Medierna som hatobjekt och nyttiga idioter

Nazisterna vill med våld och hot om våld skrämma medier till tystnad, samtidigt som de använder mediernas aningslöshet för att bedriva sin propaganda i yttrandefrihetens namn.

”Malexander, Malexander.” Han ser liten ut bredvid poliserna, nazisten som taktfast skanderar om den lilla orten i Östergötland som är mest känd för att två poliser mördades där av nazister för 18 år sedan. Han ler ändå brett när han retirerar. Ramsan hördes vid flera tillfällen under nazimarschen i Göteborg i lördags.

Om det är något bra som kommit ut av de senaste veckornas nazistverksamhet, utöver att de i lördags primärt framstod som misslyckade allmänkriminella på promenad mellan två Ica-butiker, så är det att man inte längre kan missta sig på deras planer.

De bar på bilder på förintelseöverlevaren Emerich Roth med texten ”Förrädare”. Likadana bilder med likadan text på DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, centerledaren Annie Lööf, författaren Alexandra Pascalidou. De namngav enskilda poliser, som rikspolischefen Dan Eliasson och Göteborgspolisen Erik Nord, som folkförrädare, och berättade i klartext vad de vill göra med sådana. ”Lyktstolparna kommer inte räcka till,” som NMR-ledaren Simon Lindberg sade. De räknar upp vilka som ska hängas: judar, politiker, journalister, poliser. I lördags gick de till fysisk attack mot journalister på plats, men stoppades av polisen.

Det är förtvivlat svårt att ta nazister på allvar, inte minst när de knappt klarar av att organisera en marsch längre än ett 40-tal meter. På twitter finns både nazistiska Nordfronts eget konto och ett satirkonto och jag kan inte alltid avgöra vilket som är vilket. Nazism framstår som satir i sig självt. Det var likadant på 20- och 30-talet. Hitler säger bara sådana där våldsamma och antisemitiska saker för att få anhängare, som New York Times skrev 1922.

I vår tid balanserar de högerextrema på nätet medvetet på det gungflyet, med skämt som är lika mycket allvar, öppna vidrigheter som kanske eller kanske inte sägs ”bara för att provocera”, nazism for teh lulz. Ofta är det en medveten inriktning för att locka unga nätnihilister, som man senare kan radikalisera. En annan metod använder aktörer som tidskriften Nya Tider, som hävdar sig vara oberoende och håller sig precis hitom gränsen för att själva kunna kallas nazister, samtidigt som de har nära band till såväl NMR som andra nazigrupperingar och regelbundet publicerar både antisemitism och stöd till nazistiska rörelser.

En sak som försvann snabbt från diskussionen om Nya Tiders närvaro på Bokmässan är också att tidningens vice chefredaktör Sanna Hill i våras deltog i direkta trakasserier mot enskilda journalister ihop med den högerextrema youtube-kanalen Granskning Sverige. Dessa trakasserier och hotfulla hembesök försvarades också i själva Nya Tider.

Frågan om nazismen är något mer än en fråga om yttrandefrihet. De vill inte bara uttala sina åsikter, de vill döda oss, och de försöker återkommande uppfylla den önskan, med bomber mot åsiktsmotståndare, invandrare, feminister, med direkta våldsamma attacker på frihetliga och antirasistiska demonstrationer. De vill med våld och hot om våld skrämma medier till tystnad, samtidigt som de använder mediernas aningslöshet för att bedriva sin propaganda i yttrandefrihetens namn. Ekot hänvisade t ex okommenterat till NMR:s egna propagandasidor i bevakningen av vad som egentligen hände i Göteborg i lördags.

Att reglera nazisters yttrandefrihet mer än vi redan gör med förbud mot hot och hets är inte okomplicerat, och kanske inte heller önskvärt. Men när vi organiserar motståndet mot dem får vi aldrig en sekund glömma att de vill mycket mer än bara prata.