Politisk journalistik bortom flosklerna

Åttiotalets nöjesjournalistik är tillbaka, även i valbevakningen! Men det som verkligen behövs är reportrar som kan genomskåda politiska floskler, skriver Isobel Hadley-Kamptz

Det är en händelse som ser ut som en tanke. Jag upptäcker glädjestrålande att SVT lagt ut Macken på Öppet arkiv nästan precis samtidigt som det presenteras att Sven Melander kommer intervjua alla partiledarna live på Facebook och Youtube. Åttiotalets nöjestelevision vinner uppenbarligen i längden.

”Försök förklara det här för någon från 2010”. Med dylika formuleringar understryker många hur dagens nyhetshändelser hade varit totalt obegripliga till och med för bara några få år sedan. Programledaren från the Apprentice har blivit USA:s president. Den siare som påstått det hade nog inte ens hört ett ”You’re fired!” för alla skrattsalvor. Nå. Det är som det är. Och nu ska Rulle från Nöjesmassakern ha hand om partiledarintervjuer inför det svenska valet.

Jag vill nu på inget sätt a priori förhindra vare sig Donald Trump eller Sven Melander från att byta bana och bredda sig. Ronald Reagantill exempel visade sig ju bli en på många sätt alldeles utmärkt president trots att han inledde karriären som b-skådis, och problemen med Trump är inte primärt hans tv-personlighet. Ändå finns det något intressant här, om hur politiken drar till sig personer från vitt skilda fält, och hur bakgrund inom kanske alldeles särskilt nöjessfären verkar ge gräddfil rakt in på de mest intressanta uppdragen.

I Sverige har vi det senaste decenniet haft öppna spjäll mellan nöjes- och musikjournalistik och politisk dito, där gamla nöjesmurvlar snabbt fått framträdande positioner och hyllats för politiska analyser som ärligt talat sällan nått ens grundläggande verkshöjd. Men de har väl talat till folket, antar jag. Man kan ana en viss cynism i mina ord här, men så har jag ju själv hela livet varit en ärketönt som mest läst politisk filosofi och aldrig vetat något alls om vilka 7-tumssinglar eller mixtapes som varit det senaste heta. Jag inledde hela den här texten med att berätta om hur mycket jag gillar Macken. Det är ungefär där min kredd-nivå ligger.

Och jag råkar tro att politisk journalistik blir bättre om personen som genomför intervjuer, skriver analyser, formulerar politiska linjer redan kan en hel del om, tja, politik. Om man kan tillräckligt mycket ser man nämligen förbi politiska floskler, klarar av att ställa intressanta följdfrågor, man kanske till och med kollar upp vad partiet eller personen sagt förut och försöker se de stora sambanden, dra de långa linjerna.

Vi har massor av fantastiska politiska journalister i Sverige. En del av dem har till och med bakgrund inom nöjesjournalistiken. Om jag får önska en enda sak inför valåret 2018 är det att medierna ger de här personerna tillräckligt med resurser och tid att använda all sin kraft att förklara för oss väljare vad som står på spel och hur. Om jag får önska en sak till är det att det blir fred på jorden.