Varför förutsätter högern att Lööf och Björklund ljög?

Politisk journalistik blir mer begriplig om man utgår från att folk menar det de säger. Väljarna kan bara känna sig svikna om de trodde att Lööf och Björklund ljög, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Om man inte vill bli uppriktigt dyster över tillståndet i det här landet bör man undvika att läsa kommentarerna på Annie Lööfs olika konton i sociala medier den här veckan. Utan att göra misstaget att tro att varje twitterkonto nödvändigtvis motsvarar en riktig människa eller att föreställa sig att yttranden på sociala medier säger något om folkmajoriteten kan man konstatera att folk i högern är arga över att centern tänker rösta mot Ulf Kristerssons m/kd-regering. De är jättearga. Jättejättejättearga.

Det verkligt spännande här är förstås att Annie Lööf och Jan Björklund båda två var väldigt tydliga under hela valrörelsen med att de varken tänkte sitta i eller släppa fram en regering som var beroende av Sverigedemokraterna. När jag söker i mediearkiven hittar jag minst ett par uttalanden i veckan under hela valrörelsen från Lööf som i lite olika ordalag förklarar att hon inte under några omständigheter kommer stödja sig på SD. Björklund var ännu tydligare och hänvisade bland annat till att han lovat sina barn att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna.

Trots denna veritabla bombmatta av klargöranden var det många som tvivlade. Dagens Nyheters synthliberala popkulturskribent Fredrik Strage kom ut som motvillig socialdemokrat i valrörelsens slutskede med motiveringen att han inte litade på Björklund eller Lööf: ”det finns en viss risk att Annie Lööf förr eller senare tänker: ”Hmm… om min idol Margaret Thatcher kunde dricka te med Augusto Pinochet utan att bli fascist så borde jag kunna samarbeta lite med Jimmie Åkesson.”

Aftonbladets ledarsida skrev om hur liberaler saknade ryggrad och att Lööf vägrade svara på om hon tänkte samarbeta med SD nästan lika ofta som Lööf gick ut med att hon inte tänkte samarbeta med SD. Jag kan medge att jag inte heller själv alla dagar kände mig säker på att mittenpartierna skulle stå upp mot trycket högerifrån.

Också högerut tycks man alltså ha misstrott det Lööf och Björklund sade i valrörelsen och utgått från att partierna visst när det kom till kritan skulle ställa upp på en alliansregering på sd-stöd. Vissa högertyckare verkar också nu tro att Lööf och Björklund grävt sina egna gravar, och skrålar ilsket om hur partierna kommer utraderas vid nyval, men det förutsätter att också väljarna trodde att Lööf och Björklund ljög, och därför nu känner sig svikna.

Det är förstås svårt att veta, men en sak har ändå blivit tydligare under det här debaclet. Ibland blir politik och politisk journalistik lite mer begriplig om man utgår från att folk menar det de säger.

Gudrun Schyman och medieskuggan

Hittills i år har medieskuggan drabbat Schyman och Fi hela 75 gånger, enligt medierna. De politiska journalisterna måste nog bredda både sin vokabulär och sina analysmodeller och våga tänka tanken att politisk fram- eller motgång inte enbart beror på tillgång till medierna, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

I veckan berättade Gudrun Schyman att hon avgår som partiledare för Feministiskt Initiativ (Fi), efter 11 år på posten. Det är lätt att få lite svindel av det där, av hur länge Fi ändå har hållit på, i med- och motgång. Mest motgång, får man väl lov att säga. ”Blir du aldrig ledsen över bakslagen?” frågade DN Schyman i en stor avgångsintervju i söndags och för ett ögonblick blev till och med hon tyst.

Det är dock inte sakfrågorna som den här texten kommer handla om, eller för all del det politiska fenomenet Schyman. Nej, det jag fastnade på i det där avgångsbeskedet var att Schyman, än en gång, påstod att hon och Feministiskt Initiativ varit i medieskugga.

När man ser på Gudrun Schymans karriär inser man att det där begreppet följt henne hela vägen. Första gången hon enligt svenska mediearkiv hamnade i medieskugga var i december 2001. Då var det för att centerpartiet precis valt Maud Olofsson till partiledare, och det förstår ju vem som helst att det bara finns plats för en kvinnlig partiordförande åt gången i medieljuset, eller vad nu motsatsen till skuggan heter. Sedan dröjde det dock några år och nästa vistelse på medieskuggsidan var 2004, efter avgången som v-ledare.

Därefter kommer dock skuggorna slag i slag, 2005 står hon i medieskugga från Tiina Rosenberg och konflikterna inom Fi, ”djup som den mörkaste oktobernatt”, och under de kommande åren kommer Schyman enligt medierna att medieskuggas av socialdemokraterna, hon och Fi medieskuggas i Almedalen flera gånger, de medieskuggas ihop med piratpartiet och junilistan, de lyckas vara både ”hårdbevakade” och i medieskugga samtidigt, de är i medieskugga och i behov av Maria Carlshamre.

2009 börjar Schyman själv prata om medieskuggan, som görs än mer bekymmersam av att Fi saknar ekonomiska resurser. De står också i medieskugga under EU-valet, men i flera texter understryks att de vill lämna skuggan.

Så sker med kraft i Almedalen 2010 när Schyman eldar upp 100 000 i en vanlig klotgrill på Donners plats och tvärtom blir en av de mest omtalade under det årets politikervecka. Är man i skugga får man väl tända ett ljus, eller i det här fallet en brasa.

Tyvärr återkom skuggan och även om Schyman lyfts upp som en av de svenska politiker som är bäst på sociala medier hamnar Feministiskt Initiativ i skuggan av socialdemokraterna både år 2011 och 2013 för att de båda partierna valt att hålla sina årskongresser samtidigt. Dystert.

2014 placerar också en rapport från medieanalysföretaget Retriever Schyman och Fi i medieskugga och i SVT Agenda samma år beklagar Gudrun Schyman själv att partiet måste verka i denna eviga skugga.

Från och med nu börjar politiska motståndare dock invända mot den här analysen, och givet att Schyman var den 6:e mest omnämnda partiledaren i valrörelsen 2014, och det för ett parti som inte satt i riksdagen, kan man ju förstå en viss skepsis.

2015 kommer dock skuggexplosionen och medieskugga nämns i samband med Gudrun Schyman hela 45 gånger, i just medierna. Fi skickar också själva ut pressmeddelanden där de förklarar att de, just det, legat i medieskugga. Under 2016 och 2017 är däremot faktiskt rätt skuggfritt, och opinionssiffrorna ser bra ut trots att partiet ändå vid ett par tillfällen drar till med den där eländiga medieskuggan för att beskriva sin situation.

Sedan kommer 2018, och hittills i år har medieskuggan drabbat Schyman och Fi hela 75 gånger, enligt medierna. Nu handlar det lika mycket om egna utsagor, från Schyman och andra partiföreträdare, som av journalistiska analyser.

Gudrun Schyman och medieskuggan påminner lite om alla dessa artiklar av människor som påstår att det de just nu skriver i tidningen inte får skrivas i tidningen. Om man får uttala sig i medierna mer än en gång i månaden om att man är i medieskugga så kanske inte den där skuggan är så förfärligt mörk ändå. En andra insikt är att politiska journalister måste bredda både sin vokabulär och sina analysmodeller. Kanske beror inte politisk fram- eller motgång enbart på tillgång till medierna. Särskilt inte om medieutrymmet används till att klaga över bristen på medieutrymme.

#metoo, ett år senare

Isobel Hadley-Kamptz sammanfattar året efter #metoo. Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs och framför allt kom diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än massan av levda delade erfarenheter, skriver hon bland annat.

Det blev ändå ett jubileum med viss tyngd. #metoo-rörelsens årsdag sammanföll nära nog perfekt med: 1) den svenske kulturprofilens dom för våldtäkt, 2) en amerikansk senat som faktiskt ändå lyssnade på anklagelser om sexuella övergrepp mot domarkandidaten Brett Kavanaugh och 3) ett Nike som gick ut öppet och sade sig vara djupt bekymrade över de våldtäktsanklagelser som riktats mot superstjärnan och företagets främsta annonspelare Ronaldo.

Nu valdes Kavanaugh in på livstid i Högsta Domstolen ändå, samtidigt som Christine Blasey Ford, kvinnan som anklagat honom, tvingats bort från sitt hem på grund av upprepade dödshot. Personligen tror jag också att kulturprofilen kan frikännas i hovrätten och jag tror sannerligen inte att något kommer hända med Ronaldo, trots att det finns underskrivna dokument där han själv säger att kvinnan sade nej flera gånger men att hon ju låg där och var ”tillgänglig”.

Ändå går det inte att säga att ingenting har hänt. Tystnadskulturen för utsatta har kanske inte försvunnit, men den har definitivt ruckats på. Jag upplever också att många av alla dessa män som aldrig själva skulle begå övergrepp har fått upp ögonen för vilka villkor kvinnor faktiskt lever under, på gatan, i arbetslivet, i utelivet.

Så här ett år senare har mediediskussionen också kommit vidare till att också ge plats åt de specifikt anklagade männen. I New York Review of Books oktobernummer skrev den kanadensiska radiokändisen Jian Ghomeshi, som anklagades för sexuella övergrepp av åtskilliga kvinnor flera år före #metoo, om sin syn på det som hänt. Artikeln var en blandning av förminskanden av det han anklagats för, en del självömkande och en del åtminstone försök till ärlig kritisk självreflektion.

Redaktören för artikeln var Ian Buruma, välkänd holländsk intellektuell, och efter stora protester mot publiceringen fick han sparken. Det i sig var hemskt märkligt. Redaktörer bör kunna publicera också potentiellt tveksamma texter ibland utan att bli av med jobbet.

I Sverige följde Expressen Kultur upp med att publicera en text av Fredrik Virtanen som tyvärr saknade även den tafatta självkritik som Ghomeshi gav uttryck för. I stället var det mest bara oerhört synd om Fredrik Virtanen medan medierna och kvinnorna som anklagat honom för olika övergrepp var obegripligt förfärliga. Det var ingen särskilt bra artikel, men den var intressant ändå.

Våldtäkt har en helt egen position i vår kultur. Å ena sidan förminskas och ifrågasätts ofta kvinnor som berättar om övergrepp, men å den andra ser nästan alla människor på våldtäkt som ett av de värsta och grövsta brotten som finns. De två sakerna hänger ihop. Eftersom det teoretiska brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det hemskt svårt att ta till sig att det skulle vara så vanligt. Eftersom brottet våldtäkt är så fruktansvärt är det förstås också ofattbart kränkande att anklagas för det om man inte är eller upplever sig vara skyldig. Som dokumenten med Ronaldo visar kan man ju också uppenbart erkänna sig skyldig till saker som faktiskt är våldtäkt samtidigt som man absolut inte tycker att man våldtagit någon.

Det är därför inte svårt att förstå Virtanens vrede, eller Ghomeshis, eller för all del Brett Kavanaughs som var så arg över anklagelserna mot honom att han svarade så ilsket och obalanserat i senaten att flera av hans tidigare supporters ansåg att hans humör gjorde honom olämplig för rollen som domare. En passage i Ghomeshis text var i sammanhanget extra talande, där han beskriver hur många män som i hemlighet berättat för honom att de skulle kunna bli anklagade för samma saker som han blivit. Jag vet inte om han ser det som förlåtande i relation till det han anklagas för att ha gjort, men det är definitivt intressant i en vidare mening.

Jag är själv uppvuxen med en populärkultur på 80-talet som romantiserade och normaliserade allt det som Brett Kavanaugh påstås ha gjort i en frat boy-kultur med självklar sexism och inslag av sådant som vi i dag skulle kalla övergrepp. Det är lätt att begripa förvirringen och ilskan hos den som bara levde det goda collegelivet som det till och med skildrades på film när folk sedan decennier senare säger att det var fel, kanske till och med olagligt.

Lagen och lagligheten gör det dock ännu svårare att prata om, ännu svårare att skildra i medierna. Den självinsikt och självkritik som skulle behövas görs nära nog omöjlig när det man måste begrunda handlar om att man eventuellt gjort saker som anses vara bland det värsta som finns, och där man dessutom skulle riskera rättegångar och fängelse om man erkände något. Jonas Gardell svarade Virtanen i Expressen om hur vi ska kunna komma vidare och vem som har rätten att förlåta i detta sekulära sociala medier-samhälle där vi alla kan agera både åklagare och bödel, men den verkliga lagen och rättssamhället gör det än mer komplicerat.

I DN skrev Hanna Fahl om hur detta metoo-år varit nödvändigt men plågsamt: “Att få sin blick förändrad är inte njutbart varken för den som måste konfrontera ett möjligt förflutet som förövare, eller den som för första gången sätter ord på ett offerskap.” Det fanns en triumfatorisk känsla förra hösten, det gjorde det. Plötsligt började människor, framför allt kvinnor, tala om sådant man tidigare hållit för sig själv. I multituden som vällde fram, i upprop och öppna brev på alla landets medieredaktioner, kunde många för kanske första gången se sig själv speglas i andra.

Medieetiskt gjordes en del övertramp mot de män som namngavs, och framför allt kom kanske hela diskussionen att handla om en handfull kändisar snarare än om just den där massan av levda delade erfarenheter. Inte alla män, men nästan alla kvinnor. Det är här samtalet, och den plågsamma pågående normförskjutningen till det bättre, måste fortsätta.

Är det möjligt att vara civiliserat oense?

Är det möjligt att tycka att någon tycker eller uttrycker förfärliga saker utan att tycka att personen ÄR förfärlig? 

I förra veckan skrev exempelvis Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu en artikel om att liknelser mellan dagens situation och 30-talet är vulgära och exploaterar förintelsens offer och att hoten i dag mot demokratin inte är överhängande. Hon skrev också att förintelseöverlevare i debatten i dag används som bulvaner för att smutskasta borgerligheten.

Det var onekligen inte särskilt smakfullt skrivet. Jag tror att Hedi Fried och Emerich Roth, som är de mest offentligt engagerade förintelseöverlevarna i Sverige i dag, är fullt kapabla att tänka och agera efter eget huvud och att deras varningar både för NMR och mot att t ex samarbeta med Sverigedemokraterna är uppriktigt grundade i egna värderingar och erfarenheter. Att avfärda deras engagemang med att de bara används som bulvaner är genuint respektlöst.

Många andra blev också upprörda över Teodorescus text och en docent i Göteborg drog till och med i gång en kampanj för att hon skulle få sparken. På sociala medier såg jag att hon anklagades för antisemitism och nära nog nazism själv.

Det finns ingenting i hennes text som är vare sig antisemitiskt eller nazistiskt. Det som står där är tillräckligt upprörande i sig själv, utan att behöva ta till sådana överord. Om vi utgår från att GP har valt henne som redaktör för vad hon faktiskt tycker och står för finns där heller ingenting som rimligen borde leda till hennes avgång.

Det är dock uppenbart en självklar instinkt numera, att när man ogillar något som någon sagt vill man förhindra dem från möjligheten att över huvud taget kunna säga det. Det mailas uppdragsgivare och rings till chefer, krävs avbokningar av framträdanden i också helt andra sammanhang än det som orsakat upprördheten. Om någon sagt något dumt bör offentligheten renas från både den enskilda dumheten och från hela deras personer. Bort med dem bara!

Det här gäller sannerligen inte bara från vänstern. I en ironisk twist har exempelvis den populäre högerpsykologen Jordan Peterson hotat att stämma författaren Kate Mann för att hon i en kritisk recension sagt att hans senaste bok var delvis sexistisk. Peterson krävde också att recensionen skulle tas bort från sajten vox.com där den publicerats. Peterson brukar annars kallas en förkämpe för sann yttrandefrihet.

Samtidigt som vi tycks ha förlorat förmågan att tycka olika inom någon form av normal debatt förmår vi inte heller hålla gränsen mot det som kanske inte kan eller bör accepteras. För nej, det är inget självklart hot mot yttrandefriheten att pronazistiska och förintelseförnekande Nya tider inte fick ställa ut på bokmässan, lika lite som demokratin hotas om NMR inte får demonstrera utanför landets synagogor på årsdagen av Kristallnatten. Nazism är inte bara en åsikt, det är ett våldsamt hot mot enskilda människor och bör behandlas av säkerhetspolis snarare än bjudas in till debatter. Det innebär inte att åsikten eller organisationerna bör förbjudas, men de ska behandlas som de säkerhetshot de är.

I landet lagom verkar vi dock inte längre klara av gråskalor. Antingen ska inget tillåtas som gör någon annan upprörd eller också så måste vi bjuda in också folk som vill döda oss till fika med mazariner.

Ja, det är ibland svårt att dra gränsen mellan det som bör och det som inte bör tolereras. Det är svårt att behöva värdera och tänka själv och ibland bara stå ut med sånt som är jobbigt. Det är svårt att vara vuxen. Kan vi kanske försöka att växa upp ändå?

Politisk eller journalistisk granskning?

Etiketten ”granskning” används av politiska aktörer som Ivar Arpi, Rebecca Weidmo Uvell och Inte rasist men. Begreppet antyder ett journalistiskt hantverk och etik som syftar till att framförallt få fram sanningen vilket normalt innebär att den som granskas ska få bemöta anklagelserna.

Vad är en journalistisk granskning? Det här är en fråga som blivit alltmer aktuell i takt med att de traditionella nyhetsmedierna utmanats av andra aktörer. I dag bygger nämligen mycket granskning på politisk grund, både när det sker på ledarsidor och på nätskrifter med tydlig politisk inriktning, som Expo eller Inte rasist men, eller hos enskilda bloggare eller youtubers med politisk profil.

Det här behöver inte innebära att det blir dåligt eller oseriöst, man kan avslöja viktiga sanningar även med en politisk agenda. Vissa skulle för all del säga att profilerade nyhetsreportrar, som säg Niklas Orrenius på DN eller Negra Efendiç på Svenska Dagbladet, också driver en agenda, men det finns några intressanta skillnader som kan vara värda att lyfta upp.

En grundläggande journalistisk regel är exempelvis att man bör ge någon som granskas möjlighet att kommentera det man kommer fram till. Ibland kan de ha en alternativ förklaring som kanske gör att hela knäcket faller, ibland kommer de primärt med undanflykter, som när sverigedemokrater som uttryckt rasism på nätet under en period alltid hade blivit hackade, men ofta ger det bara en rikare bild av det man försöker skildra. Här skiljer sig traditionell granskande journalistik drastiskt från sådan som bedrivs på exempelvis ledarsidor.

En ledarskribent som ofta säger sig göra just granskningar är Svenska Dagbladets Ivar Arpi. Han har tidigare granskat hur han menade att genusperspektiven tog över på universiteten och i veckan granskade han t ex den nyblivna riksdagsledamoten för miljöpartiet, Leila Ali Elmi från Angered som han påstod bedrivit en kampanj nästan bara på somaliska och enbart riktad till den somaliska gruppen, något Arpi bekymrade sig över som ett hot mot den inkluderande demokratin.

I ingetdera av de här fallen har de granskade givits plats att kommentera. Först i efterhand inkom svar till SvD från Lunds universitet, som menade att Arpi missförstått, och Elmi har intervjuats i nyhetsmedier där hon tagit direkt avstånd från klantänkande och påpekat att hon hade Facebook-sidor på både svenska och somaliska.

Det är ingenting konstigt att driva teser eller kritisera personer på en ledarsida utan att ge dem utrymme att kommentera, det gör ledarskribenter hela tiden. Men själva begreppet granskning antyder ett journalistiskt hantverk och etik som syftar till att framförallt få fram sanningen. Ledarsidors syfte är att driva opinion och påverka människors åsikter, vilket är en helt annan sak. Jag tror att det finns något potentiellt besvärligt här.

En person som också regelbundet utger sig för att göra granskningar är den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell. Även hon har granskat Leila Ali Elmi och kallar henne ”klankandidat”. Uvell påstår också att Elmis facebookflöde är fullt av ”islamism” (dock utan att ge några exempel). Först skrev hon också att vi i Sverige inte har personliga mandat för riksdagsledamöter och att Elmis personkampanj därför var odemokratisk, men så många borgerliga personer på twitter påpekade att det helt enkelt inte stämmer i förhållande till det svenska personvalet att det till slut togs bort.

Weidmo Uvell är mycket tydlig med att hon bedriver opinion och på förstasidan står: ”Detta är en privat blogg, inte en tidning. Det finns ingen replikrätt.” Hon ger så gott som aldrig möjlighet för granskade att kommentera och är heller inte jättenoga med att allt ska vara rätt, det viktiga är att det går fort och får spridning och förhoppningsvis påverkar. Det är ett effektivt sätt att driva digital opinion, och hon har många tusen läsare varje månad.

Bland den nya sortens granskare från andra politiska håll frågade jag Expo och Inte rasist men om de ber om kommentarer från personer som granskas. De sade båda att det är huvudregeln, men åtminstone när det gäller IRM verkar det vara lite blandat, även för sådant som ligger under etiketten ”IRM granskar”. När Expos Daniel Poohl i somras avslöjade att skribenter för sajten Ledarsidorna spridit nazistiska memes om att avrätta politiska motståndare gavs inte Ledarsidorna heller möjlighet att direkt kommentera.

Jag förstår verkligen varför. En nyhet om politiska motståndare sätter sig tydligare i hjärnan hos läsarna om det inte i texten också finns alternativa förklaringar eller argument. Jag kan säkert ha gjort det här själv i mina opinionsbildande texter. Men jag kallar inte det jag gör för granskning utan är alltid tydlig med att det jag gör är i vid mening åsiktsjournalistik, analyser, kommentarer, krönikor. Givetvis försöker man också i den rollen att ha korrekta fakta och väl underbyggda teser, men det är ändå skillnad. Läsaren har rätt att lita mer på det man uppfattar som granskande journalistik. Jag tror att det finns ett långsiktigt trovärdighetsproblem när de inte längre kan göra det.

Sverigedemokraterna klarar inte riktig journalistik

Kändisar som gosar med radikalhögern får vi nog leva med i dagens samhällsklimat. Men den riktiga journalistiken måste hitta en väg bortom okunnig beröringsskräck och lika okunnigt medjamsande, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

De senaste fyra avsnitten av mediepersonligheten och programledaren Navid Modiris podcast ”Hur kan vi?” har haft i tur och ordning Paula Bieler, Ilan Sadé, Katerina Janouch och Daniel Lampinen som gäster. För den som inte känner till dem alla så är Bieler SD-topp, Sadé partiledare i uttalat invandringskritiska Medborgerlig samling, Janouch gammal sexualupplysare och författare som numera är favorit bland ryska troll på twitter och primärt skriver om faran med invandring av muslimer. Lampinen i sin tur är en internetkändis som flytt mångkulturella Sverige för ett mer homogent Åland och som framträder under etiketten ”den öppne rasisten”. Samtalen är i huvudsak inkännande och trivsamma.

Nu är detta kanske extremt, på twitter pratade Modiri också om att han ville bjuda in pronazisten Ingrid Carlqvist för samtal, men jag tror också att det säger något viktigt om hur medieklimatet förändrats sedan, säg, förra valet.

Jimmie Åkesson må tycka att P3 är en vänsterliberal skitkanal och vilja lägga ner den, men ute i det vidare medielandskapet finns få saker som i dag tyder på att SD och nationalistiska idéer skulle vara särskilt motarbetade. Vi kan peka på sådant som att Åkesson självklart sitter med i humor- och mysprogram i public service, liksom på hur SD-problemformuleringar numera är självklara i debattprogrammen, men kanske syns det ännu tydligare i den del av medievärlden som ligger helt separat från de stora redaktionerna.

Jag talar nu inte om de propagandaorgan som kallas alternativmedier, varav vissa som DN visade här onekligen tycks produceras från SD:s egen kommunikationsavdelning. Inte heller om den framgångsrika mobiliseringen på sociala medier, där SD-sympatisörer sällan enkelt går att skilja från extremhögern. Nej, jag menar det som kallas influencers, folk som inte primärt är journalister utan lever på att producera mediematerial som kretsar kring dem själva och deras personliga varumärken.Till exempel menar jag just smarta, urbana mediekillar med poddar.

Poddveteranen och gamle programledaren Kristoffer Triumf gjorde exempelvis också ett program i sin succépodd Värvet i våras med Jimmie Åkesson. Också här var det primärt mys och samförstånd som gällde, även om Triumf framhöll att han står långt från Åkesson politiskt. Hos youtube-kändisen Matgeek har Åkesson lagat köttfärsbiffar, han har försökt (och ärligen misslyckats) lära sig shuffla hos 7-åriga Lucy i Metro. Trivselmedierna har inga som helst spärrar mot SD, och det kanske de för all del inte ska. Det gick ju inte särskilt bra förr heller, när illa pålästa vanliga journalister primärt försökte sätta dit SD som rasister.

Intressant nog är kanske den rimligaste journalistiska modellen mot Åkesson tvärtom att just behandla honom som vilken partiledare som helst. När SVT i Utfrågningen ställde sakfrågor om SD:s politik, som man alltid gör till partiledare, visade sig Åkesson knappt kunna svara. Och när SvD för någon vecka sedan intervjuade honom om stora hål i SD:s budgetförslag blev han till slut så irriterad över frågorna att han sade att: ”Du får ta det här med våra räknenissar”. Seriösa, kunniga och väl förberedda journalister har ibland den effekten.

Kändisar som gosar med radikalhögern får vi nog leva med i dagens samhällsklimat. Men den riktiga journalistiken måste efter 12 år med Sverigedemokraterna hitta en väg bortom okunnig beröringsskräck och lika okunnigt medjamsande. Nu i valrörelsens sista dagar syns faktiskt tecken på att en sådan väg börjar skönjas. Under nästa mandatperiod måste vi alla gå vidare åt det hållet.

Balis barnsligheter måste sättas i en kontext

Jag tror inte att Hanif Bali vill döda journalister. Men det finns personer en bit längre högerut än hans radikala sociala medier-svans som planerar att göra det – och då är det min plikt att reagera, skriver Isobel Hadley-Kamptz.

Jag måste börja med att säga att jag inte är helt opartisk här. Dels är jag sedan många år bekant med Sundsvalls Tidnings ledarskribent Sofia Mirjamsdotter, dels kommer jag från Ludvika, som i dag känns närmast belägrat av Nordiska Motståndsrörelsen på en nivå att ickeblonda personer känner obehag inför att ens röra sig i stan. Dessutom, vilket kanske är ännu viktigare, är jag liberal skribent och opinionsbildare och har tvingats ägna orimligt mycket energi de senaste åren åt att tänka på hur den liberala demokratin ska kunna försvara sig mot dagens fascistiska och auktoritära strömningar.

I dag skrev Sofia Mirjamsdotter på Facebook om hur hon var en av de två journalister som den nazist från Sundsvall som just nu sitter åtalad för bland annat förberedelse till mord hade kartlagt. Han hade hennes adress och bilder på huset hon bor i en särskild fil på sin dator.

Jag vet och har vetat länge hur livsfarliga de svenska nazisterna faktiskt är, hur de placerat ut bomber mot såväl flyktingförläggningar som meningsmotståndare, hur de attackerat barnfamiljer i fredliga antirasistiska demonstrationer eller bara försökt mörda förbipasserade personer på gatan för att de haft fel hudfärg. Jag vet att de menar allvar när de säger att de vill hänga folkförrädare i lyktstolparna, och jag vet för all del också att jag i allra högsta grad själv tillhör den gruppen. Ändå sög det till av Mirjamsdotter ord. Kartlagd av en nazist som samlat på sig vapen, kartlagd av någon som åtalas för förberedelse till mord.

Som liberal opinionsbildare är det lätt att bli så van vid hat och hot från högerextrema och högerradikala att man slutar ta det på allvar. De må uttrycka hoten som skämt, som memes att fnissande få också normal höger att skicka runt om hur de ska avrätta oss i Finspång (av alla ställen) efter maktövertagandet, men de menar varenda ord de säger. De vill döda oss.

Det här ger viss kontext till de senaste dagarnas skandal kring evige moderatprovokatören Hanif Balis bilder på sig själv med vapen, bland annat med bildtexter om att han ligger i krig med Dagens Nyheter. Han är expert på den där internetskt skojfriska aggressiviteten, där allting bara är på skämt, oavsett om han leker med högerextrema symboler eller förklarar krig mot medierna. Det är hela poängen, eftersom man då kan utpeka tråkmånsar som blir upprörda som kränkta snöflingor samtidigt som man också får bred uppmärksamhet och inkasserar ryggdunkningar från dem som är så att säga med på skämtet.

Jag tror förstås inte att Bali vill döda journalister. Det tror jag inte heller att någon annan tror. Men det finns uppenbarligen personer som just nu sensommaren 2018 vill det, och som aktivt planerar att göra det, en bit längre högerut än till och med Balis högerradikala följarskaror på sociala medier.

Jag är så trött på att reagera på barnsligheter på internet och på personer som söker uppmärksamhet likt uttråkade 3-åringar, jag är så trött på att behöva ägna all denna tid åt att fundera på hur det fria samhället och demokratin ska skyddas och stärkas. Men personer där ute kartlägger och planerar att mörda personer som Sofia Mirjamsdotter och det är min förbannade skyldighet att fortsätta ändå. Det vore bara skönt om barnsligheterna inte föll riktigt så här väl in i berättelsen kring det som faktiskt är ett våldsamt krig mot den liberala demokratin.

Lägg ned Faktiskt

Mediernas gemensamma faktagranskningsinitiativ Faktiskt är ett hopplöst magplask som bidrar till medieskepsis och försvårar journalistikens viktiga uppdrag, skriver Medievärldens kolumnist Isobel Hadley-Kamptz.

”Faktiskt helt fel av Hanif Bali om ‘abnormt höga nivåer’ i asylprognos.” Det var för ett par veckor sedan, men så här på sensommaren kan man unna sig att reflektera också över sådant som skedde i semestertider, och Dagens Nyheters ”faktagranskning” av moderatpolitikern och invandringskritikern Hanif Balis uttalande om Migrationsverkets prognoser för invandring behöver nog tas upp också efter att temperaturen sjunkit under 30-gradersstrecket.

Jag är i sak för faktagranskning. Det florerar och sprids så mycket felaktigheter på sociala medier att det är lätt att stödja tanken bakom satsningen Faktiskt, där DN, SR, SVT, SvD och KIT.se gått samman och sökt pengar av innovationsfrämjande myndigheten Vinnova för att kontinuerligt granska sanningshalten i olika påståenden. Tyvärr har resultaten hittills varit klart tveksamma.

SVT har stått för det största klavertrampet med en ”faktagranskning” av om huruvida förintelsen egentligen ägt rum, där nazisten Vera Oredsson fick uttala sig och förklara att hon bodde i Tyskland under 1940-talet och minsann inte såg någon förintelse. DN leder däremot kanske humorligan med sin granskning av om en skämtteckning av en kvinna som slår sig själv i ansiktet faktiskt är en korrekt beskrivning av SD:s jämställdhetspolitik (svaret blev ”mestadels fel”).

Nu slog DN till igen och förklarade alltså att Hanif Balis uttalande om abnorma flyktingnivåer var ”faktiskt helt fel”. Bara den till synes oironiska användningen av besserwisser-ordet faktiskt får det att krypa i kroppen, men det är långt ifrån det värsta med det här. Alla som förstår något om politik vet såklart att Bali använder ordet abnormt som värdeomdöme. Det riskerar att komma abnormt många hit i förhållande till den nivå som han anser rimlig. Det är ingen hemlighet att många liberaler har en helt annan uppfattning än vad han har om hur många flyktingar Sverige borde kunna ta emot, men det går inte att faktagranska åsikter. Man kan beskriva dem om man är reporter och kritisera dem om man är opinionsbildare, men enda sättet att faktagranska är med det rätt enkla konstaterandet att det faktiskt är helt rätt att Hanif Bali tycker att 23 000 flyktingar till Sverige under 2018, som Migrationsverket förutspår, är abnormt många.

Det finns i dag massor av oseriös mediekritik, som primärt syftar till att sänka förtroendet för medierna och indirekt destabilisera hela samhället. Generellt håller svenska kvalitetsmedier långt mycket högre standard i dag än för säg 10 år sedan, och alla dessa uttalanden högerifrån om att medier till exempel inte skulle granska invandring är uppenbart felaktiga. Det allra senaste högerspinnet att mediernas bevakning av extremvädret och klimatförändringarna skulle vara en kampanj för miljöpartiet är bara löjeväckande.

Behovet av korrekta fakta kvarstår, men satsningen Faktiskt är tyvärr ett hopplöst magplask. Dessa regelbundna tveksamma så kallade faktagranskningar bidrar tvärtom bara till fullt rimlig medieskepsis, och försvårar journalistikens viktiga uppdrag mitt under brinnande valrörelse. Det finns bara en rimlig utväg. Lägg ned Faktiskt. Faktiskt.

Skribenter som nyttiga idioter

KOLUMN Ingenting får lika mycket spridning, lika många arga eller glada tillrop, som om man skriver om invandring. Men bör man rikta in sin opinionsbildning på de frågor som sprids, eller på de frågor som människor på riktigt tycker är viktiga?

Det finns en mycket stor skillnad mellan hur mycket en politisk fråga förekommer i sociala medier och hur viktig väljarna tycker att frågan är. Det framgår i en rapport som företaget Comhem gjort om svenskarnas digitala liv, ”Comhem-kollen”. De frågor som sticker ut är framför allt invandring, som förekommer långt mycket mer än vad folk tycker att den är viktig, och vård, som människor tycker är allra viktigast men som inte syns i flödena särskilt mycket alls. Andra frågor som förekommer mycket oftare än de egentligen är viktiga är antirasism och jämställdhet, medan skolan och arbetsmarknaden inte får utrymme i nivå med hur viktiga de är för väljarna.

Det här är ingenting som förvånar den som följer sociala medier, eller för all del medier i allmänhet. Invandring må på senare år ha klättrat upp som en av de viktigaste politiska frågorna för väljarna, men i många år har den dominerat den politiska debatten på nätet. Kanske kan rent av det förra delvis vara en effekt av det senare, om en fråga ständigt lyfts upp och diskuteras kommer människor förmodligen förr eller senare att uppleva den som viktig.

Det är heller ingenting som förvånar den som skriver om politik. Ingenting får lika mycket spridning, lika många arga eller glada tillrop, som om man skriver om invandring. Man kan lägga dagar på att reda ut och begripliggöra komplicerade frågor om ekonomi som påverkar människors vardag direkt och få en lajk på Facebook (av sin mamma), medan lättflyktiga åsiktsalster om något av ämnena invandring, feminism, identitetspolitik blir virala innan man ens hinner säga ordet klickraket.

Det här påverkar förstås också skribenter. Man vill bli läst, delad, uppskattad. Till och med påhopp känns bättre än att inte väcka några känslor alls. Inom opinionsjournalistiken följer många noga listor över vilka texter som delas och läses mest och tidningsföretagen skryter när deras skribenter ligger högt. Problemet är att den här ekokammaren kanske inte alls är särskilt relevant för läsarna i stort.

Vi vet i dag att det sker påverkanskampanjer på internet, där organiserade intressen försöker vrida debatten och verklighetsbilden i olika riktningar. Vi vet också att just invandringsfrågan är populär för dessa intressen, eftersom den polariserar så mycket, och därför både kan radikalisera enskilda människor och möjligen skapa misstro och minska samhällsgemenskapen. Kanske bör man som skribent fundera över detta också när man ser sina texter delas och lajkas, eller för all del mötas av hat och hot. Är hatarna eller gillarna ens riktiga människor, är de svenskar, vad är deras syften? Bör man rikta in sin opinionsbildning på de frågor som sprids, eller på de frågor som människor på riktigt tycker är viktiga?

Det är lätt att dras med i det som för dagen framstår som det som ”alla diskuterar”. Jag gör det själv, vill delta i debatter, korrigera felaktiga föreställningar, försöka ge en sansad bild från det politiska perspektiv som är mitt. Det är förstås inte heller så att invandringsfrågan, eller integrationen, skulle vara oviktiga. Det finns många saker som bör diskuteras och åsikter som inte bör få stå oemotsagda. Men Comhem-rapporten manar ändå till viss besinning, både från medier och från politiker. Vad sägs om en rejäl, värderingsdriven, faktabaserad, debatt om vården eller skolan i stället? Någon gång mellan nu och valet borde vi väl kunna klämma in det i alla fall.

Tveksamma #metoo-publiceringar glöms bort i diskussionen

Vi måste klara av att skilja på vad som är relevant och inte. Expressens stora Virtanen-publicering är ett exempel på när medierna misslyckats med det. Men tyvärr har efterspelet kring Uppdrag gransknings #metoo-program handlat mycket lite om gränsdragningar i medierapporteringen.

”Det är den enda normala responsen på något sånt här.”

Jag vet inte ens vad jag ska säga. I senaste Journalisten-podden diskuterar chefredaktörerna Lisa Bjurwald och Helena Giertta Uppdrag granskning om publiceringarna och anklagelserna mot Fredrik Virtanen som sändes för två veckor sedan. Ett par minuter in i podcasten säger Lisa Bjurwald så att det enda normala sättet att svara på ett fanmejl om att någon avgudar en är att fråga om de vill ligga.

Jag bor uppenbarligen på en annan planet, för jag har fått en del fanmejl i mina dagar och jag har aldrig någonsin fått impulsen att svara på dem med att be om sex. Vare sig på allvar eller skämt. Och allra minst skulle jag göra det om profilbilden på den som mejlar ser ut som om det är från ett barn. Jag måste alltså vara onormal.

Det har varit ett mycket märkligt efterspel efter Uppdrag granskning, där väldigt lite handlat om det som Uppdrag granskning påstod sig vilja belysa, alltså de tveksamma publiceringarna i höstas om Fredrik Virtanen. I stället gick producenten Axel Gordh Humlesjö ut i en konspiracistisk debattartikel i DN där han kopplade ihop den rätt brett förekommande kritiken mot programmet med Donald Trump och fake news och försöken från bland annat högerradikalt håll att allmänt diskreditera journalistiken.

Det är nästan som om man inte vill svara på det kritikerna säger, att medierna lika lite som att döma Fredrik Virtanen på förhand bör ägna sig åt att döma dem som anklagar honom för olika sorters övergrepp. Och att Uppdrag granskning inte skapar rättvisa genom att göra det senare för att man upplever att andra medier gjort det förra.

Än mer märkligt är det att så lite tid, såväl i programmet som efteråt, ägnas åt den publicering som faktiskt var ett totalt bottennapp, nämligen Expressens stora text och, får man nog kalla det, karaktärsmord, den 25 oktober 2017 där man som en av de första aktörerna skrev ut Virtanens namn. I den texten blandas hejvilt uppgifter om drogmissbruk, allmänt dekadent festande och mer eller mindre källkollade uppgifter om sexuella övergrepp. Texten är uppdaterad efterhand med hänvisningar till andra publiceringar med betydligt mer på fötterna, men initialt fanns väldigt lite substans mer än anonyma anklagelser ihop med sakuppgifter om sådant som antingen inte är olagligt eller åtminstone inte, som med droganvändningen, direkt drabbat någon annan.

Den sammanblandningen är en moralisk katastrof, både mänskligt och mediemässigt, och öppnar nu för kritik mot all typ av publicering, också sådant som bygger på åtskilliga källor som berättat om just övergrepp. Vi måste klara av att hålla isär det som är relevant och det som inte är det. Vivörliv är, som Horace Engdahl så klokt påpekat, inte olagligt. Ofta är det inte ens omoraliskt. Så låt oss dra gränsen väldigt tydligt, i medierna och annorstädes, gentemot sådant som faktiskt är det.

 

Läs också:

UG-producenten: ”Kritikernas taktik liknar Trumps”

UG och Aktuellt tog olika utgivningsbeslut

Hat och trakasserier mot UG:s #metoo-team

Massanmälningar mot Uppdrag granskning

Fredric Karén svarar på UG:s kritik

PeO Wärring: Härdsmältan efter #metoo fortsätter i Uppdrag granskning

Isobel Hadley-Kamptz: UG går vilse i sin #metoo-granskning

UG kritiserar rapporteringen om Virtanen

Uppdrag granskning bemöter anklagelserna om jäv