Filmen om Snowden och faran med Trump

När vi kom till de autentiska nyhetsinslagen i filmen om Snowden började jag gråta. Det var förmodligen inte där Oliver Stone tänkt sig. Men låt mig förklara.

Jag var alltså och såg Snowden-filmen i helgen. Den är jättebra, oväntat spännande fast man vet hur det går, och av det jag känner till ligger den extremt nära verkligheten. Ändå gick jag från biosalongen lika delar cynisk och rasande.

Alla minns grunderna i berättelsen. Edward Snowden jobbade åt CIA och NSA och upptäckte hur pass mycket och på hur vaga rättsliga grunder säkerhetstjänsterna övervakade sina egna befolkningar. Han upptäckte att de tvingade in bakdörrar i nästan alla större nättjänster, hur de medvetet tvingade fram försämringar i krypteringsstandards så att man enklare skulle kunna knäcka krypton, hur de övervakade journalister som skrev om läckor eller om terror. Till slut blev det för mycket och han hoppade av och lämnade ut informationen han samlat ihop till några av världens mest respekterade medier. Han säger sig enbart ha haft ideella motiv, att dra i nödbromsen för ett omoraliskt system, och i dag lever han i Ryssland, det enda land som givit honom asyl, och deltar via länk i konferenser om internet, övervakning och journalistik i hela världen.

Så varför började jag gråta? Jag mindes exakt de där nyhetsrapporterna. Grafiken, rubrikerna, allvaret. För det var genuint allvarligt. Vi har haft diskussioner om övervakning förut, men då har det gällt system som politiker öppet vill införa. Här fanns bevis på att de inte ens brydde sig om att ha lagen på sin sida, de spionerade på oss alla oavsett. Än allvarligare var uppgifterna om att de dessutom medvetet gjorde internet sämre och mer otryggt för alla – försämrad kryptering gynnar alla som av olika skäl vill ta sig in för att komma åt hemliga uppgifter, inte bara säkerhetstjänsten.

Och ändå hände nästan ingenting.

Visst, efter ett tag kom det domslut om att systemen faktiskt var olagliga, och vissa saker påstods justeras, men hur ska vi kunna lita på det? Amerikanska politiker ser fortfarande Snowden som en landsförrädare, på samma sätt som Chelsea Manning som sitter i fängelse på livstid för att ha avslöjats amerikanska krigsbrott. Hon dömdes för övrigt nyligen till isolering som straff för att hon försökt ta livet av sig. Jag vet inte vad Snowden eventuellt ger Ryssland i utbyte mot att få bo där, men inga västländer ger honom asyl så jag kan inte se att han har något reellt val.

Särskilt inte som en person som upprepade gånger krävt Snowdens avrättning eventuellt kommer bli USA:s president i november. Här kommer raseriet in igen. För inte bara kräver Donald Trump dödsstraff för Snowdens avslöjanden, själva tanken på en president Trump med tillgång till NSA-maskineriet är hisnande obehaglig.

För många år sedan sade Carl Bildt på en internetkonferens att man i fråga om övervakning måste skilja mellan goda och onda länder. Goda länder fick övervaka och avlyssna, medan onda inte fick. Utsikten om en president Trump suddar ut den linjen rejält. Också i demokratier kan folket välja galningar till ledare, vi har sett det historiskt och riskerar att se det nu i höst. Att då ha övervakningssystem i gång som ger totalitärer våta drömmar är inte en särskilt bra idé.

Att skriva om nätavlyssning känns numera närmast fruktlöst. Människor bryr sig faktiskt inte om massövervakning. Inte ens Snowdens avslöjanden fick oss att titta upp från skärmen mer än några sekunder. Inte ens när brittisk säkerhetstjänst trängde sig in på Guardians redaktion för att med slägga fysiskt slå sönder hårddiskar med Snowden-avslöjat material orkade särskilt många ens retweeta någon lam upprördhet. Här är vi nu. Cynism, raseri och tårar.