Mediernas ansvar för samtalstonen

Att medier lär sig navigera i olika sfärer är avgörande för att undvika att samtalstonen blir samma som i sämsta sortens omklädningsrum, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Bara locker room talk.” Så avfärdade Donald Trump de senaste läckta banden där han lystet talade om allt man kan göra med kvinnor om man är känd. Nu tror jag förvisso inte att män i omklädningsrum i allmänhet talar om att greppa främmande kvinnors könsdelar utan att först invänta någon form av samtyckessignal, men försvaret är intressant ändå. För vi pratar verkligen på olika sätt i olika sammanhang, men skiljelinjerna mellan dessa sfärer har blivit allt luddigare.

Internet bryter, som de flesta vet, upp linjen mellan privat och offentligt. Det gäller inom upphovsrättsdiskussioner, där det som ses som privat – en videosnutt på ett dansande barn – plötsligt drabbas av samma regler för bakgrundsmusiken som om det varit en biofilm. Det gäller också väldigt tydligt i sociala medier, där uttalanden kan kännas privata för en vanlig människa som gör dem, men likafullt kan spridas till många tusentals, och dessutom plockas upp av vanliga medier utan att dessa ens frågar.

Det svenska företaget Narrative sålde en liten kamera att sätta på kragen för så kallad ”lifelogging”, en automatisk bild av omgivningen var trettionde sekund som skickades till användarens mobil. För någon vecka sedan gick de i konkurs, men själva tanken – att alla ständigt ska övervaka allting – lever kvar i många andra applikationer. Själva tekniken med kameror och inspelningsutrustning i allas fickor finns ju oavsett, vilket både Trump och exempelvis Sverigedemokraterna får lära sig att leva med.

Det här ger större politisk transparens, men skapar också problem, för privatlivet liksom för de där gränserna mellan sfärer. Här kommer vi tillbaka till orden. För ett sätt att uttrycka sig kan faktiskt vara helt rimligt i en sfär och helt oacceptabelt i en annan. Jag uttryckte mig själv annorlunda på exempelvis twitter för fem år sedan än jag skulle göra i dag, helt enkelt eftersom jag då upplevde det som mer privat och i dag som mer offentligt. Även steget vidare till vanliga medier är ett steg mot mer offentlighet, vilket gör att citerade tweets kan kännas konstigt privata. Samma sak gäller när längre facebook-statusar publiceras som debattartiklar, det blir ofta en privat ton som vi inte är vana vid i den sortens sammanhang.

Näthatet beskrivs ibland som samma gamla hat som folk alltid uttryckt i kafferum. Men själv har jag aldrig hört våldtäktshot i kafferum, och dessutom är det stor skillnad mellan att skvallra nedsättande OM någon och att skriva samma saker direkt till personen. Här korsas också normerna för olika sammanhang, eftersom de som skriver grova hatmeddelanden på nätet sannolikt inte skulle säga samma saker direkt i ansiktet på dem de adresserar.

Det finns flera utmaningar här. Dels måste medierna lära sig att navigera i den privata massutskicksterrängen, helst utan att utnyttja enskildas öden för maximalt med klick. Ett första steg är att inse att medier faktiskt har ett annat anspråk än enskilda i halvoffentligheten och att det kanske bör återspeglas i såväl ton som nyhetsvärdering. Dels måste vi alla bli bättre på att förstå och hantera olika språkligheter, olika arenor. Det halvprivata är ett stort värde med sociala medier, men vill vi ha ett politiskt samtal som låter som sämsta sortens omklädningsrum eller fyllefest?