Anklagelserna mot mediemännen – så agerar medierna

På sociala medier anklagas två svenska mediemän för allvarliga sexualbrott, men hittills har de traditionella medierna inte publicerat männens namn. Det är hög tid att medierna börjar fundera över hur de ska hantera de berättelser om övergrepp som nu uppmärksammas stort, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Hur många gånger måste vi berätta? För ett antal år sedan drogs #prataomdet i gång i Sverige, där offer berättade om sexuella kränkningar under en tagg på twitter som fick stora journalistpriset som årets förnyare. I kölvattnet av skandalen kring Hollywoodmogulen Harvey Weinsteins många övergrepp sträcker just nu kvinnor över hela världen upp handen under taggen #metoo för att säga att jo, sådant har hänt mig också.

Män tycks fortfarande förvånade över omfattningen, men även om de flesta män inte begår övergrepp så utsätts nästan alla kvinnor. Det är kanske dags att det sjunker in snart, att kvinnor går genom sina liv navigerande mellan övergrepp och att undvika övergrepp. Det kanske också är dags att reflektera över vad det har för effekt i vidare termer. Om kvinnor hela tiden måste planera för att inte utsättas, hantera att man utsätts, bearbeta större eller mindre trauman, agera gentemot män för att skydda sig, så ger det effekter för hela samhället. Om inte annat för den enorma energi som kvinnor måste lägga på detta. Energi som hade kunnat användas till annat.

Det är också hög tid att fundera över hur vi ska kunna prata om de här sakerna och hur ska medierna egentligen hantera dem. I dagarna har exempelvis två kvinnor berättat på sociala medier om hur de utsatts för övergrepp av två välkända svenska mediemän. Hittills verkar detta ignoreras i svenska medier, som föredrar att tala om amerikanska utpekade förövare och kvinnors utsatthet i generella termer.

Det är en väldigt svår situation. Vi bör inte ha skampålestraff i moderna samhällen, brott ska hanteras av rättssamhället och man bör betraktas som oskyldig innan fällande dom. Samtidigt vet vi alla att det är en försvinnande liten del av sexualbrott som leder till fällande dom, eller ens till åtal. Det är svårbevisade brott, det kan finnas oklarheter om uppsåt, många väljer att inte ens anmäla.

Det betyder inte att någon inte utsatts, att själva övergreppen därför inte finns. Det moraliskt rimliga, bortom lagen, är också att utgå från att offer talar sanning.

I fallet Weinstein valde medier att publicera berättelser om övergreppen när det helt enkelt fanns tillräckligt många kvinnor som ville berätta. Det finns andra skäl till varför det hände just nu snarare än tidigare, medieekonomi och beroendet av Hollywood är ett sorgligt sådant, men själva mängden kvinnor var ändå avgörande. Efter de första artiklarna har det vällt fram berättelser och antalet utsatta bara växer.

Situationen med de svenska mediemännen är annorlunda. Det betyder inte att man inte ska tro på kvinnorna som berättar, men att det är svårt att ta upp i traditionella medier och samtidigt följa traditionell medieetik. Bör man ändå skriva ut namnen på de anklagade männen, som man numera ibland gör med personer som misstänks för brott? Jag vet faktiskt inte. Jag är i grunden tveksam till trenden med mer av namnpubliceringar, men om det hade varit till exempel idrottsstjärnor med motsvarande status som anklagats tror jag att åtminstone någon medieredaktion hade skrivit ut namnen.

På sociala medier är det förstås annorlunda, där sprids dessa och andra namn redan i dag. Här blir sociala mediers dubbelroll tydlig, som både privat och offentlig kanal. Kvinnor varnar varandra för gränslösa män, som man tidigare alltid gjort i privata samtal, men det kan läsas av hela världen. Och oaktat specifika namnpubliceringar kommer vi fortsätta göra det. Man kan hoppas att den ökade offentligheten åtminstone gör att också män till slut förstår att det är så här det är att vara kvinna.

Medierna som hatobjekt och nyttiga idioter

Nazisterna vill med våld och hot om våld skrämma medier till tystnad, samtidigt som de använder mediernas aningslöshet för att bedriva sin propaganda i yttrandefrihetens namn.

”Malexander, Malexander.” Han ser liten ut bredvid poliserna, nazisten som taktfast skanderar om den lilla orten i Östergötland som är mest känd för att två poliser mördades där av nazister för 18 år sedan. Han ler ändå brett när han retirerar. Ramsan hördes vid flera tillfällen under nazimarschen i Göteborg i lördags.

Om det är något bra som kommit ut av de senaste veckornas nazistverksamhet, utöver att de i lördags primärt framstod som misslyckade allmänkriminella på promenad mellan två Ica-butiker, så är det att man inte längre kan missta sig på deras planer.

De bar på bilder på förintelseöverlevaren Emerich Roth med texten ”Förrädare”. Likadana bilder med likadan text på DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, centerledaren Annie Lööf, författaren Alexandra Pascalidou. De namngav enskilda poliser, som rikspolischefen Dan Eliasson och Göteborgspolisen Erik Nord, som folkförrädare, och berättade i klartext vad de vill göra med sådana. ”Lyktstolparna kommer inte räcka till,” som NMR-ledaren Simon Lindberg sade. De räknar upp vilka som ska hängas: judar, politiker, journalister, poliser. I lördags gick de till fysisk attack mot journalister på plats, men stoppades av polisen.

Det är förtvivlat svårt att ta nazister på allvar, inte minst när de knappt klarar av att organisera en marsch längre än ett 40-tal meter. På twitter finns både nazistiska Nordfronts eget konto och ett satirkonto och jag kan inte alltid avgöra vilket som är vilket. Nazism framstår som satir i sig självt. Det var likadant på 20- och 30-talet. Hitler säger bara sådana där våldsamma och antisemitiska saker för att få anhängare, som New York Times skrev 1922.

I vår tid balanserar de högerextrema på nätet medvetet på det gungflyet, med skämt som är lika mycket allvar, öppna vidrigheter som kanske eller kanske inte sägs ”bara för att provocera”, nazism for teh lulz. Ofta är det en medveten inriktning för att locka unga nätnihilister, som man senare kan radikalisera. En annan metod använder aktörer som tidskriften Nya Tider, som hävdar sig vara oberoende och håller sig precis hitom gränsen för att själva kunna kallas nazister, samtidigt som de har nära band till såväl NMR som andra nazigrupperingar och regelbundet publicerar både antisemitism och stöd till nazistiska rörelser.

En sak som försvann snabbt från diskussionen om Nya Tiders närvaro på Bokmässan är också att tidningens vice chefredaktör Sanna Hill i våras deltog i direkta trakasserier mot enskilda journalister ihop med den högerextrema youtube-kanalen Granskning Sverige. Dessa trakasserier och hotfulla hembesök försvarades också i själva Nya Tider.

Frågan om nazismen är något mer än en fråga om yttrandefrihet. De vill inte bara uttala sina åsikter, de vill döda oss, och de försöker återkommande uppfylla den önskan, med bomber mot åsiktsmotståndare, invandrare, feminister, med direkta våldsamma attacker på frihetliga och antirasistiska demonstrationer. De vill med våld och hot om våld skrämma medier till tystnad, samtidigt som de använder mediernas aningslöshet för att bedriva sin propaganda i yttrandefrihetens namn. Ekot hänvisade t ex okommenterat till NMR:s egna propagandasidor i bevakningen av vad som egentligen hände i Göteborg i lördags.

Att reglera nazisters yttrandefrihet mer än vi redan gör med förbud mot hot och hets är inte okomplicerat, och kanske inte heller önskvärt. Men när vi organiserar motståndet mot dem får vi aldrig en sekund glömma att de vill mycket mer än bara prata.

Livsfarligt av Studio Ett

Att medier inte bör ta ställning mellan sant och falskt utan presentera dem som två sidor av en diskussion är inte bara idiotiskt, det är i det här fallet bokstavligen livsfarligt. Det anser Isobel Hadley-Kamptz efter inslaget om mässlingsvaccination i Studio Ett i går.

”Om man vet hur man stärker sitt immunförsvar behöver man inte vara rädd för de sjukdomarna” säger trebarnsmamman Mia Tjärnlund.

Detta twittrade P1-programmet Studie Ett ut i går som reklam för ett inslag med en smittskyddsläkare och nämnda trebarnsmamma. ”Du har ju läst på väldigt mycket, förstår jag” sade programledaren neutralt till henne när hon senare i programmet framförde fullständiga felaktigheter. Saken gällde mässling, som har ett litet utbrott i Stockholm just nu, två vuxna och fem barn har blivit sjuka i mässling de senaste månaderna. Ett fall med ett misstänkt smittat spädbarn på Södersjukhuset i helgen visade sig dock vara falskt alarm, det barnet hade bara fått en reaktion på sin vaccination några dagar tidigare.

För visst kan man få små reaktioner på vaccinet. Alla allvarliga faror med mässlingsvaccin har dock tillbakavisats av forskningen, däribland det ökända påståendet att det skulle finnas ett samband mellan mässlingsvaccin och autism som spreds på 90-talet och där den ansvarige läkaren, Andrew Wakefield, numera fråntagits sin läkarlegitimation efter avslöjat forskningsfusk.

Sjukdomen mässling är däremot både oerhört smittsam och mycket farlig. Två av tusen smittade dör, en av tusen får svåra hjärnskador. Värst drabbas små barn, gravida kvinnor och andra med dåligt immunförsvar. Smittsamheten är så hög att nästan alla ovaccinerade som utsätts för smittan blir sjuka, och smittar därmed alla andra de träffar i sin tur. Därför krävs hög vaccinationsgrad för att förhindra stora epidemier. Vaccinationer fungerar nämligen så. När man vaccinerar sig eller sitt barn skyddar man inte bara dem eller sig själv, man skyddar också andra genom att själv med sitt vaccin utgöra en barriär mot sjukdomsspridning. För en så smittsam sjukdom som mässling krävs över 93 procent vaccinerade för att man ska uppnå det som kallas gruppimmunitet.

Alla kan inte vaccineras, vissa är för sjuka för att tåla vaccin, bebisar är ovaccinerade tills de är ett och ett halvt, många invandrare saknar vaccinering.

Men så länge alla andra vaccineras, och man uppnår gruppimmunitet, skyddas de också. När vaccinationsgraden sjunker under 93 procent dras dock deras skyddsnät undan. Ett enda mässlingsfall, någon som kanske smittats utomlands, kan bland ovaccinerade spridas blixtsnabbt innan sjukdomen ens upptäckts. Plötsligt blir det farligt för småbarn och gravida att vistas ute bland människor, farligt för sjuka att uppsöka sjukhus.

Det här är inte åsikter, det är fakta. Anledningen till att jag går igenom det, i ett utrymme ägnat åt mediekritik, är att Studio Ett och public service inte tycktes förstå skillnaden utan tyckte att det var rimligt att bjuda in en vaccinationsmotståndare att oemotsagt presentera falsarier om riskerna med vaccin och ofarligheten i själva sjukdomen. Den här synen att medier inte bör ta ställning mellan sant och falskt utan kan presentera dem som två sidor av en diskussion är inte bara idiotisk, den är i det här fallet bokstavligen livsfarlig. Särskilt så att göra det i direktsändning där osanna påståenden får passera obemötta rakt ut i etern.

Om människor lyssnar och tror att trebarnsmamman Mia är lika värd att lyssna på som smittskyddsexpertisen kommer fler människor dö och fler människor få bestående hjärnskador. Detta av en sjukdom som vi i mer än 50 år vetat hur vi effektivt kan motverka. Skamligt är bara förnamnet.

Läs också Därför tog Studio Ett med vaccinationsskeptikern

När fakta inte räcker

Är det är lönt att faktagranska, försöka påverka eller uppmärksamma hur falsk information utifrån används för att destabilisera samhället, om det ändå riskerar att stärka såväl felaktiga faktauppfattningar som de åsikter man försöker motverka?

Faktaresistenta är vi allihopa, skrev Ivar Arpi i en intressant ledarkrönika i Svenska Dagbladet förra helgen. Han gick igenom ett antal studier om hur vi inte bara går vi mer efter känslor och gemenskaper än efter fakta när vi bildar våra åsikter, konfronterade med att det vi tror på är osant, som exempelvis att det faktiskt inte fanns massförstörelsevapen i Irak eller att vaccin inte alls är farligt, tenderar vi att stärkas i vår ursprungliga uppfattning. Även om vi nu egentligen vet att den är grundad i osanning.

Det är väldigt dystert, för både journalistiken och opinionsbildningen.

Nu är det som populärt kallas faktaresistens inget nytt, människor har alltid styrts mer av känsla än av förnuft, och vissa hävdar att det till och med skulle ha evolutionära fördelar. I decennier har statsvetare kunnat se att människor tar till sig fakta som stöder deras redan existerande åsikter långt mer än sådant som skulle kunna tvinga dem att ändra sig. I dag talar vi om postsanningssamhället, och uppfattningen att politiker – också bortom Donald Trump – bara ljuger är brett spridd. Väljare har dock under lång tid trott att politiker bryter sina vallöften, trots att forskningen visar att nästan alla vallöften från alla politiker tenderar att uppfyllas.

Orsakerna till de här skevheterna påminner om varandra. Vi lägger in olika saker i orden, tolkar verkligheten utifrån oss själva. Vad inbegriper ett vallöfte, att en viss regel ska ändras som utlovat eller att just jag ska känna av en förbättring i mitt liv? Vad spelar det för roll om brottsligheten går ner om jag ändå utsatts för flera ouppklarade inbrott? Vad gör generell fantastisk fattigdomsminskning i världen för gott om min mamma inte klarar sig på pensionen? Skillnaden i dag är att osanningar och propaganda får så mycket större spridning, medan förtroendet för medier och etablissemang med möjlig förmåga att faktakorrigera har minskat.

Jag har tidigare skrivit om vad medierna bör göra för att återfå förtroendet. Utan det arbetet är mycket annat förgäves. Men är det ens lönt att faktagranska, försöka påverka eller uppmärksamma hur falsk information utifrån används för att destabilisera samhället, om det ändå riskerar att stärka såväl felaktiga faktauppfattningar som de åsikter man försöker motverka?

För nyhetsjournalister är det enklare, deras uppgift är att redovisa fakta, oavsett konsekvens. Men för opinionsbildare eller exempelvis ansvariga för psykologiskt försvar blir det svårare. Har jag stärkt vaccinmotståndet genom alla texter där jag försökt förklara det bokstavligt livsviktiga i heltäckande vaccinationsgrad? Stärker eller försvagar man det psykologiska försvaret med att tala öppet om alla försök till yttre påverkan som just nu pågår? Många har för övrigt länge påstått att Sverigedemokraterna bara gynnas av också kritisk mediebevakning.

Lyckligtvis behöver man inte vara så defaitistisk. Senare forskning visar att resultaten Ivar Arpi hänvisade till om bakslag för faktakorrigeringar är ovanliga. Visserligen påverkas vi mer av fakta vi redan gillar, men sådana vi ogillar ger åtminstone rätt sällan rakt motsatt effekt. Däremot måste man vara ödmjuk inför att fakta inte räcker. Som opinionsbildare måste man också tänka mer på att få rätt än att ha rätt. Om man inte lyckas övertyga ens någon, inte lyckas påverka ens något, är det i den positionen inte särskilt relevant att ha fakta på sin sida. Vinnarna skriver som bekant historien.

Checklista för medier som vill möta misstroendet

Många tycks på riktigt tro att medierna inte är ute efter att spegla verkligheten, att det är politisk styrning av nyhetsvärdering, till och med att medierna aktivt ljuger. Vad kan medierna göra för att mota detta?

Vi har nu bara någon skälvande vecka kvar på detta annus horribilis, 2016. Än hinner älskade konstnärer dö, än hinner världen brinna mer och på fler ställen, som det sannolika terrordådet på Berlins julmarknad visade. I sak spelar det förstås heller ingen roll vilken siffra vi etiketterar tiden med, men människor är nu i allmänhet lagda för talmystik. 2017 alltså. Tyvärr långt ifrån ett tomt blad, men en möjlighet att försöka andas och ta nya tag. Vad borde då de seriösa mediernas nyårslöfte vara?

Det viktigaste, tror jag, är att försöka återfå del av det eroderade förtroendet. Oavsett vad förtroendenivelleringen beror på, där människor lika gärna tror på alternativmedier eller på ”någon på Facebook” som på Sveriges Radio, ligger här en gigantisk civilisationsutmaning. Samhällen behöver en gemensam offentlighet, en gemensam bas att bryta olika åsikter utifrån. Medierna har historiskt varit den basen, men tycks inte längre vara det.

Det finns förvisso positiva tecken. I USA tycks Trumps presidentvalsseger ha lett till ett fantastiskt uppsving för traditionella medier, både gällande prenumeranter – New York Times har ökat sin prenumerantstock med omkring 150 000 sedan valet – och på börsen, där traditionella medieföretag rusat. I Sverige ökar de digitala prenumerationerna på Dagens Nyheter snabbare än de ickedigitala minskar, och även för andra medier blir betalningsviljan hela tiden allt större. I USA kan man tolka utvecklingen som en protesthandling mot Trump och den tidsanda som gjort honom till president, i Sverige är det snarare att det digitala innehållet blivit bra nog att betala för. Dessutom är förtroendet för de stora medierna fortfarande väldigt högt, 73 procent litar på SR, 71 procent på SVT, 51 procent på DN.

Ändå finns misstroendet kvar, i ganska breda kretsar. Många tycks på riktigt tro att medierna inte är ute efter att spegla verkligheten, att det är politisk styrning av nyhetsvärdering, till och med att medierna aktivt ljuger och bedrar lika mycket som vilken högerpopulist-sajt som helst.

Vad kan medierna göra för att mota detta? Jag har en liten lista:

  • Ha rätt oftare, det vill säga kolla och dubbelkolla fakta, var tydliga med ”detta vet vi inte” om stora nyheter.
  • Medge öppet när det blir fel. Var generösa med rättelser, inför spalter med veckans fel och förklara varför det blev fel. Var inte defensiv, ibland missar man!
  • Dela tydligare på åsikter och nyheter. Analyser är ett mellanting, men håll dem sakliga. Markera tydligt också i digitalt material om något är en åsikts- eller nyhetstext. Innehållsdeklarera gärna bakgrunden till reportage, syfte, vilka intervjuer som gjorts och så vidare.
  • När det passar, lägg gärna ut hela intervjuer och dylikt digitalt, så att alla kan se att texten motsvarar materialet.
  • Var noga med att rubriker faktiskt speglar textinnehållet! Tillskruvade rubriker för klickvänlighet är ett otyg. Visst får man vara rolig och spetsig, men det måste finnas grund i texten.
  • Satsa på lokala kvalitetsnyheter. Det lokala är oftast mycket närmare människors hjärtan än det nationella, och bevakas samtidigt i allmänhet i Sverige mycket sämre. Här finns en stor möjlighet till ökad tillit, genom att helt enkelt seriöst granska den verklighet människor lever i.

Det här är inte kvantfysik, utan bara gammal hederlig journalistik, som emellanåt glömts bort i jakt på såväl kostnadsbesparingar som virala spridningar. Vi vet alltså alla hur vi ska göra. Vi måste bara börja göra det. Ska vi säga 2017?

Vilka dirigerade rasistdrevet mot Åhléns lucia?

Om vi vill vara ett samhälle där också mörka barn får uttrycka svenska traditioner räcker det inte att fortsätta bli bestörta och ledsna. Vi måste besegra dem som driver detta.

Så familjen till den lille mörke pojken i Åhléns Lucia-reklam fick nog av all rasism och bad företaget ta bort bilden på sonen ur marknadsföringen. Låt det sjunka in. Ett mörkt gulligt luciaklätt barn på en fin annonsbild ledde till så mycket rasistiskt hat att hans familj tog beslutet att skydda honom genom att försvinna från offentligheten.

Jag må nära en viss oklar skepsis mot Åhléns i sammanhanget, de måste ju ha gissat att detta skulle hända och ändå valde de att sätta en enskild pojke i den rasistiska skottlinjen medan de själva relativt smärtfritt framstår som progressiva, men samtidigt avskyr jag denna min egen känsla. Måste de ha gissat? Är det där vårt samhälle är nu? Ja.

Nu skall villigt sägas att luciarasisterna var långt färre än de personer som gladdes åt den fina bilden. Dessutom fick just det här rasistutbrottet fart på en genuint glädjande motrörelse. Facebookgruppen #jagärhär, där vanliga ickerasister bestämde sig för att ge sig in i kommentarsfält där den vanliga rasistiska sexistiska näthatarklicken härjar, argumentera emot sakligt och stötta varandra. Näthatarklicken är ju inte alls i majoritet, det känns bara så eftersom de är så välorganiserade, skriver så många inlägg och ofta jobbar under så många olika alias.

Det är ett utmärkt exempel på hur man faktiskt kan göra skillnad och göra sociala medier bättre. Alla orkar inte alltid, men man kan göra en liten punktinsats ibland, med stöd av andra. Efter att ha funderat alldeles för mycket senaste året på vad i all världen vi kan göra åt mediesituationen, såväl i de gamla som nya medierna, blev jag lite glad. Sådana insatser kanske tyvärr inte påverkar så många i den aktiva rasistmobben, men det gör luften lite lättare att andas för oss andra.

Och det är här vi måste komma vidare. Vi måste analysera och förstå vad den här nya situationen egentligen handlar om, med sin desinformation, obryddhet inför fakta, tilltagande hätskhet och polarisering. Vad är meningen med att sprida lögner? Vad är meningen med att sprida hat? Visst kan det vara att personer faktiskt tror att pepparkaksgubbar förbjudits på förskolan Igelkotten i Höör och givetvis är det ofta spontana uttryck för rasism, men det finns något mer bakom. Vad är det? Vilket syfte har de längre upp i kedjan, på de högerpopulistiska nätmedierna, som ofta dirigerar den här sortens pseudofolkliga utbrott? Vad är det smartaste sättet att mota det, strategiskt?

För ja, det är så här samhället ser ut nu. Att fortsätta bli bestört och ledsen och uppgivet twittra om vidrigheten i att utsätta barn för rasistdrev må vara den spontana reaktionen hos alla normala människor. Men uppenbarligen räcker det inte. Om vi vill vara ett anständigt samhälle där exempelvis också mörka barn får uttrycka svenska traditioner måste vi besegra dem som driver detta. Tiden att chockas är förbi.

Upprustning mot falska nyheter

Vi har redan systemen för att motverka desinformation och falska nyheter, problemet är att vi rustat ned dem.

Vi pratar mycket nu om desinformation, falska nyheter och det som kallas post-sanningssamhället. Falska nyheter spreds mer än sanna på Facebook inför det amerikanska valet och senaste veckorna har åtskilliga reportage dykt upp om producenterna av de där falska nyheterna, som ofta tycks agera primärt av kommersiella skäl, man tjänar reklampengar på klick och delningar och folk klickar ju och delar.

Om detta är kommersens Schylla så är Charybdis den medvetna ryska desinformationen: trollfabriker, falska nyhetstelegram som tar sig rakt in i västs medieflöden, må dessa handla om att Carl Bildt ska bli premiärminister i Ukraina (i både Dagens Nyheter och Dagens Industri) eller om nedskjutna ryska hjälpsändningshelikoptrar i Syrien (i Sveriges Radio). Som ett ytterligare grund i mitten finns i hela väst de inhemska högerpopuliströrelserna som delar intressen med Ryssland att destabilisera och minska förtroendet för samhället. Medlen kan påminna om varandra, med hatkampanjer mot journalister, som den mot Yle-journalisten Jessikka Aro, eller bara den breda hat- och hotfloden på sociala medier.

I förra veckan deltog jag på ett seminarium på Sida om de här frågorna, ihop med bland andra chefen för Rysslands- och Eurasienprogrammet vid Utrikespolitiska institutet Martin Kragh. Det är lätt att bli dyster och defaitistisk, och så kändes det också där när vi räknade upp problemen. Hur ska vi alls kunna mota det här? De vanliga medierna har också väldigt lätt att skylla ifrån sig, på Facebooks algoritmer eller nätets filterbubblor, eller bara på dumma läsare som inte förstår bättre.

Det vi indirekt kom fram till på Sida var dock både mer krasst och mer hoppingivande. I många år nu har vi nedrustat, i bred mening. Centrala samhällsfunktioner, de som nu är i gungning, har medvetet prioriterats ner. Det handlar om kvalitetsmedier med faktakontroll, om psykologiskt försvar, om polisen, om skolorna. Det blir säreget för medierna att oja sig över ”falska nyheter” som egen genre när man själv obekymrat kör halvfalska rubriker eller blandar ihop balans mellan ytterligheter med objektivitet. Polisen å sin sida står handfallen inför alla hat- och hotbrott på nätet, ofta läggs fallen ner så fort anmälan kommit in. Man vet inte ens hur man ska utreda, och förresten saknas resurser. Det psykologiska försvaret har varit på sparlåga, ihop med övrig försvarsförmåga, och försöker nu förtvivlat komma ikapp med uppgiften.

Det här är förstås dystert, men innehåller på vissa sätt sin egen lösning. Har man rustat ner kan man rusta upp igen. Det blir dyrare och svårare, men det går. Kanske behöver vi inte ens tänka så värst kreativt på de nya teknikproblemen, utan i första hand försöka få de gamla systemen att fungera som de ska. I alla fall kan vi ju prova det först.

Klickokratin göder Trumps konspirationer

I Sverige har vi ingen Trump, än, men vi har grogrunden. Hur ska vi, hur ska medierna, hantera det? Inget göder konspiracismen som den cyniska klickokratin, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Oftast brukar jag mest skratta åt dem, konspiracisterna som man säger med ett avancerat begrepp. Det är personer som tror på olika sorters konspirationer, må det vara om chemtrails, Bilderberggruppen eller farligheten i fluortandkräm. Jag blir uppfylld av helig vrede när de bedriver kampanj mot vaccinationer eftersom det hotar andra människors liv och hälsa, och det finns förstås djupt obehagliga muslimhatiska och antisemitiska subgrupper, men hur ska man kunna göra något annat än fnissa åt dem som söker hemliga budskap om Illuminati i reklamkampanjer från Apoteket?

I ett reportage om Donald Trumps väljare i Dagens Nyheter i helgen fokuserade Björn af Kleen på just konspiracisterna, snarare än de rasistiska rednecks som ofta lyfts fram. Det här är människor som tror att Rockefellers och Rotschilds kontrollerar allt, att det finns en hemlig världsregering, en kriminell kartell som redan valt Hillary Clinton till president, och alla är överrens om att journalister är femtekolonnare som bara ljuger för elitens syften.

Det senare är en vanlig komponent också i svensk konspiracism, inom de mest skilda områden. Visst möts journalister av hatfloder när de skriver om invandring, men också när de skriver om myterna om socker, som journalisten Amina Manzoor upptäckte nyligen. Att förklara att sockerberoende inte finns eller att barn inte blir hyperaktiva av socker väcker vreden i åtminstone delar av folkdjupet. Samma sak om man skriver om att elallergi inte finns mer än som psykiatrisk sjukdom eller om det ohyggligt oansvariga i att inte vaccinera sina barn.

I Trumps sista kampanjfilm tar han steget fullt ut och talar om just världskonspirationen mot USA och hotet från den globala eliten till bilder av kända judar inom finansvärlden som George Soros och amerikanska riksbankschefen Janet Yellen. Här tippar konspiracismen över i den antisemitism som den hela tiden gränsar till, och anhängarna jublar.

Det är direkt skrämmande och många har visat på likheterna mellan Trump och historiens fascistiska diktatorer. Men kanske måste vi börja ta också den där lustiga till synes harmlösa faktaresistensen och konspirationsglädjen på allvar. Att välja bort fakta från exempelvis läkare till förmån för löst tyckande diskussionsgrupper på internet är inte fnissigt, det är farligt. Individualism och auktoritetsmisstro är bra saker, men här har människor mest bara bytt auktoriteter och litar benhårt på ”Jenny, 37” på föräldraforumet som säger att barn tar svår skada av gluten. Det är olika social, kulturell och ekonomisk bakgrund på dem som hänger på Avpixlat och på Giftfria barn på Facebook, men misstron mot de traditionella överheterna, liksom mot de traditionella medierna, är grundmurad på båda håll.

Det är den här misstron som fört Trump så långt. Det gör inget att han ljuger, alla ljuger ju och hans uppenbara lögner är ändå på något sätt mer trovärdiga i supportrarnas ögon. Han eldar på hatet och rädslan och de upparbetade känslorna kommer USA att få leva länge med. I Sverige har vi ingen Trump, än, men vi har grogrunden. Hur ska vi, hur ska medierna, hantera det? Jag tror på öppen självkritik och på tydliga satsningar på kvalitet och faktakontroll. Och det finns underbar kvalitet på sina håll, men tyvärr rimmar det rätt illa med den ekonomiska situationen för branschen. Inget göder konspiracismen som den cyniska klickokratin. Allt fler medvetet tillvridna rubriker och ”virala” debattinlägg! – ni kan aldrig gissa vad som hände sen.

När hatet från nätmobben drabbar inbjudna gäster

Hånet mot TV4:s 15-årige studiogäst väcker frågan om det krävs en mediestrategi för att förhindra att gäster hamnar i klorna på den rasistiska nätmobben, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Det är förstås jätteroligt, men tänk efter, kanske kommer några riksdagsledamöter använda dig som exempel på ett samhällsproblem som du inte har något med att göra, ljuga om dig och skicka en näthatsflod efter dig.”

Hur många föräldrar skulle spontant säga så om deras 15-åring fått frågan att vara med i tv och fråga ut skolministern? Hur många skulle ens komma på tanken att det i föräldraansvaret också ingår att skydda barnet från hatkampanjer från politiska partier?

Ju mer jag tänker på fallet med 15-åringen som i förra veckan hängdes ut av sverigedemokrater som Kent Ekeroth, Linus Bylund och Jörgen Fogelklou, desto bisarrare och mer omoraliskt blir det.

För den som inte följt med var 15-åringen ihop med andra skolelever med i TV4 för att ställa frågor till Gustav Fridolin. Det handlade bland annat om digitala prov. På en bild från utfrågningen ser 15-åringen äldre ut än de andra barnen (varav flera i och för sig också är flera år yngre); han har skäggstubb, är stor och muskulös. Det i sig hade sannolikt inte varit ett problem om han varit blond, men han ser ut att vara från någonstans i Mellanöstern. Den här bilden skickades runt av SD-politikerna med texten ”Klasskamrater?” med syftet att antyda att 15-åringen egentligen måste vara äldre, sannolikt ett ensamkommande flyktingbarn som ljugit om sin ålder.

Nu visade det sig dock snabbt att 15-åringen kom till Sverige med sina föräldrar som 6-åring, har svenskt personnummer som visar att han är just 15, och bara kommit in i puberteten lite tidigare än en del andra.

Här hade det kunnat stanna. SD-politikerna hade kunnat be om ursäkt, oj, hoppsan så det kan bli, rensat bland hatkommentarerna mot pojken på sina facebooksidor. För sanningen är ju att deras raljerande tvärtom bevisade motsatsen mot det de ville, att folk faktiskt ibland kan se väldigt olika gamla ut och att det inte går att avgöra ålder utifrån utseende.

Men det hände inte. I stället fortsatte ifrågasättandena. Någon hittade att pojken uppgivit en äldre ålder på en dejtingsajt (något som INGA andra tonåringar någonsin gjort), SD-folk granskade bilder på hans facebook, hatkommentarerna fortsatte komma. Vissa hävdade att hans föräldrar säkert uppgett fel ålder på honom, så att till exempel en 16-åring registrerats som sex.

Ingen bad om ursäkt. Tillfrågade sade både Ekeroth och Fogelclou att pojken ju själv ställt upp i teve och att det därför rimligen inte påverkat honom att de eldat igång en hatkampanj. Som om barn som ställt upp i tv gett sig in i leken och därför får den tåla.

Här återkommer vi till det jag började med. Är detta alltså något man som förälder måste tänka på? Är det något som medierna måste ta med i beräkningen när de bjuder in barn, eller för all del andra, att delta? Att journalister som skriver om ”fel” ämnen eller opinionsbildare som tycker fel saker utsätts för näthat från olika håll har vi ändå lite vant oss vid och försökt hantera. Men kanske måste medierna tänka ännu längre.

För så här är det nu. Inbjudna studiogäster med ”fel” hud- och hårfärg riskerar att hamna i klorna på den rasistiska nätmobben, oavsett om de bara var 15 och ville fråga skolministern om digitaliseringen av skolan. Jag vet inte ens hur man ska börja skapa en vettig redaktionsstrategi utifrån det.

 

 

 

Mediernas ansvar för samtalstonen

Att medier lär sig navigera i olika sfärer är avgörande för att undvika att samtalstonen blir samma som i sämsta sortens omklädningsrum, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Bara locker room talk.” Så avfärdade Donald Trump de senaste läckta banden där han lystet talade om allt man kan göra med kvinnor om man är känd. Nu tror jag förvisso inte att män i omklädningsrum i allmänhet talar om att greppa främmande kvinnors könsdelar utan att först invänta någon form av samtyckessignal, men försvaret är intressant ändå. För vi pratar verkligen på olika sätt i olika sammanhang, men skiljelinjerna mellan dessa sfärer har blivit allt luddigare.

Internet bryter, som de flesta vet, upp linjen mellan privat och offentligt. Det gäller inom upphovsrättsdiskussioner, där det som ses som privat – en videosnutt på ett dansande barn – plötsligt drabbas av samma regler för bakgrundsmusiken som om det varit en biofilm. Det gäller också väldigt tydligt i sociala medier, där uttalanden kan kännas privata för en vanlig människa som gör dem, men likafullt kan spridas till många tusentals, och dessutom plockas upp av vanliga medier utan att dessa ens frågar.

Det svenska företaget Narrative sålde en liten kamera att sätta på kragen för så kallad ”lifelogging”, en automatisk bild av omgivningen var trettionde sekund som skickades till användarens mobil. För någon vecka sedan gick de i konkurs, men själva tanken – att alla ständigt ska övervaka allting – lever kvar i många andra applikationer. Själva tekniken med kameror och inspelningsutrustning i allas fickor finns ju oavsett, vilket både Trump och exempelvis Sverigedemokraterna får lära sig att leva med.

Det här ger större politisk transparens, men skapar också problem, för privatlivet liksom för de där gränserna mellan sfärer. Här kommer vi tillbaka till orden. För ett sätt att uttrycka sig kan faktiskt vara helt rimligt i en sfär och helt oacceptabelt i en annan. Jag uttryckte mig själv annorlunda på exempelvis twitter för fem år sedan än jag skulle göra i dag, helt enkelt eftersom jag då upplevde det som mer privat och i dag som mer offentligt. Även steget vidare till vanliga medier är ett steg mot mer offentlighet, vilket gör att citerade tweets kan kännas konstigt privata. Samma sak gäller när längre facebook-statusar publiceras som debattartiklar, det blir ofta en privat ton som vi inte är vana vid i den sortens sammanhang.

Näthatet beskrivs ibland som samma gamla hat som folk alltid uttryckt i kafferum. Men själv har jag aldrig hört våldtäktshot i kafferum, och dessutom är det stor skillnad mellan att skvallra nedsättande OM någon och att skriva samma saker direkt till personen. Här korsas också normerna för olika sammanhang, eftersom de som skriver grova hatmeddelanden på nätet sannolikt inte skulle säga samma saker direkt i ansiktet på dem de adresserar.

Det finns flera utmaningar här. Dels måste medierna lära sig att navigera i den privata massutskicksterrängen, helst utan att utnyttja enskildas öden för maximalt med klick. Ett första steg är att inse att medier faktiskt har ett annat anspråk än enskilda i halvoffentligheten och att det kanske bör återspeglas i såväl ton som nyhetsvärdering. Dels måste vi alla bli bättre på att förstå och hantera olika språkligheter, olika arenor. Det halvprivata är ett stort värde med sociala medier, men vill vi ha ett politiskt samtal som låter som sämsta sortens omklädningsrum eller fyllefest?