Sverigedemokraterna klarar inte riktig journalistik

Kändisar som gosar med radikalhögern får vi nog leva med i dagens samhällsklimat. Men den riktiga journalistiken måste hitta en väg bortom okunnig beröringsskräck och lika okunnigt medjamsande, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

De senaste fyra avsnitten av mediepersonligheten och programledaren Navid Modiris podcast ”Hur kan vi?” har haft i tur och ordning Paula Bieler, Ilan Sadé, Katerina Janouch och Daniel Lampinen som gäster. För den som inte känner till dem alla så är Bieler SD-topp, Sadé partiledare i uttalat invandringskritiska Medborgerlig samling, Janouch gammal sexualupplysare och författare som numera är favorit bland ryska troll på twitter och primärt skriver om faran med invandring av muslimer. Lampinen i sin tur är en internetkändis som flytt mångkulturella Sverige för ett mer homogent Åland och som framträder under etiketten ”den öppne rasisten”. Samtalen är i huvudsak inkännande och trivsamma.

Nu är detta kanske extremt, på twitter pratade Modiri också om att han ville bjuda in pronazisten Ingrid Carlqvist för samtal, men jag tror också att det säger något viktigt om hur medieklimatet förändrats sedan, säg, förra valet.

Jimmie Åkesson må tycka att P3 är en vänsterliberal skitkanal och vilja lägga ner den, men ute i det vidare medielandskapet finns få saker som i dag tyder på att SD och nationalistiska idéer skulle vara särskilt motarbetade. Vi kan peka på sådant som att Åkesson självklart sitter med i humor- och mysprogram i public service, liksom på hur SD-problemformuleringar numera är självklara i debattprogrammen, men kanske syns det ännu tydligare i den del av medievärlden som ligger helt separat från de stora redaktionerna.

Jag talar nu inte om de propagandaorgan som kallas alternativmedier, varav vissa som DN visade här onekligen tycks produceras från SD:s egen kommunikationsavdelning. Inte heller om den framgångsrika mobiliseringen på sociala medier, där SD-sympatisörer sällan enkelt går att skilja från extremhögern. Nej, jag menar det som kallas influencers, folk som inte primärt är journalister utan lever på att producera mediematerial som kretsar kring dem själva och deras personliga varumärken.Till exempel menar jag just smarta, urbana mediekillar med poddar.

Poddveteranen och gamle programledaren Kristoffer Triumf gjorde exempelvis också ett program i sin succépodd Värvet i våras med Jimmie Åkesson. Också här var det primärt mys och samförstånd som gällde, även om Triumf framhöll att han står långt från Åkesson politiskt. Hos youtube-kändisen Matgeek har Åkesson lagat köttfärsbiffar, han har försökt (och ärligen misslyckats) lära sig shuffla hos 7-åriga Lucy i Metro. Trivselmedierna har inga som helst spärrar mot SD, och det kanske de för all del inte ska. Det gick ju inte särskilt bra förr heller, när illa pålästa vanliga journalister primärt försökte sätta dit SD som rasister.

Intressant nog är kanske den rimligaste journalistiska modellen mot Åkesson tvärtom att just behandla honom som vilken partiledare som helst. När SVT i Utfrågningen ställde sakfrågor om SD:s politik, som man alltid gör till partiledare, visade sig Åkesson knappt kunna svara. Och när SvD för någon vecka sedan intervjuade honom om stora hål i SD:s budgetförslag blev han till slut så irriterad över frågorna att han sade att: ”Du får ta det här med våra räknenissar”. Seriösa, kunniga och väl förberedda journalister har ibland den effekten.

Kändisar som gosar med radikalhögern får vi nog leva med i dagens samhällsklimat. Men den riktiga journalistiken måste efter 12 år med Sverigedemokraterna hitta en väg bortom okunnig beröringsskräck och lika okunnigt medjamsande. Nu i valrörelsens sista dagar syns faktiskt tecken på att en sådan väg börjar skönjas. Under nästa mandatperiod måste vi alla gå vidare åt det hållet.