Annons: Mediedagen 2019
Kersti Forsberg, verksamhetschef Medieinstitutet Fojo, Annelie Frank, projektledare Faktajouren och Hanna Andersson, projektledare Demokratijouren. Foto: Press.

”Digitala hot försvårar för journalister”

Diskussion

Vi mobiliserar. Alla goda krafter måste göra det. De antidemokratiska rösterna har varit duktiga på det länge, nu är det vår tur, skriver tre representanter från Medieinstitutet Fojo.

Att göra journalistik är ingen popularitetstävling. Har aldrig varit, ska aldrig vara. I alla tider har journalister fått räkna med kommentarer, att bli ifrågasatta, utskällda, baktalade. Men det vi ser nu är en situation där det inte längre finns några gränser för vilka metoder som används för att straffa journalister som står upp mot makthavare. Må de vara folkvalda politiker, eller digitala kungar och drottningar som hyllas för att de ”vågar säga sanningen”. I dagens Sverige mäts inte genomslagskraft i antalet röster, medlemmar eller prenumeranter. I dag mäts makt i likes, följare och andelen hejarop i kommentarsfält. Om det sedan är människor eller botar som står bakom kommentarerna är inte relevant.

Journalistiken i Sverige ligger generellt flera steg efter när det gäller att analysera och verifiera vad som pågår. Det finns några lysande undantag, men Faktajourens arbete visar att kunskapen om hur sociala medier fungerar och om hur man verifierar publiceringar behöver höjas på redaktionerna.

Nyligen blev det känt att Sverige 2019 har tappat en placering i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. En ynka placering nedåt på listan, där Sverige redan ligger i topp. Kan det ha någon betydelse? Ja, säger vi. Särskilt när tappet förklaras med hänvisning till ökade trakasserier mot journalister, till stor del på nätet. Betydelsen av detta är att journalister i Sverige inte känner sig trygga nog att uttrycka sig fritt i sitt arbete. På så vis utgör tappet i placeringen en avgörande spricka i de grundpelare som demokratin vilar på.

Sedan 2017 har Medieinstitutet Fojo ett uppdrag från Kulturdepartementet, inom ramen för handlingsplanen ”Till det fria ordets försvar”. I projektet Demokratijouren arbetar vi förebyggande och tar fram råd och stöd till Sveriges journalister som är eller riskerar att drabbas av hat och hot i arbetet. Så här ett och ett halv år efter start, kan vi konstatera att allt fler enskilda svenska journalister och redaktioner är medvetna om sin utsatthet, och tar steg för att rusta sig mot hatet och hoten. Men det finns fortfarande en oroande okunskap om situationen, och en förödande normalisering av utsattheten.

Vi har fått ett nytt normalläge där digitala hot och hat mot enskilda journalister eller redaktioner har ökat markant bara de senaste 1–2 åren. Man ser en tendens till organiserade attacker. Och hoten stannar inte bara på nätet; inställningen till journalistikens roll i demokratin, och hur man ser på journalisten, flyttar gränserna för vad som är okej att göra eller säga till journalister även i den fysiska miljön. Det har blivit svårare att arbeta operativt som journalist. Att göra jobb i vissa stadsdelar i ett bevakningsområde låter sig inte göras lika aningslöst utan en riskbedömning och någon som har koll bakåt när man filmar eller livesänder. Och då talar vi inte bara om storstäderna, utan i hela landet. När redaktionen inte har råd att skicka med en extra kollega, eller rentav personskydd under uppdraget, vad händer då med rapporteringen?

Allt fler arbetsgivare har kommit med i matchen, höjt sitt säkerhetsmedvetande, och skalskydd, men hur var det med handlingsplanen? Har alla den, och ännu hellre; har alla läst den? Vet vikarien om vad som gäller? Har man antagit en policy som säger att även hatet, som ju många gånger inte går att brottsrubricera, är oacceptabelt? Och hur var det nu med tillbudsanmälan till Arbetsmiljöverket, har det gjorts på sistone?

För att komma vidare behöver journalistiken också granska sig själv med kritiska ögon. Hur har svenska mediehus dragits med i jakten på klick, ofta baserat på att väcka starka känslor i stället för att redogöra för fakta? Vilken roll ska/bör journalistiken ha i dagens informationssamhälle för att inte bli en del av desinformationskarusellen med (ofta) tillhörande hat och hot? Hur ska de gemensamma resurserna som går till public service användas för att göra mest nytta i demokratins tjänst?

För att bryta normaliseringen av hat och hot uppger allt fler svenska mediehus att man polisanmäler av rutin – främst för att man anser att utvecklingen måste synas någonstans, och då åtminstone i polisens statistik. Man polisanmäler alltså inte främst för att det är det normala att göra om man har utsatts för brott. Har det tåget gått? Kan vi tillåta oss tänka så? Men visst, exemplen på hur polisanmälan lett till lagföring är ytterst få. I väntan på straffskärpning eller ny lagstiftning måste polisens utredare och åklagare snarast ha en högre lägstanivå när det gäller kompetensen att utreda och driva digitala begångna brott till åtal.

Och vad gör vi på Medieinstitutet Fojo då? Svaret är inte enkelt, men liksom många andra gör vi vad vi kan. Vi sprider strategier för att hantera hat, hot, desinformation och påverkanskampanjer, motverkar normaliseringen av situationen, deltar i samråd med polis och civilsamhällesaktörer, uppmuntrar till forskning på svenska journalisters utsatthet och vilka konsekvenser den får. Och i dag, på den internationella Pressfrihetsdagen, samlar vi representanter från både Myndighets- och Mediesverige på ett expertmöte i Stockholm. Vi mobiliserar. Alla goda krafter måste göra det. De antidemokratiska rösterna har varit duktiga på det länge, nu är det vår tur.

Hanna Andersson, projektledare Demokratijouren
Annelie Frank, projektledare Faktajouren
Kersti Forsberg, verksamhetschef Medieinstitutet Fojo