Annons: Mediedagen 2019

”Finns anledning att ifrågasätta mediestödsnämnden”

Replik

Nivån på Leif Holmkvist krönika är låg – men låt oss diskutera presstödet. Det finns stor anledning att diskutera hur mediestödsnämnden hanterar det, skriver Lennart Fernström i en replik.

Det här är en replik på Leif Holmkvists kommentar ”Så slösas presstödet bort”

Medievärldens tf chefredaktör ber mig svara på Leif Holmkvists krönika i onsdags, en krönika med slutsatsen att jag inte ska pissa i datorn. Jag ska ärligt erkänna att nivån på krönikan är så låg att det är svårt att komma med ett seriöst svar. Holmkvist rabblar fabricerade siffror och allmänna anklagelser utan att specificera vem eller vad han syftar på. Jag har aldrig varit inblandad i en konkurs. Tidigare heller aldrig en i rekonstruktion. Av de närmare 20 tidningar jag startat under 2000-talet har bara två behövt läggas ned under min tid. Ingen journalist har fått gå under den rekonstruktion vi nu är inne i och så vidare.

Det är inte första gången, Leif Holmkvist har skrivit i stort samma text så många gånger att det är lite svårt att förstå den redaktör som fortfarande tar in dom. Alltid riktade mot Johan Ehrenberg, oavsett om han varit inblandad i den aktuella händelsen, ibland även mot mig. Holmkvist gillar inte presstöd och han gillar framför allt inte om mindre medieföretag, röda eller gröna, får presstöd för flera tidningar såsom de stora mediekoncernerna.

Men låt oss då seriöst diskutera det stödet. Presstödet är inte på något sätt oproblematiskt. Inga riktade eller villkorade stöd är oproblematiska. Framför allt inte företagsstöd, och än mindre stöd till medieföretag, där det är extra viktigt att inte bli styrd av staten. Men så länge vi har presstöd blir det också en förutsättning för alla som ger ut mindre, prenumererade nyhetstidningar att få just det. Ska en sådan tidning drivas utan presstöd behöver den ta tre till fyra gånger så mycket betalt för prenumerationer som de motsvarande med presstöd. Det fungerar förstås inte i en marknadsekonomi.

De presstöd som Mediehuset Grönt har fått och får går till att göra nyhetstidningar, precis som det är tänkt. Företaget är idédrivet och inte vinstdrivet. Ingen vinst har plockats ut sedan starten, allt har gått till produktion av frihetligt gröna nyhetstidningar. Vi försöker också använda de resurser vi har, såväl presstöd som prenumerationsintäkter, så effektivt som möjligt genom att dela en begränsad del av materialet mellan tidningarna. Det verkar störa såväl Holmkvist som mediestödsnämnden. Det senare trots att det tydligt framgår av förordningen att upp till 45 procent av materialet i tidningarna får vara delat material.

För oss är det självklart att varje krona ska ge journalistik med så hög kvalité som möjligt, som når så många som möjligt. Därför används, inom de regler som presstödsförordningen föreskriver, en del material också i flera tidningar. Ibland samtidigt, ibland uppdaterat långt senare. Det kan till exempel vara veganska recept på midsommarmat som återkommer i en annan tidning en eller flera midsomrar senare. Men eftersom vi ger ut nyhetstidningar som i huvudsak har aktuellt material och med olika fokus (till exempel ett geografiskt område) är mängden material som kan användas i flera tidningar begränsat. De flesta av våra tidningar ligger därför på över 80 procent eget unikt material i TS-mätningarna.

Vill en, kan en förstås, som Holmkvist, alltid framställa det som bidragsutnyttjande att nyttja ett bidrag och än mer att nyttja det effektivt. Men om en anser att det är fel att använda stödet till sådant som det är till för, i det här fallet att ge ut nyhetstidningar, är det snarare stödet som bör ifrågasättas.

I dag finns också, utöver den principiella diskussionen om presstöd eller inte presstöd, stor anledning att ifrågasätta hur den myndighet som hanterar stödet sköter det. Trots att förordningen inte ändrats i grunden, utan bara i vissa delar anpassats till den digitala tidsåldern, har stödet blivit allt mer godtyckligt och oförutsägbart med åren. Det har funnits förslag i de utredningar som gjorts runt mediestöden att införa en nämnd som skulle bedöma kvaliteten på journalistiken. Det vore ett direkt hot mot den fria journalistiken och media som oberoende aktör och som tur är har de förslagen aldrig blivit verklighet.

Trots det ser vi nu en myndighet som lägger sig i allt mer i detalj hur tidningar jobbar genom att successivt skapa ett allt mer svåröverskådligt lapptäcke av egna praxisbeslut som plockas fram vid lämpliga tillfällen. Praxis som går in i detaljer om vad redaktioner får och inte får göra. Praxis som går emot förordningen som nämnden ska följa. Praxis som går emot förvaltningslagen. Och så vidare. Allt detta är möjligt eftersom mediestödsnämnden är allsmäktig och dess beslut inte kan överklagas. De kan bryta mot förordningen och lagen hur mycket som helst utan att besluten kan överprövas. När myndigheten i slutet av förra året dessutom fick en kanslichef från ett parti som vill avskaffa presstödet började detta bli ett problem på allvar.

Jag ska här bara ta några av väldigt många exempel.

Myndigheten anser sig kunna frångå det sätt som förordningen föreskriver att redaktionellt material ska mätas på. Enligt förordningen §6 ska redaktionellt material mätas på helår, i spaltmeter och allt förutom annonser ska mätas. Men myndigheten hänvisar till egen praxis och mäter istället på två månader i ord och räknar bort sådant som de kallar servicematerial.

När nämnden, genom att räkna på sitt eget sätt, kommer fram till att två tidningar är så lika att de inte är två olika titlar, beslutar de inte att bara en tidning kan få presstöd – utan att ingen kan få det. Åtminstone en av tidningarna måste ju ha producerat originalmaterial. Detta är så grovt att en ledamot i nämnden, partikamrat till ministern med ansvar för mediefrågor, kallar det en bugg i systemet. Jag kallar det ett haveri.

Vi får muntlig information om att om en av de två tidningarna, som med myndighetens sätt att mäta ansågs för lika, läggs ned så är den andra okej. En timme efter att vi meddelat att den ena lagts ned får vi besked att det inte gäller längre. Denna typ av osäkerhet gäller genomgående i myndighetens agerande. I stället för att göra som till exempel Skatteverket och försöka hjälpa berörda att förstå regelverket så det kan följas, tycks mediestödsnämnden vilja göra det så svårt som möjligt för tidningar att veta vad som är rätt.

I år har flera små tidningar, inte bara inom Mediehuset Grönt, som haft presstöd under flera år, blivit av med presstödet. Det trots att inte inriktningen eller innehållet i tidningarna har ändrats, utan enbart myndighetens ledning och bedömning. Bedömningen har dessutom skett på perioder bakåt i tiden, på perioder som nämnden själv tidigare har godkänt.

I tidigare fall när nämnden har bedömt att tidningar haft för mycket gemensamt material eller samarbete, har tidningarna fått några månader på sig att justera det. Det är dock en praxis som inte gäller under den nya kanslichefen Georg Lagerberg. Nu gör myndigheten precis tvärtom, avgör frågan på hur tidningarna varit tidigare år och drar tillbaka stödet retroaktivt genom återbetalningskrav.

Det underlag som kansliet ger nämnden är hemligt. Den tidning som ska bedömas får alltså aldrig chans att kommentera eller bemöta eventuella felaktigheter i underlaget. Det trots att det i förvaltningslagens 10 § står att ”den som är part i ett ärende har rätt att ta del av allt material som har tillförts ärendet”

Men det stannar inte där, om berörd tidning skickat in något eget underlag eller synpunkter så kommer det inte nämnden till del. Den får bara tillgång till kansliets tolkning och sammanfattning. Det möjliggör ett undanhållande av information som talar emot den linje kansliet vill att nämnden ska gå på.

Ett exempel: Inför bedömningen av Syre och Fria Tidningen skickade vi in en mejlkonversation där myndigheten fanns med och där TS Mediefakta informerade oss om att material som är mer än ett år gammalt och uppdateras till en ny tidning räknas som eget material. Kansliet sammanfattar detta till nämnden som ”Mediehuset Grönt AB anför vidare att material som publicerades för mer än ett år sedan räknas som eget innehåll om det publiceras igen. Detta stämmer inte och är inte en del av mediestödsnämndens praxis idag”.

Vi hävdar ingenting i den frågan utan informerar bara om vilken info vi fått i en mejlkonversation där myndigheten fanns med. Vi kan inte gärna göra annat än förhålla oss till den information vi fått. Och om praxis ändras bör den gälla framåt, inte retroaktivt. Det framstår här som Lagerberg inte vill att nämnden ska veta vilken information vi hade fått.

Enligt förvaltningslagens §9 ska en myndighet hantera ett ärende enkelt och snabbt. Men trots all annan praxis har nämnden ingen praxis runt hur länge kansliet kan vänta med att ta upp ett ärende till nämnden. Nämnden har i år haft fyra möten. På samtliga möten har Lagerberg valt att inte sätta upp vår ansökan om driftsstöd för Syre Göteborg 2019 på dagordningen. Och när ärendet inte finns på dagordningen och inget beslutsunderlag finns kan inte heller nämnden hantera det. Så här kan kansliet, eftersom nämnden varken har några interna regler eller anser sig behöva följa förvaltningslagen, hålla på hur länge som helst. I Syre Göteborgs fall innebär detta att tidningen, utan att ha fått saken prövad, behöver drivas utan driftsstödet åtminstone tre fjärdedelar av året. Men det kan mycket väl bli längre än så. På det sättet kan Lagerberg få tidningar nedlagda utan att deras ansökan ens behandlats i nämnden.

Att det kunnat bli så här illa handlar i grunden om att nämndens beslut inte kan överklagas och prövas av en högre instans. Därmed kan myndigheten fortsätta skapa praxis och ta beslut som går utanför såväl den egna förordningen som förvaltningslagen. Men det handlar också om en bristande myndighetstillsyn.

En myndighet som beslutar att verksamheter ska få eller betala miljontals kronor, som inte har en öppen process, där de berörda varken får chans att lägga fram sin sak för dem som beslutar eller ta del av beslutsförslagen, som kan hitta på egen praxis utanför lagar och förordningar och vars beslut inte går att överklaga hör inte hemma i en rättsstat.

Hur långt tänker ansvarige generaldirektör Charlotte Ingvar-Nilsson och kulturminister Amanda Lind låta detta gå innan ni agerar?

Lennart Fernström
Vd Mediehuset Grönt

Tidigare i ämnet:

Johan Ehrenberg: ”Medievärlden glömde visst Bonnier” (2019-06-24)