När fakta inte räcker

Är det är lönt att faktagranska, försöka påverka eller uppmärksamma hur falsk information utifrån används för att destabilisera samhället, om det ändå riskerar att stärka såväl felaktiga faktauppfattningar som de åsikter man försöker motverka?

Faktaresistenta är vi allihopa, skrev Ivar Arpi i en intressant ledarkrönika i Svenska Dagbladet förra helgen. Han gick igenom ett antal studier om hur vi inte bara går vi mer efter känslor och gemenskaper än efter fakta när vi bildar våra åsikter, konfronterade med att det vi tror på är osant, som exempelvis att det faktiskt inte fanns massförstörelsevapen i Irak eller att vaccin inte alls är farligt, tenderar vi att stärkas i vår ursprungliga uppfattning. Även om vi nu egentligen vet att den är grundad i osanning.

Det är väldigt dystert, för både journalistiken och opinionsbildningen.

Nu är det som populärt kallas faktaresistens inget nytt, människor har alltid styrts mer av känsla än av förnuft, och vissa hävdar att det till och med skulle ha evolutionära fördelar. I decennier har statsvetare kunnat se att människor tar till sig fakta som stöder deras redan existerande åsikter långt mer än sådant som skulle kunna tvinga dem att ändra sig. I dag talar vi om postsanningssamhället, och uppfattningen att politiker – också bortom Donald Trump – bara ljuger är brett spridd. Väljare har dock under lång tid trott att politiker bryter sina vallöften, trots att forskningen visar att nästan alla vallöften från alla politiker tenderar att uppfyllas.

Orsakerna till de här skevheterna påminner om varandra. Vi lägger in olika saker i orden, tolkar verkligheten utifrån oss själva. Vad inbegriper ett vallöfte, att en viss regel ska ändras som utlovat eller att just jag ska känna av en förbättring i mitt liv? Vad spelar det för roll om brottsligheten går ner om jag ändå utsatts för flera ouppklarade inbrott? Vad gör generell fantastisk fattigdomsminskning i världen för gott om min mamma inte klarar sig på pensionen? Skillnaden i dag är att osanningar och propaganda får så mycket större spridning, medan förtroendet för medier och etablissemang med möjlig förmåga att faktakorrigera har minskat.

Jag har tidigare skrivit om vad medierna bör göra för att återfå förtroendet. Utan det arbetet är mycket annat förgäves. Men är det ens lönt att faktagranska, försöka påverka eller uppmärksamma hur falsk information utifrån används för att destabilisera samhället, om det ändå riskerar att stärka såväl felaktiga faktauppfattningar som de åsikter man försöker motverka?

För nyhetsjournalister är det enklare, deras uppgift är att redovisa fakta, oavsett konsekvens. Men för opinionsbildare eller exempelvis ansvariga för psykologiskt försvar blir det svårare. Har jag stärkt vaccinmotståndet genom alla texter där jag försökt förklara det bokstavligt livsviktiga i heltäckande vaccinationsgrad? Stärker eller försvagar man det psykologiska försvaret med att tala öppet om alla försök till yttre påverkan som just nu pågår? Många har för övrigt länge påstått att Sverigedemokraterna bara gynnas av också kritisk mediebevakning.

Lyckligtvis behöver man inte vara så defaitistisk. Senare forskning visar att resultaten Ivar Arpi hänvisade till om bakslag för faktakorrigeringar är ovanliga. Visserligen påverkas vi mer av fakta vi redan gillar, men sådana vi ogillar ger åtminstone rätt sällan rakt motsatt effekt. Däremot måste man vara ödmjuk inför att fakta inte räcker. Som opinionsbildare måste man också tänka mer på att få rätt än att ha rätt. Om man inte lyckas övertyga ens någon, inte lyckas påverka ens något, är det i den positionen inte särskilt relevant att ha fakta på sin sida. Vinnarna skriver som bekant historien.