Upprustning mot falska nyheter

Vi har redan systemen för att motverka desinformation och falska nyheter, problemet är att vi rustat ned dem.

Vi pratar mycket nu om desinformation, falska nyheter och det som kallas post-sanningssamhället. Falska nyheter spreds mer än sanna på Facebook inför det amerikanska valet och senaste veckorna har åtskilliga reportage dykt upp om producenterna av de där falska nyheterna, som ofta tycks agera primärt av kommersiella skäl, man tjänar reklampengar på klick och delningar och folk klickar ju och delar.

Om detta är kommersens Schylla så är Charybdis den medvetna ryska desinformationen: trollfabriker, falska nyhetstelegram som tar sig rakt in i västs medieflöden, må dessa handla om att Carl Bildt ska bli premiärminister i Ukraina (i både Dagens Nyheter och Dagens Industri) eller om nedskjutna ryska hjälpsändningshelikoptrar i Syrien (i Sveriges Radio). Som ett ytterligare grund i mitten finns i hela väst de inhemska högerpopuliströrelserna som delar intressen med Ryssland att destabilisera och minska förtroendet för samhället. Medlen kan påminna om varandra, med hatkampanjer mot journalister, som den mot Yle-journalisten Jessikka Aro, eller bara den breda hat- och hotfloden på sociala medier.

I förra veckan deltog jag på ett seminarium på Sida om de här frågorna, ihop med bland andra chefen för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet Martin Kragh. Det är lätt att bli dyster och defaitistisk, och så kändes det också där när vi räknade upp problemen. Hur ska vi alls kunna mota det här? De vanliga medierna har också väldigt lätt att skylla ifrån sig, på Facebooks algoritmer eller nätets filterbubblor, eller bara på dumma läsare som inte förstår bättre.

Det vi indirekt kom fram till på Sida var dock både mer krasst och mer hoppingivande. I många år nu har vi nedrustat, i bred mening. Centrala samhällsfunktioner, de som nu är i gungning, har medvetet prioriterats ner. Det handlar om kvalitetsmedier med faktakontroll, om psykologiskt försvar, om polisen, om skolorna. Det blir säreget för medierna att oja sig över ”falska nyheter” som egen genre när man själv obekymrat kör halvfalska rubriker eller blandar ihop balans mellan ytterligheter med objektivitet. Polisen å sin sida står handfallen inför alla hat- och hotbrott på nätet, ofta läggs fallen ner så fort anmälan kommit in. Man vet inte ens hur man ska utreda, och förresten saknas resurser. Det psykologiska försvaret har varit på sparlåga, ihop med övrig försvarsförmåga, och försöker nu förtvivlat komma ikapp med uppgiften.

Det här är förstås dystert, men innehåller på vissa sätt sin egen lösning. Har man rustat ner kan man rusta upp igen. Det blir dyrare och svårare, men det går. Kanske behöver vi inte ens tänka så värst kreativt på de nya teknikproblemen, utan i första hand försöka få de gamla systemen att fungera som de ska. I alla fall kan vi ju prova det först.