Handgranaten i Biskopsgården

Svåra samhällsproblem saknar snabba lösningar, och ställer större krav på ett mediemaskineri som ofta letar svartvita konflikter och enkla svar.

”Tioåringars värld ska inte handla om handgranater och kalashnikovs.” Det var rubriken på en debattartikel i Dagens Samhälle för några veckor sedan, skriven av Martina Domini, uppvuxen och boende i Biskopsgården utanför Göteborg. Det var i Biskopsgården som en åttaåring dödades av en handgranat tidigare i höstas, sannolikt i en uppgörelse mellan kriminella. Domini berättar om hur livet i området har förändrats sedan hon var liten, och att barnen i dag ständigt konfronteras med vapen, med kriminella, med möjligheten att tjäna enkla pengar på att hjälpa det ena eller andra gänget.

Den här typen av samhällsfrågor tas nästan bara upp av personer som också vill tala om problemen med invandring. Oron över kriminaliteten knyts till oron över ökad invandring, oavsett om fakta talar för någon sådan koppling. Mediedramaturgin fungerar likadant. Tyvärr leder det också till att många som inte vill spä på de stämningarna väljer att hålla tyst. Det finns rimliga skäl för det. Men jag tror inte att det går i längden. Inte om vi vill ha och behålla civilisationen.

För så viktigt är det. Stephen Pinker skrev i sin Better Angels of our nature om hur fantastiskt våldet minskat över mänsklighetens historia. Vi kommer från naturtillståndet, där livet var kort och brutalt, och har rest oss över seklen, och blivit allt fredligare och mer civiliserade.

Det finns några centrala orsaker och ingen handlar egentligen om att människor blivit mer ädelmodiga. En är uppkomsten av staten, våldsmonopolet och så småningom rättsstaten. Människor behövde inte förlita sig på egen våldspotential för att känna sig trygga. Det fanns polis som skyddade oss i stället. Vi behövde inte hämnas, det fanns domstolar och fängelser. Vi behövde inte använda förebyggande våld mot andra, för att förhindra att de kanske skulle anfalla oss senare. Det här var helt centralt för att få ner våldet.

En annan orsak är ekonomisk, att vi började handla med varandra. Man tjänade helt enkelt mer själv på att inte döda någon och ta deras varor utan i stället kunna köpa och sälja med en stabil handelspartner också i morgon, eller om ett halvår. Vi fick krasst materiella skäl att låta bli våld.

Utöver och på grund av detta förändrades också normerna. Att vara en god man var inte längre att vara en man med överlägsen våldspotential och aggressivitet. I stället blev det att vara någon som kunde behärska sig, som var en god granne, som kunde stå emot lockelser i berusning och spel, som kunde tjäna pengar och försörja sin familj. Man kan kalla det att vi gick från krigarmoral till borgarmoral. Det skiftet har ofta hånats, krigare är trots allt mycket mer romantiska och skapar mer spännande berättelser, men för enskilda människor var det fantastiskt.

Vad vi nu ser, i vissa områden också i Sverige, är att det här skiftet håller på gå tillbaka. Polisen skyddar de facto inte invånarna, som utsätts för långt mycket fler brott än personer i välbärgade områden, brott som sällan eller aldrig klaras upp. Det ekonomiska utanförskapet, dåliga skolor, brist på jobb, har dragit undan fötterna för borgarmoralen, eller arbetarmoral om det uttrycket känns bättre. Man tjänar ofta kortsiktigt ingenting på att bete sig väl, tvärtom är inkomstmöjligheterna oändligt mycket större och enklare inom kriminaliteten. Bästa sättet att skydda sig själv och sina nära är eget våld. Effektivt självförsvarsvåld har tyvärr också den egenheten att det kräver att andra känner till kapaciteten. Alltså krävs aggressionsvåld också, för att fungera avskräckande.

När utgångspunkterna blir sådana är det krigarmoral som gäller. Inte för att människor är onda utan för att de institutionella förutsättningarna leder dit. För att mota utvecklingen hjälper det heller inte att tala om värderingar. Det är grundförutsättningarna som måste ändras, skolorna som måste bli bättre, polisen som måste få möjlighet att göra ett bra jobb, polisen som också måste hantera den rasism som grasserar inom delar av verksamheten, arbetsmarknaden som måste förändras så att alla kan få plats. Det är inga snabba lösningar, vare sig politiskt eller för ett mediemaskineri där vi så länge låtit oss drivas av svartvita konflikter och enkla svar. Men om vi nu låtit det gå så långt att åttaåringar dödas med handgranat måste vi väl alla inse att det här inte går längre.