Bristande statistikkunskap går ut över politikbevakningen

Bevakningen av opinionsläget skapar i sig väljarrörelser. Men det stora problemet med svensk politikbevakning är att inga reportrar eller nyhetschefer tycks kunna tillräckligt med grundläggande statistik, skriver Isobel Hadley-Kamptz i ett svar till Daniel Nordström.

”Valår – då säger vi nej till opinionsundersökningar.” Det sade VLT:s chefredaktör och utgivare Daniel Nordström i en text på sin blogg som återpublicerades på Medievärlden i går.

Det står alla publicister fritt att välja vad man vill bevaka och inte, men i dessa dagar av faktagranskning och fejknyheter är det lite märkligt hur Nordström motiverar sitt val. Hans främsta argument tycks nämligen vara att opinionsmätningar ”helt enkelt inte går att lita på”. Denna slutsats drar han utifrån främst Brexit-omröstningen och presidentvalet i USA 2016.

Det är sant att få opinionsmätningar fångade kraften i Leave-rörelsen eller i Donald Trumps framfart. För dem av oss som närläste undersökningar från Pennsylvania och Florida snarare än de mätningar av opinionsläget i nationen som fick störst rubriker i världen var dock saken hela tiden djupt osäker.

Ett val som det amerikanska är väldigt säreget opinionsmässigt. Man måste få majoritet i stat efter stat och en enskild väljare i säg Ohio betyder alltid oändligt mycket mer än en väljare i Kalifornien eller Mississippi, eftersom de senare staterna alltid vinns solklart av antingen demokrater eller republikaner. Det man kallar ”the popular vote”, alltså hur stor andel av hela befolkningen som röstar på endera kandidat har alltså väldigt lite att göra med vem som vinner valet. Lägg sedan till de stora problem man har i USA med ”gerrymandering” alltså valdistrikt som specifikt ritats upp för att ge det ena eller andra partiet majoritet även utan egentlig majoritet i befolkningen.

Här finns onekligen stora utmaningar för opinionsmätningar, och ändå kunde man alltså se antydningar till vad som höll på att hända hos de bra mätinstituten och analytikerna.

Häromdagen kom en studie från Jesper Strömbäck och Per Oleskog Tryggvason om hur svenska medier rapporterar om opinionsmätningar. I 44 procent av de studerade artiklarna gavs undermålig eller felaktig information om vad mätningarna egentligen visade. Framför allt handlade det om att man inte tog hänsyn till vad som var statistiskt säkerställt när man beskrev förändringar i opinionen.

Vi har alla sett det. Stort uppslagna artiklar om att ”Parti X drar ifrån” eller ”Parti Y nu under gränsen” och när man tittar på siffrorna visar det sig att inga förändringar är säkerställda och den enda korrekta rubriken hade varit ”Ingenting verkar ha hänt”. Det blir dock jättetråkiga artiklar av det, så tidningarna låtsas i stället, för att ha något att skriva, någon partiledare att ställa mot väggen om ett ickeexisterande tapp eller framrusning.

Det här är ett stort problem för svensk politikbevakning. Precis som Daniel Nordström säger så driver opinionen i viss utsträckning sig själv, bevakningen av opinionsläget skapar i sig väljarrörelser. Men problemet är inte opinionsmätningarna, åtminstone inte de seriösa. Problemet är att inga reportrar eller nyhetschefer tycks kunna tillräckligt med grundläggande statistik för att veta vad mätningarna säger och inte. Om jag var chefredaktör skulle jag kanske välja att lägga ansträngningen där.

 

Tidigare inlägg:

Novus vd: Redaktionernas feltolkningar är problemet

VLT:s chefredaktör: Valår – då säger vi nej till opinionsundersökningar