Annons: Mediedagen 2019
Malin Bergendal, anställd Mediehuset Grönt. Foto: Privat.

Anställd på Mediehuset Grönt: Sesam visar behovet av stöd

Replik

Att Mediehuset Grönts titlar skulle vara "samma tidning" stämmer inte. Tidningen Sesam är ett exempel på tidningar som producerats i och som behövs, skriver Malin Bergendal, mångårig medarbetare på Syre.

Leif Holmkvist gillar inte presstöd, vilket framgår av hans krönika i Bonnierägda Medievärlden den 19 juni. Poängen med att det finns medier av olika politisk färg ser han uppenbarligen inte alls, det tillhör för honom en gammal tid då det fanns ”partipress”. Och så tycker han att tidningsutgivare anpassar sina tidningar för mycket till de regler som finns för att få mediestöd, som det heter sedan årsskiftet.

Det kan han väl få tycka. Men som exempel håller han fram ETC, Fria Tidningar och Mediehuset Grönt, som ger ut Syre och fyra andra tidningar. Som anställd, först på Fria Tidningar i elva år och nu på Mediehuset Grönt sedan starten 2015, tycker jag att kritiken är slafsig. Inte värd att bemöta egentligen. Men en kollega från Fria Tidningar, en av oss som gjorde tidningen Sesam på lätt svenska för andraspråksinlärare, tyckte att det ändå borde göras för att texten ger en skev bild.

Sesam finns inte längre. Vi gjorde en fin och lättläst tidning med ambitionen att berätta om en komplex verklighet med ett enkelt språk – fråga mig om det språkliga arbetet med Sesam och du riskerar att jag aldrig slutar berätta. Vi lade ner mycket arbete och engagemang, tidningen var uppskattad och ingen kan säga att den var ”samma tidning” som någon av kooperativets andra alster. Vi i redaktionen betraktade den som en sorts public service på eget initiativ.

När ETC köpte Fria Tidningar följde Sesam med, eftersom den var en del av kooperativet, och lades ner tillsammans med flera andra av deras tidningar årsskiftet 2017/2018. Jag hoppas fortfarande att tidningen kan komma tillbaka en dag. Den behövs. Liksom Mediehuset Grönts frihetliga gröna tidningar i en tid då socialkonservativt är det nya svarta.

I sin krönika radar Leif Holmkvist upp försyndelser som han anser att presstödsberättigade tidningar gör sig skyldiga till för att ”mjölka statskassan”. Vem som har gjort vad skriver han inte, men han tycks ha fått ett referat av den besynnerliga utredning där Mediestödsnämnden kommer fram till att Mediehuset Grönt bara ska ha presstöd för ett par av sina tidningar.

Nej, Leif Holmkvist, på Mediehuset Grönt gör inte samma personer flera tidningar. Varje tidning har sin redaktion. Mediestödsnämnden stöder sin bedömning på påståenden som att en och samma person ”läser igenom alla tidningar” före tryck. Den åsyftade personen är jag, och det handlar om korrekturläsning – inte av alla tidningarna, men av flera. De åberopar också ett par foton med medlemmar i olika redaktioner och kreativt tolkade bildtexter. Och så vidare. På den nivån rör sig utredningen – för våra skattepengar, på tal om sådana.

Leif Holmkvist avslutar med att uppmana Lennart Fernström på Mediehuset Grönt att inte pissa i datorn. Det syftar tillbaka på en anekdot i början av hans text, men det kan också vara så att Leif Holmkvist vet av erfarenhet hur det kan gå. Det kan komma ut riktigt pissdåliga krönikor.

Malin Bergendal
Syre