Desinformatörerna behöver knappt anstränga sig

Kvalitetsaktörer som Sveriges Radio har åtskilliga gånger publicerat tveksamma uppgifter direkt från de ryska propagandakanalerna. Som mediekonsument är den här miljön närmast omöjlig att orientera sig i, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Uttalade mig precis om sexbrotten på We are Sthlm i Russia Today.” Det berättade före detta SVT-anställde, numera fristående facebook-journalisten och föreläsaren Joakim Lamotte, stolt på twitter i förra veckan. Han tycktes inte fundera över vilka Russia Today är eller vad deras mål kan vara med att rapportera om sexuella övergrepp på svenska musikfestivaler.

Det är viktigt att understryka att man inte nödvändigtvis stöder en publikation för att man ställer upp för intervju där, men kontrasten blev våldsam till Lotta Lundbergs kolumn i SvD några dagar senare där hon reflekterar över Russia Todays flotta rekryteringsförsök av västerländska journalister. Inte bara bjuder de på champagne och snittar, de erbjuder också ersättningsnivåer långt över det man måste acceptera som också rätt framgångsrik svensk frilansskribent. I vår tid av sanningsrelativism är det lätt att döva samvetet med att propagandakanalen bara ”ger en annan bild”, och tacka ja till lite högre ekonomiska marginaler.

Det är däremot svårt att tala om Rysslands psykologiska krigföring och desinformationskampanjer. Å ena sidan är den uppenbar, med trollfabrikerna, RT, hacket mot Demokraterna och tusentals twitterkonton som upprepar exakt samma budskap. Å den andra är miljön på internet redan upplöst i en mångfald av ”sanningar” om allt från invandrare till chemtrails, helt utan rysk inverkan. Vi vet att det finns ryskt stöd, både öppet och dolt, till extrema och populistiska kretsar, men det går förstås inte att säga att de inte hade drivit exakt samma linjer oavsett. När Donald Trump bytte åsikt om Ukraina strax efter att Paul Manafort, som länge arbetade för Ukrainas förre president, Kremlvänlige Viktor Janukovitj, tagit över som hans kampanjchef såg det tydligt ut, men Trump hade ju redan hyllat Putin tidigare.

Det är också svårt att förklara vad det är som händer utan att allt går att vifta undan som konspirationsteorier. Jag försökte själv i SvD i våras, och misslyckades snöpligt. Inte för att jag hade fel i sak, men för att mina försök till förenklingar inte fungerade. Att Ryssland stöttar svenska extremister betyder inte att de dirigerar dem och att de delar vissa intressen betyder inte att det finns någon gemensam plan. Det är helt mitt eget fel och kanske bidrog jag tvärtom till att stärka desinformationen. Vissa saker ÄR heller inte särskilt sannolikt ryskt verk, som när kvällstidningarna braskat på om stillastående tåg och fallerande radiomaster som om det vore Putin-invasion. Däremot ökar det förstås känslan av osäkerhet, och det vinner Ryssland också på. Deras mål är att bidra till splittrad gemenskap, misstro mot medier och andra auktoriteter och en allmän försvagning av psykologisk försvarsförmåga. Problemet är förstås att det här är förändringar som sker i alla västländer, ändå. Kalla det tidsanda, förvrängd postmodernism, individualism, flumskola. I många fall behöver desinformatörer sannerligen knappt anstränga sig.

Som mediekonsument är den här miljön närmast omöjlig att orientera sig i. Själv vet jag vilka enskilda reportrar jag litar på, men stora kvalitetsaktörer som Sveriges Radio har åtskilliga gånger publicerat tveksamma uppgifter direkt från de ryska nyhetsbyråerna, som alltså primärt är att ses som propagandakanaler. Nu senast handlade det om en nedskjuten rysk helikopter i Syrien som enligt SR, som nöjde sig med källorna från Kreml, sköts ned efter att ha levererat hjälpsändningar. PåCNN däremot rapporterades att en tom raketkapsel hittades på marken bredvid helikoptern vilket kan tyda på att den nog inte var ute på humanitärt uppdrag. Både Syrien och Ukraina är hjärtpunkter för den ryska desinformationen. I nästa vecka släpper Timbro en granskning av den svenska mediebilden av just Ukraina, då kan vi få mer klarhet i vad som sprids och var. Men där har en säkerhetspolitiskt sakkunnig, Stefan Olsson, lagt tid på att gå igenom och analysera mediematerialet. Hur ska vanliga lyssnare och läsare ens ha en chans att sålla?