Dålig arbetsmiljö knäcker de ambitiösa

Det vi vet om utbrändhet och utmattningsdepression är att det är en viss typ av person som drabbas hårdast. Det är de ambitiösa, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Försäkringskassan bedömer att dödsfallet har inträffat till följd av en arbetsskada.”

Jag har inte kunnat släppa det sedan jag läste det. Det är ett par veckor sedan nu som Resumé berättade om Peter, en högt kvalificerad kommunikationskonsult, som efter flera års extremt hård arbetspress drabbades av utmattningsdepression och tog sitt liv. När dödsfallet utretts av Försäkringskassan klassades det alltså som direkt relaterat till arbetet, som en arbetsskada.

I dag läser jag i Dagens Media om hur Unionen anmält tidskriftsförlaget Alma Talent, med titlar som Affärsvärlden, Ny teknik, Dagens Media, Medievärlden, till Arbetsmiljöverket för ohållbar arbetsmiljö, hög sjukfrånvaro och oerhörda stressnivåer.

Man kan aldrig säga att självmord beror enbart på en sak, och Resumé-reportagen är rätt obehagliga i sitt entydiga skuldbeläggande av Peters chefer. Men depression är en potentiellt dödlig sjukdom och det gäller också varianten som kallas utmattningsdepression.

Den psykiska ohälsan i Sverige ökar hela tiden, inte minst bland unga. Psykisk ohälsa utgör cirka 46 procent av alla pågående sjukskrivningar och ökade med 129 procent på bara sex år från 2011 till 2017. Det här kan förstås ha många anledningar, som att psykisk ohälsa är mindre stigmatiserat i dag och att fler därför vågar prata om det, men det tycks också som om människor faktiskt mår allt sämre. En källa till det är jobbet.

Både medie- och kommunikationsbranschen är i stark förändring. Digitaliseringen framförallt har kastat gamla affärsmodeller över ända och lönsamheten har på många håll minskat. Den effektivisering som skett har inte sällan ökat arbetsbördan för både journalister och andra yrkesgrupper. Jag har själv varit skribent i mer än 20 år och har sett utvecklingen inifrån, med stagnerande frilansersättningar, ökade arbetsuppgifter, en helt ny press att leverera material dygnet runt. Timersättningen för också en relativt etablerad frilansskribent är i dag så låg att mitt enda sätt att komma upp i en rimlig lön är att arbeta väldigt effektivt eller väldigt många timmar. Gärna båda delarna.

På många sätt tror jag att medierna har blivit bättre av det här. Men kostnaden, både i pengar och ansträngning, har inte sällan hamnat på enskilda medarbetares axlar. Inte alltid har man fått det stöd och den uppbackning som behövs uppifrån eller inifrån organisationerna. Otrygghet, oklara mandat, bristande bekräftelse, många är berättelserna om en arbetsmarknad där bara vissa klarar sig.

Det vi vet om utbrändhet och utmattningsdepression är att det är en viss typ av person som drabbas hårdast. Det är de ambitiösa, de som vill göra ett bra jobb, som gärna tar på sig ansvar, som har svårt att säga nej till en chef eller kollega. Samma personer som skulle kunna blomstra och skapa fantastiska värden i en sund arbetsmiljö, men som bryts ner när de aldrig kan vara säkra på att jobbet är tillräckligt bra.

När jag är cynisk tänker jag att företagen kanske inte bryr sig. De vet ju till exempel utifrån många hundra studier nu att både produktivitet och hälsa minskar vid öppna kontorslandskap, ändå väljer de hela tiden den kortsiktiga lokalkostnadsminskningen. På samma sätt kanske företag också väljer att hellre bränna ut folk och sedan ersätta dem med nya.

Eller nej, jag tror nog inte att det är så utstuderat. Inte oftast i alla fall. Men så som arbetsmarknaden fungerar tillåts de göra det. Det finns alltid nya unga hungriga talanger som väntar på en chans att få hålla många bollar i luften. Vad jag skulle önska är att de tilläts utvecklas också, tilläts få växa till en styrka där de kan ställa krav på ett arbetsliv med sådant som tydligt ansvar, bra återkopplingar, lagom arbetsbörda. Ett arbetsliv där man inte hela tiden måste kalkylera med risken att kanske inte orka längre.