Oprah-vurmen visar på nytt medielandskap

I ett allt mer svårnavigerat kick- och klicksökande medielandskap kan kändisskap bli en dörröppnare till amerikansk politik. Det konstaterar Isobel Hadley-Kamptz efter mediegiganten Oprah Winfreys uppmärksammade tal på the Golden Globes.

“I want all the girls watching here now to know that a new day is on the horizon.”

Det var ett helt fenomenalt tal hon höll på the Golden Globes, Oprah Winfrey. Inte bara budskapet, utan hantverket, rytmen, fraseringen, leveransen. Det var ett tal däruppe bland de allra bästa, och då syftar jag inte på tacktal på filmgalor, utan på politiska tal som förändrar historien. Jag grät när jag lyssnade.

Efteråt var det därför självklart att ryktet spreds om att Oprah Winfrey, denna magnifika ”self-made-woman” och personifiering av den amerikanska drömmen som byggt sitt eget medieimperium, var redo för en politisk karriär. Kanske vill hon kandidera om två år, kanske kan hon hjälpa oss slippa dagens lallande presidentclown med hans hetstwittrade kärnvapenhot. Det vore något.

Lika snabbt kom de sura kommentarerna. ”Ännu en kändis?”, ”Vore det inte spännande med en president som faktiskt kan något?” Nu tror jag för all del att Oprah Winfrey inte skulle ha några kunskapsmässiga problem med presidentrollen, även urtypiskt partipolitiska presidenter som George W Bush har överlåtit kunskapsbiten till goda rådgivare. Hon har tillräckligt goda politiska instinkter och tycks ödmjuk nog att förstå när hon skulle behöva lita på andras kompetens. I USA har man också åtskilliga goda exempel på kändisar från andra sfärer som blivit utmärkta politiker, Ronald Reagan och Arnold Schwarzenegger är förstås de mest kända.

Däremot säger Oprah-vurmen något intressant om vad som möjligen blivit ett nytt villkor i amerikansk politik: kan man ens vinna ett val i dag om man inte redan är känd från början? Vilken chans skulle en okänd guvernör från, säg Montana, ha om hen ställdes mot världens mest kända man? Mediesituationen är så oklar, människor hämtar sin information i så stor utsträckning från annat håll, och i nätgeografin ger kändisskap så stort försprång att en okänd knappt kan komma ikapp, oavsett hur förnuftig skatteplan hen totat ihop. The winner takes it all, som nätföretagslogiken lyder. Inte alla stater, kanske, men alla retweets?

Det är ingen ny situation, förstås, och inte heller omöjlig att komma runt. Barack Obama lyckades bygga en storslagen gräsrotsrörelse och vinna trots att han ställdes mot den betydligt mer välkända Hillary Clinton i primärvalen 2008. Men nätet och polariseringen har tagit över ännu långt mycket mer i dag, och uppmärksamhetsspannet minskat ytterligare.

Inte heller är det ett amerikanskt fenomen. Också i Sverige har vi journalister, dokusåpadeltagare, artister som tagit steget över till politiken, och även här diskuteras om kändisskap i sig kanske är en allt viktigare faktor för att komma igenom bruset. Det fungerar inte ensamt, men som dörröppnare i ett svårnavigerat, kick- och klicksökande medielandskap.

Sannolikt vill Oprah Winfrey inte alls lämna sitt egenbyggda, härliga, medieimperium för det måttliga nöjet att köras genom rader av negativkampanjmaskiner. Folk som inte levt sina liv som politiker har i allmänhet gjort mycket som kan bli skandalrubriker i rätt händer.

Men ändå. ”Cheers to a new year and another chance for us to get it right.” Oprah Winfrey har en optimism och en värme som saknas så plågsamt i amerikansk politik just nu. Hon för faktiskt människor samman. Vem vet hur långt det räcker.