Två separata samtal om medierna

Bilden av de svenska medierna är mer kluven än på länge. En emotionell och närmast absolut misstro samexisterar med högkvalitativa och samhällsviktiga granskningar, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Just nu finns det två separata samtal om medierna. Å ena sidan, det som ibland kallas mediekritik, men som framförallt definieras av en emotionell och närmast absolut misstro. Häromdagen påstod en moderat riksdagsman på twitter att medierna höll tyst om den antisemitiska attacken på Göteborgs synagoga samtidigt som alla medier hade nyheten om attacken stort uppslagen överst på sina sajter. Det spelade ingen roll att det helt uppenbart inte var sant, han kände så ändå.

Den här misstron får näring av direkta misstag från medierna liksom av märkliga nyhetsbevakningsprioriteringar och ologiska namnpubliceringar. För sådär en tio år sedan hade jag nog generellt hållit med om att svenska medier inte höll någon vidare kvalitet. Det fanns en yrvakenhet inför internet och många medier satsade på klickvänlighet snarare än på kvalitetsinnehåll. Många redaktioner brydde sig inte om faktarättelser, och det fanns en högfärdighet gentemot tanken att läsarna ibland kunde veta mer.

Fördummande klicksökande finns förstås på många håll kvar, men på det stora hela är den här bilden inte sann längre. Tvärtom satsar svenska medier stort på seriösa gräv, viktiga nyhetssatsningar om säg klimatet eller kommunalpolitik, vi får oss hela tiden till livs riktigt bra journalistik.

Ta bara den här hösten. Matilda Gustavssons reportage i DN om de 18 kvinnorna som anklagar kulturprofilen för övergrepp är ett sådant knäck som på riktigt ändrar verkligheten. Samma sak med Malena Rydells och Erika Hallhagens arbete på SvD som ledde fram till det första stora uppropet av svenska kvinnor om vad de tvingas stå ut med på jobbet: #tystnadtagning. Sverige kommer bli ett annat efter detta.

På Eskilstunakuriren har Mathias Ståhle, Anna Hansson och Henrik Holmberg fortsatt granska högerextremismen på nätet, även om Ståhle inte fick stora journalistpriset för sitt gräv om den svenska trollfabriken. Det fick inte Kristoffer Örstadius och Mikael Holmström från DN för sitt avslöjande om IT-haveriet på Transportstyrelsen heller, men däremot Dan Josefsson, Anna Nordbeck, Johannes Hallbom och Jakob Larsson från Dokument Inifrån i SVT för ”Fallet Kevin”, den groteska berättelsen om hur polisen från början bestämde sig för att två små pojkar var skyldiga till mordet på fyraårige Kevin och därefter enbart letade efter bevis på deras skuld. DN skrev också om Kevin och avslöjade senare ett ytterligare fall med ett barn som polisen med hjälp av samme psykolog som i Kevin-fallet pekade ut som mördare på ytterligt skrala bevis.

Jag kan fortsätta och fortsätta. Så mycket och så bra journalistik som skapas i Sverige just nu har vi inte sett maken till på länge. Högkvalitativa granskningar av maktmissbruk, enskilda brott, nya hotfulla sociala rörelser, myndighetsinkompetens, till och med justitiemord. Detta samtidigt som delar av branschen närmast paralyserats av #metoo-anklagelser.

Ändå hänger sig vissa kvar i diskursen om, inte bara specifika misstag utan om mediers allmänna inkompetens och till och med korruption. Antingen läser de inte alla de här strålande reportagen eller så spelar det ingen roll. Och vad ska medierna i så fall göra, om kritiken helt frånkopplats från vad medierna faktiskt håller på med?

Jag tror tyvärr inte att man kan övertyga de mest inbitna medieskällarna. Men för alla andra gäller samma som alltid: Gör ett så bra jobb som möjligt. Kolla och dubbelkolla alla källor. Fortsätt satsa på kvalitet. Var inte rädd att rätta om det trots allt blir fel. Kan vi fortsätta med ett lika mediebra år 2018 kan vi sannerligen vara glada.