Klickokratin göder Trumps konspirationer

I Sverige har vi ingen Trump, än, men vi har grogrunden. Hur ska vi, hur ska medierna, hantera det? Inget göder konspiracismen som den cyniska klickokratin, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Oftast brukar jag mest skratta åt dem, konspiracisterna som man säger med ett avancerat begrepp. Det är personer som tror på olika sorters konspirationer, må det vara om chemtrails, Bilderberggruppen eller farligheten i fluortandkräm. Jag blir uppfylld av helig vrede när de bedriver kampanj mot vaccinationer eftersom det hotar andra människors liv och hälsa, och det finns förstås djupt obehagliga muslimhatiska och antisemitiska subgrupper, men hur ska man kunna göra något annat än fnissa åt dem som söker hemliga budskap om Illuminati i reklamkampanjer från Apoteket?

I ett reportage om Donald Trumps väljare i Dagens Nyheter i helgen fokuserade Björn af Kleen på just konspiracisterna, snarare än de rasistiska rednecks som ofta lyfts fram. Det här är människor som tror att Rockefellers och Rotschilds kontrollerar allt, att det finns en hemlig världsregering, en kriminell kartell som redan valt Hillary Clinton till president, och alla är överrens om att journalister är femtekolonnare som bara ljuger för elitens syften.

Det senare är en vanlig komponent också i svensk konspiracism, inom de mest skilda områden. Visst möts journalister av hatfloder när de skriver om invandring, men också när de skriver om myterna om socker, som journalisten Amina Manzoor upptäckte nyligen. Att förklara att sockerberoende inte finns eller att barn inte blir hyperaktiva av socker väcker vreden i åtminstone delar av folkdjupet. Samma sak om man skriver om att elallergi inte finns mer än som psykiatrisk sjukdom eller om det ohyggligt oansvariga i att inte vaccinera sina barn.

I Trumps sista kampanjfilm tar han steget fullt ut och talar om just världskonspirationen mot USA och hotet från den globala eliten till bilder av kända judar inom finansvärlden som George Soros och amerikanska riksbankschefen Janet Yellen. Här tippar konspiracismen över i den antisemitism som den hela tiden gränsar till, och anhängarna jublar.

Det är direkt skrämmande och många har visat på likheterna mellan Trump och historiens fascistiska diktatorer. Men kanske måste vi börja ta också den där lustiga till synes harmlösa faktaresistensen och konspirationsglädjen på allvar. Att välja bort fakta från exempelvis läkare till förmån för löst tyckande diskussionsgrupper på internet är inte fnissigt, det är farligt. Individualism och auktoritetsmisstro är bra saker, men här har människor mest bara bytt auktoriteter och litar benhårt på ”Jenny, 37” på föräldraforumet som säger att barn tar svår skada av gluten. Det är olika social, kulturell och ekonomisk bakgrund på dem som hänger på Avpixlat och på Giftfria barn på Facebook, men misstron mot de traditionella överheterna, liksom mot de traditionella medierna, är grundmurad på båda håll.

Det är den här misstron som fört Trump så långt. Det gör inget att han ljuger, alla ljuger ju och hans uppenbara lögner är ändå på något sätt mer trovärdiga i supportrarnas ögon. Han eldar på hatet och rädslan och de upparbetade känslorna kommer USA att få leva länge med. I Sverige har vi ingen Trump, än, men vi har grogrunden. Hur ska vi, hur ska medierna, hantera det? Jag tror på öppen självkritik och på tydliga satsningar på kvalitet och faktakontroll. Och det finns underbar kvalitet på sina håll, men tyvärr rimmar det rätt illa med den ekonomiska situationen för branschen. Inget göder konspiracismen som den cyniska klickokratin. Allt fler medvetet tillvridna rubriker och ”virala” debattinlägg! – ni kan aldrig gissa vad som hände sen.