Annons: Årets dagstidning 2019

Liberalernas läckor har blivit ett skämt

Att media verkar ha direkttillgång till Liberalernas interna möten skapar frågor – men är underhållande för läsarna och ger medierna gratis spaltmeter. Men mer kontext behövs, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Inte en enda läcka hos Centerpartiet, varken från partistyrelse eller riksdagsgrupp. Hos Liberalerna väntar vi bara på att Niklas, 14, nybliven medlem i LUF i Hässleholm, ska skriva en debattartikel i Expressen och berätta vilken regering han vill. Sen har alla sagt sitt.” Så skrev Mittmedias opinionschef Anders Rönmark på twitter i januari. ”Niklas hälsar att han motsätter sig ett samarbete med alla partier som inte är beredda att avskaffa duschobligatoriet efter idrottslektionerna.” svarade Dagens Nyheters politiske redaktör Per Svensson.

Bland personer som skriver om svensk politik har direkttillgången för medierna till det inre livet i Liberalerna blivit ett skämt. Att flera tidningar rapporterade att Jan Björklund i förra veckan krävde EU-parlamentarikern Cecilia Wikström avgång i stort sett innan partistyrelsemötet där han krävde detta var avslutat var därför inte förvånande. Uppenbarligen sitter personer på olika redaktioner närmast på medhörning på Liberalernas telefonmöten, och de personer i partiledningen som inte givit ut lösenkoder har åtminstone minst en handfull liberala ledarskribenter som favoriter i telefonboken. Relationerna med medierna verkar i nuläget varmare än relationerna internt i partiet.

För nyfikna utomstående är det här förstås skojigt. Till skillnad från i vårvintras när centern hade stora partitelefonmöten med hundratals öppenhjärtiga förtroendevalda utan att någon enda yppade ett ord till pressen får vi här följa en partis uppgång och fall i realtid. Eller tja, det är kanske mest bara fall just nu, men ändå. Allt sker för öppen ridå, intriger och kriser avlöser varandra i spalterna. Visserligen är det svårt att förstå något av striderna, men allt publiceras åtminstone direkt!

För medierna är det också både spännande och kostnadseffektivt. Så gott som gratis kan man fylla sidorna med utsagor om världen från varje enskild liberal partimedlem, och eftersom medier eftersträvar konsekvensneutralitet behöver man inte ens fundera över vilka motiv som ligger bakom just den här läckan, just den här smaskiga utsagan som man kan skriva att man ”erfar”, om partiledarvalet, om EU-valet, om barn- och fritidsnämnden i Örkelljunga. Inte heller behöver man lägga tid på analys, redan imorgon kommer ju nya besked.

För partiet är det möjligen mer oklart. Inte bara kan ingenting någonsin hållas internt, vilket både tyder på och i sig skapar tillitsbrist mellan partiaktiva, till slut blir alltihop också ett självspelande mediepiano. Alla partidiskussioner publiceras offentligt och sen tvingas partiledningen driva frågor utifrån vad som omtalas i medierna. Både EU-parlamentariker Cecilia Wikström och riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl påstår att de först fick stöd internt men att partiet sedan vände med medievinden. Håhåjaja.

När Silvio Berlusconi drev Italien med hjälp av sina egna tabloider kallades det ”mediacracy”. När Liberalerna driver sig själva mot klippkanten med ständiga medieläckor och medierna spelar med utan att ge läsare och lyssnare vare sig kontext eller överblick borde det kanske kallas något annat. Jag måste bara leta efter en nybliven LUF-medlem i Hässleholm och fråga vad han tycker först.

Så blir medierna språkrör för antimedicinsk propaganda

Var finns det kritiska tänkandet hos SVT, TV4 och SR när de obekymrat låter författare göra reklam för illa underbyggda påståenden? Det undrar Isobel Hadley-Kamptz efter att ha lyssnat på podden Sinnessjukt, som visat på stora brister i Soki Choi bok ”Kimchi och Kombucha”.

I höstas kom Soki Choi ut med ”Kimchi och Kombucha: Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna” på Bonnier fakta förlag. Boken sålde slut på bokmässan på mindre än en dag och Choi utsågs nyligen till Årets toppförfattare av tidningen Topphälsa. Hon har varit med i programmet Meny i P1, i Nyhetsmorgon och Malou Efter tio i TV4, Fråga Doktorn i SVT, i poddar och i åtskilliga tidningar runt om i Sverige. En typisk rubrik kan exempelvis lyda: ”Skräddarsydda bakterier som skyddar mot autism, adhd, ångest, depression, alzheimer och parkinson kan snart vara verklighet.” (Aftonbladet)

I inga av de inslag jag lyssnat på eller texter jag läst förekommer några kritiska frågor. Alla är hänförda av kunskapen Choi förmedlar, om hur viktiga tarmbakterierna är och om hur man kan påverka dem, både för sig själv och för kommande generationer. I boken skriver Choi bland annat om att gravida som äter fel, stressar, är för tjocka eller har diabetes kan ”trigga igång” autism hos barnet.

Det här finns det, minst sagt, väldigt lite belägg för. Journalisten och författaren Christian Dahlström går i två avsnitt av sin podd Sinnessjukt (en podd om psykisk ohälsa) igenom hela boken ”Kimchi och Kombucha” och upptäcker åtskilliga rena faktafel, märkliga hänvisningar till undermålig forskning och vilseledande påståenden i varje enskild del.

I vissa fall handlar det om att Choi överskattar värdet av vissa studier och därför ger en bild att de stora genombrotten för forskningen om tarmbakterier ligger mycket närmare i tiden än de gör, något som sedan skärps till ytterligare i sådant som den där Aftonbladet-rubriken. I andra fall, som att gravida kvinnor kan orsaka autism hos sina barn genom stress, är det rena påhitt.

Dahlström påpekar också att Choi använder sin doktorstitel på ett ohederligt sätt. Hon är förvisso doktor och har doktorerat på sjukvårdsorganisering, men det ger henne inga större sakkunskaper om medicin än vem som helst.

Det här är pikant för Bonnier Fakta och för Soki Choi, men också för alla de medieredaktioner som okritiskt låtit henne göra reklam för sina illa underbyggda påståenden om att människor kan bota sin depression genom att äta kimchi (samtidigt som hon talat om de stora biverkningarna för läkemedelsindustrins ”piller”).

Var finns det kritiska tänkandet hos SVT, TV4, SR, när man obekymrat sänder antimedicinsk propaganda och överlåter faktagranskandet åt en oberoende poddare, som får kontakta experter och reda ut i den mikrobiotiska röran.

En av de riktigt tråkiga sakerna här är dessutom att det händer massor av intressanta saker inom forskningen på tarmbakterier. Den har bara inte alls kommit så långt som Choi låter påskina, och den står inte heller i motsättning till den vanliga medicinska forskningen om Alzheimers eller ADHD. När den här sortens glada tyckare ges så stor plats riskerar det dock att hela det riktiga forskningsfältet också döms ut som oseriöst.

Varför ska frilansare jobba längre för lägre lön?

Frilansarna på Aftonbladet Kultur gör uppror mot låga arvoden – och situationen är lika illa i resten av branschen. ”Kanske är det så dystert att arbetsköpare bara ger så lite som de absolut måste?” skriver Isobel Hadley-Kamptz.  

Med stor förtjusning noterade jag att en av mina mest nyliberala vänner, Mattias Svensson, tagit upp facklig kamp för Aftonbladets frilansmedarbetare. På andra sidan, här representerande det utsugande kapitalet, står kulturchefen och socialisten Åsa Linderborg. Det här är förstås väldigt roligt.

Inte riktigt lika roligt är det bråket gäller, åtminstone inte om man, som jag, också är just frilansskribent. Alla i branschen vet att Aftonbladet betalar bättre än de flesta, men uppenbarligen har frilansarvodena där ändå legat helt stilla mellan 2009 och 2018, vilket innebär en lönesänkning i relation till anställda journalister på 27,6 procent. Om man jämför med inflationen har Aftonbladet-frilansarna sänkt sina inkomster med 9,6 procent på dessa nio år.

Aftonbladet är sannerligen inte ensamma om detta. Expressen, där jag själv regelbundet skriver, har heller inte höjt sina frilansarvoden på många år, och flera andra redaktioner har till och med sänkt summorna. För att bara följa med inflationen och alltså inte bli fattigare år för år måste en frilansskribent hela tiden arbeta längre och längre timmar, med lägre och lägre ersättning per timme. Gissningsvis kan enstaka stjärnskribenter förhandla till sig fina ersättningar, men vi andra får kämpa på, samtidigt som de som är anställda får lönehöjningar varje år, som alla på arbetsmarknaden.

Det här blir i längden en smula problematiskt. Både för den kvalitet som produceras och för de enskilda skribenternas ekonomi, och för all delen hälsa när man hela tiden arbetar alldeles för mycket. Att medieföretag i kris inte betalar så bra är en sak, men exempelvis Aftonbladet går ju med stora vinster varje år. Ändå anser man sig inte kunna betala dem som gör jobbet och skriver artiklarna.

Som frilansskribent har man inga arbetslivsrättigheter, ingen måste köpa ens material, i dag eller i morgon. Man vet aldrig hur man ska betala hyran i nästa månad. Historiskt har vi varit få sett till helheten, men med gig-ekonomi och f-skattejobbande blir vi allt fler, i alla branscher.

I den meningen är det kanske en rolig illustration att Åsa Linderborg, sina socialistiska värderingar till trots, inte känner att hon kan ge bättre villkor. Kanske är det så dystert att arbetsköpare bara ger så lite som de absolut måste? Och nyliberaler får ta upp den fackliga kampen för att balansera. I dag i mediebranschen, i morgon kanske på hela arbetsmarknaden.

Det säger Buzzfeed-slakten oss om nutiden

KOLUMN Trots att unga vill ha seriösare journalistik så går flera amerikanska ungdomsnyhetssajter på knäna. Det för tankarna till EU:s ”länkskatt”, skriver Isobel Hadley Kamptz. 

Det har varit en jobbig vecka för digitala medier. Buzzfeed berättade att de ska säga upp 15 procent av arbetsstyrkan, och lade bland annat ned både den inrikes- och säkerhetspolitiska redaktionen. På Huffington Post ska ägaren Verizon dra ned 7 procent och även lokaltidningsföretaget Gannett sade upp journalister över hela USA. Det stora skälet uppges vara annonsförsäljningen, som ger allt mindre pengar.

Buzzfeed är ett intressant medieföretag. Det började som en slags viralsajt, med skojiga listor och kändisskvaller, men har gradvis kommit att betraktas som allt mer seriöst och för någon vecka sedan hade de till och med ett förvisso omdiskuterat världsscoop om att Donald Trump skulle ha instruerat sin advokat att ljuga för kongressen.

Sajten är en del i en oväntad medieutveckling, som delvis hänger ihop med just Donald Trumps framgångar. Även andra, låt oss kalla det ungdomsmedier, har blivit allt mer både journalistiskt seriösa och politiskt radikala. Teen Vogue har i dag politiska analyser som inte står New York Times efter och tidningen Vice, som för tio år sedan fokuserade på musik, ungdomssubkulturer och kepsmode, gjorde en av 2017 års mest sedda politiska dokumentärer, från den högerextrema demonstrationen i Charlottesville.

Ungdomar och unga vuxna står på barrikaderna mot högerradikalismen och de förväntar sig understöd av sina mediekanaler i kulturkriget. Det är förstås ingen slump att Donald Trump skadeglatt twittrade om journalistuppsägningarna. När jag läste en text om neddragningarna på en amerikansk mediesajt handlade första kommentaren om ledsamheten i att USA inte satte journalister i koncentrationsläger. Kulturkrig, som sagt, med allt blankare vapen. Om Buzzfeed-nyheten om Trumps lögnuppmaningar till sist visar sig vara felaktig är det ett oerhört snedsteg som sannolikt också har politiska motiveringar.

Samtidigt tjänar de här sajterna alltså inte tillräckligt med pengar. Även Vice gjorde för övrigt neddragningar i höstas. Många andra medier har dock lyckats tjäna ekonomiskt på den ökande polariseringen, det stora uppsvinget i digitala prenumerationer för exempelvis New York Times och Dagens Nyheter beror inte bara på hög journalistisk kvalitet utan också på att tidningsprenumerationer för många människor blivit en personlig politisk markering, något som bland annat undersökts i Sverige av Gota Media

Det funkar dock bara för den som faktiskt har prenumerationer. Att leva på digitala annonser är något annat, och leder snarare tankarna till sådant som EU:s möjliga ”länkskatt” och nya upphovsrättslag. Det är ett odiskutabelt faktum att Facebook och Google tar nästan alla digitala annonspengar, och det primära motivet för ”länkskatten” är att nyhetsredaktionerna som producerar innehållet som sprids via jätteplattformarna ska få lite mer av kakan.

”Länkskatt” går emot allt vad internet traditionellt stått för, men det gör å andra sidan it-jättarnas nästanmonopol också. En likartad dubbeltydighet syntes på sociala medier efter medieslakten i förra veckan när andra mediebolag tvärtom tog chansen att berätta om sina planerade rekryteringar och uppmanade de nyuppsagda att söka de många hundra lediga jobben.

Det är trots allt inte som för några år sedan, när nästan hela medievärlden kändes dyster och nedläggningshotad. Det kanske inte är en så stor tröst för alla dem som precis förlorat jobben, men det är rätt viktigt för att förstå vad som händer.

Grannländerna drunknar i amerikarapporteringen

Trots att Norge under spektakulära former fått en ny regering skrivs det mer om mer om nästa amerikanska val, två år bort, än vad som händer i grannlandet. ”Den här diskrepansen är både fånig och faktiskt en smula farlig”, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Visste ni att Norge fick en ny regering i förra veckan? Efter flera veckors förhandling blev det till slut klart mellan Høyre, Fremskrittspartiet, Venstre och Kristelig Folkeparti och därmed får den nya regeringen egen majoritet. Kristelig folkepartis (KRF) partistyrelse röstade dock för att ingå i regeringen med bara 19 röster mot 17. Partiledaren Knut Arild Hareide var en av dem som röstade emot, och han avgår därför nu från sin post.

Det här är ju rätt intressant om man tänker på svensk politik. En splittrad borgerlighet, splittrade partier inom borgerligheten, samarbete mellan högerpopulister, konservativa och liberaler. Även sakfrågorna är intressanta, inskränkt aborträtt var en av eftergifterna till KRF för att de skulle gå med på ett regeringssamarbete, och det finns stora konflikter inom den nya regeringen i synen på miljöfrågor och klimat.

Ändå lyckas jag nästan inte hitta någonting skrivet alls om detta i svenska medier. En TT-text och några korta egna notiser bara, med samma citat från statsminister Erna Solberg från Høyre. Inga analyser av vad det här betyder, inga reflektioner kring likheter eller skillnader mot Sverige.

Samtidigt kan man läsa nära nog oändliga reflektioner om vilka demokrater som eventuellt ställer upp i det amerikanska presidentvalet om två år, för att inte ens nämna dag-till-dag-rapporteringen om allting dumt som Donald Trump sagt på twitter.

Jag har själv varit intresserad av amerikansk politik sedan långt innan tv-serien Vita huset förförde alla dem som sedan kom att befolka både svenska partier och medieredaktioner, men den här diskrepansen är både fånig och faktiskt en smula farlig.

Sverige har alltid varit mer vänt mot USA än mot övriga Europa, och vi blir bara mer amerikaniserade för varje dag. Dagens globaliserade medieutbud är för de allra flesta inte globalt utan just amerikanskt. Det gäller både folk som följer the Kardashians och dem som läser the New Yorker. Svenskar kan ju dessutom i allmänhet inga andra främmande språk än engelska.

Men hur lika amerikaner vi än känner oss i populärkulturen så är det en annan och väldigt annorlunda verklighet. All denna direktimport av deras politiska debatter leder till märkliga skav och förvirrande feltolkningar, eftersom utgångspunkterna som mest bara nästan stämmer. Samtidigt ignorerar vi våra direkta grannländer, där vi däremot faktiskt skulle kunna lära oss något, om både dem och om oss själva.

Men Norge är väl helt enkelt inte så coolt. Inga popskribenter drömmer om att skola om sig och bli Oslo-korrespondent, norsk politik känns ungefär lika glamorös som kommunalfrågor i Sveg. Svensk media bryr sig ledsamt nog inte så mycket om kommunalpolitiken i Sveg heller.

 

Isobel Hadley-Kamptz

Fabulerande tysk bör bli väckarklocka på svenska redaktioner

Den prisbelönta journalisten Claas Relotius blev ertappad med att ha hittat på eller överdriva stora delar av sina verk. De svenska medierna skulle må bra av att tänka på hur liknande saker kan förhindras här, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

De är häpnadsväckande att följa, turerna kring den tyske stjärnreportern Claas Relotius. Så sent som i början av december fick han nya priser och hyllades av hela medietyskland. Någon vecka senare avslöjades att stora delar av hans mediegärning varit falsk.

Det handlar här inte om felciteringar eller överdrivna vinklar, eller ens om opinionsbildning förklädd till journalistik. Detta är fake news i dess bokstavliga form. Relotius diktade helt enkelt upp intervjupersoner och hittade fritt på vad de hade sagt och varit med om. Prisbelönta reportage, bland annat ett om en syrisk pojke som trodde att kriget i Syrien var hans fel, som spritts i hela världen visade sig vara ren skönlitteratur.

Relotius jobbade på prestigetidningen Der Spiegel, som har en hel avdelning med faktagranskare. Det är alltså inte pressad ekonomi som gjort att detta kunnat slippa igenom. Intressant nog har flera olika personer uppmärksammat tidningen på konstigheter i Relotius texter, inklusive en journalist som samarbetade med Relotius för ett jobb, men tidningen har viftat undan kritiken. Nu har förstås Der Spiegel både sparkat Relotius, stängt av två redaktörer och tillsatt en stor oberoende utredning för att få klarhet i hur det här kunnat hända.

Om det kan hända på Der Spiegel kan det hända överallt. I Sverige har inte ens de största redaktionerna faktagranskare som går igenom reportrarnas jobb innan publicering, och många journalister har av tidsskäl tvingats ersätta egen research med att ringa och få ett pratminus från en ”expert”. Man snabbkollar på wikipedia, läser recensionen av en bok som verkar relevant. Samtidigt efterfrågar läsarna de stora reportagen, välskriven feature som griper tag.

Men vilken koll har svenska redaktioner på att det som sägs i de där reportagen faktiskt är sant? Jag vill inte ifrågasätta journalisterna här, jag tror att de allra flesta är noga med varenda citat, men jag undrar över redaktionernas kontroll och strategier.

Jag minns ett fall för säkert 15 år sedan, när en skribent på DN Kultur visade sig ha plagierat texter ur amerikanska tidningar. Det upptäcktes av utomstående, och såvitt jag minns ledde det inte till några offentliga ursäkter från DN. Författaren och kulturskribenten Kristian Lundberg hade 2006 med en icke utgiven bok i en recension, och den skandalen ledde till att han helt slutade få skribentuppdrag. I stället tvingades han ta jobb på hamnen Malmö, vilket han senare skrev om i hyllade Yarden, så det kanske sammantaget bör ses som en bra sak för kulturen.

Vissa saker är lätta att kolla. Att plagiera New York Times var häpnadsväckande dumt även i början av 2000-talet, men i dag vore det självmord. Andra saker är svårare för läsare att upptäcka. En påhittad syrisk pojke i tidningen är närmast omöjlig att skilja från en verklig.

Mediemisstron i allmänhet är förvisso mindre än det emellanåt påstås, men skandaler som den om Relotius, på en av Tysklands mest uppburna kvalitetsmedier, väcker frågor. Jag tror att också svenska medier skulle må bra av att tänka på hur liknande saker kan förhindras här. Vilken transparens bör finnas, vilka kontrollmekanismer? Det är inte att misstro journalistiken utan att värna den.

Uppdatering: I en tidigare version stod det att Der Speigel sparkat redaktörer, de är dock avstängda. Journalisten som avslöjade Claas Relotius påstods vara mexikan, men han är spanjor och yrkesverksam i Tyskland.

Därför vill jag ha fler poddreportage

Amerikanska poddar gräver djupare i fler avsnitt, medan svenska poddar fortfarande mest är pratradio. Min nyårsönskan är mer djuplodande poddreportage, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Jag hade lurarna i och sprang förbi en proppfull busshållplats med tårar rinnande längs kinderna. Det är tur att jag inte är så besvärad av sådant för vissa avsnitt av Believed, en podcast i 9 delar från NPR, amerikansk public service-radio, gick faktiskt inte att höra utan att gråta.

Det är två journalister från NPR Michigan som borrar vidare i fallet med Larry Nassar, idrottsläkaren som före och under #metoohösten anklagades för sexuella övergrepp mot mer än 250 unga gymnaster. I våras dömdes Nassar för både barnpornografibrott och för åtskilliga övergrepp till många hundra år i fängelse.

Podden vill förstå det här närmare, inte Nassar och hans motiv, men att det här kunde få pågå i decennier. Att tränare, föräldrar, andra läkare, till och med flera av de utsatta flickorna, så länge och entydigt stod vid hans sida. För det som framkom nu var inte alls de första anklagelserna, ett antal flickor hade anmält honom tidigare och varje gång hade det förklarats bort. Som missförstånd, som lögner. Det var först 2016 och 2017 som flickorna över huvud taget började bli trodda. Believed.

Det Nassar framför allt gjorde var att i sken av medicinsk behandling också ”behandla” flickors underliv, ibland på mindre barn till och med när deras föräldrar var kvar i rummet! Podden beskriver hur han hade en metod att ställa sig själv mellan föräldern och behandlingsbordet och hur han uppenbarligen bara utgick från att barnen inte skulle våga säga ifrån. Systematiken i övergreppen är häpnande, men också välviljan och överseendet från hela vuxenvärlden, som gång på gång valde att tro på Nassar hellre än någon liten gymnast som protesterade mot att läkaren tog på hennes snippa.

Auktoritetstroendet är så stort hos oss människor. Småflickor är så långt ned på alla möjliga hierarkier att deras röster helt enkelt knappt hörs.

Men den här gången hördes de till slut. De hördes till och med i rätten. En central del i det avtal som slöts mellan Nassar och åklagarna i ett av fallen var att alla offer skulle ha rätt att tilltala honom direkt i rättssalen. Mer än 200 flickor och kvinnor valde att göra det. De valde att visa att ”little girls don’t stay little forever”, som ett av offren uttryckte sig, och det var här någonstans som jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. En så mäktig demonstration av att rättvisan till slut hinner ikapp, att hundratals röster till slut blir trodda.

Jag vill dock inte bara använda den här krönikan till att tipsa om jullyssning, även om jag verkligen rekommenderar Believed. Jag vill också lyfta en ny sorts radiodokumentär, en reportageserie i ljud som podformatet gjort möjligt, men som ännu inte utnyttjats så mycket i Sverige. Här är poddar fortfarande mest pratradio, men formatet lämpar sig fantastiskt också för den här sortens fördjupande reportage. Både P1 och P3-dokumentär är fantastiska, men tänk hur mycket mer man kan hinna förklara och berätta på nio avsnitt. Nästa år kan vi väl få sådant här också? En nyårsönskan från mig till hela mediesverige.

Det är synd om svensk modejournalistik

Att många känner ett obehag inför rapporteringen kring vad kvinnor har på sig, exempelvis på Nobelfesten, går att spåra till den svenska modejournalistisken – som måste våga mer, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

”Det är ju bara kläder.” När jag skrev på twitter efter Nobelfestligheterna om Sara Danius stilkänsla fick jag en del svar i den här stilen. På annat håll läste jag om hur det var sexistiskt att fokusera på Danius och andra kvinnors klänningar när ingen kommenterar männens frackskjortor, och det är förstås en invändning att ta på lite större allvar. Låt mig dock backa en smula från just nobelklädseln.

Jag är så gammal att jag är uppvuxen med den legendariska Ingrid Schrewelius bevakning från modevisningar i Paris. Jag skulle känna igen hennes röst var som helst, med kommentarer om ärmomfång hos Balenciaga eller kjollängder hos Yves Saint Laurent och det är fascinerande att tänka sig att detta alltså sändes i SVT. Så frivolt, så elitistiskt.

Lite senare började jag läsa Vogue och i Sverige kom magasinet Bibel, med initierade och intellektuella utvikningar om allt från det perfekt röda läppstiftet till japanska plisseringar och belgisk industri i tygform. Och när svenska stora tidningar i slutet av 90-talet faktiskt började kommentera vad människor hade på sig på Nobelmiddagen var det modejournalister som tillfrågades att göra det. Jag minns utläggningar om drottning Silvias klänningar genom decennierna, med analyser av olika modeskapare, av färgval och snitt. Det här var populärt hos läsarna, och när internet bröt igenom blev det getingar och plusbetyg för hela slanten på varenda trasa. Ungefär samtidigt sjönk förstås nivån och kom mer att handla om opassande urringningar eller om huruvida en klänning var ”fin” eller inte. Det slutade kort sagt handla om mode.

Sedan dess har allt fler kommit att känna obehag inför dessa omdömen om just kvinnors klädsel, som om säg en nobelprisvinnande fysiker alls borde behöva bry sig om vad hon har för klänning. Mäns utseende kommenteras ju aldrig i dessa sammanhang, de får finnas som intellekt och de bedöms efter sina prestationer. Samma skifte gäller kvinnor i andra maktsfärer. Kvinnliga politikers kläder kommenteras förvisso fortfarande men det är inte många år sedan manliga politiska journalister kunde skriva rent ut lystet om Gudrun Schymans snygga ben utan att det väckte minsta uppståndelse.

Mode som konstform går här på slak lina. Det sitter på kroppen, och som sådant framhäver eller döljer det just kroppsdelar och kan både förstärka eller förminska en människas själva kroppslighet. Den manliga kostymen, eller för all del fracken, suddar ut kroppen. En välskuren kostym tar förvisso bort magfett och lägger till axelvidd så att manskroppen blir mer lik sitt idealtillstånd, men manskroppen är i våra kulturella ögon inte nödvändigtvis objektifierad för det. Kostymen är större än kroppen.

Kvinnan är alltid den andre, och hennes kläder blir därför än mer symboliskt komplicerade. Att kommentera hennes kläder blir inte sällan att kommentera henne som kropp, att förminska henne till utseende och grad av attraktivitet. Hennes urringning kan vara opassande eller inte, hennes klänning kan vara ”fin” eller inte, men kläderna antas hela tiden göra henne till mer objekt, mindre hjärna.

Men mode behöver sannerligen inte fungera så. I alla tider har kläder använts till vitt skilda syften, för att förstärka bärarens eros, eller för att ta fram någon helt annan styrka: makt, oåtkomlighet, osynlighet. Kardinalernas röda kappor, renässansfurstarnas kragar, eller säg bara drottning Elizabeth II:s broscher, allt är medvetet och meningsfullt.

Just Sara Danius använder otvetydigt kläder som intellektuell och konstnärlig yttring och hennes nobelfestkappa från Pär Engsheden är inget undantag. En domare i Alice i underlandet, en furste i tjurfäktingscape, powerdressing från ett parallellt och roligare universum.

Det är synd om män som i dag inte har den här möjligheten att uttrycka sig. Det är också synd om svensk modejournalistik, som avstår från möjligheten att analysera detta underbara. Det går att gå på slak lina, man måste bara våga.

Öppna plånboken i stället för att håna högern

Bättre än att håna Ivar Arpis framgångsrika crowdfundinginsamling vore om kritikerna stöttade de initiativ de själva vill se, skriver Medievärldens kolumnist Isobel Hadley-Kamptz.

När jag skriver det här har Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi samlat in 672 866 svenska kronor för att skriva boken ”Så tar genusideologin över svenska universitet”. Jag utgår ifrån att ingen av de 1 337 personerna som gett honom pengar utifrån den rubriken förväntar sig objektivitet.

När Arpis Kickstarter-kampanj drog igång för några veckor sedan blev det uppståndelse på svenska sociala medier och folk på vänsterkanten tävlade om att såga inte bara projektet i skojigast tweets, utan också själva finansieringsformen. Arpi tycker nämligen att det är problematiskt med gatutiggeri och här tiggde han själv pengar, höhöhöhö.

Samtidigt pågår kampanjer till stöd för flera oberoende vänstermedier just nu, den feministiska tidskriften Bang ber om pengar, samma sak med tidigare bidragsstinna ETC och nättidningen Feministiskt Perspektiv. De behöver fler prenumeranter och ber också om rena kontanttillskott. För att vara helt transparent tecknade jag själv nyligen en Bang-prenumeration både för att bidra till överlevnaden för detta vanvördiga feministpopkulturfäste och för att det i ungefär var tredje nummer där publiceras någon av Sveriges allra bästa och mest oväntade texter. Dessa insamlingar har dock inte alls väckt samma kritik som Arpis, även om en del feministhatare på twitter gottat sig åt de ekonomiska problemen.

Delvis är det här förstås så enkelt som att folk i allmänhet har hämningslöst dubbla måttstockar. Det är okej om vi gör det, men inte om ni. Men jag tror också att det ligger något annat här, som kanske handlar om de aktuella summorna. Högerprofiler har helt enkelt mycket lättare att samla in pengar. Det må vara Joakim Lamottes swish-journalistik eller invandringskritikern Tino Sanandaji som fick ihop 632 000 svenska kronor på Kickstarter för sin förra bok Massutmaning och över 800 000 för en bok om hushållens skuldfälla som kom i somras.

Det handlar inte ens om höger mot vänster, det handlar om en liten del av vad vi skulle kunna kalla radikalhögern eller populististisk konservatism mot alla andra. Utanför de kretsarna, och med vissa undantag, verkar folk helt enkelt inte lika beredda att betala direkt, själva, för sådant de håller med om och tycker är bra.

Det i sin tur hänger sannolikt ihop med att den här högern under så lång tid upplevt sig som motarbetad av etablissemanget. Det spelar ingen roll att de i dag har inflytande över åtskilliga stora ledarsidor eller att åsiktskorridoren förflyttats så att det är mer snarare än mindre mainstream att vara emot invandring, de ser sig som underdogs och är beredda att själva betala för att ändå få synas.

Själv måste jag säga att jag gillar den inställningen. Betala för det du vill stödja, för det du tycker är viktigt. I stället för att håna Arpis lyckade insamling kan man ju starta en egen eller stötta sådana som driver perspektiv man själv ser som bortglömda.

Jag vet att det finns ekonomiska skillnader i grunden. Rika människor tenderar att vara mer höger, har man knappt råd med vinterstövlar till barnen så är det som det är. Men kanske har också det som högern kallar den vänsterliberala hegemonin vant sig vid att någon annan betalar, må det vara staten, stipendiefonderna, universiteten, de stora tidningarna. Kanske har man ännu inte mentalt ställt om till det nya medielandskapet där just din mikroinbetalning kan vara avgörande för att det du ser som viktigt över huvud taget kommer att finnas. Jag är förvisso för statligt kulturstöd ändå, men det finns en väldigt frihet i att finansiera sig själv. Put your money where your mouth is, som de säger i Amerika. Mycket snack och lite hockey, som vi säger i Dalarna. Det är bara att snöra på sig skridskorna.

Varför förutsätter högern att Lööf och Björklund ljög?

Politisk journalistik blir mer begriplig om man utgår från att folk menar det de säger. Väljarna kan bara känna sig svikna om de trodde att Lööf och Björklund ljög, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Om man inte vill bli uppriktigt dyster över tillståndet i det här landet bör man undvika att läsa kommentarerna på Annie Lööfs olika konton i sociala medier den här veckan. Utan att göra misstaget att tro att varje twitterkonto nödvändigtvis motsvarar en riktig människa eller att föreställa sig att yttranden på sociala medier säger något om folkmajoriteten kan man konstatera att folk i högern är arga över att centern tänker rösta mot Ulf Kristerssons m/kd-regering. De är jättearga. Jättejättejättearga.

Det verkligt spännande här är förstås att Annie Lööf och Jan Björklund båda två var väldigt tydliga under hela valrörelsen med att de varken tänkte sitta i eller släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraterna. När jag söker i mediearkiven hittar jag minst ett par uttalanden i veckan under hela valrörelsen från Lööf som i lite olika ordalag förklarar att hon inte under några omständigheter kommer stödja sig på SD. Björklund var ännu tydligare och hänvisade bland annat till att han lovat sina barn att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna.

Trots denna veritabla bombmatta av klargöranden var det många som tvivlade. Dagens Nyheters synthliberala popkulturskribent Fredrik Strage kom ut som motvillig socialdemokrat i valrörelsens slutskede med motiveringen att han inte litade på Björklund eller Lööf: ”det finns en viss risk att Annie Lööf förr eller senare tänker: ”Hmm… om min idol Margaret Thatcher kunde dricka te med Augusto Pinochet utan att bli fascist så borde jag kunna samarbeta lite med Jimmie Åkesson.”

Aftonbladets ledarsida skrev om hur liberaler saknade ryggrad och att Lööf vägrade svara på om hon tänkte samarbeta med SD nästan lika ofta som Lööf gick ut med att hon inte tänkte samarbeta med SD. Jag kan medge att jag inte heller själv alla dagar kände mig säker på att mittenpartierna skulle stå upp mot trycket högerifrån.

Också högerut tycks man alltså ha misstrott det Lööf och Björklund sade i valrörelsen och utgått från att partierna visst när det kom till kritan skulle ställa upp på en alliansregering på sd-stöd. Vissa högertyckare verkar också nu tro att Lööf och Björklund grävt sina egna gravar, och skrålar ilsket om hur partierna kommer utraderas vid nyval, men det förutsätter att också väljarna trodde att Lööf och Björklund ljög, och därför nu känner sig svikna.

Det är förstås svårt att veta, men en sak har ändå blivit tydligare under det här debaclet. Ibland blir politik och politisk journalistik lite mer begriplig om man utgår från att folk menar det de säger.