Staffan Heimersons perfekta provokation

Den klickonomi som styr i dag gör att Sofia Olsson Olsén må vara hur engagerad i jämställdhet som helst men ändå självklart godkände Heimerson-publiceringen.

Det var medielogiskt väntat. När alla i hela riket (utom Alexander Bard) tycker ungefär samma sak så kommer det förr eller senare komma en stort uppslagen krönika som tycker exakt tvärtemot. Även när det nästan alla håller med varandra om är något så basalt som att kvinnor bör slippa ständiga sexuella trakasserier på jobbet.

Att Staffan Heimerson i Aftonbladet i går lyckades dra en linje från häxprocesserna i Salem, via Stalins utrensningar vidare till #metoo-rörelsen var ändå en smula imponerande. Att dessutom – precis när alla andra försöker hämta andan efter avslöjanden om renodlad sexualsadism ett hjärtslag från Svenska Akademien – beklaga det kulturella kalhygge som kommer råda om de stora kulturstjärnorna beläggs med ”nolltolerans” är en så perfekt provokation att man bara måste buga sig. I sammanhanget spelar det mindre roll om Heimerson själv faktiskt tycker sådär eller om han bara skriver så för att trolla.

För många må avfärda texten som en äldre mans förvirring i samtiden, men jag kan inte se någonting som är lika samtidsmässigt pricksäkert som detta optimala klickbete. Mindre etablerade medieaktörer som exempelvis Nyheter24 brukar försöka åstadkomma något liknande med att säg ge 13-åriga killar i uppdrag att skriva om feminism, men gammal är som bekant äldst. Och det gäller både Heimerson och Aftonbladet.

Jag låter cynisk, men det är jag inte. Detta är enbart en torr analys av den klickonomi som styr så många medier i dag, där all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet, och där Sofia Olsson Olsén må vara hur engagerad i jämställdhet som helst, och för all del ha en hel del att göra åt saken på sin egen redaktion, men ändå självklart och förtjust godkände Heimerson-publiceringen.

Och alla som upprörs över den och länkar den för att berätta om sin upprördhet ger dem rätt. Länken i den här texten går via unvis.it för att jag faktiskt inte vill stödja den här sortens medielogik (det är ett verktyg som gör att man kan länka texter utan att klicken räknas), men samtidigt vet jag förstås att också den här texten är en del i samma teater. Fler människor kommer genom mina ord att också läsa Heimersons. Sedan kanske de också blir upprörda och länkar den på Facebook, och så fortsätter spelet. Steg efter steg.

Samtidigt fortsätter kvinnor i den verkliga världen att parera sexistiska skämt och varna varandra för honom som man inte vill hamna bredvid på jobbets julfest. Det är också typiskt att den mediala logiken nu svänger åt andra hållet, och ger utrymme för män som tycker att det tjatats alldeles för mycket om småsaker, precis när #metoo-rörelsen börjar rulla vidare från de yrkesgrupper med mest socialt och medialt kapital som var först ut.

Nu pratar undersköterskor med varandra på Facebook, byggbranschen har sitt eget upprop, kvinnor i restaurangvärlden delar erfarenheter av ett närmast oändligt antal tafsande krogkunder. I de branscherna finns inga kändisar som kan fronta en tidningssida, men kvinnornas utsatthet är lika sann ändå, och ofta större än i tjänstemannabranscher. Var fjärde undersköterska har utsatts för sexuella trakasserier senaste året.

Men nu börjar medier tröttna. Kan vi inte skriva om något annat än de här himla uppropen? Folk orkar inte med hur många plågsamma berättelser om övergrepp som helst. Kan vi inte ha en kul, fräck krönika som rör om lite i grytan i stället?