Övergreppen glöms bort i bevakningen av Akademien

Vilt svingande högdjur är roligare än unga deprimerade tjejer som med sina usla svartlöner på den berömda litterära klubben gjorde kulturscenen alls möjlig, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Det gick snabbt att ta sig från tystnadsplikt och lojalitet till dokusåpa inför öppen ridå, komplett med förolämpningar av en vulgär kaliber som för de flesta människor kräver alkohol och släktkalas för att locka fram (eller bara en eftermiddag på twitter).

Sammanbrottet för Svenska Akademien är inte bara moraliskt och organisatoriskt, det är också medialt på ett sätt som faktiskt är svårt att ta till sig. Plötsligt öppnades alla slussar och utöver öppna karaktärsmord i artiklar eller kommentarer till tidningarna finns otaliga källor om allt från det stora, som vad den beställda advokatutredningen om ”kulturprofilen” egentligen innehöll, till det lilla, som att någon varit missnöjd med att Sara Danius ställt upp i ett semmeltest.

Alla pratar om allt, och medierna lyssnar och publicerar. Jag drabbas av en märklig omsorg, och känner lite som när tveksamma klicksökarsajter publicerar arga debattinlägg om feminism av 13-åringar, borde inte medierna ta lite mer ansvar när akademiledamöterna nu inte gör det själva? Jag vet, de är vuxna människor, men de beter sig ungefär som vi alla gjorde när vi först började dricka i tonåren. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid nya berusningsmedel. Jag har en vän som var absolut nykterist fram till 25-årsåldern. Då hade han ett välbetalt jobb och fullständig tillgång till all världens rusdrycker. Det blev några år med rätt pinsamma incidenter. Saker som är socialt acceptabelt vid 17 är inte alltid det som vuxen i karriären.

Medier är också ett rus. Just nu ges fullständig tillgång till personer som uppenbarligen inte lärt sig hantera det, bland ordböcker och stipendiemiddagar. Det blir många klickvärdiga rubriker, och kanske kommer Akademien aldrig gå att lappa ihop efteråt.

Det är förvisso inte mediernas ansvar att låta bli att publicera när högt uppburna intellektuella väljer att ligga i öppet krig. Men fokus på den underhållande persondramatiken vänder bort blicken från det som saken gäller. En person i Akademiens absoluta närhet har i många år utnyttjat unga kvinnor sexuellt, och alla har tydligen vetat om det. ”Det är sant vad de säger om honom. Det är sant. Vad han gjorde mot unga tjejer, det är sant”, som Kristina Lugn sade i det franska tv-programmet ”Sept à huit” för en vecka sedan. Den så kallade Kulturprofilen har kunnat göra det här delvis tack vare den oerhörda status han haft som närstående Akademien, och med pengar han fått av Akademien. Detta är frågan, och den verkar många hellre vilja glömma bort. Möjligen kan man prata om pengarna, det är ändå handfast, men övergreppen vill man ogärna ens nämna.

Horace Engdahl, nära vän till Kulturprofilen i decennier, verkar tycka att alltihop är en struntsak och jämför med att Akademiens förra stora kris, när majoriteten i Akademien inte ville stå upp för den mordhotade författaren Salman Rushdie, åtminstone hade en ”tragisk värdighet”. Sedan kallar han sina motståndare dåliga förlorare. De många kvinnorna som utsatts för övergrepp kallar han ingenting alls, de är irrelevanta.

Vi i medierna spelar med. En kollapsande 232 år gammal institution är mer spännande än några trista vanliga sexualbrott. Vilt svingande högdjur är roligare än unga deprimerade tjejer som med sina usla svartlöner på den berömda litterära klubben gjorde kulturscenen alls möjlig. De med makt är mer intressanta än dem utan. Så har det varit ännu längre än sedan 1786.