Checklista för medier som vill möta misstroendet

Många tycks på riktigt tro att medierna inte är ute efter att spegla verkligheten, att det är politisk styrning av nyhetsvärdering, till och med att medierna aktivt ljuger. Vad kan medierna göra för att mota detta?

Vi har nu bara någon skälvande vecka kvar på detta annus horribilis, 2016. Än hinner älskade konstnärer dö, än hinner världen brinna mer och på fler ställen, som det sannolika terrordådet på Berlins julmarknad visade. I sak spelar det förstås heller ingen roll vilken siffra vi etiketterar tiden med, men människor är nu i allmänhet lagda för talmystik. 2017 alltså. Tyvärr långt ifrån ett tomt blad, men en möjlighet att försöka andas och ta nya tag. Vad borde då de seriösa mediernas nyårslöfte vara?

Det viktigaste, tror jag, är att försöka återfå del av det eroderade förtroendet. Oavsett vad förtroendenivelleringen beror på, där människor lika gärna tror på alternativmedier eller på ”någon på Facebook” som på Sveriges Radio, ligger här en gigantisk civilisationsutmaning. Samhällen behöver en gemensam offentlighet, en gemensam bas att bryta olika åsikter utifrån. Medierna har historiskt varit den basen, men tycks inte längre vara det.

Det finns förvisso positiva tecken. I USA tycks Trumps presidentvalsseger ha lett till ett fantastiskt uppsving för traditionella medier, både gällande prenumeranter – New York Times har ökat sin prenumerantstock med omkring 150 000 sedan valet – och på börsen, där traditionella medieföretag rusat. I Sverige ökar de digitala prenumerationerna på Dagens Nyheter snabbare än de ickedigitala minskar, och även för andra medier blir betalningsviljan hela tiden allt större. I USA kan man tolka utvecklingen som en protesthandling mot Trump och den tidsanda som gjort honom till president, i Sverige är det snarare att det digitala innehållet blivit bra nog att betala för. Dessutom är förtroendet för de stora medierna fortfarande väldigt högt, 73 procent litar på SR, 71 procent på SVT, 51 procent på DN.

Ändå finns misstroendet kvar, i ganska breda kretsar. Många tycks på riktigt tro att medierna inte är ute efter att spegla verkligheten, att det är politisk styrning av nyhetsvärdering, till och med att medierna aktivt ljuger och bedrar lika mycket som vilken högerpopulist-sajt som helst.

Vad kan medierna göra för att mota detta? Jag har en liten lista:

  • Ha rätt oftare, det vill säga kolla och dubbelkolla fakta, var tydliga med ”detta vet vi inte” om stora nyheter.
  • Medge öppet när det blir fel. Var generösa med rättelser, inför spalter med veckans fel och förklara varför det blev fel. Var inte defensiv, ibland missar man!
  • Dela tydligare på åsikter och nyheter. Analyser är ett mellanting, men håll dem sakliga. Markera tydligt också i digitalt material om något är en åsikts- eller nyhetstext. Innehållsdeklarera gärna bakgrunden till reportage, syfte, vilka intervjuer som gjorts och så vidare.
  • När det passar, lägg gärna ut hela intervjuer och dylikt digitalt, så att alla kan se att texten motsvarar materialet.
  • Var noga med att rubriker faktiskt speglar textinnehållet! Tillskruvade rubriker för klickvänlighet är ett otyg. Visst får man vara rolig och spetsig, men det måste finnas grund i texten.
  • Satsa på lokala kvalitetsnyheter. Det lokala är oftast mycket närmare människors hjärtan än det nationella, och bevakas samtidigt i allmänhet i Sverige mycket sämre. Här finns en stor möjlighet till ökad tillit, genom att helt enkelt seriöst granska den verklighet människor lever i.

Det här är inte kvantfysik, utan bara gammal hederlig journalistik, som emellanåt glömts bort i jakt på såväl kostnadsbesparingar som virala spridningar. Vi vet alltså alla hur vi ska göra. Vi måste bara börja göra det. Ska vi säga 2017?

Vilka dirigerade rasistdrevet mot Åhléns lucia?

Om vi vill vara ett samhälle där också mörka barn får uttrycka svenska traditioner räcker det inte att fortsätta bli bestörta och ledsna. Vi måste besegra dem som driver detta.

Så familjen till den lille mörke pojken i Åhléns Lucia-reklam fick nog av all rasism och bad företaget ta bort bilden på sonen ur marknadsföringen. Låt det sjunka in. Ett mörkt gulligt luciaklätt barn på en fin annonsbild ledde till så mycket rasistiskt hat att hans familj tog beslutet att skydda honom genom att försvinna från offentligheten.

Jag må nära en viss oklar skepsis mot Åhléns i sammanhanget, de måste ju ha gissat att detta skulle hända och ändå valde de att sätta en enskild pojke i den rasistiska skottlinjen medan de själva relativt smärtfritt framstår som progressiva, men samtidigt avskyr jag denna min egen känsla. Måste de ha gissat? Är det där vårt samhälle är nu? Ja.

Nu skall villigt sägas att luciarasisterna var långt färre än de personer som gladdes åt den fina bilden. Dessutom fick just det här rasistutbrottet fart på en genuint glädjande motrörelse. Facebookgruppen #jagärhär, där vanliga ickerasister bestämde sig för att ge sig in i kommentarsfält där den vanliga rasistiska sexistiska näthatarklicken härjar, argumentera emot sakligt och stötta varandra. Näthatarklicken är ju inte alls i majoritet, det känns bara så eftersom de är så välorganiserade, skriver så många inlägg och ofta jobbar under så många olika alias.

Det är ett utmärkt exempel på hur man faktiskt kan göra skillnad och göra sociala medier bättre. Alla orkar inte alltid, men man kan göra en liten punktinsats ibland, med stöd av andra. Efter att ha funderat alldeles för mycket senaste året på vad i all världen vi kan göra åt mediesituationen, såväl i de gamla som nya medierna, blev jag lite glad. Sådana insatser kanske tyvärr inte påverkar så många i den aktiva rasistmobben, men det gör luften lite lättare att andas för oss andra.

Och det är här vi måste komma vidare. Vi måste analysera och förstå vad den här nya situationen egentligen handlar om, med sin desinformation, obryddhet inför fakta, tilltagande hätskhet och polarisering. Vad är meningen med att sprida lögner? Vad är meningen med att sprida hat? Visst kan det vara att personer faktiskt tror att pepparkaksgubbar förbjudits på förskolan Igelkotten i Höör och givetvis är det ofta spontana uttryck för rasism, men det finns något mer bakom. Vad är det? Vilket syfte har de längre upp i kedjan, på de högerpopulistiska nätmedierna, som ofta dirigerar den här sortens pseudofolkliga utbrott? Vad är det smartaste sättet att mota det, strategiskt?

För ja, det är så här samhället ser ut nu. Att fortsätta bli bestört och ledsen och uppgivet twittra om vidrigheten i att utsätta barn för rasistdrev må vara den spontana reaktionen hos alla normala människor. Men uppenbarligen räcker det inte. Om vi vill vara ett anständigt samhälle där exempelvis också mörka barn får uttrycka svenska traditioner måste vi besegra dem som driver detta. Tiden att chockas är förbi.

Upprustning mot falska nyheter

Vi har redan systemen för att motverka desinformation och falska nyheter, problemet är att vi rustat ned dem.

Vi pratar mycket nu om desinformation, falska nyheter och det som kallas post-sanningssamhället. Falska nyheter spreds mer än sanna på Facebook inför det amerikanska valet och senaste veckorna har åtskilliga reportage dykt upp om producenterna av de där falska nyheterna, som ofta tycks agera primärt av kommersiella skäl, man tjänar reklampengar på klick och delningar och folk klickar ju och delar.

Om detta är kommersens Schylla så är Charybdis den medvetna ryska desinformationen: trollfabriker, falska nyhetstelegram som tar sig rakt in i västs medieflöden, må dessa handla om att Carl Bildt ska bli premiärminister i Ukraina (i både Dagens Nyheter och Dagens Industri) eller om nedskjutna ryska hjälpsändningshelikoptrar i Syrien (i Sveriges Radio). Som ett ytterligare grund i mitten finns i hela väst de inhemska högerpopuliströrelserna som delar intressen med Ryssland att destabilisera och minska förtroendet för samhället. Medlen kan påminna om varandra, med hatkampanjer mot journalister, som den mot Yle-journalisten Jessikka Aro, eller bara den breda hat- och hotfloden på sociala medier.

I förra veckan deltog jag på ett seminarium på Sida om de här frågorna, ihop med bland andra chefen för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet Martin Kragh. Det är lätt att bli dyster och defaitistisk, och så kändes det också där när vi räknade upp problemen. Hur ska vi alls kunna mota det här? De vanliga medierna har också väldigt lätt att skylla ifrån sig, på Facebooks algoritmer eller nätets filterbubblor, eller bara på dumma läsare som inte förstår bättre.

Det vi indirekt kom fram till på Sida var dock både mer krasst och mer hoppingivande. I många år nu har vi nedrustat, i bred mening. Centrala samhällsfunktioner, de som nu är i gungning, har medvetet prioriterats ner. Det handlar om kvalitetsmedier med faktakontroll, om psykologiskt försvar, om polisen, om skolorna. Det blir säreget för medierna att oja sig över ”falska nyheter” som egen genre när man själv obekymrat kör halvfalska rubriker eller blandar ihop balans mellan ytterligheter med objektivitet. Polisen å sin sida står handfallen inför alla hat- och hotbrott på nätet, ofta läggs fallen ner så fort anmälan kommit in. Man vet inte ens hur man ska utreda, och förresten saknas resurser. Det psykologiska försvaret har varit på sparlåga, ihop med övrig försvarsförmåga, och försöker nu förtvivlat komma ikapp med uppgiften.

Det här är förstås dystert, men innehåller på vissa sätt sin egen lösning. Har man rustat ner kan man rusta upp igen. Det blir dyrare och svårare, men det går. Kanske behöver vi inte ens tänka så värst kreativt på de nya teknikproblemen, utan i första hand försöka få de gamla systemen att fungera som de ska. I alla fall kan vi ju prova det först.

Klickokratin göder Trumps konspirationer

I Sverige har vi ingen Trump, än, men vi har grogrunden. Hur ska vi, hur ska medierna, hantera det? Inget göder konspiracismen som den cyniska klickokratin, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Oftast brukar jag mest skratta åt dem, konspiracisterna som man säger med ett avancerat begrepp. Det är personer som tror på olika sorters konspirationer, må det vara om chemtrails, Bilderberggruppen eller farligheten i fluortandkräm. Jag blir uppfylld av helig vrede när de bedriver kampanj mot vaccinationer eftersom det hotar andra människors liv och hälsa, och det finns förstås djupt obehagliga muslimhatiska och antisemitiska subgrupper, men hur ska man kunna göra något annat än fnissa åt dem som söker hemliga budskap om Illuminati i reklamkampanjer från Apoteket?

I ett reportage om Donald Trumps väljare i Dagens Nyheter i helgen fokuserade Björn af Kleen på just konspiracisterna, snarare än de rasistiska rednecks som ofta lyfts fram. Det här är människor som tror att Rockefellers och Rotschilds kontrollerar allt, att det finns en hemlig världsregering, en kriminell kartell som redan valt Hillary Clinton till president, och alla är överrens om att journalister är femtekolonnare som bara ljuger för elitens syften.

Det senare är en vanlig komponent också i svensk konspiracism, inom de mest skilda områden. Visst möts journalister av hatfloder när de skriver om invandring, men också när de skriver om myterna om socker, som journalisten Amina Manzoor upptäckte nyligen. Att förklara att sockerberoende inte finns eller att barn inte blir hyperaktiva av socker väcker vreden i åtminstone delar av folkdjupet. Samma sak om man skriver om att elallergi inte finns mer än som psykiatrisk sjukdom eller om det ohyggligt oansvariga i att inte vaccinera sina barn.

I Trumps sista kampanjfilm tar han steget fullt ut och talar om just världskonspirationen mot USA och hotet från den globala eliten till bilder av kända judar inom finansvärlden som George Soros och amerikanska riksbankschefen Janet Yellen. Här tippar konspiracismen över i den antisemitism som den hela tiden gränsar till, och anhängarna jublar.

Det är direkt skrämmande och många har visat på likheterna mellan Trump och historiens fascistiska diktatorer. Men kanske måste vi börja ta också den där lustiga till synes harmlösa faktaresistensen och konspirationsglädjen på allvar. Att välja bort fakta från exempelvis läkare till förmån för löst tyckande diskussionsgrupper på internet är inte fnissigt, det är farligt. Individualism och auktoritetsmisstro är bra saker, men här har människor mest bara bytt auktoriteter och litar benhårt på ”Jenny, 37” på föräldraforumet som säger att barn tar svår skada av gluten. Det är olika social, kulturell och ekonomisk bakgrund på dem som hänger på Avpixlat och på Giftfria barn på Facebook, men misstron mot de traditionella överheterna, liksom mot de traditionella medierna, är grundmurad på båda håll.

Det är den här misstron som fört Trump så långt. Det gör inget att han ljuger, alla ljuger ju och hans uppenbara lögner är ändå på något sätt mer trovärdiga i supportrarnas ögon. Han eldar på hatet och rädslan och de upparbetade känslorna kommer USA att få leva länge med. I Sverige har vi ingen Trump, än, men vi har grogrunden. Hur ska vi, hur ska medierna, hantera det? Jag tror på öppen självkritik och på tydliga satsningar på kvalitet och faktakontroll. Och det finns underbar kvalitet på sina håll, men tyvärr rimmar det rätt illa med den ekonomiska situationen för branschen. Inget göder konspiracismen som den cyniska klickokratin. Allt fler medvetet tillvridna rubriker och ”virala” debattinlägg! – ni kan aldrig gissa vad som hände sen.

När hatet från nätmobben drabbar inbjudna gäster

Hånet mot TV4:s 15-årige studiogäst väcker frågan om det krävs en mediestrategi för att förhindra att gäster hamnar i klorna på den rasistiska nätmobben, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Det är förstås jätteroligt, men tänk efter, kanske kommer några riksdagsledamöter använda dig som exempel på ett samhällsproblem som du inte har något med att göra, ljuga om dig och skicka en näthatsflod efter dig.”

Hur många föräldrar skulle spontant säga så om deras 15-åring fått frågan att vara med i tv och fråga ut skolministern? Hur många skulle ens komma på tanken att det i föräldraansvaret också ingår att skydda barnet från hatkampanjer från politiska partier?

Ju mer jag tänker på fallet med 15-åringen som i förra veckan hängdes ut av sverigedemokrater som Kent Ekeroth, Linus Bylund och Jörgen Fogelklou, desto bisarrare och mer omoraliskt blir det.

För den som inte följt med var 15-åringen ihop med andra skolelever med i TV4 för att ställa frågor till Gustav Fridolin. Det handlade bland annat om digitala prov. På en bild från utfrågningen ser 15-åringen äldre ut än de andra barnen (varav flera i och för sig också är flera år yngre); han har skäggstubb, är stor och muskulös. Det i sig hade sannolikt inte varit ett problem om han varit blond, men han ser ut att vara från någonstans i Mellanöstern. Den här bilden skickades runt av SD-politikerna med texten ”Klasskamrater?” med syftet att antyda att 15-åringen egentligen måste vara äldre, sannolikt ett ensamkommande flyktingbarn som ljugit om sin ålder.

Nu visade det sig dock snabbt att 15-åringen kom till Sverige med sina föräldrar som 6-åring, har svenskt personnummer som visar att han är just 15, och bara kommit in i puberteten lite tidigare än en del andra.

Här hade det kunnat stanna. SD-politikerna hade kunnat be om ursäkt, oj, hoppsan så det kan bli, rensat bland hatkommentarerna mot pojken på sina facebooksidor. För sanningen är ju att deras raljerande tvärtom bevisade motsatsen mot det de ville, att folk faktiskt ibland kan se väldigt olika gamla ut och att det inte går att avgöra ålder utifrån utseende.

Men det hände inte. I stället fortsatte ifrågasättandena. Någon hittade att pojken uppgivit en äldre ålder på en dejtingsajt (något som INGA andra tonåringar någonsin gjort), SD-folk granskade bilder på hans facebook, hatkommentarerna fortsatte komma. Vissa hävdade att hans föräldrar säkert uppgett fel ålder på honom, så att till exempel en 16-åring registrerats som sex.

Ingen bad om ursäkt. Tillfrågade sade både Ekeroth och Fogelclou att pojken ju själv ställt upp i teve och att det därför rimligen inte påverkat honom att de eldat igång en hatkampanj. Som om barn som ställt upp i tv gett sig in i leken och därför får den tåla.

Här återkommer vi till det jag började med. Är detta alltså något man som förälder måste tänka på? Är det något som medierna måste ta med i beräkningen när de bjuder in barn, eller för all del andra, att delta? Att journalister som skriver om ”fel” ämnen eller opinionsbildare som tycker fel saker utsätts för näthat från olika håll har vi ändå lite vant oss vid och försökt hantera. Men kanske måste medierna tänka ännu längre.

För så här är det nu. Inbjudna studiogäster med ”fel” hud- och hårfärg riskerar att hamna i klorna på den rasistiska nätmobben, oavsett om de bara var 15 och ville fråga skolministern om digitaliseringen av skolan. Jag vet inte ens hur man ska börja skapa en vettig redaktionsstrategi utifrån det.

 

 

 

Mediernas ansvar för samtalstonen

Att medier lär sig navigera i olika sfärer är avgörande för att undvika att samtalstonen blir samma som i sämsta sortens omklädningsrum, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Bara locker room talk.” Så avfärdade Donald Trump de senaste läckta banden där han lystet talade om allt man kan göra med kvinnor om man är känd. Nu tror jag förvisso inte att män i omklädningsrum i allmänhet talar om att greppa främmande kvinnors könsdelar utan att först invänta någon form av samtyckessignal, men försvaret är intressant ändå. För vi pratar verkligen på olika sätt i olika sammanhang, men skiljelinjerna mellan dessa sfärer har blivit allt luddigare.

Internet bryter, som de flesta vet, upp linjen mellan privat och offentligt. Det gäller inom upphovsrättsdiskussioner, där det som ses som privat – en videosnutt på ett dansande barn – plötsligt drabbas av samma regler för bakgrundsmusiken som om det varit en biofilm. Det gäller också väldigt tydligt i sociala medier, där uttalanden kan kännas privata för en vanlig människa som gör dem, men likafullt kan spridas till många tusentals, och dessutom plockas upp av vanliga medier utan att dessa ens frågar.

Det svenska företaget Narrative sålde en liten kamera att sätta på kragen för så kallad ”lifelogging”, en automatisk bild av omgivningen var trettionde sekund som skickades till användarens mobil. För någon vecka sedan gick de i konkurs, men själva tanken – att alla ständigt ska övervaka allting – lever kvar i många andra applikationer. Själva tekniken med kameror och inspelningsutrustning i allas fickor finns ju oavsett, vilket både Trump och exempelvis Sverigedemokraterna får lära sig att leva med.

Det här ger större politisk transparens, men skapar också problem, för privatlivet liksom för de där gränserna mellan sfärer. Här kommer vi tillbaka till orden. För ett sätt att uttrycka sig kan faktiskt vara helt rimligt i en sfär och helt oacceptabelt i en annan. Jag uttryckte mig själv annorlunda på exempelvis twitter för fem år sedan än jag skulle göra i dag, helt enkelt eftersom jag då upplevde det som mer privat och i dag som mer offentligt. Även steget vidare till vanliga medier är ett steg mot mer offentlighet, vilket gör att citerade tweets kan kännas konstigt privata. Samma sak gäller när längre facebook-statusar publiceras som debattartiklar, det blir ofta en privat ton som vi inte är vana vid i den sortens sammanhang.

Näthatet beskrivs ibland som samma gamla hat som folk alltid uttryckt i kafferum. Men själv har jag aldrig hört våldtäktshot i kafferum, och dessutom är det stor skillnad mellan att skvallra nedsättande OM någon och att skriva samma saker direkt till personen. Här korsas också normerna för olika sammanhang, eftersom de som skriver grova hatmeddelanden på nätet sannolikt inte skulle säga samma saker direkt i ansiktet på dem de adresserar.

Det finns flera utmaningar här. Dels måste medierna lära sig att navigera i den privata massutskicksterrängen, helst utan att utnyttja enskildas öden för maximalt med klick. Ett första steg är att inse att medier faktiskt har ett annat anspråk än enskilda i halvoffentligheten och att det kanske bör återspeglas i såväl ton som nyhetsvärdering. Dels måste vi alla bli bättre på att förstå och hantera olika språkligheter, olika arenor. Det halvprivata är ett stort värde med sociala medier, men vill vi ha ett politiskt samtal som låter som sämsta sortens omklädningsrum eller fyllefest?

Filmen om Snowden och faran med Trump

När vi kom till de autentiska nyhetsinslagen i filmen om Snowden började jag gråta. Det var förmodligen inte där Oliver Stone tänkt sig. Men låt mig förklara.

Jag var alltså och såg Snowden-filmen i helgen. Den är jättebra, oväntat spännande fast man vet hur det går, och av det jag känner till ligger den extremt nära verkligheten. Ändå gick jag från biosalongen lika delar cynisk och rasande.

Alla minns grunderna i berättelsen. Edward Snowden jobbade åt CIA och NSA och upptäckte hur pass mycket och på hur vaga rättsliga grunder säkerhetstjänsterna övervakade sina egna befolkningar. Han upptäckte att de tvingade in bakdörrar i nästan alla större nättjänster, hur de medvetet tvingade fram försämringar i krypteringsstandards så att man enklare skulle kunna knäcka krypton, hur de övervakade journalister som skrev om läckor eller om terror. Till slut blev det för mycket och han hoppade av och lämnade ut informationen han samlat ihop till några av världens mest respekterade medier. Han säger sig enbart ha haft ideella motiv, att dra i nödbromsen för ett omoraliskt system, och i dag lever han i Ryssland, det enda land som givit honom asyl, och deltar via länk i konferenser om internet, övervakning och journalistik i hela världen.

Så varför började jag gråta? Jag mindes exakt de där nyhetsrapporterna. Grafiken, rubrikerna, allvaret. För det var genuint allvarligt. Vi har haft diskussioner om övervakning förut, men då har det gällt system som politiker öppet vill införa. Här fanns bevis på att de inte ens brydde sig om att ha lagen på sin sida, de spionerade på oss alla oavsett. Än allvarligare var uppgifterna om att de dessutom medvetet gjorde internet sämre och mer otryggt för alla – försämrad kryptering gynnar alla som av olika skäl vill ta sig in för att komma åt hemliga uppgifter, inte bara säkerhetstjänsten.

Och ändå hände nästan ingenting.

Visst, efter ett tag kom det domslut om att systemen faktiskt var olagliga, och vissa saker påstods justeras, men hur ska vi kunna lita på det? Amerikanska politiker ser fortfarande Snowden som en landsförrädare, på samma sätt som Chelsea Manning som sitter i fängelse på livstid för att ha avslöjats amerikanska krigsbrott. Hon dömdes för övrigt nyligen till isolering som straff för att hon försökt ta livet av sig. Jag vet inte vad Snowden eventuellt ger Ryssland i utbyte mot att få bo där, men inga västländer ger honom asyl så jag kan inte se att han har något reellt val.

Särskilt inte som en person som upprepade gånger krävt Snowdens avrättning eventuellt kommer bli USA:s president i november. Här kommer raseriet in igen. För inte bara kräver Donald Trump dödsstraff för Snowdens avslöjanden, själva tanken på en president Trump med tillgång till NSA-maskineriet är hisnande obehaglig.

För många år sedan sade Carl Bildt på en internetkonferens att man i fråga om övervakning måste skilja mellan goda och onda länder. Goda länder fick övervaka och avlyssna, medan onda inte fick. Utsikten om en president Trump suddar ut den linjen rejält. Också i demokratier kan folket välja galningar till ledare, vi har sett det historiskt och riskerar att se det nu i höst. Att då ha övervakningssystem i gång som ger totalitärer våta drömmar är inte en särskilt bra idé.

Att skriva om nätavlyssning känns numera närmast fruktlöst. Människor bryr sig faktiskt inte om massövervakning. Inte ens Snowdens avslöjanden fick oss att titta upp från skärmen mer än några sekunder. Inte ens när brittisk säkerhetstjänst trängde sig in på Guardians redaktion för att med slägga fysiskt slå sönder hårddiskar med Snowden-avslöjat material orkade särskilt många ens retweeta någon lam upprördhet. Här är vi nu. Cynism, raseri och tårar.

Varför vill public service sända debatt med en pro-nazist?

För public service verkar pro-nazister och kritiker av pro-nazister vara två sidor som bör behandlas lika.

Det kan alltid bli värre. Vansinnet kan alltid gå längre. Någon annan analys kan man inte göra av torsdagens inslag i Aktuellt med Nya Tiders chefredaktör Vávra Suk och vänsterhistorikern Henrik Arnstad. ”Vi hade tänkt att ni skulle debattera” inleder Aktuellt, men då Arnstad avböjt detta ska de båda intervjuas var för sig. Redan där lyser varningslamporna. Varför vill public service sända en direktsänd debatt med en pro-nazist? Var är värdet för licensbetalarna, var är kopplingen till sändningstillståndet?

Sedan blir det värre. ”Kritiker säger att ni har nazikopplingar?” frågar nyhetsankaret Suk, som om det var en fråga utan fastslaget svar. Vávra Suk får svara att det är trams och lögner. Sanningen är att Nya tider regelbundet publicerar förintelseförnekare, att en av redaktörerna tidigare skrev för nazistiska Svenska Motståndsrörelsen och att tidningen publicerar positiva texter om och samarbetar med både SMR och Nordiska motståndsrörelsen, vars medlemmar nyligen mördade en antirasist i Finland. I public service blir detta en öppen fråga som kan avfärdas, utan att journalisten ifrågasätter. Suk får sedan fortsätta att på bästa sändningstid påstå saker om lögner och ”påhittade rasisthistorier” i Dagens Nyheter, utan annat mothugg än att SVT-ankaret säger att ”DN är inte här och kan svara på det”.

Här tror jag kärnan ligger. Journalistiken, och alldeles särskilt public service, har skaffat en definition av opartiskhet som innebär att ge alla sidor lika utrymme, snarare än att man ska förmedla det som är sant. En man som Suk får bre ut sig, helt utan motfrågor, om att det är han med sina uttalanden om sionismens faror som står för den oberoende sanningsenliga journalistiken medan alla andra journalister ljuger, och för public service är det en lika godtagbar uppfattning som någon annan. På Twitter svarar Aktuellt-redaktören Jeanette Larsson på kritik från DN:s chefredaktör Peter Wolodarski att det var rimligt att ”huvudpersonen får bemöta kritiken” efter de senaste veckornas diskussion om Nya Tiders närvaro på bokmässan. Som om pro-nazister och kritik mot pro-nazister är lika mycket värt och sanningen någonstans mitt emellan. Helst då som en debatt också, med två parter och en nyhetsredaktion i mitten som inte tar ställning. Valet av Arnstad som motpart pekar på samma sak, han är uttalat vänster och den outtalade förutsättningen från SVT är att här är två parter som ”tycker olika” och som får komma till tals. Et voilà: opartiskt.

Men frågan om förintelsen är inte en fråga om åsikter. Inte heller frågan om Nya Tiders politiska hemvist. Det är bara att läsa på, sen vet man. Men public service läser inte ens på tillräckligt för att kunna ställa relevanta frågor när en extremist breder ut sig i deras program. Efteråt på Twitter kommenterade Aktuellts ansvarige utgivare Ulf Johansson att programmet följts av ”förväntad kritik från två håll”. Han tycks därmed hålla fast vid att pro-nazister och kritiker av pro-nazister är två sidor som bör behandlas lika. Det är häpnadsväckande.

Handgranaten i Biskopsgården

Svåra samhällsproblem saknar snabba lösningar, och ställer större krav på ett mediemaskineri som ofta letar svartvita konflikter och enkla svar.

”Tioåringars värld ska inte handla om handgranater och kalashnikovs.” Det var rubriken på en debattartikel i Dagens Samhälle för några veckor sedan, skriven av Martina Domini, uppvuxen och boende i Biskopsgården utanför Göteborg. Det var i Biskopsgården som en åttaåring dödades av en handgranat tidigare i höstas, sannolikt i en uppgörelse mellan kriminella. Domini berättar om hur livet i området har förändrats sedan hon var liten, och att barnen i dag ständigt konfronteras med vapen, med kriminella, med möjligheten att tjäna enkla pengar på att hjälpa det ena eller andra gänget.

Den här typen av samhällsfrågor tas nästan bara upp av personer som också vill tala om problemen med invandring. Oron över kriminaliteten knyts till oron över ökad invandring, oavsett om fakta talar för någon sådan koppling. Mediedramaturgin fungerar likadant. Tyvärr leder det också till att många som inte vill spä på de stämningarna väljer att hålla tyst. Det finns rimliga skäl för det. Men jag tror inte att det går i längden. Inte om vi vill ha och behålla civilisationen.

För så viktigt är det. Stephen Pinker skrev i sin Better Angels of our nature om hur fantastiskt våldet minskat över mänsklighetens historia. Vi kommer från naturtillståndet, där livet var kort och brutalt, och har rest oss över seklen, och blivit allt fredligare och mer civiliserade.

Det finns några centrala orsaker och ingen handlar egentligen om att människor blivit mer ädelmodiga. En är uppkomsten av staten, våldsmonopolet och så småningom rättsstaten. Människor behövde inte förlita sig på egen våldspotential för att känna sig trygga. Det fanns polis som skyddade oss i stället. Vi behövde inte hämnas, det fanns domstolar och fängelser. Vi behövde inte använda förebyggande våld mot andra, för att förhindra att de kanske skulle anfalla oss senare. Det här var helt centralt för att få ner våldet.

En annan orsak är ekonomisk, att vi började handla med varandra. Man tjänade helt enkelt mer själv på att inte döda någon och ta deras varor utan i stället kunna köpa och sälja med en stabil handelspartner också i morgon, eller om ett halvår. Vi fick krasst materiella skäl att låta bli våld.

Utöver och på grund av detta förändrades också normerna. Att vara en god man var inte längre att vara en man med överlägsen våldspotential och aggressivitet. I stället blev det att vara någon som kunde behärska sig, som var en god granne, som kunde stå emot lockelser i berusning och spel, som kunde tjäna pengar och försörja sin familj. Man kan kalla det att vi gick från krigarmoral till borgarmoral. Det skiftet har ofta hånats, krigare är trots allt mycket mer romantiska och skapar mer spännande berättelser, men för enskilda människor var det fantastiskt.

Vad vi nu ser, i vissa områden också i Sverige, är att det här skiftet håller på gå tillbaka. Polisen skyddar de facto inte invånarna, som utsätts för långt mycket fler brott än personer i välbärgade områden, brott som sällan eller aldrig klaras upp. Det ekonomiska utanförskapet, dåliga skolor, brist på jobb, har dragit undan fötterna för borgarmoralen, eller arbetarmoral om det uttrycket känns bättre. Man tjänar ofta kortsiktigt ingenting på att bete sig väl, tvärtom är inkomstmöjligheterna oändligt mycket större och enklare inom kriminaliteten. Bästa sättet att skydda sig själv och sina nära är eget våld. Effektivt självförsvarsvåld har tyvärr också den egenheten att det kräver att andra känner till kapaciteten. Alltså krävs aggressionsvåld också, för att fungera avskräckande.

När utgångspunkterna blir sådana är det krigarmoral som gäller. Inte för att människor är onda utan för att de institutionella förutsättningarna leder dit. För att mota utvecklingen hjälper det heller inte att tala om värderingar. Det är grundförutsättningarna som måste ändras, skolorna som måste bli bättre, polisen som måste få möjlighet att göra ett bra jobb, polisen som också måste hantera den rasism som grasserar inom delar av verksamheten, arbetsmarknaden som måste förändras så att alla kan få plats. Det är inga snabba lösningar, vare sig politiskt eller för ett mediemaskineri där vi så länge låtit oss drivas av svartvita konflikter och enkla svar. Men om vi nu låtit det gå så långt att åttaåringar dödas med handgranat måste vi väl alla inse att det här inte går längre.

Desinformatörerna behöver knappt anstränga sig

Kvalitetsaktörer som Sveriges Radio har åtskilliga gånger publicerat tveksamma uppgifter direkt från de ryska propagandakanalerna. Som mediekonsument är den här miljön närmast omöjlig att orientera sig i, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Uttalade mig precis om sexbrotten på We are Sthlm i Russia Today.” Det berättade före detta SVT-anställde, numera fristående facebook-journalisten och föreläsaren Joakim Lamotte, stolt på twitter i förra veckan. Han tycktes inte fundera över vilka Russia Today är eller vad deras mål kan vara med att rapportera om sexuella övergrepp på svenska musikfestivaler.

Det är viktigt att understryka att man inte nödvändigtvis stöder en publikation för att man ställer upp för intervju där, men kontrasten blev våldsam till Lotta Lundbergs kolumn i SvD några dagar senare där hon reflekterar över Russia Todays flotta rekryteringsförsök av västerländska journalister. Inte bara bjuder de på champagne och snittar, de erbjuder också ersättningsnivåer långt över det man måste acceptera som också rätt framgångsrik svensk frilansskribent. I vår tid av sanningsrelativism är det lätt att döva samvetet med att propagandakanalen bara ”ger en annan bild”, och tacka ja till lite högre ekonomiska marginaler.

Det är däremot svårt att tala om Rysslands psykologiska krigföring och desinformationskampanjer. Å ena sidan är den uppenbar, med trollfabrikerna, RT, hacket mot Demokraterna och tusentals twitterkonton som upprepar exakt samma budskap. Å den andra är miljön på internet redan upplöst i en mångfald av ”sanningar” om allt från invandrare till chemtrails, helt utan rysk inverkan. Vi vet att det finns ryskt stöd, både öppet och dolt, till extrema och populistiska kretsar, men det går förstås inte att säga att de inte hade drivit exakt samma linjer oavsett. När Donald Trump bytte åsikt om Ukraina strax efter att Paul Manafort, som länge arbetade för Ukrainas förre president, Kremlvänlige Viktor Janukovitj, tagit över som hans kampanjchef såg det tydligt ut, men Trump hade ju redan hyllat Putin tidigare.

Det är också svårt att förklara vad det är som händer utan att allt går att vifta undan som konspirationsteorier. Jag försökte själv i SvD i våras, och misslyckades snöpligt. Inte för att jag hade fel i sak, men för att mina försök till förenklingar inte fungerade. Att Ryssland stöttar svenska extremister betyder inte att de dirigerar dem och att de delar vissa intressen betyder inte att det finns någon gemensam plan. Det är helt mitt eget fel och kanske bidrog jag tvärtom till att stärka desinformationen. Vissa saker ÄR heller inte särskilt sannolikt ryskt verk, som när kvällstidningarna braskat på om stillastående tåg och fallerande radiomaster som om det vore Putin-invasion. Däremot ökar det förstås känslan av osäkerhet, och det vinner Ryssland också på. Deras mål är att bidra till splittrad gemenskap, misstro mot medier och andra auktoriteter och en allmän försvagning av psykologisk försvarsförmåga. Problemet är förstås att det här är förändringar som sker i alla västländer, ändå. Kalla det tidsanda, förvrängd postmodernism, individualism, flumskola. I många fall behöver desinformatörer sannerligen knappt anstränga sig.

Som mediekonsument är den här miljön närmast omöjlig att orientera sig i. Själv vet jag vilka enskilda reportrar jag litar på, men stora kvalitetsaktörer som Sveriges Radio har åtskilliga gånger publicerat tveksamma uppgifter direkt från de ryska nyhetsbyråerna, som alltså primärt är att ses som propagandakanaler. Nu senast handlade det om en nedskjuten rysk helikopter i Syrien som enligt SR, som nöjde sig med källorna från Kreml, sköts ned efter att ha levererat hjälpsändningar. PåCNN däremot rapporterades att en tom raketkapsel hittades på marken bredvid helikoptern vilket kan tyda på att den nog inte var ute på humanitärt uppdrag. Både Syrien och Ukraina är hjärtpunkter för den ryska desinformationen. I nästa vecka släpper Timbro en granskning av den svenska mediebilden av just Ukraina, då kan vi få mer klarhet i vad som sprids och var. Men där har en säkerhetspolitiskt sakkunnig, Stefan Olsson, lagt tid på att gå igenom och analysera mediematerialet. Hur ska vanliga lyssnare och läsare ens ha en chans att sålla?