstått, och Elmi har intervjuats i nyhetsmedier där hon tagit direkt avstånd från klantänkande och påpekat att hon hade Facebook-sidor på både svenska och somaliska.

Det är ingenting konstigt att driva teser eller kritisera personer på en ledarsida utan att ge dem utrymme att kommentera, det gör ledarskribenter hela tiden. Men själva begreppet granskning antyder ett journalistiskt hantverk och etik som syftar till att framförallt få fram sanningen. Ledarsidors syfte är att driva opinion och påverka människors åsikter, vilket är en helt annan sak. Jag tror att det finns något potentiellt besvärligt här.

En person som också regelbundet utger sig för att göra granskningar är den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell. Även hon har granskat Leila Ali Elmi och kallar henne ”klankandidat”. Uvell påstår också att Elmis facebookflöde är fullt av ”islamism” (dock utan att ge några exempel). Först skrev hon också att vi i Sverige inte har personliga mandat för riksdagsledamöter och att Elmis personkampanj därför var odemokratisk, men så många borgerliga personer på twitter påpekade att det helt enkelt inte stämmer i förhållande till det svenska personvalet att det till slut togs bort.

Weidmo Uvell är mycket tydlig med att hon bedriver opinion och på förstasidan står: ”Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt.” Hon ger så gott som aldrig möjlighet för granskade att kommentera och är heller inte jättenoga med att allt ska vara rätt, det viktiga är att det går fort och får spridning och förhoppningsvis påverkar. Det är ett effektivt sätt att driva digital opinion, och hon har många tusen läsare varje månad.

Bland den nya sortens granskare från andra politiska håll frågade jag Expo och Inte rasist men om de ber om kommentarer från personer som granskas. De sade båda att det är huvudregeln, men åtminstone när det gäller IRM verkar det vara lite blandat, även för sådant som ligger under etiketten ”IRM granskar”. När Expos Daniel Poohl i somras avslöjade att skribenter för sajten Ledarsidorna spridit nazistiska memes om att avrätta politiska motståndare gavs inte Ledarsidorna heller möjlighet att direkt kommentera.

Jag förstår verkligen varför. En nyhet om politiska motståndare sätter sig tydligare i hjärnan hos läsarna om det inte i texten också finns alternativa förklaringar eller argument. Jag kan säkert ha gjort det här själv i mina opinionsbildande texter. Men jag kallar inte det jag gör för granskning utan är alltid tydlig med att det jag gör är i vid mening åsiktsjournalistik, analyser, kommentarer, krönikor. Givetvis försöker man också i den rollen att ha korrekta fakta och väl underbyggda teser, men det är ändå skillnad. Läsaren har rätt att lita mer på det man uppfattar som granskande journalistik. Jag tror att det finns ett långsiktigt trovärdighetsproblem när de inte längre kan göra det.